måndag 29 augusti 2016

Chefer - Bevingat 90-tal

Många chefer har för vana att likna en stängd port. När de ler är det som att se brevlådan glappa i en pansardörr.

Journalisten Ingemar Unge (1995).

- Per-Anders Hellqvist

Säg

Gäst:


torsdag 25 augusti 2016

Böcker - Bevingat 90-tal

Det finns böcker som träder fram ur mängden redan genom sin titel. Här är några sådana, från 90-talet.

Lennart Hagerfors: Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat (1990).

Peter Nordström: Vulkaner på nappflaska. även: Håll i evigheten en stund medan jag går in och köper gårdagens bröd (dikter, 1998).

Göran Tunström: Berömda män som varit i Sunne (1998)

Per Odensten: En lampa som gör mörker (roman, 1999).

Lyckad nedfrysning av herr Moro
Redaktion: Roy Andersson, Kalle Boman, István Borbás (1992).

Denna antologi ställdes samman och gavs ut som ett experiment, med stöd av Stockholms läns landsting. Boken delades ut till alla niondeklassare i Stockholms län "för att ge dem en tankeställare i livet". Här fanns Jesu Bergspredikan, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, texter av Fröding, Dostojevskij, Orwell, Harry Martinson, Simone Weil och många fler. Framgången blev kolossal. Boken fick kultstatus och den stora efterfrågan ledde till att en ny upplaga trycktes 1997.

Århundradets svenska bok har utsetts efter en omröstning som iscensatts av GV:s lokalupplaga.
Till vinnare utsågs motboken.

Grönköpings Veckoblad i mars 1998.

Fotbollsidolen Tomas Brolin har brutit foten, ligger på sjukhus (hösten 1994) och får frågan om han behöver några böcker att läsa.

Nej, så sjuk blir jag aldrig.

Däremot antyder han att han tänker skriva en bok. (Det kan väl inte vara så svårt.) (Källa: Hans Hederberg i Svenska Dagbladet, 1998.)

--- något håller på att hända i den litterära institutionen. Etablerade författare får nobben av sina förlag. De inbitna läsarna trängs hellre i pocketshopen än i bokhandeln. Det är bara två av symtomen på en omvandling som väcker oro: barnen får nog öl i framtiden, men får de dikt?

Ingrid Elam i sin recension (DN 25 augusti 1999) av Ernst Brunners nya diktsamling "Stoft av ett stoftkorn" som kom ut direkt i pocket, ett unikt initiativ i poesivärlden.

- Per-Anders Hellqvist

Ja




fredag 19 augusti 2016

Brott och straff - Bevingat 90-tal

Det är orimligt med ett rättssystem, som har alla resurser som krävs för att sätta åt en som snattat leverpastej i väntan på socialbidraget, men som står hjälplöst när en direktör i råsidenkostym rånar en bank inifrån.

Gunnar Andersson, åklagare i "Sparbanken Väst" målet, 1998; citerad i Dagens Nyheter.

- Per-Anders Hellqvist

torsdag 4 augusti 2016

Bilvärlden - Bevingat 90-tal

Smorgasford.

Rubrik i Washington Post den 29 januari 1999, då Ford var i färd med att köpa Volvo.

Vältklasse.

I ett ord sammanfattas 1997 års nästan ofattbara bilfiasko. Mercedes-Benz introducerar sin med enorma förväntningar emotsedda småbil; redan det faktum att prestigebilmärket Mercedes kommer med en liten bil, därtill präglad av radikalt nytänkande i teknik och formgivning, är en sensation och nyheten (officiellt Mercedes A-Klasse) blir i folkmun Baby-Benz. Då inträffar katastrofen. Den svenska tidningen Teknikens Värld testar A-Klasse och genomför vad de chockade svenskarna kallat "det skandinaviska älgprovet" med syfte att se hur bilen uppför sig vid en plötslig undanmanöver - t.ex då ett barn eller en älg springer ut på vägbanan. Och Baby-Benz välter!, av Weltklasse (världsklass!) blir vält-klasse. Mercedes lider enorm prestigeförlust och tvingas konstruera om bilarna. Då raseriet lagt sig upprepar en tysk dagstidning ett prov liknande Teknikens Världs, där den gamla DDR-produkten Trabant - föråldrad och förlöjligad - får utmana Baby-Benz och visar sig vara tryggare i älgproven. Kåsörerna får ett nytt önskematerial. Så låter t.ex. Skott (Dagens Nyheter den 7 januari 1999) sin litterära kompanjon Burdt göra en rad tidsanpassade uppfinningar, b.la. en vinglig älg "som ramlar omkull när den får se en Mercedes. Exportframgång förväntas".

Svenskar är ointresserade och ordfattiga - - -
Förutom dig har jag träffat två, sa Lea, det räckte. Jag körde dem runt Rom, jag visade dem Forum och Campidoglio och Quirinalen och Fontana di Trevi och Piazza del Popolo och Augustusaltaret, inte allt men mycket. De sa inte ett ord, de rörde inte en min. Inte förrän mannen plötsligt sken upp, pekade ut genom bilfönstret och skrek: Titta, Volvo!

Den italienska stjärnan Lea Massari - "hon hade haft två lejon hemma i sin fyrarummare, plus en make" - berättar för Erland Josephson (I Josephsons bok "Föreställningar", 1991).

- Per-Anders Hellqvist

S:t Göran besegrade äntligen draken?

Det var massmedia som dödade Hasse Ericson, Sankta Göran besegrade äntligen draken (i stället för tvärt om, vilket ju brukar bli det vanliga resultatet i Sverige). Främst i vårt ridderskap befann sig Eko-redaktionen och A-pressen. Varje föreställning om att det i själva verket var Rörelsen som avslutade Hasse Ericson bygger på lögn, gissningar och myter.
Detta är kontentan av vad Eko-reportrarna Erik Fichtelius och Sven Vrang vill få oss att tro ("Vi skriver nu för att få slut på gissningsleken.")
Jag har all respekt för deras journalistiska arbete, det är en sak. Men en helt annan sak, nu i det följande, är att deras analys av förloppet är nästintill löjeväckande.
Det är inte bra. Allmänheten skulle kunna bibringas uppfattningen att journalisterna verkligen trodde att Hasse var den enda, eller att pressen tror sig kunna upptäcka varje pampmygel. Men så är det ju inte.
Hasse Ericsons uppgång och fall i massmedia är därmed en utomordentligt intressant, lärorik och för oss inte helt smickrande historia.

Låt oss börja med bilden, den fotografiska bilden från Rocas Rojas. Det är antagligen det mest slagkraftiga pressfoto som någonsin publicerats i detta land. Efter den bilden blev Hasse med god marginal vår mest legitimerade knöl. Han drabbades av kändissyndromet, dvs allt han gjorde och sa blev därefter kommersiellt slagkraftigt ("och på Eko redaktionen ansåg vi det journalistiskt nödvändigt").
Men viktigare - i och med degraderingen till kändis blev han också oskadliggjord i den meningen att det utan risk gick att skriva om hans minsta affär.
Skriver man, eller gör Eko-inslag, om andra LO-dignitärers (icke-kändisars) vidlyftiga eller olagliga representation, så riskerar man onekligen det vanliga svenska Sankt-Göran ödet (draken vinner), och detta alldeles oavsett om uppgifterna är sanna eller inte.
Nästa fas i dramat om Hasses fall handlar om hur vi närmar oss den oundvikliga peripetin, den vändpunkt där han, onekligen med massmedias benägna hjälp, samlat på sig tillräckligt med affärer för att bli en belastning för Rörelsen. I den växande klyftan mellan Rörelsen och Hasse kunde massmedia fira högtidsstunder i lättjobbade avslöjanden.
Fortfarande med all respekt för Eko-redaktionen så vill jag nog påstå att de exempel på egna insatser som Fichtelius och Vrang först anför (ekonomisk oreda i Transports bokföring och representation) bra var lappri i Hassesammanhang, ännu ett par lattjo Hasseaffärer.
Den avgörande stöten var skattefifflet. Men hur kom den ut i massmedia? Ja här, på en avgörande punkt, blir Eko-reportrarna vaga: "Den 23 januari publicerade A-pressen och Ekot uppgifter om att ett stort antal funktionärer på Transport gjort om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten..."
Ekot och A-pressen samma dag? Efter att båda redaktionerna efter långt och träget arbete slitit med frågan så blir de färdiga - lustigt nog - samma dag?
Och A-pressen? Bör inte det väcka en viss undran? A-pressen som från och med denna tidpunkt drev en mördande kampanj mot Hasse brukar min själ inte avslöja vad man vet om politiska svagheter i Rörelsen. Tvärtom förtiger man, såklart, vad man vet om skandaler inom Rörelsen. I fallet Hasse gjorde man tvärtom, det är ju ett obestridligt faktum: Bakom detta faktum finns, det är kärnpunkten, en politisk vilja. Självaste LO-chefen manifesterade denna vilja i en fredlöshetsförklaring av den 25 januari.
Till och med Eko-reportrarna beskriver detta, därmed motsägande sig själva: "Skyddsmuren kring Transports ordförande började rasa."
Jag skulle vilja se den makthavare i detta land som skulle överleva ett motsvarande ras av skyddsmur som Hasse upplevde från och med den 23 januari. Tänk er finanskometen A eller politikern B eller spionchefen C som plötsligt befinner sig i en situation där varenda människa i hans omgivning, sekreterare, kalfaktorer, adjutanter, rådgivare, underdeputerade, vikarier, kolleger, revisorer, chaufförer, vicedirektörer och servitörer, började flöda av intresse att förse massmedia med interna informationer om mygel, småfusk, horor, politiska kupper, halvbedrägerier och smarta klipp.
Om journalister har en egen himmel så är det så det ser ut där.

