Tryckfrihet och Tryckfrihet

Jag förutsätter att tidningen Proletären fälls i det tryckfrihetsmål där de svarar för att med namn och bild ha utpekat några polismän i Stockholm för att ha ingått i en fascistisk konspiration för att mörda Olof Palme.

Dels är det ju en häftig ärekränkande anklagelse. Dels är det en kommunistisk tidning som står inför rätta och vore saken inte avgjord av andra skäl så avgörs den av det skälet.

Det handlar alltså om det så kallade Polisspåret, som är en av flera populära teorier, för att inte säga önsketänkanden; liksom en palestinsk önskemördare vore den israeliska underrättelsetjänstens, liksom en israelisk lönnmördare vore Yassir Arafats önskemördare, är polisen Proletärens eller Maj Wechselmanns önskemördare. Det är inte så konstigt.

När det sen gäller att diskutera det intelligenta eller troliga i teorin om Stockholmspoliserna som Olof Palmes mördare tycker jag man i stort sett kan lämna saken därhän.  De förefaller mej jämförbart med, jag tror det var radioprogrammet Kanalens tanke, att kommendörkapten Hans von Hofsten var skyldig (von Hofsten nöjde sig med en fällning i Radionämnden), eller den inte helt ovanliga självmordsteorin eller ... ja, framför allt kurdteorin.

Nej, förresten, kurdteorin är nog ännu sämre. Åtminstone när man undersöker hur dessa snillen till kegöar och barrlingar, hasar och ebbar fick fram namnet på den kurdiske mördaren. säga vad man vill om Proletärens spekulationer, men så tokiga som ebbarna var de inte när de fick fram namnet Erdogan Sarikaya. 

En spåman i Malmö sa sig ha på känn vem som mördat Palme och tog via ett mellanled kontakt med polisen i Malmö, som sedermera kontaktade någon av poliserna kring Ebbe.

Spåmannen fick 14 500 kronor av våra skattemedel för att bättre kunna lägga stjärna i sina kort. Och för säkerhets skull fick han en bild på Erdogan Sarikaya. Därefter kom hans kortlek att utpeka Erdogan Sarikaya. Vilket Ebbe meddelade Anna-Greta (ja, sannolikt inte att det var en kortlek som avslöjat Erdogan, bara att det nu fanns så gott som säkra bevis). Säkerhetsansvarige statssekreteraren Kjell Larsson satte Erdogans namn på pränt i en så kallat hemlig promemoria till Konstitutionsutskottet. Dock skrev inte Kjell Larsson explicit att Erdogan var den skyldige, han använde en mer svepande insinuant formulering. Dock är det inte troligt att Kjell Larsson visste att Ebbes information hade sitt ursprung hos en för 14 500 kronor köpt spåman som lagt en stjärna i sina kort med bilden av Erdogan framför sig.

Så vilken teori är nu den mest korkade? Proletärens teori som bygger på samhällsanalys som första grundkälla, liksom vpk-riksdagsmannen Jörn Svenssons teori när han räknade ut att det var CIA som mördat Palme.

Eller ebbarnas teori?

Med tanke på hur ebbarna kom fram till Erdogan Sarikaya håller jag personligen den den teorin för ännu dummare än Jörn Svenssons eller Proletärens.

Men det är ju givetvis inte det viktiga. Yttrandefriheten och pressfriheten gäller även dumma yttranden. För att inte sträcka sig lite längre och säga att den gäller särskilt dumma yttranden. Eftersom dumma yttranden ofta har ett större behov av skydd än kloka yttranden och eftersom all diskussion blir omöjlig om vi inte får ha fel ibland.

Följaktligen har principfrågan inte så mycket med kvalitén i Proletärens förargliga yttranden att göra som med något helt annat.

Hur kommer det sig till exempel att jag kan använda Erdogan Sarikayas namn men inte namnet på de två ökända polismännen som far land och rike runt och kammar in skadestånd?

Hur kommer det sig att Expressens ansvarige utgivare, trots allt kränkande hans reportrar skrivit när de var engagerade i ebbarnas kurdjakt, inte löper minsta risk att släpas inför samma domstol som Proletären?

