måndag 17 oktober 2016
torsdag 13 oktober 2016
lördag 8 oktober 2016
Om uppenbarad religion och naturlig religion, Jena och Heidelberg, Medelklassen och folket
Det är viktigt att hålla isär kyrka och religiositet. Man kan vara kritisk mot kyrkan och samtidigt varmt religiös. Att kritiken mot prästerskap och kyrka växte fram under 1700-talet behöver alltså inte betyda att den religiösa känslan försvagades. Tvärtom drog väckelser som den starkt känslosmittade herrnhutismen och frikyrkliga rörelser som metodismen stora och nya skaror till sig. Folk i gemen bevarade nog sin kristna övertygelse. Den ibland radikala deism och religionskritik som skildras här avvisade heller inte tron på en gud.
De flesta upplysta var mer eller mindre kritiska till kyrkan och till den officiella religionen. Däremot trodde de flesta på en gudomlighet, på en odödlig själ och på ett liv efter detta. Den här hållningen brukar kallas deism. Deisterna talade gärna om en naturlig religion - religiösa insikter som man menade förenade alla förnuftiga människor på jorden. Dogmer och trossatser, heliga skrifter och profeters uppenbarelser var däremot grundade på vidskepelse och missförstånd. Det var sådant som skapade religiösa stridigheter. Voltaire beskriver Jesus som en vanlig, men högt begåvad och förståndig människa kring vilka sentida maktgalna och förvirrade präster hade vävt myter och sagor. Muhammed beskriver han visserligen som en maktmänniska, som en hycklare och bedragare, men ingalunda värre än kristna korsfarare och påvar. Voltaire och hans krets framhöll gärna, och med viss rätt, att toleransen var större i de muslimska länderna än i de kristna.
De flesta upplysta var mer eller mindre kritiska till kyrkan och till den officiella religionen. Däremot trodde de flesta på en gudomlighet, på en odödlig själ och på ett liv efter detta. Den här hållningen brukar kallas deism. Deisterna talade gärna om en naturlig religion - religiösa insikter som man menade förenade alla förnuftiga människor på jorden. Dogmer och trossatser, heliga skrifter och profeters uppenbarelser var däremot grundade på vidskepelse och missförstånd. Det var sådant som skapade religiösa stridigheter. Voltaire beskriver Jesus som en vanlig, men högt begåvad och förståndig människa kring vilka sentida maktgalna och förvirrade präster hade vävt myter och sagor. Muhammed beskriver han visserligen som en maktmänniska, som en hycklare och bedragare, men ingalunda värre än kristna korsfarare och påvar. Voltaire och hans krets framhöll gärna, och med viss rätt, att toleransen var större i de muslimska länderna än i de kristna.
Sovande antilop, Tin Taghirt, Tassili n’Ajjer, Sahara, Algeriet
Upplysningens centrum var storstaden Paris. Romantikens centra finner vi i små tyska universitetsstäder som Jena och Heidelberg.
I Jena levde under 1700-talets sista år några unga intellektuell i en krets sammanhållen av gemensamma intressen, vänskap, kärlek och inre konflikter. I denna grupp diskuterades de romantiska idéerna, här definierades begreppet romantisk. Här finner vi de litterärt och språkvetenskapligt intresserade bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel. Filosofen Friedrich von Schelling tillhör kretsen, och ibland deltar också dennes kollega Johann Gottlieb Fichte. Den rikt begåvade Dorothea Mendelssohn, romanförfattare och översättare, är gift med bankiren Veit, men skiljer sig snart och förenar sig med Friedrich Schlegel. Professorsdottern Caroline Michaelis-Böhmer, kallad romantikens sånggudinna, är några år äldre och har redan många stormiga år bakom sig då hon möter August Wilhelm Schlegel. Betydande delar av de verk som går under Schlegels namn är egentligen utformade av henne. Snart sker en brytning mellan makarna, och Caroline gifter om sig med Schelling. August Wilhelm fann snart en ny livspartner i Mme de Staël, gift med en svensk diplomat och den som presenterade de romantiska tankarna för en fransk publik. De tyska romantikernas fria syn på kärleken chockerade åtminstone besökande svenskar, och många blev illa berörda av Friedrich Schlegels erotiska roman Lucinde (1799).
