Aristoteles (och naturvetenskaperna...)

Materia och form
På Rafels berömda målning Skolan i Aten (målad omkring 1510) är Platon och Aristoteles centralfigurerna. Som den idealist han är pekar Platon mot himlen: det sanna och värdefulla finns ovanför eller bortom vår vanliga verklighet. Men Aristoteles sträcker handen rakt fram: i världen omkring oss, i de enskilda tingens värld, kan vi finna idéerna, sanningen och skönheten. Idén - eller formen - är en del av tinget. Den rena formen finns inte i vår värld, utan är detsamma som Gud, den högsta principen. Inte heller finns här den alldeles formlösa materian. Världen är form och materia i förening.
Låt oss ta ett konkret exempel för att försöka förstå hur Aristoteles tänker. Ett material är metallen koppar. Av denna materia kan skapas olika ting, en ljusstake, ett smycke, ett mynt. Vad vi gör är att ge form åt materien. Så fungerar hela världen - i fröets materia finns solrosens eller gurkans form nedlagd. Vår egen kropp utvecklas i enlighet med människans form. Varje föremål är en odelbar förening av form och materia.

Ändamålet som orsak
Man kan också formulera ovan sagda på följande sätt: formen är det mål mot vilket "fröet" i materien strävar. När vi tar vårt kopparstycke är kanske vårt mål att skapa en skål. Med vårt hamrande vill vi ge materialet en skålform. Men inte bara människan, utan hela naturen är på samma sätt målinriktad, menar Aristoteles. Om vi frågar oss varför naturen har gett oss öron, är svaret enligt Aristoteles: För att vi skall höra. Varför ligger ett ekollon på marken? Jo, naturens avsikt är att de skall växa en ek här om några år. Det här sättet att tänka brukar kallas teleologiskt (efter det grekiska ordet telos, ändamål).
Den moderna vetenskapen talar inte om ändamål, utan om orsak-verkan. Men tron på ett ändamål levde länge kvar på många områden, också inom naturvetenskapen. Den stora striden om darwinismen under senare hälften av 1800-talet var på många sätt en strid mellan den gamla tron på ett av Gud bestämt ändamål i tillvaron och den nya vetenskapens värld där den ändamålslösa slumpen härskar. På sätt och vis kan kan den här 1800-talsdebatten kring utvecklingsläran betraktas som en sentida strid mot en kvardröjande aristotelism inom naturvetenskaperna.

Elementläran
Under antiken utvecklades två läror vad gäller materiens grundläggande struktur: atomläran och elementläran. Atomläran utformades framför allt av Demokritos från Abdera omkring år 400 f.Kr. I stora drag är det samma atomteori som går segrande fram omkring 1800. Atomläran har enstaka anhängare under hela den antika perioden, framför allt bland de så kallade epikuréerna. Men det är elementläran som blir den alldeles dominerande världsförklaringen under två årtusenden, och detta beror till stor del på Aristoteles inflytande.

eld-varm-luft-fuktig-vatten-kall-jord-torr-eld

Lejonmänniskan från Hohlenstein Stadel    

Själva teorin är inte utformad av Aristoteles, utan utvecklades på 400-talet f.Kr. Alla ting och varelser är uppbyggda av de fyra elementen, jord, vatten, luft och eld i olika proportioner. Varje element har sin naturliga strävan: elden söker sig kraftigt uppåt, luften svagare uppåt, vatten nedåt och jorden kraftigt nedåt - alltså mot jordklotets centrum. En sten (som domineras av elementet jord) faller därför nedåt, ett moln (domineras av luftens element) svävar ovanför våra huvuden, ett löv (inom vilket de tunga elementet har en svag dominans) dalar sakta ned. Det är därför "onaturligt" för en kastad sten är att röra sig uppåt - den återtar också snart sin naturliga rörelse mot jordens centrum. På senmedeltida beskrivningar av en kanonkulas rörelse kan vi se hur kulan efter ett tag med "konstgjord" rörelse uppåt återgår till sin "naturliga" strävan mot världsalltets centrum, alltså mot jordens medelpunkt.

De flesta av antikens och alla medeltidens filosofer förkastade atomläran och utvecklade istället elementläran. Det skall naturligtvis inte ses som symptom på dumhet eller ovetenskaplighet. För atomläran talade varken erfarenhet eller förnuft. Man kunde inte se atomer eller några som helst bevis på att de existerade. Annorlunda var det med jord, luft, vatten och eld, företeelser som var och en hade erfarenheter av. Elementläran var också grunden för fysikens rörelselagar. Den var oerhört lätt att anpassa till alla delar av mänskligt liv, till läran om de fyra kroppsvätskorna, till de fyra temperamenten, till årstidernas växlingar och så vidare.

Himmelssfärerna
I mitten av Aristoteles universum ligger den orörliga, klotformade jorden. Det jordiska området - alltså regionerna nedanför månens bana - är de fyra elementens värld, förändringens, livets och dödens värld. Men himlakropparna består inte av de fyra jordiska elementen, utan av ett mycket finare femte element, etern, på latin quinta essentia, "kvintessensen". Himlarna, stjärnorna och planeterna rör sig i eviga, jämna cirkelrörelser. Fysikens lagar är alltså fullständigt olika nedanför och ovanför månbanan.
Den första himlen utanför månens bana är Merkurius sfär.Därefter följer Venus, solens, Mars, Jupiters och Saturnus sfärer. Ytterst ligger fixstjärnans sfär. "Den förste rörarens", den kraft från vilken himlavalvets rörelse utgår, finns utanför systemet - och den kraften kan naturligtvis också identifieras som Gud.

Biologin
Det har med viss rätt sagts att Aristoteles var den störste biologen före Linné. Aristoteles undersöker, beskriver och förundras över de mest skiftande former av liv. Med viss udd mot Platon säger han till sina elever;

Till och med varelser som kan verka obehagliga för våra sinnen erbjuder glädjeämnen för den som har ett filosofiskt sinne och har förmågan att förstå orsakssammanhang. Vi kan glädja oss när vi ser en konstnärs verk, varför skulle vi då inte glädja oss över naturens? Betraktandet av låga former av liv bör inte väcka en barnslig motvilja, ty i allt naturligt finns något att förundras över.(Djurens delar I:V, förkortat)

Aristoteles undersöker kycklingembryons utveckling, han redogör för fortplantingsprocesserna hos däggdjur och fiskar. När det gäller marinbiologin bekräftades flera av hans beskrivningar först på 1800-talet.

Naturens stege eller kedja
Form och materia bygger alltså upp världen. Den rena formen, som kan identifieras med Gud, är det ädlaste, den formlösa materien är motpolen. Naturen kan beskrivas som en stege eller kedja mellan den rena materiens och den rena formens världar. Den döda materien, jorden, stenarna, vattnet och så vidare, representerar det lägsta i vår värld. Ett steg högre finner vi de lägsta formerna av liv, växterna. Nästa steg för oss upp till de levande som också har rörelseförmåga, djuren. Och högst på den jordiska stegen står människan, hon som också har tankeförmågan. Inom varje grupp finns ett oändligt antal övergångsformer, mellanformer mellan växt och djur (zoofyter), osv.

Människa
Däggdjur
Valar
Reptiler och fiskar
Bläckfiskar
Skaldjur
Insekter
Blötdjur
Zoofyter, Maneter, Svampar
Högre växter
Lägre växter
Oorganisk materia

The Swimming reindeer

Arterna är en gång för alla givna. Det sker ingen förändring eller utveckling så att arter på en lägre nivå skulle utvecklas mot en högre. Däremot utvecklas naturligtvis varje individ inom en art. Aristoteles har alltså ingenting av det utvecklingsperspektiv som vi finner i den moderna biologin - att högre former av liv har utvecklats ur lägre. Sådana tankar dyker egentligen upp först 2000 år senare. Men det är lätt att se hur Darwins utvecklingslära ligger inbäddad i den här tanken på naturens stege eller kedja. Det enda man behöver göra är att betrakta schemat över naturens stege som bilden av en historisk utveckling, från de lägsta organismerna till de högsta däggdjuret, människan. Men detta sker alltså på 1800-talet, då Darwin publicerar sitt verk Om arternas ursprung, och då utvecklingsläran går segrande fram. Ett uttryck som "den felande länken" antyder den uråldriga bilden av naturen som en obruten kedja av arter har varit levande ända in i våra dagar.

- Sten Högnäs