Ebbe & Hasse & consortes är ju fortfarande på fri fot, Ebbe & Hans polare har slagit sönder Erdogan Sarikayas liv. Men för det riskerar de ingenting.

Ebbarna har högt beskydd, det är en sak. Kurdteorin är visserligen minst lika korkad som polisteorin men den får inte, av politiska skäl, räknas som korkad. Ty det skulle ju betyda att Anna-Greta inte handlat i ädelt syfte utan i korkat syfte. Det skulle också betyda att etablissemangets tidningar och etablissemangets journalister, exempelvis Bo Strömstedt och Anne-Marie Åsheden på DN, skulle kunna behandlas som om dom vore Proletärens folk.

En annan sak är att Erdogan Sarikaya faktiskt är svartskalle. Det är inte de ökända polismännen Knoll & Tott. Sätter jag ut deras namn så åker FiB/Ks ansvariga utgivare möjligen in och, vilket är värre, Knoll & Tott kommer och hämtar FiB/Ks återstående ekonomiska reserver i ett tryckfrihetsmål där den borgerliga och socialdemokratiska juryn inte kommer att tveka.

Dessutom är det ju faktiskt som så att Erdogan är terroriststämplad av Anita Gradin, Georg Andersson och Maj-Lis Lööw. Följaktligen måste han vara terrorist, annars skulle  de ju ha handlat felaktigt.

Alltså är Erdogan Sarikaya nomenklaturans motsvarighet i önsketänkande till Proletären och Maj Wechselmanns Knoll & Tott.

Skillnaden är dock mycket tydlig när det gäller dessa teorier. Framför man den ena åker man in. Framför man den andra, likaså med namn och bild, så åker man inte in.

Av detta kan vi nu dra bestämda slutsatser. Inte bara om tillståndet i konungariket Sverige. Utan också om yttrandefrihetens grundläggande villkor.