Den sanna historien om Hasses fall vore onekligen ohyggligt intressant och sedelärande både för massmediafolk och våra läsare, kanske mest för våra läsare. Men förmodligen är den omöjlig att göra (bland annat för att de skulle uppstå intressekollisioner mellan allmänt intresse och källors rätt till anonymitet).
Men slutsatsen blir alltså: Hasse Ericson var inte detta lands enda myglande makthavare - han var detta lands mest kända myglande makthavare. Detta ledde med ett symboliskt samspel mellan massmedia och Rörelsen som blev hans fall. Det var allså inte Sankt Göran som fällde draken. Det var drakens storebror.
En helt annan sak är att det är alldeles i sin ordning att massmedia låter sig utnyttjas på det här viset om en sida i en konflikt vill mörda en annan sia med hjälp av massmedia. Är informationerna sanna och intressanta skall de naturligtvis ut. Oavsett om uppgiftslämnarna har ädla eller mindre ädla motiv.
Men massmediafolk behöver ju inte slå sig för bröstet efter en sådan ofrånkomlig bödelstjänst. Det skulle lätt skapa föreställningen att vi var antingen korrupta eller bakom flötet. Korrupta om vi låtsades att Hasse var annat än våt ställföreträdande paradpamp. Bakom flötet om vi verkligen trodde att han var den ende.
Snart har vi skaffat oss en ny löpsedelspamp. Hasse fyllde nämligen en roll som var lika kommersiellt som politiskt viktig. Men han blir svår att ersätta med någon som gör sig lika bra på bild.

- Jan Guillou Expressen 21 februari 1980


tisdag 2 augusti 2016

Carl Bildt - Bevingat 90-tal

f. 1949, moderata samlingspartiets ledare till september 1999.

En liten beundrande blågul hemorrojd i baken på den disputerade Dr Kohl.

Jan Myrdal om Carl Bildt, i Expressen den 12 september 1996. I en intervju i Göteborgs-Posten (20 juni 1999) citerar Myrdal sin egen karakteristiska men mildrar den: "Bildt liksom andra ledande svenska politiker är akademiska avhoppare, drop outs. Men inom denna grupp av icke utbildade framstår han som en begåvning, ett lysande undantag - - -."
"Det är förbålt svårt att bli dissident i Sverige", kommenterade signaturen Kåll i Dagens Nyheter (9 mars 1997). Jan Myrdal försöker, men orden om Bildt resulterade inte i mer än ett ledarstick i Svenska Dagbladet. "Det ska f-n vara oppositionell i ett land där det är så högt i tak."

Det är jobb, jobb, jobb som gäller.
Då krävs lägre skatt, skatt, skatt.
Vilket betyder mindre bidrag, bidrag, bidrag.

Carl Bildt, moderatledare, har återvänt till Sverige efter FN-uppdrag som fredssamordnare i Bosnien. Det är inte bara i svenskt politiskt liv man har undrat var han varit. Då man frågar dottern Gunnel var pappa finns svarar hon "På TV". Men vid sin presskonferens den 6 oktober 1997 testar Bildt ett slagord till valrörelsen. Partiets mediakonsulter har väl inskärpt betydelsen av "upprepning" i det grundläggande politiska budskapet. Aftonbladets kultursida suckar: "- - - det blir nog en långdragen valrörelse, valrörelse, valrörelse" (AB den 8 oktober 1997). Och Bildts primitivistiska slagord hörde man inte mycket av i den fortsatta valrörelsen.

- Per-Anders Hellqvist