De romantiker som samlades i Heidelberg i sydvästra Tyskland åren 1884-08 var mindre utmanande i sin livsföring. Mest bekanta är nog Jacob och Wilhelm Grimm. Bröderna Grimms sagor är baserade på direkta uppteckningar bland allmogen, och de blev en inspiration för samlare och upptecknare i åtskilliga länder, till exempel Geijer och Afzelius i Sverige, Asbjørnsen och Moe i Norge, i Finland Elias Lönnrot med Kalevala, som i sin tur inspirerar amerikanen Longfellow till indianeposet The Song of Hiwatha 1855. I Estland skapades nationaleposet Kalevipoeg genom att motiv från Kalevala förenades med estnisk folkpoesi. Intresset för den folkliga kulturen får sin stora betydelse för utvecklingen av nationalismen och begrepp som nationallitteratur, folkanda osv.
I synnerhet Jacob Grimm är ett stort namn i språkforskningens historia. Nu definieras den indoeuropeiska eller "indo-germanska" språkfamiljen, och språken beskrivs som produkter av en organisk och lagbunden utveckling.
Benflöjt, Gudi, Jiahu, Kina
I den gamla samhällsstrukturen hade de fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder, sina givna roller. Men under 1800.talets lopp gick detta ståndssamhälle mot upplösningen. Liberalismen, i synnerhet den brittiska 1800-talsliberalismen, blev medelkassens ideologi.
Till en början såg liberalerna överklassen, den gamla överheten, som den naturliga motståndaren. Men efterhand tycktes hotet nerifrån, från underklassen, bli alltmer påtagligt. Skarorna av arbetare växte, liksom det sociala missnöjet. De flesta liberaler krävde nog att de politiska rättigheterna så snart som möjligt skulle tillkomma alla, men de kände samtidigt en oro för konsekvenserna. Politiskt inflytande krävde också politisk mognad, menade de. Om de stora grupperna av arbetare, ofta analfabeter, fick rösträtt skulle samhällets insiktsfulla och kunniga representanter komma i minoritet. Resultatet skulle bli en medelmåttans och okunnighetens tyranni. John Stuart Mill och andra föreslog därför olika övergångslösningar, till exempel att rösträtten skulle graderas, så att till exempel universitetsprofessorns röst fick en större tyngd än den obildade arbetarens. I en framtid skulle förhoppningsvis alla ha nått den mognad och bildningsnivå som man ansåg vara förutsättningen för en allmän och lika rösträtt.
Befolkningen växte snabbt, främst tack vare en minskad spädbarnsdödlighet och genom att den som klarade sig genom de första kritiska åren levde längre. Men det som var en välsignelse var också ett hot. Prästen Thomas R. Malthus hade redan i slutet av 1790-talet uppmärksammat hoten. I Essay on the Principle of Population (1798) beskrev han hur mänskligheten gick mot katastrofen. Befolkningen växte betydligt snabbare än tillgången på mat, och hungersnöd var den enda lösning naturen hade på ett sådant problem. Men människan kunde förstås förhindra katastrofen genom att producera färre barn. Som en kyrkans mn kunde Malthus inte acceptera preventivmedel, utan han förordade avhållsamhet och naturlig födelsekontroll inom äktenskapet. Att hans vän Jeremy Bentham föreslog fler homosexuella förbindelser som en lösning på oönskade graviditeter är mer en kuriositet.
Artemistemplet, Korfu
- Sten Högnäs
onsdag 5 oktober 2016
Döden - Bevingat 90-tal
Om du skulle dö.
Rubrik på Socialstyrelsens folder år 1996 om organ-donation. Formuleringen kan tyckas gjord i nattmössan men är förmodligen mycket utstuderad. Det gäller att inte påminna människor om det enda, som fullständigt säkra i livet. Att Finlands president Urho Kekkonen med orden "Om jag dör" tillskrev sig vissa chanser att bli odödlig är väl bekant.
Morgonen när Ola på Hjortakullen skulle dö gick han in till sin dotter och bad henne flytta katten så att han kunde lägga sig i soffan. Han lugnade henne med att säga:
- Oroa dig inte, flicka, det är bara döden.
Peter Nilsson i berättelsen "Messias med träbenet", i samlingen med samma namn (1990).
Förföljelse och misshandel. Människan är skapad till Guds avbild och söker efter förmåga vara lika grym som han. Lika stark är hon dock inte, även de värsta bödelsänglar åldras, sjuknar och dör. Därmed skapas ingen rättvisa. Ingen tortyr görs ogjord, inga döda står upp ur graven. Det är Guds vilja att människorna efter förmåga följer honom i spåren som skarprättare, men slutligen vill han visa även de mest läraktiga, att han är starkare än de.
Sven Delblanc om "mobbning" i en av sina sista böcker, "Livets ax" (1992).
Det är viktigt hur vi lever, men tro mig,
det är också viktigt hur vi dör.
Den legendariske cancerläkaren Jerzy Einhorn, i debatt med skatteminister Thomas Östros (januari 1997). På Radiumhemmet i Stockholm bedrivs cancervården idag i en anda av avancerad vetenskap och djup humanism; efter Jerzy Einhorns riktlinjer.
Jag pratade med Martin Ljung kvällen efter det att han hade träffat Ingmar Bergman för första gången. När de kom på att de var lika gamla berättade Ingmar om sin dödsskräck och att han hatade att bli gammal. Då sa Martin: Äsch, det är väl inte så farligt, det varar ju inte så länge ...
Det är en cool inställning.
Hans Alfredson berättar för Aftonbladets reporter Frida Lindqvist under inspelningarna av den norska filmen "Sofies värld" (efter Jostein Gaarders succébok), där han har rollen som Sokrates (Aftonbladet den 20 augusti 1998).
du är ett rede i jorden
Ur Christine Falkenlands diktbok "Blodbok" (1995), en sorgesång till den hädangångna älskade. Falkenlands poesi väckte stor uppmärksamhet under 1990-talet och kritiken nämnde "Blodbok" som en av "de stora sorgeskildringarna i svensk poesi" (Uppsala Nya Tidning).
Man skrattar inte precis ihjäl sig
vid tanken på döden..
Lars Ulvenstam - som ofta har belyst ålderdom och död i insiktsfulla samtal - som gäst hos Birgitta Sandstedt i TV:s "Kvällsöppet", december 1996.
Begravningen ska bli ett minne för livet.
Sala Allehanda.
När Ingmar var ung teaterchef i Helsingborg beordrade han oss skådespelare att inte ha samlag de första fjorton dagarna före premiär.
Vi hade premiär var tredje vecka.
Vi var mycket stimulerade. Ingmar fick det mest stabila förhållande att kännas som vänsterprassel.
Erland Josephson i "Föreställningar" (1991).
Ingmar = Ingmar Bergman
- Per-Anders Hellqvist
Rubrik på Socialstyrelsens folder år 1996 om organ-donation. Formuleringen kan tyckas gjord i nattmössan men är förmodligen mycket utstuderad. Det gäller att inte påminna människor om det enda, som fullständigt säkra i livet. Att Finlands president Urho Kekkonen med orden "Om jag dör" tillskrev sig vissa chanser att bli odödlig är väl bekant.
Morgonen när Ola på Hjortakullen skulle dö gick han in till sin dotter och bad henne flytta katten så att han kunde lägga sig i soffan. Han lugnade henne med att säga:
- Oroa dig inte, flicka, det är bara döden.
Peter Nilsson i berättelsen "Messias med träbenet", i samlingen med samma namn (1990).
Förföljelse och misshandel. Människan är skapad till Guds avbild och söker efter förmåga vara lika grym som han. Lika stark är hon dock inte, även de värsta bödelsänglar åldras, sjuknar och dör. Därmed skapas ingen rättvisa. Ingen tortyr görs ogjord, inga döda står upp ur graven. Det är Guds vilja att människorna efter förmåga följer honom i spåren som skarprättare, men slutligen vill han visa även de mest läraktiga, att han är starkare än de.
Sven Delblanc om "mobbning" i en av sina sista böcker, "Livets ax" (1992).
Det är viktigt hur vi lever, men tro mig,
det är också viktigt hur vi dör.
Den legendariske cancerläkaren Jerzy Einhorn, i debatt med skatteminister Thomas Östros (januari 1997). På Radiumhemmet i Stockholm bedrivs cancervården idag i en anda av avancerad vetenskap och djup humanism; efter Jerzy Einhorns riktlinjer.
Jag pratade med Martin Ljung kvällen efter det att han hade träffat Ingmar Bergman för första gången. När de kom på att de var lika gamla berättade Ingmar om sin dödsskräck och att han hatade att bli gammal. Då sa Martin: Äsch, det är väl inte så farligt, det varar ju inte så länge ...