- Jan Guillou Fib/Kulturfront 9/1989 

Sovjetunionen i Aftonbladet

I största allmänhet, vilken eftermiddag som helst, är vilken som helst politiker eller ledarskribent anhängare av vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Ingen skall fängslas eller avskedas för sina åsikters skull.
Sak samma med tryckfrihetens principer om förtal. Ingen misstänkt skall som brottsling utpekas innan han är dömd. Tidningar skall inte döma före domstolen. I fredstid, i lugna vatten och i högtidstal är detta självklarheter.
Men det är under tryck som principerna prövas. Och det är dom avvikande obegripliga eller obehagliga minoritetsuppfattningarna det gäller.
Mordet på Palme skapade ett psykiskt tryck på hela nationen som lika plötsligt som förfärande gjorde sprickorna i muren synliga.
Sålunda använde socialdemokratins huvudorgan Arbetet sin tryckfrihet till att publicera namn och bild på en person som anhållits i polisens stora svep efter misstänkta eller inblandade i mordet. Man förtalade en oskyldig person - alla är oskyldiga tills motsatsen har bevisats - som skyldig till mordet på Palme.
Arbetets chefredaktör Lars Engqvist förklarade att detta berodde på två saker. För det första var mordet på Palme ett särskilt allvarligt brott. För de andra hade ju mannen begärts häktad, och eftersom Arbetet hyllade sanningen högre än andra tidningar, skulle man därför sätta ut namn och bild på den misstänkte.
Mannen häktades aldrig, som bekant. Så själva sanningsargumentet i saken är lätt avfärdat. Det är dessutom ett mera dumt än intressant försvar.
Tanken däremot att ett särskilt allvarligt brott skall göra det särskilt onödigt att avstå från förtal och utpekande av misstänkta är mer oroväckande. Ju grövre förtal desto enklare att publicera, således.
Den huvudlösa principen är dessvärre inte helt unik i Sverige. När kampen mot narkotikabrottslighet pågick som mest intensivt för några år sen lyckades Expressen faktiskt driva igenom en ny pressetisk regel som går ut på att misstänkta för just narkotikabrott skall kunna utpekas med namn och bild.
Det är under tryck som demokratiska principer prövas, än en gång. Det är de grova brotten och de obehagliga uppfattningarna som sätter oss på prov.
Aftonbladet bestod inte heller provet, fast i ett annat avseende än Arbetet.
En präst vid namn Ulf Granåsen gjorde sig mitt under krigspsykosens intensivaste skede ryktbar på ett närmast otroligt sätt. Han hissade flagga i topp, uttryckte sin glädje över Palmes död och hoppades att Palme, i överensstämmelse med kristendomens mer dystra föreställningar, skulle brinna i helvetet.
Man kan undra om sådana meningsyttringar alls förtjänar någon större uppmärksamhet. I så fall skulle man alltså argumentera emot, hur nu det skulle se ut.
Men istället valde Aftonbladet den sovjetiska linjen. Man diagnosticerade prästen som sinnessjuk och krävde hans avskedande: Hur domkapitlet och biskopen kan acceptera att ha en sinnesrubbad präst i sin tjänst är oförklarligt.
Det är ett oerhört ställningstagande. Ledarskribenten har för det första fällt sin medicinska dom enbart på politiska grunder. För det andra så är det inte så att vare sig sjukdom eller obehagliga uppfattningar skall medföra avskedanden från statlig tjänst i en demokrati.
Till råga på eländet konstaterade ledarskribenten att Granåsen är polisanmäld och kan bli åtalad. Det verkar alltså som om ledarskribenten på fullt allvar trodde att polis och domstol skulle kunna ingripa mot den obehagliga uppfattningen. Vilket givetvis är otänkbart i en demokrati men fullt möjligt i Sovjetunionen ("antisovjetisk verksamhet", "skymfande av stadsledningen" eller dylikt brott).
Och som nu inte dessa stolligheter vore nog så åberopar Aftonbladet till och med sin tolkning av det kristna kärleksbudskapet för att få sin politiska motståndare avskedad och fängslad. Eftersom Granåsen dock har en del av den apostoliska handpåläggelsen och är prästvigd så svarar han inför Gud, och inte inför Aftonbladet. Men i den upphettade sinnesstämningen gör Aftonbladet till och med denna, lätt fatala, sammanblandning.
Det är förstår möjligt att man inom kyrkan, dvs närmast domkapitlet i Göteborg, kommer fram till att Gud icke vill att Palme skall brinna i helvetet och därför på religiösa grunder tillrättavisar präst Granåsen på något sätt. Men det är en helt annan historia som inte närmare angår oss andra.
Det som angår oss andra, oss alla, är demokratins viktigaste principer. Yttrandefrihet är en och odelbar och ovillkorlig för vilka som helst stolliga uppfattningar av det mycket enkla skälet att just rätten att framföra stolliga uppfattningar behöver särskilt skydd. Skall yttrandefriheten inskränkas som Aftonbladet vill så börjar man med Granåsen. Sen blir det nästintill Granåsen som skall fängslas. När det blir din tur för bannbulla från Aftonbladet kan det vara bra att göra något åt saken. Yttrandefriheten är ingen självklar eller gudomlig rättighet. Den måste alltid försvaras. Ty man behöver ju bara sätt en ledarskribent på Aftonbladet under stress, skrapa lite på den demokratiska fernissan, så träder en sovjetisk tjänsteman fram.

- Jan Guillou FiB/Kulturfront 7/1986

Tycho Brahe, Reformationen, Pierre Abélard (typ), Hermetism Alkemi och Kemi

En vinterkväll år 1572 upptäckte den danske adelsmannen, astronomen och alkemisten Tycho Brahe (1546-1601) en alldeles ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeia. Under flera månder kunde stjärnan iakttas. Den befann sig uppenbarligen utanför månens bana i fixstjärnornas sfär. Den flyttade sig inte - det var således inte fråga om någon komet. Brahe kunde visa att det var fråga om en ny stjärna. En förändring kunde iakttas i himlarna, de sfärer som ända sedan antiken hade betraktats som oföränderliga. Brahe gav en övertygande vetenskaplig beskrivning av fenomenet i skriften Den nya stjärnan 1573.
Några år senare byggde Tycho Brahe sitt slott Uranienborg på ön Ven i Öresund. Här uppförde han också ett fristående astronomiskt observatorium, Stjärneborg. Han stannade på Ven i ett par decennier, ända tills han kallades till Prag som kejserlig astronom, där Johannes Kepler blev hans assistent. Brahes mycket noggrant utförda observationer och tabeller blev en förutsättning för Keplers revolutionerande insatser inom astronomin.
Bilden här nedan återger det tychonianska planetsystemet, en kompromiss mellan Copernicus och Ptolemaois. Den svarta pricken i mitten är jorden. Runt den stillastående jorden rör sig månen och solen i cirkelbanor. Så långt stämmer systemet överens med Ptolemaios gamla system. Men runt solen går alla planeterna - utom jorden, som inte är någon irrande planet, utan fortfarande universums orörliga medelpunkt.

Litteratur: Vilhelm Norling Tycho Brahe (1970). Rolf Lindborg En fjärils vinge och ett kvalsters öga (1992). Victor E. Thoren The Lord of Uraniborg: a biography of Tycho Brahe (1990).

Fastande Buddha, Choki-in templet, Kawagoe, Japan 

Det finns en likhet och ett samband mellan renässanshumanisternas antikstudier å ena sidan och Martin Luthers reformation å den andra. Humanisterna hade ju velat söka den "sanna" antiken bortom medeltidens feltolkningar och missuppfattningar av texterna och traditionerna. På liknande sätt ville Luther söka Kristi rena och ursprungliga lära i de bibliska texterna och gå tillbaka till apostlarnas vittnesbörd och till Guds rena ord, bortom medeltidens förvrängningar. 

Humanister som Lorenzo Valla och Erasmus av Rotterdam kunde visa att den officiella latinska bibelversionen var full av felöversättningar, och att viktiga formuleringar var missförstådda. Dessutom visade sig ärevördiga kyrkliga dokument vara medeltida förfalskningar. En hel del av den katolska kyrkans auktoritet tycktes vila på bräcklig grund. Därmed ifrågasattes hela den kyrkliga maktstruktur som hade vuxit fram genom århundradena.

Till allt detta kom kritiken mot de uppenbara missförhållandena inom kyrkan. Påvarna uppträdde som politiska maktmänniskor med världsliga och ekonomiska intressen snarare än som religiösa ledare. Korruption, svågerpolitik och maktmissbruk kännetecknade en hel del av kyrkans verksamhet kring år 1500.

Enligt Luther fann man den rena kristendomen och Guds egna ord i Den heliga skrift, i Bibeln. Någon påve, kardinal eller präst behövdes inte som förmedlare. Varje enskild människa kunde försjunka i bön, läsa Guds ord och tolka Hans vilja oberoende av varje mänsklig auktoritet. Därför borde människorna ha möjlighet att läsa Guds ord på sitt eget språk, tyska, svenska, franska, i stället för att tvingas lyssna till prästens obegripliga mässande på latin. Bibeln borde översättas till de olika folkspråken.

Protestanterna, eller "de evangeliska", som de själva kallade sig, betonade varje människas rätt att tolka Guds ord. Men detta visade sig medföra problem, ty Bibeln kan läsas på många sätt. Den enskilda tolkningen av bibelordet ledde till en fortgående splittring av protestantismen i ett stort antal frikyrkor och sekter. Bibeln kan dessutom tolkas som ett politiskt radikalt dokument som förordar egendomsgemenskap och angriper världslig rikedom. Efter ett bondeuppror i mitten av 1520-talet med fruktansvärda följder accepterade Luther ett samgående mellan statsmakt och kyrka, där staten har den ledande rollen i världsliga ting. Så uppstod den lutherska statskyrka som har levt vidare ända in i våra dagar.

Den här bilden från omkring 1600 vill visa den nya tidens landvinningar, sådant som antiken inte kände till: den Nya världen, tryckpressen, kompassen (Flavio från Amalfi uppgavs länge felaktigt vara uppfinnaren), silket, sadeln med stigbyglar, uret, krutet och kanonen, destillationsapparaten.

Bilden av Jan van det Straet återfinns i Theodore Gallés Nova Reperta.

Anselm av Canterbury hade menat att gudstron är grunden för allt vetande. "Jag tror, för att jag skall förstå" (på latin Credo ut intelligam), är ett uttryck som tillskrivs honom. Förnuftet kommer för honom i andra hand. Men för Pierre Abélard är ordningen den motsatta. Han placerar förnuftet främst. Med vår logiska förmåga och vårt intellekt skall vi kritiskt undersöka alla lärosatser och auktoriteter. Detta betyder inte att Abélard vill undergräva tron och kritisera kristendomen. Tvärtom menar han att hans metod ger gudstron en stadigare och säkrare grund.

Abélards undervisning väckte starkt motstånd. Dessutom var han en arrogant person med en naturlig fallenhet för att skaffa sig fiender. vid flera tillfällen riskerade han åtal för kätteri. Men som lärare i Paris drog han stora och beundrande åhörarskaror. Det sägs att det bland hans elever fanns 20 blivande kardinaler och 50 blivande biskopar. Abélards lärarverksamhet är en av de faktorer som leder fram mot utvecklingen av universitetet i Paris.

75 000åriga snäckpärlor, Blombos grotta, Blombosfontein naturreservat, Sydafrika.

Vi talar ibland om något som är svårt att bryta sig in i eller få insyn i som hermetiskt tillslutet. Ordet har bildats efter guden Hermes namn. Denna ansågs bland annat ha förmågan att försegla skattgömmor och tillsluta kärl.

Kring Hermes utvecklades i senantikens Alexandria en hemlighetsfull lära. Den grekiska guden sammankopplades med den egyptiska guden Thot under namnet Hermes Trismegistos (den trefalt störste). Denne uppgavs vara författare till de så kallade hermetiska skrifterna, en jättelik samling skrifter med magiskt och religiöst innehåll. I den här traditionen ingick också alkemin, den konst som sökte vishetens och det eviga livets källa, livselixiret - och gudens hemlighet. I detta sökande spelade talmystiken en avgörande roll, inte minst den magiska kvadrat som ger 15 i alla riktningar, även diagonalt. Här kunde man finna de hemlighetsfulla proportioner som gav ledtrådarna till guds tal och till den magiska kraften i "de vises sten". 

4  3  8

9  5  1

2  7  6

De mest berömda alkemisterna inom det arabiska kulturområdet var Geber (egentligen Jabir ibn Hayyan), verksam på 700-talet, och Rhazes (egentligen Abu Bakr Muhammad ibn Zakariyya al Razi), som härstammade från Persien och var verksam omkring 900 e. Kr. I synnerhet Rhazes verk fick stor betydelse för de europeiska 1500- och 1600-talens alkemistiska verksamhet.

Alkemistens arbetsmiljö påminner mycket om senare tiders kemisters, laboratorier med smältdeglar, destillationsapparater, kolvar och flaskor, trattar och brännugnar. Ur denna praktik utvecklades efterhand den moderna kemin. Som modern vetenskap träder kemin dock fram sent, först under senare hälften av 1700-talet, med namn som engelsmannen Priestley, svensken Scheele och framför allt fransmannen Lavoisier.

- Sten Högnäs

Samm

Välkommen i klubben, SvD

Det som är gömt i tö kommer upp i snö. Det iskalla förakt som Svenska Dagbladet visade tryckfrihetslagstiftningen och yttrandefriheten under IB-affären står därför i tragikomisk kontrast till det heta galliskt livfulla engagemang för samma demokratiska värden som tidningen utvecklar idag - när dom själva skall åtalas.
Förutsättningarna för åtalen mot Folket i Bild/Kulturfront 1973 och Svenska Dagbladet 1986 är i grunden häpnadsväckande lika. I båda fallen handlar det om att offentliggöra hemligstämplat underrättelsematerial. I båda fallen består åklagarsidans avgörande bevisning i påståenden från Försvarsmakten om vilka skador publiceringen åstadkommit. I båda fallen försvarar sig tidningarna med argumentet att även om publiceringen, vilket vi bestrider, vållat vissa olägenheter för försvaret, så var den motiverad därför att hemligstämpeln användes till att dölja skandalösa förhållanden som svenska folket måste ha rätt att känna till.
Välkommen i demokratiska klubben, Svenska Dagbladet!
Som läsaren nu redan anar, förhåller det sig emellertid på det viset att Svenska Dagbladet minst sagt bytt linje sen det begav sig sist. I fråga om själva uppsåtet att publicera hemligstämplat material från underrättelsetjänsten menar Svenska Dagbladet att man själva nu enbart haft det rena uppsåtet att informera allmänheten.
I fråga om Folket i Bild/Kulturfronts uppsåt utvecklades Svenska Dagbladets ledarsida gång på gång mycket bestämda uppfattningar om det man omväxlande kallade "sabotage" och "den subversiva verksamheten" tankegångar av typen "huvudfiende (för FiB) är vårt demokratiska samhälle - metoder hämtade från Stalintidens terror" osv.
För att understryka detta resonemang påstod Svenska Dagbladet gång på gång att jag var utlänning och terrorist som borde landsförvisas: "Den ene av de båda huvudpersonerna har svenskt uppehållstillstånd men är fransk medborgare. Är det inte ett underbart utslag av den kända svenska flatheten att denne utlänning inte omedelbart ombeds återvända till sitt hemland?" (15.5.73)
Ifråga om ett indirekt uppsåt värjer sig nu Svenska Dagbladet förtrytsamt mot tanken att de skulle ha informerat ryssarna - genom att skriva - om vad svensk underrättelsetjänst har för kunskaper. Tanken på ett sådant indirekt uppsåt förefaller idag Svenska Dagbladet fullkomligt befängd.
Om Folket i Bilds indirekta uppsåt skrev man dock lika tvärsäkert: "...uppgifter publicerats i den vänsterextremistiska tidskriften i första hand för att komma IB till livs men att de, som svarat för artiklarna, måste ha insett att de gick främmande makters ärenden genom uppgifternas offentliggörande."
Just det, det var därför vi dömdes. Publicerar man hemliga uppgifter så förstår man att ryssarna kan läsa dom.
När det gäller frågan om den s k menbedömningen (vilken skada har publiceringen vållat försvaret?) påtalar nu Svenska Dagbladet det något egenartade förhållandet, att militären, d v s ÖB, har monopol på att avgöra vad som är skada och inte skada, samtidigt som ÖB är part i målet.
Under IB-affären kände Svenska Dagbladet aldrig några tveksamheter på den punkten, ty vi "har såväl försvarsministerns som ÖBs ord på att det som skett skadat en viktig gren av vårt försvar" och "Just denna i själva verket mycket enkla sanning har de högljudda förespråkarna för den yttersta vänstern här i landet visat en enastående förmåga att nonchalera i debatten..." Välkommen i yttersta vänstern, Svenska Dagbladet!
Och vidare: (publiceringen var) "dock till skada - som överbefälhavaren och statssekreteraren i försvarsdepartementet sagt".
Och lika förtrytsamt säkra som ledarskribenterna på Svenska Dagbladet numera blivit när det gäller det oberättigade i den här sortens åtal, lika säkra åt andra hållet var de för Folket i Bilds del.
En del upprepad tankegång på Svenska Dagbladets ledarsida var då att "tryckfrihetsförordningen får inte förvandlas till ett skalkeskjul för brottslig verksamhet". Eller med några varianter: "journalister (måste) i lika hög grad som andra medborgare vara underkastade ansvar för sådana politiska brott ---". Eller: "Man får dock hålla i minnet att vad det här gäller i tryckfrihetsförordningen är undantagsbestämmelser och att förordningens frihetsgarantier nu som förut gäller alla former av laglig och normal upplysningsverksamhet --- och kommer utan tvivel att så förbli."
På den sista punkten fick Svenska Dagbladet, till sin egen lycka,  inte gehör för sin uppfattning. Tryckfrihetsförordningen ändrades dramatiskt efter IB-affären.
Men när vi dömdes var det efter de gamla bestämmelserna så hälsades saken givetvis med glädje på Svenska Dagbladets ledarsida och domen kom "inte som någon överraskning för dem, som anlägger seriösa juridiska synpunkter på saken."
Om Svenska Dagbladets egen seriösa juridiska bedömning hade blivit den förhärskande i Sverige, så hade tidningen idag inte åtalats för det som jämförelsevis är ett bagatellbrott - otillåten publicering av hemliga uppgifter - utan för spioneri! Och det hade inte blivit ett tryckfrihetsmål med de stora möjligheter till frikännande som det innebär, utan brottmål. Svenska Dagbladets reportrar hade varit dömda i samma ögonblick som åtalet väcktes eftersom det i brottmål inte är tillåtet att försvara sig med argumentet att man är journalist, att man publicerat o s v. I brottmål heter det "uppgiftslämnare...vidarebefordrat" och liknande omskrivningar. Om Svenska Dagbladet hade fått som de ville, att den gamla ordningen behölls, så skulle de idag bara haft en avgörande fråga att besvara inför rätta: "Insåg ni inte, eller borde ni i vart fall inte ha insett, att ryssarna kan läsa?"
Jag kan av egen erfarenhet försäkra att det är mycket svårt att slingra sig på denna enda avgörande punkt i brottmålet.
Sålunda förefaller det mig något komiskt att jag fick det tvivelaktiga nöjet att på Långholmen och Österåkerfängelset bereda väg för den nya lagstiftning som, trots Svenska Dagbladets motstånd, genomfördes efter IB-affären; den lag som nu gör att dom själva får den chansen att försvara sig som vi aldrig fick.
Men är nu inte själva sakfrågan i dagsläget viktigare? Jo, självfallet.
Men. Det hör till historien och det hör till åtminstone min bild av högern att deras engagemang för rättssäkerhet och tryckfrihet tenderar att skifta på ett sätt som inte är särskilt moraliskt övertygande eller principfast.

Jan Guillou
FiB/Kulturfront 3/1986

Guyaju ruinerna,Yanqing

Förbudsdemokrati

Enligt en nyligen publicerad undersökning som gjorts av Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI, anser blott tio procent av den svenska befolkningen att det bör vara en ovillkorlig rätt att hålla politiska möten och ge ut tidningar även för medborgare med extrema åsikter.
I påståendet: "åsiktsfrihet får inte innebära att det är tillåtet att framföra vilka åsikter som helst" instämmer 36 procent. Och 16 procent instämde ej.
Alltså, redan genom Folket i Bild/Kulturfronts första parol, Försvar för Yttrande- och Tryckfriheten, är vi en extrem minoritet.
Man kan naturligtvis tycka att det är nedslående. Men man kan också känna sig än mer  övertygad om att kampen för de demokratiska fri- och rättigheterna aldrig är vunnen.
Just nu är politiker och myndigheter igång för att inskränka föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten. Ursäkten den här gången heter rasism.
En del skräniga och förvirrade smågrupper bestående av socialt missanpassade arbetslösa ungdomar med rakade huvuden och pjäxor har fått förtjust förfasande publicitet på sista tiden. Man behöver varken underskatta eller överskatta problemet. Rasism skall som alla antidemokratiska idéer bekämpas.
Så långt är vi överens till och med myndigheter och politiker. Men så kommer vi till vägvalet. Man kan nämligen tänka sig att demokratin skall värja sig med demokrati mot odemokratiska idéer.
Den andra möjligheten är att ge antidemokraterna rätt, att underkänna demokratin genom att ta till förbud mot felaktiga idéer.
Självfallet blir det vägvalet närmast till hands för ett stort antal bekymrade svenska politiker.
Till hösten skall riksdagen ta ställning till flera motioner som vill inskränka föreningsfriheten genom att förbjuda rasistiska organisationer. En av motionerna är en fempartsmotion, och i Svenska Dagbladet (1 juni 87) uppträder den moderate riksdagsmannen Sven Munke till försvar för sina antidemokratiska idéer.
Han vill givetvis skydda "ungdomar och andra lättledda personer" genom lite nya förbud. Hans argument är två. För det första är alla som inte är för ett förbud mot rasistiska organisationer själva rasister. För det andra är "det ju FN som står bakom det här och där arbetar ju inte vilka töntar som helst".
Han syftar alltså på en känd gammal FN-rekommendation för förbud mot rasistiska organisationer. En del länder, däribland Sovjetunionen, har dragit samma praktiska slutsatser som Sven Munke (m).
Med töntar som Sven Munke duger det alltså inte att diskutera småttigheter som demokratins grundprinciper. Sånt förstår dom ju inte.
Låt oss därför anföra en del mindre viktiga, men praktiska, argument. Sven Munke med flera tror alltså att det skall gå att förbjuda Nordiska Rikspartiet och Sverigepartiet med en lag mot rasistiska organisationer. Då har Sven Munke bevisbördan. Rasister av det här slaget brukar inte gå med på att dom är rasister. De har ingenting emot invandrare, inte alls, det är bara den ohämmade invandringen de vill begränsa. De har ingenting emot politiska flyktingar,  tvärtom. Bara det är riktiga politiska flyktingar osv.
Det kan bli kostliga rättegångar. Antingen klarar sig rasisterna - och får god reklam och lysande publicitet. Eller också döms de och blir martyrer och får god reklam och lysande publicitet. Förmodligen klarar de sig.
Men eftersom det inte är vilka töntar som helst, enligt Sven Munke, som arbetar i FN så måste vi väl rimligtvis förlita oss på FNs definitioner av rasistiska organisationer.
FNs medlemsländer har med överväldigande majoritet slagit fast att sionism är rasism. Sverige tillhör visserligen den lilla extrema minoritet som röstade emot. Men saken är klar, sionism är rasism.
De sionistiska organisationerna erkänner givetvis att de är sionistiska. Deras föreningsnamn säger ofta saken rent ut, Sionistiska federationen, WIZO och allt vad de heter. I deras fall är alltså skuldfrågan klar a priori.
Nå, Sven Munke med flera, vad tycks om en lag som bara kanske med svårighet kan tillämpas på rasisterna i Sverigepartiet men med stor säkerhet kan tillämpas på ett stort antal judiska eller sionistiska organisationer?
Vad yttrandefrihetens fiender således inte begriper är att förbud mot mot olämpliga åsikter slår blint och vilt.
För undvikande av missförstånd eller möjlighet till skamcitat vill jag passa på att påpeka att jag givetvis anser att sionismen är en rasistisk ideologi och att jag givetvis aldrig skulle vilja förbjuda sionistiska organisationer.
Nå men förbudstanken är tydligen omöjlig att utrota i Sverige.
Den moraliskt högstående och synnerligen anständige advokaten Peter Nobel har nyligen blivit statlig myndighet, Ombudsmannen mot Etnisk Diskriminering.
I ett cirkulär som han nyligen sänt till massmedierna uppställer han, den statliga myndighetens ex officio, ett antal regler för hur de fria massmedierna skall inskränka sig i förhållande till utlänningar och immigranter. Exempelvis skall "skadliga verkningar motverkas genom ansvarsfull och omdömesgill publicitet" (regel 1) eller skall "känsliga uppgifter inte publiceras utan att man även ger tillgång till deras bakgrund" (regel 3) eller skall dessa känsliga uppgifter, vilka de nu är och vem som nu skall definiera det, "alltid sättas in i sitt sammanhang" (regel 4), vilket sammanhang det nu är och vem som nu skall fastställa det.
Vidare "bör en negativ uppgift kunna balanseras mot en positiv, så att man uppnår en riktig och rättvis skildring" (regel 5) och slutligen "tål inte delar av verkligheten att citeras lösryckta ur sitt sammanhang" (regel 8).
Denna offentliga statliga handling är diarieförd 1987-03-23. Givetvis har den gått spårlöst förbi - åtminstone såtillvida att ingen publicist protesterat mot vansinnigheterna.
Som sommarlek föreslår jag yttrandefrihetens vänner följande. Försök att omforma de här reglerna till praktisk journalistik. Exempel. Snattande zigenare gripna. Skall balanseras med vadå? De har inte alltid snattat? De har vid ett flertal tillfällen besökt affärer utan att snatta? Dock snattar en mycket stor del av zigenarna inte alls?
Om ombudsmannen mot diskriminering får sin vilja igenom skrev jag just förbjudna ord. Men om ingen hör er och ni diskuterar i vad som kan kallas slutna sällskap, dock utan att formerna blir sådana att man kan kalla er organisation, är diskussionen ännu så länge fri. Trevlig sommar!

Jan Guillou
FiB/Kulturfront 12/1987

Ivar Arosenius