efterträddes de av jätteriken med miljoner inevånare. De enskilda medborgarna förlorade
möjligheten att påverka det politiska livet, och diskussionen kring samhällsfrågor upphörde
mer eller mindre. Huvudintresset riktades istället mot det personliga, enskilda livet, och
filosofin blev vad man kan kalla en livsfilosofi. Man kan formulera det som: Hur skall jag
leva lyckligt? Hur kan jag bevara min värdighet som människa? Hur skall jag förhålla mig inför
ett obevekligt öde och inför en överväldigande värdslig maktapparat?
Vi har sett hur pythagoréerna, Platon, Aristoteles och andra försökte skapa en filosofi som i
sig innefattade allt som hör till naturen och till det mänskliga livet, filosofi,
stadskunskap, estetik, naturvetenskap och så vidare. Hellenismens livsfilosofer har inte samma
vidsträckta intressen. Naturvetenskapen är intressant bara i den mån den ger ledning i etiska
(moraliska) frågor.
Två viktiga skolor växer fram under hellenismen. En av dessa skolor, den stoiska, beskriver
filosofins olika delar som en fruktträdgård: Logiken är muren som inhängnar och skyddar
trädgården, fysiken (naturvetenskapen) är fruktträden, men etiken, moralläran, är själva
frukten. Etiken är alltså hela lärosystemets syfte och kärnpunkt.
Därmed specialiserades vetandet: de olika fackvetenskaperna - matematik, fysik, astronomi,
geografi, språkteori och andra - utvecklas mer eller mindre oberoende av dominerande
filosofiska skolor. Det är i synnerhet i Alexandria som dessa och andra vetenskaper kommer att
blomstra.
.jpg)
Zeus Ammon
Redan i det klassiska Aten träffar vi på de så kallade hedonisterna. Det grekiska ordet för
njutning är hedonë. Njut av ögonblicket, men se samtidigt till att du bevarar kontrollen över
ditt liv. "Jag äger lyckan, men jag ägs inte av den", sägs en ledande hedonist ha yttrar. En
egendomlig representant för denna skola, Hegesias Peisithanatos, "Självmordsintalaren",
framträdde omkring 300 f.Kr. i Alexandria: Livets mening är för honom, som för alla
hedonister, lyckan. Men eftersom det är omöjligt att bli lycklig i detta liv är självmordet
enda utvägen.
Men den som framför andra förknippas med njutningsfilosofin är Epikuros (341-271 f.Kr.). I en
trädgård i Aten samlades de som ville lära sig leva lyckligt och njuta av livet; beteckningen
epikuré, efter namnet på skolans grundare, har kommit att betyda just livsjutare.
Levnadsreglerna kan sammanfattas i tre satser: Lev i nuet. Lev förnuftigt. Lev i det fördolda.
Uppmaningen att man skall leva i nuet kommer på latin att formuleras carpe diem, grip dagen.
Man bör inte grubbla över det förgångna eller oroa sig för framtiden. För att kunna leva
lyckligt måste vi försöka övervinna rädslan för det okända, framförallt rädslan för döden, för
det hotande och mörka dödsriket Hades. Egendomligt nog kopplar epikureérna samman den här
tanken med atomläran. De tillhör den minoritet som ansluter sig till Demokritos atomlära, och
inte till den förhärskande elementläran. Allt är uppbygt av atomer. Detta gäller till och med
gudavärlden. Gudarna själva tycks vara ett slags epkureér, rofyllda och tämligen ointresserade
av människornas värld. Om hela världen, också själen, är uppbyggd av atomer, innebär döden
ingenting annat än att själen löses upp i de enskilda delarna. "Där jag är, är inte döden, och
där döden är, är inte jag."
Den som lever förnuftigt söker ett balanserat liv, utan överdrifter i mat, drycker eller
sexuella utsvävningar. Lyckan finner vi i intellektuella samtal bland vänner i en vacker
trädgård, klart källvatten, kanske några fikon och en ost. Sådant som skapar olycka är
kärleksaffärer, passioner, politik. Ett stilla liv på lantgården under pinjens skugga, slaven
hämtar en flaska källarsvalt vin - är inte detta bättre än bullret, karriären, stridigheterna
i den stora världen, skriver den romerska skalden Horatius, starkt influerad av epikurismen.
Den märkligaste romerska epikuré är ändå Lucretius (ca 94-ca 55 f.Kr.), som skrev lärodikten
Om tingens natur. Lucretius vill visa hur förnuftet skall segra över skräck och vidskepelse.
Det är en materalistisk frälsningslära fylld av det profetiska och snarast religiösa allvar
som kännetecknar den sanne ateisten.
Genom Lucretius verk fördes känndemomen om atomteorin vidare genom århundradena och väckte nya diskussioner från och med 1600-talet.
-
Enligt stoikerna styrs världen av ett förnuft, logos. För oss människor gäller det att anpassa
oss till detta världsförnuft. De flesta människorna förs emellertid vilse av sina passioner
eller genom att de gör sig beroende av materiella ting. Den vise däremot genomskådar världens
illusioner. Han ser vad som är väsentligt och vad som är oviktigt. Han kan på så sätt finna
den själsliga ro som stoikerna kallar apatheia. Den vise är därför harmonisk och fri i varje
situation, också i en fängelsecell i väntan på avrättningen. Fortfarande använder vi uttryck
som ett stoiskt lugn.
Men den själsliga haromnin är ett ouppnåeligt mål för så gott som alla, också för de flesta
filosofer. Den romerska stoikern Seneca (4 f.Kr. -65 e.Kr.) var alls inte ointresserad av
materiella ting, utan skapade - med ganska diskutabla medel - en av Roms största
privatförmögenheter. Seneca var också en både passionerad och olycklig människa - snarast
motsatsen till ett stoiskt ideal. Men så måste det kanske vara. Det är den splittrde och
olyckliga människan som gärna söker sig till en filosofi som stoicismen, som vill lära oss att
finna det svala lugnet. Den som ändå är harmonisk och behärskad behöver den kanske inte.
För eftervärlden kommer särskilt ett inslag i stoicismen att ha bestående betydelse, nämligen
idén om naturrätten, en tanke som vidareutvecklades av den kristna medeltiden. Det finns,
menade stoikerna, rättigheter som tillkomer varje människa och som står över varje stats
gällande rättsordning. Den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna
(1798) liksom FN-deklarationen (1948) är frukter av denna tradition.
På denna bild hämtad från Petrus Apianus Cosmographia (1524) befinner sig jorden med de fyra elementen, eld, luft, jord, vatten, i centrum. Utanför de sju himlarna ligger firmamentet eller fixstjärnornas sfär. Bortom denna ser vi kristallhimlen och ytterst den tionde himlen, eller den "förste rörarens" sfär, den kraft som vrider himlarna runt jorden. Gudarnas och de saligas boningar ligger utanför hela systemet.
- Sten Högnäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar