tisdag 31 mars 2015
Aristoteles (och naturvetenskaperna...)
Materia och form
På Rafels berömda målning Skolan i Aten (målad omkring 1510) är Platon och Aristoteles centralfigurerna. Som den idealist han är pekar Platon mot himlen: det sanna och värdefulla finns ovanför eller bortom vår vanliga verklighet. Men Aristoteles sträcker handen rakt fram: i världen omkring oss, i de enskilda tingens värld, kan vi finna idéerna, sanningen och skönheten. Idén - eller formen - är en del av tinget. Den rena formen finns inte i vår värld, utan är detsamma som Gud, den högsta principen. Inte heller finns här den alldeles formlösa materian. Världen är form och materia i förening.
Låt oss ta ett konkret exempel för att försöka förstå hur Aristoteles tänker. Ett material är metallen koppar. Av denna materia kan skapas olika ting, en ljusstake, ett smycke, ett mynt. Vad vi gör är att ge form åt materien. Så fungerar hela världen - i fröets materia finns solrosens eller gurkans form nedlagd. Vår egen kropp utvecklas i enlighet med människans form. Varje föremål är en odelbar förening av form och materia.
Ändamålet som orsak
Man kan också formulera ovan sagda på följande sätt: formen är det mål mot vilket "fröet" i materien strävar. När vi tar vårt kopparstycke är kanske vårt mål att skapa en skål. Med vårt hamrande vill vi ge materialet en skålform. Men inte bara människan, utan hela naturen är på samma sätt målinriktad, menar Aristoteles. Om vi frågar oss varför naturen har gett oss öron, är svaret enligt Aristoteles: För att vi skall höra. Varför ligger ett ekollon på marken? Jo, naturens avsikt är att de skall växa en ek här om några år. Det här sättet att tänka brukar kallas teleologiskt (efter det grekiska ordet telos, ändamål).
Den moderna vetenskapen talar inte om ändamål, utan om orsak-verkan. Men tron på ett ändamål levde länge kvar på många områden, också inom naturvetenskapen. Den stora striden om darwinismen under senare hälften av 1800-talet var på många sätt en strid mellan den gamla tron på ett av Gud bestämt ändamål i tillvaron och den nya vetenskapens värld där den ändamålslösa slumpen härskar. På sätt och vis kan kan den här 1800-talsdebatten kring utvecklingsläran betraktas som en sentida strid mot en kvardröjande aristotelism inom naturvetenskaperna.
Elementläran
Under antiken utvecklades två läror vad gäller materiens grundläggande struktur: atomläran och elementläran. Atomläran utformades framför allt av Demokritos från Abdera omkring år 400 f.Kr. I stora drag är det samma atomteori som går segrande fram omkring 1800. Atomläran har enstaka anhängare under hela den antika perioden, framför allt bland de så kallade epikuréerna. Men det är elementläran som blir den alldeles dominerande världsförklaringen under två årtusenden, och detta beror till stor del på Aristoteles inflytande.
eld-varm-luft-fuktig-vatten-kall-jord-torr-eld
Själva teorin är inte utformad av Aristoteles, utan utvecklades på 400-talet f.Kr. Alla ting och varelser är uppbyggda av de fyra elementen, jord, vatten, luft och eld i olika proportioner. Varje element har sin naturliga strävan: elden söker sig kraftigt uppåt, luften svagare uppåt, vatten nedåt och jorden kraftigt nedåt - alltså mot jordklotets centrum. En sten (som domineras av elementet jord) faller därför nedåt, ett moln (domineras av luftens element) svävar ovanför våra huvuden, ett löv (inom vilket de tunga elementet har en svag dominans) dalar sakta ned. Det är därför "onaturligt" för en kastad sten är att röra sig uppåt - den återtar också snart sin naturliga rörelse mot jordens centrum. På senmedeltida beskrivningar av en kanonkulas rörelse kan vi se hur kulan efter ett tag med "konstgjord" rörelse uppåt återgår till sin "naturliga" strävan mot världsalltets centrum, alltså mot jordens medelpunkt.
De flesta av antikens och alla medeltidens filosofer förkastade atomläran och utvecklade istället elementläran. Det skall naturligtvis inte ses som symptom på dumhet eller ovetenskaplighet. För atomläran talade varken erfarenhet eller förnuft. Man kunde inte se atomer eller några som helst bevis på att de existerade. Annorlunda var det med jord, luft, vatten och eld, företeelser som var och en hade erfarenheter av. Elementläran var också grunden för fysikens rörelselagar. Den var oerhört lätt att anpassa till alla delar av mänskligt liv, till läran om de fyra kroppsvätskorna, till de fyra temperamenten, till årstidernas växlingar och så vidare.
Himmelssfärerna
I mitten av Aristoteles universum ligger den orörliga, klotformade jorden. Det jordiska området - alltså regionerna nedanför månens bana - är de fyra elementens värld, förändringens, livets och dödens värld. Men himlakropparna består inte av de fyra jordiska elementen, utan av ett mycket finare femte element, etern, på latin quinta essentia, "kvintessensen". Himlarna, stjärnorna och planeterna rör sig i eviga, jämna cirkelrörelser. Fysikens lagar är alltså fullständigt olika nedanför och ovanför månbanan.
Den första himlen utanför månens bana är Merkurius sfär.Därefter följer Venus, solens, Mars, Jupiters och Saturnus sfärer. Ytterst ligger fixstjärnans sfär. "Den förste rörarens", den kraft från vilken himlavalvets rörelse utgår, finns utanför systemet - och den kraften kan naturligtvis också identifieras som Gud.
Biologin
Det har med viss rätt sagts att Aristoteles var den störste biologen före Linné. Aristoteles undersöker, beskriver och förundras över de mest skiftande former av liv. Med viss udd mot Platon säger han till sina elever;
Till och med varelser som kan verka obehagliga för våra sinnen erbjuder glädjeämnen för den som har ett filosofiskt sinne och har förmågan att förstå orsakssammanhang. Vi kan glädja oss när vi ser en konstnärs verk, varför skulle vi då inte glädja oss över naturens? Betraktandet av låga former av liv bör inte väcka en barnslig motvilja, ty i allt naturligt finns något att förundras över.(Djurens delar I:V, förkortat)
Aristoteles undersöker kycklingembryons utveckling, han redogör för fortplantingsprocesserna hos däggdjur och fiskar. När det gäller marinbiologin bekräftades flera av hans beskrivningar först på 1800-talet.
Naturens stege eller kedja
Form och materia bygger alltså upp världen. Den rena formen, som kan identifieras med Gud, är det ädlaste, den formlösa materien är motpolen. Naturen kan beskrivas som en stege eller kedja mellan den rena materiens och den rena formens världar. Den döda materien, jorden, stenarna, vattnet och så vidare, representerar det lägsta i vår värld. Ett steg högre finner vi de lägsta formerna av liv, växterna. Nästa steg för oss upp till de levande som också har rörelseförmåga, djuren. Och högst på den jordiska stegen står människan, hon som också har tankeförmågan. Inom varje grupp finns ett oändligt antal övergångsformer, mellanformer mellan växt och djur (zoofyter), osv.
Människa
Däggdjur
Valar
Reptiler och fiskar
Bläckfiskar
Skaldjur
Insekter
Blötdjur
Zoofyter, Maneter, Svampar
Högre växter
Lägre växter
Oorganisk materia
Arterna är en gång för alla givna. Det sker ingen förändring eller utveckling så att arter på en lägre nivå skulle utvecklas mot en högre. Däremot utvecklas naturligtvis varje individ inom en art. Aristoteles har alltså ingenting av det utvecklingsperspektiv som vi finner i den moderna biologin - att högre former av liv har utvecklats ur lägre. Sådana tankar dyker egentligen upp först 2000 år senare. Men det är lätt att se hur Darwins utvecklingslära ligger inbäddad i den här tanken på naturens stege eller kedja. Det enda man behöver göra är att betrakta schemat över naturens stege som bilden av en historisk utveckling, från de lägsta organismerna till de högsta däggdjuret, människan. Men detta sker alltså på 1800-talet, då Darwin publicerar sitt verk Om arternas ursprung, och då utvecklingsläran går segrande fram. Ett uttryck som "den felande länken" antyder den uråldriga bilden av naturen som en obruten kedja av arter har varit levande ända in i våra dagar.
- Sten Högnäs
På Rafels berömda målning Skolan i Aten (målad omkring 1510) är Platon och Aristoteles centralfigurerna. Som den idealist han är pekar Platon mot himlen: det sanna och värdefulla finns ovanför eller bortom vår vanliga verklighet. Men Aristoteles sträcker handen rakt fram: i världen omkring oss, i de enskilda tingens värld, kan vi finna idéerna, sanningen och skönheten. Idén - eller formen - är en del av tinget. Den rena formen finns inte i vår värld, utan är detsamma som Gud, den högsta principen. Inte heller finns här den alldeles formlösa materian. Världen är form och materia i förening.
Låt oss ta ett konkret exempel för att försöka förstå hur Aristoteles tänker. Ett material är metallen koppar. Av denna materia kan skapas olika ting, en ljusstake, ett smycke, ett mynt. Vad vi gör är att ge form åt materien. Så fungerar hela världen - i fröets materia finns solrosens eller gurkans form nedlagd. Vår egen kropp utvecklas i enlighet med människans form. Varje föremål är en odelbar förening av form och materia.
Ändamålet som orsak
Man kan också formulera ovan sagda på följande sätt: formen är det mål mot vilket "fröet" i materien strävar. När vi tar vårt kopparstycke är kanske vårt mål att skapa en skål. Med vårt hamrande vill vi ge materialet en skålform. Men inte bara människan, utan hela naturen är på samma sätt målinriktad, menar Aristoteles. Om vi frågar oss varför naturen har gett oss öron, är svaret enligt Aristoteles: För att vi skall höra. Varför ligger ett ekollon på marken? Jo, naturens avsikt är att de skall växa en ek här om några år. Det här sättet att tänka brukar kallas teleologiskt (efter det grekiska ordet telos, ändamål).
Den moderna vetenskapen talar inte om ändamål, utan om orsak-verkan. Men tron på ett ändamål levde länge kvar på många områden, också inom naturvetenskapen. Den stora striden om darwinismen under senare hälften av 1800-talet var på många sätt en strid mellan den gamla tron på ett av Gud bestämt ändamål i tillvaron och den nya vetenskapens värld där den ändamålslösa slumpen härskar. På sätt och vis kan kan den här 1800-talsdebatten kring utvecklingsläran betraktas som en sentida strid mot en kvardröjande aristotelism inom naturvetenskaperna.
Elementläran
Under antiken utvecklades två läror vad gäller materiens grundläggande struktur: atomläran och elementläran. Atomläran utformades framför allt av Demokritos från Abdera omkring år 400 f.Kr. I stora drag är det samma atomteori som går segrande fram omkring 1800. Atomläran har enstaka anhängare under hela den antika perioden, framför allt bland de så kallade epikuréerna. Men det är elementläran som blir den alldeles dominerande världsförklaringen under två årtusenden, och detta beror till stor del på Aristoteles inflytande.
eld-varm-luft-fuktig-vatten-kall-jord-torr-eld
Lejonmänniskan från Hohlenstein Stadel
De flesta av antikens och alla medeltidens filosofer förkastade atomläran och utvecklade istället elementläran. Det skall naturligtvis inte ses som symptom på dumhet eller ovetenskaplighet. För atomläran talade varken erfarenhet eller förnuft. Man kunde inte se atomer eller några som helst bevis på att de existerade. Annorlunda var det med jord, luft, vatten och eld, företeelser som var och en hade erfarenheter av. Elementläran var också grunden för fysikens rörelselagar. Den var oerhört lätt att anpassa till alla delar av mänskligt liv, till läran om de fyra kroppsvätskorna, till de fyra temperamenten, till årstidernas växlingar och så vidare.
Himmelssfärerna
I mitten av Aristoteles universum ligger den orörliga, klotformade jorden. Det jordiska området - alltså regionerna nedanför månens bana - är de fyra elementens värld, förändringens, livets och dödens värld. Men himlakropparna består inte av de fyra jordiska elementen, utan av ett mycket finare femte element, etern, på latin quinta essentia, "kvintessensen". Himlarna, stjärnorna och planeterna rör sig i eviga, jämna cirkelrörelser. Fysikens lagar är alltså fullständigt olika nedanför och ovanför månbanan.
Den första himlen utanför månens bana är Merkurius sfär.Därefter följer Venus, solens, Mars, Jupiters och Saturnus sfärer. Ytterst ligger fixstjärnans sfär. "Den förste rörarens", den kraft från vilken himlavalvets rörelse utgår, finns utanför systemet - och den kraften kan naturligtvis också identifieras som Gud.
Biologin
Det har med viss rätt sagts att Aristoteles var den störste biologen före Linné. Aristoteles undersöker, beskriver och förundras över de mest skiftande former av liv. Med viss udd mot Platon säger han till sina elever;
Till och med varelser som kan verka obehagliga för våra sinnen erbjuder glädjeämnen för den som har ett filosofiskt sinne och har förmågan att förstå orsakssammanhang. Vi kan glädja oss när vi ser en konstnärs verk, varför skulle vi då inte glädja oss över naturens? Betraktandet av låga former av liv bör inte väcka en barnslig motvilja, ty i allt naturligt finns något att förundras över.(Djurens delar I:V, förkortat)
Aristoteles undersöker kycklingembryons utveckling, han redogör för fortplantingsprocesserna hos däggdjur och fiskar. När det gäller marinbiologin bekräftades flera av hans beskrivningar först på 1800-talet.
Naturens stege eller kedja
Form och materia bygger alltså upp världen. Den rena formen, som kan identifieras med Gud, är det ädlaste, den formlösa materien är motpolen. Naturen kan beskrivas som en stege eller kedja mellan den rena materiens och den rena formens världar. Den döda materien, jorden, stenarna, vattnet och så vidare, representerar det lägsta i vår värld. Ett steg högre finner vi de lägsta formerna av liv, växterna. Nästa steg för oss upp till de levande som också har rörelseförmåga, djuren. Och högst på den jordiska stegen står människan, hon som också har tankeförmågan. Inom varje grupp finns ett oändligt antal övergångsformer, mellanformer mellan växt och djur (zoofyter), osv.
Människa
Däggdjur
Valar
Reptiler och fiskar
Bläckfiskar
Skaldjur
Insekter
Blötdjur
Zoofyter, Maneter, Svampar
Högre växter
Lägre växter
Oorganisk materia
The Swimming reindeer
Arterna är en gång för alla givna. Det sker ingen förändring eller utveckling så att arter på en lägre nivå skulle utvecklas mot en högre. Däremot utvecklas naturligtvis varje individ inom en art. Aristoteles har alltså ingenting av det utvecklingsperspektiv som vi finner i den moderna biologin - att högre former av liv har utvecklats ur lägre. Sådana tankar dyker egentligen upp först 2000 år senare. Men det är lätt att se hur Darwins utvecklingslära ligger inbäddad i den här tanken på naturens stege eller kedja. Det enda man behöver göra är att betrakta schemat över naturens stege som bilden av en historisk utveckling, från de lägsta organismerna till de högsta däggdjuret, människan. Men detta sker alltså på 1800-talet, då Darwin publicerar sitt verk Om arternas ursprung, och då utvecklingsläran går segrande fram. Ett uttryck som "den felande länken" antyder den uråldriga bilden av naturen som en obruten kedja av arter har varit levande ända in i våra dagar.
- Sten Högnäs
måndag 30 mars 2015
En extra syster, Nanna X (bullyculture)
Min nya syster gav mig ingen som helst förberedelse. Hon föddes i mitten av vårterminen ur en gul hink med en bottenskyla av flugor som stod kvarglömd utanför skolmatsalen, steg upp som en två meter hög rök, materialiserade sig till en blek, finnig skolflicka i jeans och tröja, klampade uppför trappan och satte sig i bänken jämte mig.
Jag var inte riktigt säker på att klasskamraterna och läraren kunde se henne, fast hon var så stor. Hon var fortfarande lite suddig i kanterna. Men när hon följde med mig över skolgården för att möta pappa som stod och väntade på mig med sin gula skåpbil hade hon troligen fått tydligare konturer, för pappa verkade fatta med en gång.
˗ Det här är Stina, sa jag.
Det var självklart att hon hette Stina, jag hade inte ens frågat. Pappa frågade inget heller, tog henne inte för en ny kamrat, utan förklarade bara att hon kunde sova i vindsrummet. Jag nickade, Stina hoppade in i baksätet och började pilla med takluckan. Det var ingen konst för henne, hon var ju så lång.
Vi åt köttbullar, potatis och lingon. Stina tog tre portioner och såg ut att växa mellan varje tugga. Efter maten visade mamma och pappa Stina hennes rum. Min fyra år äldre syster Mikaela och jag blev ensamma i köket. Mikaela surade.
˗ Tycker du inte om henne? undrade jag.
˗ Nej, jag vill inte ha någon ny syster. Jag vill bara ha dig.
En sådan tillgivenhet hade jag aldrig hört henne uttrycka förut.
Stina kom ner från trappan, stötte huvudet i taket och såg måttligt nöjd ut.
˗ Jag känner mig så romantisk, jag vill hellre sova i din säng, sa hon och log mot mig.
Jag förklarade att det absolut inte gick för sig. Pappa tog vid och läxade upp Stina för att hon glömt stänga takluckan i bilen innan det började regna. Nu var det risk för vattenskador. Hon hade ju aldrig hunnit få någon uppfostran, så vi fick försöka hjälpas åt. Vi diskuterade problemet med hur hon skulle kunna gå i skolan när hon inte hade något personnummer, och kom fram till att hon helt enkelt skulle säga att hon hade tappat bort det. Kanske kunde skolsköterskan hjälpa till?
Nästa dag i släppte pappa av oss i bortre hörnet av skolgården, eftersom det inte fanns någon parkeringsplats på närmare håll. Stina och jag gick diagonalt över löparbanorna förbi klätterställningen. Vägen kändes evighetslång. Kompisarna formerade sig i klungor och
blängde. Jag kunde höra hur de viskade. Säkert var vi en märklig syn. Jag tillhörde de kortaste i sexan och Stina var nästan dubbelt så lång som jag. Flickgänget som jag oftast brukade hänga med bollade och hoppade twist som vanligt, men nu när jag hade Stina i sällskap låtsades de inte se mig. Jag kastade en blick mot en annan grupp som hoppade långrep, men insåg snart att Stina var alldeles för lång. Hon skulle behövt ett långrep som kortrep, liksom.
Skolklockan räddade oss. Vaktmästaren hade redan hunnit fixa en extra hög bänk till Stina. Stolen såg ut som en barstol. Stina hoppade genast upp och satte sig till rätta.
˗ Det ska nog bli bra, ska du se, sa vår fröken. Hon log lite besvärat och ignorerade de stirrande klasskamraterna.
Första lektionen var matematik. Stina fick en mattebok och började genast i största förtjusning fylla den med siffror. Själv var jag inte någon fena på matte, så när jag kom till det första lästalet försökte jag snegla på Stina för att se hur hon hade löst det. Då såg jag att alla hennes siffror var spegelvända. Treorna liknade stora E och sexorna lilla a. De andra talen såg ut som grekiska eller något. Bara nollorna och åttorna var sig lika. Jag ville inte säga något så att resten av klassen hörde. Hon var ju ändå min syster. Jag räckte upp handen, fick ögonkontakt med fröken och pekade i Stinas bok. Fröken tittade och nickade. Sedan tog hon sin rödpenna och skrev siffrorna på det rätta hållet, under Stinas. Det verkade som om talen och summorna var de rätta, för fröken bytte inte ut några siffror, bara vände på dem.
˗ Aha, nu fattar jag! utbrast Stina högt och ljudligt. Hon suddade så att det skvätte, flyttade över pennan till vänster hand och skrev glatt vidare. Nu såg hennes siffror ut som frökens. Jag funderade på om det hade legat en spegelskärva på botten av den där gula hinken, som Stina hade uppstått ur? Det skulle kanske kunna förklara en del av hennes beteende.
På rasten blev det tufft. Alla osynliga frågor och glåpord som hängt över skolgården när Stina och jag kom i morse hade mognat till sig. Nu både hördes och syntes de.
˗ Pucko!
˗ Långo!
˗ Hon kan ju inte ens kasta boll!
˗ Är hon ett UFO?
˗ Vilken storlek har hon i skor? 52?
˗ Är hon verkligen din syrra? Varför gick hon inte här förut då?
˗ Har din pappa knullat med nån annan?
˗ Eller din morsa va?
Till att börja med knöt jag händerna i fickorna och låtsades inte höra. Men när pojkarna började turas om att sätta krokben för Stina och peta av hennes mössa med bandyklubborna blev jag förbannad. Jag klev upp på trappan och skrek:
˗ Håll käften då så ska ni få höra sanningen!
Faktiskt tystnade de flesta av mobbarna, och spetsade öronen. En viss respekt hade jag ännu med mig. Jag var ju i alla fall den snabbaste på frirundor i brännboll.
˗ Stina är min tvillingsyster. Vi har växt upp tillsammans men sen gick hon i en annan skola för att dom inte skulle blanda ihop oss.
˗ Blanda ihop? Ni är ju inte lika på en enda fläck!
˗ Du är kort och har kort hår som en kille va, och Stina är lång som en skyskrapa med flätor som repstegar.
˗ Pippi Långstrump!
˗ Pucko-Pippi!
˗ Håll käften! vrålade jag igen. När vi föddes var vi lika stora!
˗ Var ni?
˗ Alltså, först var vi små som tummar båda två, så mamma hade inte ens märkt att hon var gravid. Men vi var jättepigga i alla fall. Mamma la mig vid högra tutten och Stina vid den vänstra. Det var bara det att det fanns en lönngång emellan tuttarna så Stina fick nästan all mjölken. Så därför växte hon mycket fortare. Och mamma kunde inte byta sida för då skulle hon kanske blandat ihop vem som var vem. Och sen när man ändå såg skillnaden då så ville vi inte byta. Då bara skrek vi så det slog lock för öronen, så hon fick byta tillbaks igen!
Det ringde in och vi rusade uppför trappan. Stina stötte till mig med armbågen och skrattade så det ekade mellan stenväggarna. Hon tog tre trappsteg i ett kliv, så ingen hann sätta krokben.
Skolsköterskan kunde tyvärr varken förklara Stinas abnorma tillväxtkurva eller ge henne ett personnummer. Hon hänvisade oss till Immigrationsverket. Mamma och pappa visste inte riktigt hur de skulle hantera detta. Strängt tagit hade ju Stina kommit till oss från ett annat land, kanske från en annan värld. Men hon hade ju inga släktingar utom oss. Kunde hon söka asyl då?
Stina blev fortfarande mer eller mindre osynlig ibland, liksom suddig och upplöst i konturerna. Jag funderade på om hon gjorde det med vilje, men fick inte någon riktig klarhet i saken. Ibland verkade det som om hon bara fadade ut för att hon inte orkade koncentrera sig på skolverkligheten, men andra gånger hängde ett avlöjande, lurigt leende kvar i luften. Osynligheten ställde till problem. Stina kunde försvinna i skolmatsalen och dyka upp i
gympasalen helt utan förvarning, utan gympakläder och med ett knäckebröd mellan tänderna. En gång på musiken tog hon i så hon höll på att spricka på sluttonen i En kulen natt natt natt så att hon upplöstes i intet på ett ögonblick. Den gången kan jag svära på att det inte meningen, för minen som hängde kvar ovanför Stinas plats var rejält förvånad. På rasten hittade jag henne på toppen av klätterställningen på skolgården. Hon vågade inte hoppa och kunde inte klättra ner, eftersom hennes fötter inte rymdes i de snålt tilltagna luckorna mellan pinnarna. Jag fick gå ner i gympasalen, låna ett rep och kasta upp det till henne, så att hon kunde fira sig ner.
De verkliga problemen uppstod när vårterminen började närma sig sitt slut. Det var då Stina började förvandla sig till giraff. Första gången det hände trodde jag bara det var en synvilla. Stina hade en gul storprickig klänning som mamma hade sytt åt henne, och när hon sträckte på halsen så där och sköt fram huvudet… Men så upptäckte jag att hon spetsade öronen. Och hon hade antenner, riktiga giraffantenner, och en formidabelt smäcker lång giraffhals.
Giraffen såg väldigt olycklig ut, så Stina kunde säkert inte rå för förvandlingen. Snart stirrade alla klasskamraterna mot det hörn där Stina och jag satt. Fröken svalde ljudligt några gånger. Ett ögonblick såg det faktiskt ut som om hon skulle svimma, men så tog hon sig samman, lyfte luren till interntelefonen och bad rektorn komma omedelbart. Snart stod han i dörröppningen och stirrade, han också.
˗ Ta det bara lugnt. Ingen anledning till panik, flämtade han, grep fröken i armen och drog henne med sig ut i korridoren för att överlägga om situationen.
Fröken kom in igen och tog mig diskret avsides. Hon viskade att det nog var bäst om jag följde Stina hem, så fick vi diskutera saken vidare i morgon.
Giraffen galopperade med klapprande hovar nedför trapporna. Den verkade tacksam över att få komma ut i friheten. Jag funderade på att be den om att stanna till just nedanför trappan så att jag kunde svinga mig upp på ryggen och rida hem, men just då började djuret blekna i konturerna. Ungefär i mitten av skolgården hade Stina återtagit sin vanliga gestalt. Hon såg trött och glåmig ut.
Jag rotade i fickorna och hittade ett tuggummi som jag gav till Stina. Vi sade ingenting till varandra på hela vägen hem.
När vi kom hem var redan karusellen i full gång. Klasskamraternas föräldrar hade ringt till Hem och Skola och haft ett informellt krismöte i största hast. De hade sökt upp mamma och pappa på jobbet och terroriserat dem med hot om anmälan till polisen, socialen och
djurskyddsföreningen. Nu satt de vid köksbordet och grät. Stina och jag slog oss ner och stämde in i klagosången. Mamma hämtade en stor kökshandduk till Stina för att torka tårarna på, och pappa strök henne valhänt över ryggen. Den prickiga sommarklänningen såg solkig ut i lampskenet.
Den enda som var lycklig i familjen var Mikaela, som just fått veta att hon kommit in på en reservplats på gymnasieskolans frisörutbildning i grannkommunen. Det var visserligen bara en månad kvar på terminen, men Mikaela ville ändå genast flytta hem till sin moster för att bekanta sig med den nya skolan och kanske få några poäng tillgodo inför nästa termin. Mostern hade redan sagt ja, och Mikaela packade kläder så det stod härliga till.
Nästa vecka blev värre ändå. Den olyckliga giraffen framträdde inte mindre än fyra gånger i klassrummet och en gång i gympasalen, trots att Stina inte längre hade den prickiga klänningen utan sina vanliga jeans. När brevbomberna och hundbajset började dyka upp i brevlådan samlades vi till familjeråd och bestämde oss för att flytta till farfars sommarstuga. Rektor beviljade Stina och mig ledigt resten av terminen för enskilda angelägenheter. Pappa sade upp sig från jobbet och började rusta upp farfars fiskebåt. Mamma började studera på distans.
Sommarstugan var i sanning ett behändigt hus. Litet och vitmålat med vackert möblerade rum och härliga gömställen. Lite besvärligt var det ju att pappa måste väcka mig för att fälla upp halva dubbelsängen när silleveransen kom mitt i natten, men det betraktade jag som smällar man fick ta, det var ju onekligen ett smart drag att låta lastvägen gå tvärs igenom huset för att spara bryggplats, och eftersom jag oftast låg ensam i sängen var det inga problem. Min tvillingsyster sov nuförtiden i enkelsängen på andra sidan rummet, sedan vår stora syster flyttat hemifrån. Det blev liksom roligare på det viset. Vi hade mera kvar att leka med om dagarna när vi inte umgicks hela nätterna.
Våra lekar var outtömliga. Vi lekte affär, påfågel och maskerad, vi lurade mamma och pappa att hon var jag och vice versa, eller att jag var fjorton år äldre och körde henne i barnvagnen. Då förvandlade hon sig till en docka eller en Playmo-gubbe. De gick på det varje gång.
Mina favoritmöbler i huset var den urgamla brunröda byrån med ärggrön dekormålning, den vars lådor knappast gick att rubba med barnaarmar men som sades rymma all världens hemligheter. Och så skåpen i köket som gick i samma färgskala, de tillhörde också originalinredningen. Jag älskade också utegården med de gröna möblerna under de skuggande
björkarna. Tegelplattorna var prydda av ett sirligt, mystiskt mönster i guld. Det såg ut som en stor sjöstjärna som sträckte ut sina armar runt uteplatsen. Mönstret hade sina år på nacken och var på sina ställen rejält slitet. Jag tyckte ändå att det glimmade som guld i skymningen.
Min syster Stina hade en ljusare, mer modernistisk smak än jag. Hon avgudade tandläkarskåpet som vi fått ärva av farfar, liksom de små sockerbitsformade vindstrapporna på varsin sida huset, de som vi fick turas om att städa. Vi trivdes som fiskar i vattnet, solade, badade och lät sommaren gå. Stina blev varken osynlig eller giraff på hela sommaren. Däremot växte hon en hel decimeter.
Nu var det redan augusti, och snart skulle vi börja sjuan på en ny skola där ingen kände oss. Jag kände förtröstan inför framtiden, och kände för var dag som gick en allt större tillgivenhet för min nya syster. Stina hade visserligen kommit till oss på ett mycket ovanligt sätt, och ibland var vi fortfarande inte ens riktigt säkra på att hon verkligen existerade på samma sätt som andra människor. Men vi älskade henne lika mycket för det. Hon var ju en del av vår familj.
https://www.poeter.se/Medlem?writerId=27346
Jag var inte riktigt säker på att klasskamraterna och läraren kunde se henne, fast hon var så stor. Hon var fortfarande lite suddig i kanterna. Men när hon följde med mig över skolgården för att möta pappa som stod och väntade på mig med sin gula skåpbil hade hon troligen fått tydligare konturer, för pappa verkade fatta med en gång.
˗ Det här är Stina, sa jag.
Det var självklart att hon hette Stina, jag hade inte ens frågat. Pappa frågade inget heller, tog henne inte för en ny kamrat, utan förklarade bara att hon kunde sova i vindsrummet. Jag nickade, Stina hoppade in i baksätet och började pilla med takluckan. Det var ingen konst för henne, hon var ju så lång.
Vi åt köttbullar, potatis och lingon. Stina tog tre portioner och såg ut att växa mellan varje tugga. Efter maten visade mamma och pappa Stina hennes rum. Min fyra år äldre syster Mikaela och jag blev ensamma i köket. Mikaela surade.
˗ Tycker du inte om henne? undrade jag.
˗ Nej, jag vill inte ha någon ny syster. Jag vill bara ha dig.
En sådan tillgivenhet hade jag aldrig hört henne uttrycka förut.
Stina kom ner från trappan, stötte huvudet i taket och såg måttligt nöjd ut.
˗ Jag känner mig så romantisk, jag vill hellre sova i din säng, sa hon och log mot mig.
Jag förklarade att det absolut inte gick för sig. Pappa tog vid och läxade upp Stina för att hon glömt stänga takluckan i bilen innan det började regna. Nu var det risk för vattenskador. Hon hade ju aldrig hunnit få någon uppfostran, så vi fick försöka hjälpas åt. Vi diskuterade problemet med hur hon skulle kunna gå i skolan när hon inte hade något personnummer, och kom fram till att hon helt enkelt skulle säga att hon hade tappat bort det. Kanske kunde skolsköterskan hjälpa till?
Nästa dag i släppte pappa av oss i bortre hörnet av skolgården, eftersom det inte fanns någon parkeringsplats på närmare håll. Stina och jag gick diagonalt över löparbanorna förbi klätterställningen. Vägen kändes evighetslång. Kompisarna formerade sig i klungor och
blängde. Jag kunde höra hur de viskade. Säkert var vi en märklig syn. Jag tillhörde de kortaste i sexan och Stina var nästan dubbelt så lång som jag. Flickgänget som jag oftast brukade hänga med bollade och hoppade twist som vanligt, men nu när jag hade Stina i sällskap låtsades de inte se mig. Jag kastade en blick mot en annan grupp som hoppade långrep, men insåg snart att Stina var alldeles för lång. Hon skulle behövt ett långrep som kortrep, liksom.
Skolklockan räddade oss. Vaktmästaren hade redan hunnit fixa en extra hög bänk till Stina. Stolen såg ut som en barstol. Stina hoppade genast upp och satte sig till rätta.
˗ Det ska nog bli bra, ska du se, sa vår fröken. Hon log lite besvärat och ignorerade de stirrande klasskamraterna.
Första lektionen var matematik. Stina fick en mattebok och började genast i största förtjusning fylla den med siffror. Själv var jag inte någon fena på matte, så när jag kom till det första lästalet försökte jag snegla på Stina för att se hur hon hade löst det. Då såg jag att alla hennes siffror var spegelvända. Treorna liknade stora E och sexorna lilla a. De andra talen såg ut som grekiska eller något. Bara nollorna och åttorna var sig lika. Jag ville inte säga något så att resten av klassen hörde. Hon var ju ändå min syster. Jag räckte upp handen, fick ögonkontakt med fröken och pekade i Stinas bok. Fröken tittade och nickade. Sedan tog hon sin rödpenna och skrev siffrorna på det rätta hållet, under Stinas. Det verkade som om talen och summorna var de rätta, för fröken bytte inte ut några siffror, bara vände på dem.
˗ Aha, nu fattar jag! utbrast Stina högt och ljudligt. Hon suddade så att det skvätte, flyttade över pennan till vänster hand och skrev glatt vidare. Nu såg hennes siffror ut som frökens. Jag funderade på om det hade legat en spegelskärva på botten av den där gula hinken, som Stina hade uppstått ur? Det skulle kanske kunna förklara en del av hennes beteende.
På rasten blev det tufft. Alla osynliga frågor och glåpord som hängt över skolgården när Stina och jag kom i morse hade mognat till sig. Nu både hördes och syntes de.
˗ Pucko!
˗ Långo!
˗ Hon kan ju inte ens kasta boll!
˗ Är hon ett UFO?
˗ Vilken storlek har hon i skor? 52?
˗ Är hon verkligen din syrra? Varför gick hon inte här förut då?
˗ Har din pappa knullat med nån annan?
˗ Eller din morsa va?
Till att börja med knöt jag händerna i fickorna och låtsades inte höra. Men när pojkarna började turas om att sätta krokben för Stina och peta av hennes mössa med bandyklubborna blev jag förbannad. Jag klev upp på trappan och skrek:
˗ Håll käften då så ska ni få höra sanningen!
Faktiskt tystnade de flesta av mobbarna, och spetsade öronen. En viss respekt hade jag ännu med mig. Jag var ju i alla fall den snabbaste på frirundor i brännboll.
˗ Stina är min tvillingsyster. Vi har växt upp tillsammans men sen gick hon i en annan skola för att dom inte skulle blanda ihop oss.
˗ Blanda ihop? Ni är ju inte lika på en enda fläck!
˗ Du är kort och har kort hår som en kille va, och Stina är lång som en skyskrapa med flätor som repstegar.
˗ Pippi Långstrump!
˗ Pucko-Pippi!
˗ Håll käften! vrålade jag igen. När vi föddes var vi lika stora!
˗ Var ni?
˗ Alltså, först var vi små som tummar båda två, så mamma hade inte ens märkt att hon var gravid. Men vi var jättepigga i alla fall. Mamma la mig vid högra tutten och Stina vid den vänstra. Det var bara det att det fanns en lönngång emellan tuttarna så Stina fick nästan all mjölken. Så därför växte hon mycket fortare. Och mamma kunde inte byta sida för då skulle hon kanske blandat ihop vem som var vem. Och sen när man ändå såg skillnaden då så ville vi inte byta. Då bara skrek vi så det slog lock för öronen, så hon fick byta tillbaks igen!