Det är en cool inställning.
Hans Alfredson berättar för Aftonbladets reporter Frida Lindqvist under inspelningarna av den norska filmen "Sofies värld" (efter Jostein Gaarders succébok), där han har rollen som Sokrates (Aftonbladet den 20 augusti 1998).
du är ett rede i jorden
Ur Christine Falkenlands diktbok "Blodbok" (1995), en sorgesång till den hädangångna älskade. Falkenlands poesi väckte stor uppmärksamhet under 1990-talet och kritiken nämnde "Blodbok" som en av "de stora sorgeskildringarna i svensk poesi" (Uppsala Nya Tidning).
Man skrattar inte precis ihjäl sig
vid tanken på döden..
Lars Ulvenstam - som ofta har belyst ålderdom och död i insiktsfulla samtal - som gäst hos Birgitta Sandstedt i TV:s "Kvällsöppet", december 1996.
Begravningen ska bli ett minne för livet.
Sala Allehanda.
När Ingmar var ung teaterchef i Helsingborg beordrade han oss skådespelare att inte ha samlag de första fjorton dagarna före premiär.
Vi hade premiär var tredje vecka.
Vi var mycket stimulerade. Ingmar fick det mest stabila förhållande att kännas som vänsterprassel.
Erland Josephson i "Föreställningar" (1991).
Ingmar = Ingmar Bergman
- Per-Anders Hellqvist
Pressstöd betyder pressdöd
Stockholms tidnings undergång tycks främst ha väckt frågan om socialdemokratiska företag har rätt att gå i konkurs, precis som borgerliga företag. Konkursen skulle vara särskilt omoralisk - ehuru laglig - därför att den begicks av sossar.
Av 800 konkurser på ett år skulle de två fall av socialdemokratisk konkurs som tydligen går att uppbringa, Stockholms-Tidningen och ett grafiskt företag, tyda på omoral, medan de övriga 798 konkurserna, de "borgerliga" konkurserna således, skulle vara av annan moralisk halt.
Och av detta skulle man tydligen kunna dra bestämda slutsatser då det gällde frågan om löntagarfonder, eftersom sossar - om jag förstått saken rätt - skulle begå särskilt farliga eller märkvärdiga konkurser.
Det mest försiktiga man kan säga om detta är att grunden för den här propagandan inte är helt självklar.
Däremot aktualiserar Stockholms-Tidningens konkurs en annan politisk fråga som är större, tydligare och allvarligare men som inte diskuteras särskilt ofta på grund av sossars, centerpartisters och Svenska Dagbladets pactum turpe.
Det är ju så att vi i stort sett har lag på att folket via skattesedeln ska betala den ekonomiskt olönsamma socialdemokratiska pressen. Och eftersom centerpartiet får ett par tidningar betalda på samma sätt, så är centern med på saken (och oavsett regeringsbildning kommer centern och sossarna att ha majoritet; och oavsett det gör moderaterna just i denna fråga ett diskret avsteg från sina principer, då Svenska Dagbladet ju får ett par tre dussin miljoner eller mer av dessa pengar).
Skånska dagbladet kostar alltså inte 3 kronor per dag och exemplar utan 6 eller 7 kronor. Skattestödet är större än lösnummerpriset.
Och nu var det alltså så att Stockholms-Tidningen från början kunde kalkylera med ett par dussin miljoner i statligt stöd.
Den officiella retorik som ska förklara varför hundratals miljoner, snart en miljard i skattemedel varje år, ska betala sossepressen, samt enstaka andra tidningar som Svenska Dagbladet, går naturligtvis ut på att detta är att värna om yttrandefriheten. På den punkten måtte Arbetet(s) och Svenska Dagbladet lätt kunna enas eftersom de får sådär 40 miljoner var.
Det är inte många principer som kan väga upp 40 miljoner kontant.
Bortsett från att detta presstöd ger upphov till en mängd komiska eller närmast groteska situationer (risken att upplagan ska öka så att man går om sin konkurrent så att konkurrenten får miljonerna osv) och bortsett från den rent marknadsekonomiska diskussionen (statligt stöd är socialistisk, djungels ekonomiska lag demokratisk), så skulle jag vilja påpeka att detta presstöd inte alls är en garanti för yttrandefrihet, god journalistik, de många rösterna i koren osv.
Tillbaks till Stockholms-Tidningen som exempel. När tidningen startades brydde sig ägarna inte om att bygga upp en annonsavdelning. Inför starten ringde man till den socialdemokratiska tidningen i Gävle, Arbetarbladet, och frågade om man fick låna en annonsdirektör "ett par veckor", vilket skulle räcka. Som var och en förstår utan att behöva vara journalist eller tidningsekonom, är annonsinkomster helt avgörande för de flesta tidningar. En amatörism av detta slag skulle helt enkelt inte kunna vara möjlig utan att det fanns ett presstöd på si eller så många dussin miljoner i potten från start. Och det ska till många annonser i en socialdemokratisk lokaltidning för att nå upp till dussintals miljoner.
Men inför presstödsmiljonerna blir den före detta huvudfrågan om annonsintäkter så marginell att man tror sig kunna slarva till det hela med att låna en direktör på "ett par veckor".
Och hur ska det då inte vara med journalistiken själv, om den läggs i ena vågskålen och si eller så många skattemiljoner läggs i andra vågskålen?
Vilken journalistisk tror ni skulle kunna motsvara två, tre eller fyra dussin miljoner i inkomst?
Just det, sådan journalistik finns inte. Om valet för dessa statsunderstödda tidningar stod mellan att ge ut blanka sidor utan journalistik, med bibehållet presstöd, och tidningssidor fyllda med journalistik till priset av detta presstöd, så vore det ett enkelt val. Det finns ingen journalistik som kan bli lika mycket värd som dessa statliga miljoner.
Redan av det skälet är presstödet ett hot mot journalistiken och yttrandefriheten och mångfalden i kören och hela rasket av honnörsbegrepp.
Men det är inte ens i skum framtid som någon tänkare rent teoretiskt skulle kunna kräva tyst på journalister med presstöd som motivering. Det har redan inträffat. Det var häromåret när socialdemokratins ledande tidningsteoretiker, numera på sinekur som "pressråd" på ambassaden i Washington, Stig Hadenius, öppet och klart och tydligt skrev att den s k undersökande journalistiken riktade sig ju mot politiker. Och det är ju politiker som håller i miljonpåsarna. Och om politiker till följd av irritation drog in sina miljoner så skulle det bli katastrof för pressfriheten - varför således journalistkåren borde avstå från att skriva oförskämdheter om makten.
Klarare kan det inte sägas. Presstödet är följaktligen ett hot mot yttrandefriheten, dels därför att det korrumperar och föder hadeniuska tankar, och dels därför att det föder en ekonomisk nonchalans med tidningsekonomi som gör beroendet av politikernas miljoner ännu större.
Men både i Svenska Dagbladet och Arbetet kommer man att även i framgent vara överens om det demokratiska och nyttiga yttrandefrihetsbefrämjande och allmänt journalistiskt stimulerande etc etc i följd av presstöd. Om detta är man gediget överens. Till priset av 40 miljoner per skalle, och år.
- Jan Guillou Gaudeamus 7/1984
Av 800 konkurser på ett år skulle de två fall av socialdemokratisk konkurs som tydligen går att uppbringa, Stockholms-Tidningen och ett grafiskt företag, tyda på omoral, medan de övriga 798 konkurserna, de "borgerliga" konkurserna således, skulle vara av annan moralisk halt.
Och av detta skulle man tydligen kunna dra bestämda slutsatser då det gällde frågan om löntagarfonder, eftersom sossar - om jag förstått saken rätt - skulle begå särskilt farliga eller märkvärdiga konkurser.
Det mest försiktiga man kan säga om detta är att grunden för den här propagandan inte är helt självklar.
Däremot aktualiserar Stockholms-Tidningens konkurs en annan politisk fråga som är större, tydligare och allvarligare men som inte diskuteras särskilt ofta på grund av sossars, centerpartisters och Svenska Dagbladets pactum turpe.
Det är ju så att vi i stort sett har lag på att folket via skattesedeln ska betala den ekonomiskt olönsamma socialdemokratiska pressen. Och eftersom centerpartiet får ett par tidningar betalda på samma sätt, så är centern med på saken (och oavsett regeringsbildning kommer centern och sossarna att ha majoritet; och oavsett det gör moderaterna just i denna fråga ett diskret avsteg från sina principer, då Svenska Dagbladet ju får ett par tre dussin miljoner eller mer av dessa pengar).
Skånska dagbladet kostar alltså inte 3 kronor per dag och exemplar utan 6 eller 7 kronor. Skattestödet är större än lösnummerpriset.
Och nu var det alltså så att Stockholms-Tidningen från början kunde kalkylera med ett par dussin miljoner i statligt stöd.
Den officiella retorik som ska förklara varför hundratals miljoner, snart en miljard i skattemedel varje år, ska betala sossepressen, samt enstaka andra tidningar som Svenska Dagbladet, går naturligtvis ut på att detta är att värna om yttrandefriheten. På den punkten måtte Arbetet(s) och Svenska Dagbladet lätt kunna enas eftersom de får sådär 40 miljoner var.
Det är inte många principer som kan väga upp 40 miljoner kontant.
Bortsett från att detta presstöd ger upphov till en mängd komiska eller närmast groteska situationer (risken att upplagan ska öka så att man går om sin konkurrent så att konkurrenten får miljonerna osv) och bortsett från den rent marknadsekonomiska diskussionen (statligt stöd är socialistisk, djungels ekonomiska lag demokratisk), så skulle jag vilja påpeka att detta presstöd inte alls är en garanti för yttrandefrihet, god journalistik, de många rösterna i koren osv.
Tillbaks till Stockholms-Tidningen som exempel. När tidningen startades brydde sig ägarna inte om att bygga upp en annonsavdelning. Inför starten ringde man till den socialdemokratiska tidningen i Gävle, Arbetarbladet, och frågade om man fick låna en annonsdirektör "ett par veckor", vilket skulle räcka. Som var och en förstår utan att behöva vara journalist eller tidningsekonom, är annonsinkomster helt avgörande för de flesta tidningar. En amatörism av detta slag skulle helt enkelt inte kunna vara möjlig utan att det fanns ett presstöd på si eller så många dussin miljoner i potten från start. Och det ska till många annonser i en socialdemokratisk lokaltidning för att nå upp till dussintals miljoner.
Men inför presstödsmiljonerna blir den före detta huvudfrågan om annonsintäkter så marginell att man tror sig kunna slarva till det hela med att låna en direktör på "ett par veckor".
Och hur ska det då inte vara med journalistiken själv, om den läggs i ena vågskålen och si eller så många skattemiljoner läggs i andra vågskålen?
Vilken journalistisk tror ni skulle kunna motsvara två, tre eller fyra dussin miljoner i inkomst?
Just det, sådan journalistik finns inte. Om valet för dessa statsunderstödda tidningar stod mellan att ge ut blanka sidor utan journalistik, med bibehållet presstöd, och tidningssidor fyllda med journalistik till priset av detta presstöd, så vore det ett enkelt val. Det finns ingen journalistik som kan bli lika mycket värd som dessa statliga miljoner.
Redan av det skälet är presstödet ett hot mot journalistiken och yttrandefriheten och mångfalden i kören och hela rasket av honnörsbegrepp.
Men det är inte ens i skum framtid som någon tänkare rent teoretiskt skulle kunna kräva tyst på journalister med presstöd som motivering. Det har redan inträffat. Det var häromåret när socialdemokratins ledande tidningsteoretiker, numera på sinekur som "pressråd" på ambassaden i Washington, Stig Hadenius, öppet och klart och tydligt skrev att den s k undersökande journalistiken riktade sig ju mot politiker. Och det är ju politiker som håller i miljonpåsarna. Och om politiker till följd av irritation drog in sina miljoner så skulle det bli katastrof för pressfriheten - varför således journalistkåren borde avstå från att skriva oförskämdheter om makten.
Klarare kan det inte sägas. Presstödet är följaktligen ett hot mot yttrandefriheten, dels därför att det korrumperar och föder hadeniuska tankar, och dels därför att det föder en ekonomisk nonchalans med tidningsekonomi som gör beroendet av politikernas miljoner ännu större.
Men både i Svenska Dagbladet och Arbetet kommer man att även i framgent vara överens om det demokratiska och nyttiga yttrandefrihetsbefrämjande och allmänt journalistiskt stimulerande etc etc i följd av presstöd. Om detta är man gediget överens. Till priset av 40 miljoner per skalle, och år.
- Jan Guillou Gaudeamus 7/1984
Atlit Yam
tisdag 4 oktober 2016
söndag 2 oktober 2016
Direktörer - Bevingat 90-tal
Det praktiska livets män vet alltid bäst.
Och de har nästan alltid fel.
Ekonomen Carl Hamiltons kommentar (i Aftonbladet) till 101 svenska direktörers upprop mot regeringen, vintern 1997. För sin genuina flockkänslas skulle döptes de 101 snart till "De 101 dalmatinerna" (efter den aktuella Disney-filmen). Vid kontrollräkning visade sig f.ö. vara 102 stycken.
Han är en sådan där som släpper grankvistarna i ansiktet på den som kommer bakom.
Turbulensen i Ericson, sommaren 1999, ledde till att Lars Ramqvist . som trotts vara på väg att pensionera sig - blev både styrelseordförande och åter (koncernchef. "Marknaden" jublade inte. En anonym industriman, som sade sig känna Lars Ramqvist som jaktkamrat ombads av Dagens Industri (21 augusti 1999) att karaktärisera den man som nu gjort sig till mäktigast i svensk bolagsvärld och svarade utan synnerlig älskvärdhet Jaktmark som jaktmark ...
Det står så lite om optioner i Bibeln.
Stora styrelseordförande, Bo Berggren, enligt ett referat av Ylva Herholz från S:ta Katarinastiftelsens panelsamtal om "kristen tro och kapitalism" (SvD den 8 februari 1998). En herre i publiken påminde om Andra Korinterbrevets anmodan att de med överflöd skulle ge till dem som har brist och katolske biskopen Hubertus Brandenburg nämnde kamelen och nålsögat. Men styrelseordföranden lät sig inte bekomma: "Jag tycker inte vi människor ska sätta en gräns för hur mycket vi får ha för att komma in i himmelriket."
Oerhört motbjudande!
Ett utbrott av tidningen Arbetet Nyheternas chefredaktör Mats Ekdahl i augusti 1999. Han tänkte på de 5,6 miljoner i förstärkt aktiekapital, som de samlade fackföreningarna i Skåne nyligen skjutit till för att rädda tidningen - och på de 5,5 miljoner, som nu tillföll tidningens VD Per Bergknut som fallskärm vid hans avgång.
- Per-Anders Hellqvist
Och de har nästan alltid fel.
Ekonomen Carl Hamiltons kommentar (i Aftonbladet) till 101 svenska direktörers upprop mot regeringen, vintern 1997. För sin genuina flockkänslas skulle döptes de 101 snart till "De 101 dalmatinerna" (efter den aktuella Disney-filmen). Vid kontrollräkning visade sig f.ö. vara 102 stycken.
Han är en sådan där som släpper grankvistarna i ansiktet på den som kommer bakom.
Turbulensen i Ericson, sommaren 1999, ledde till att Lars Ramqvist . som trotts vara på väg att pensionera sig - blev både styrelseordförande och åter (koncernchef. "Marknaden" jublade inte. En anonym industriman, som sade sig känna Lars Ramqvist som jaktkamrat ombads av Dagens Industri (21 augusti 1999) att karaktärisera den man som nu gjort sig till mäktigast i svensk bolagsvärld och svarade utan synnerlig älskvärdhet Jaktmark som jaktmark ...
Det står så lite om optioner i Bibeln.
Stora styrelseordförande, Bo Berggren, enligt ett referat av Ylva Herholz från S:ta Katarinastiftelsens panelsamtal om "kristen tro och kapitalism" (SvD den 8 februari 1998). En herre i publiken påminde om Andra Korinterbrevets anmodan att de med överflöd skulle ge till dem som har brist och katolske biskopen Hubertus Brandenburg nämnde kamelen och nålsögat. Men styrelseordföranden lät sig inte bekomma: "Jag tycker inte vi människor ska sätta en gräns för hur mycket vi får ha för att komma in i himmelriket."
Oerhört motbjudande!
Ett utbrott av tidningen Arbetet Nyheternas chefredaktör Mats Ekdahl i augusti 1999. Han tänkte på de 5,6 miljoner i förstärkt aktiekapital, som de samlade fackföreningarna i Skåne nyligen skjutit till för att rädda tidningen - och på de 5,5 miljoner, som nu tillföll tidningens VD Per Bergknut som fallskärm vid hans avgång.
- Per-Anders Hellqvist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)