Det ringde in och vi rusade uppför trappan. Stina stötte till mig med armbågen och skrattade så det ekade mellan stenväggarna. Hon tog tre trappsteg i ett kliv, så ingen hann sätta krokben.
Skolsköterskan kunde tyvärr varken förklara Stinas abnorma tillväxtkurva eller ge henne ett personnummer. Hon hänvisade oss till Immigrationsverket. Mamma och pappa visste inte riktigt hur de skulle hantera detta. Strängt tagit hade ju Stina kommit till oss från ett annat land, kanske från en annan värld. Men hon hade ju inga släktingar utom oss. Kunde hon söka asyl då?
Stina blev fortfarande mer eller mindre osynlig ibland, liksom suddig och upplöst i konturerna. Jag funderade på om hon gjorde det med vilje, men fick inte någon riktig klarhet i saken. Ibland verkade det som om hon bara fadade ut för att hon inte orkade koncentrera sig på skolverkligheten, men andra gånger hängde ett avlöjande, lurigt leende kvar i luften. Osynligheten ställde till problem. Stina kunde försvinna i skolmatsalen och dyka upp i
gympasalen helt utan förvarning, utan gympakläder och med ett knäckebröd mellan tänderna. En gång på musiken tog hon i så hon höll på att spricka på sluttonen i En kulen natt natt natt så att hon upplöstes i intet på ett ögonblick. Den gången kan jag svära på att det inte meningen, för minen som hängde kvar ovanför Stinas plats var rejält förvånad. På rasten hittade jag henne på toppen av klätterställningen på skolgården. Hon vågade inte hoppa och kunde inte klättra ner, eftersom hennes fötter inte rymdes i de snålt tilltagna luckorna mellan pinnarna. Jag fick gå ner i gympasalen, låna ett rep och kasta upp det till henne, så att hon kunde fira sig ner.
De verkliga problemen uppstod när vårterminen började närma sig sitt slut. Det var då Stina började förvandla sig till giraff. Första gången det hände trodde jag bara det var en synvilla. Stina hade en gul storprickig klänning som mamma hade sytt åt henne, och när hon sträckte på halsen så där och sköt fram huvudet… Men så upptäckte jag att hon spetsade öronen. Och hon hade antenner, riktiga giraffantenner, och en formidabelt smäcker lång giraffhals.
Giraffen såg väldigt olycklig ut, så Stina kunde säkert inte rå för förvandlingen. Snart stirrade alla klasskamraterna mot det hörn där Stina och jag satt. Fröken svalde ljudligt några gånger. Ett ögonblick såg det faktiskt ut som om hon skulle svimma, men så tog hon sig samman, lyfte luren till interntelefonen och bad rektorn komma omedelbart. Snart stod han i dörröppningen och stirrade, han också.
˗ Ta det bara lugnt. Ingen anledning till panik, flämtade han, grep fröken i armen och drog henne med sig ut i korridoren för att överlägga om situationen.
Fröken kom in igen och tog mig diskret avsides. Hon viskade att det nog var bäst om jag följde Stina hem, så fick vi diskutera saken vidare i morgon.
Giraffen galopperade med klapprande hovar nedför trapporna. Den verkade tacksam över att få komma ut i friheten. Jag funderade på att be den om att stanna till just nedanför trappan så att jag kunde svinga mig upp på ryggen och rida hem, men just då började djuret blekna i konturerna. Ungefär i mitten av skolgården hade Stina återtagit sin vanliga gestalt. Hon såg trött och glåmig ut.
Jag rotade i fickorna och hittade ett tuggummi som jag gav till Stina. Vi sade ingenting till varandra på hela vägen hem.
När vi kom hem var redan karusellen i full gång. Klasskamraternas föräldrar hade ringt till Hem och Skola och haft ett informellt krismöte i största hast. De hade sökt upp mamma och pappa på jobbet och terroriserat dem med hot om anmälan till polisen, socialen och
djurskyddsföreningen. Nu satt de vid köksbordet och grät. Stina och jag slog oss ner och stämde in i klagosången. Mamma hämtade en stor kökshandduk till Stina för att torka tårarna på, och pappa strök henne valhänt över ryggen. Den prickiga sommarklänningen såg solkig ut i lampskenet.
Den enda som var lycklig i familjen var Mikaela, som just fått veta att hon kommit in på en reservplats på gymnasieskolans frisörutbildning i grannkommunen. Det var visserligen bara en månad kvar på terminen, men Mikaela ville ändå genast flytta hem till sin moster för att bekanta sig med den nya skolan och kanske få några poäng tillgodo inför nästa termin. Mostern hade redan sagt ja, och Mikaela packade kläder så det stod härliga till.
Nästa vecka blev värre ändå. Den olyckliga giraffen framträdde inte mindre än fyra gånger i klassrummet och en gång i gympasalen, trots att Stina inte längre hade den prickiga klänningen utan sina vanliga jeans. När brevbomberna och hundbajset började dyka upp i brevlådan samlades vi till familjeråd och bestämde oss för att flytta till farfars sommarstuga. Rektor beviljade Stina och mig ledigt resten av terminen för enskilda angelägenheter. Pappa sade upp sig från jobbet och började rusta upp farfars fiskebåt. Mamma började studera på distans.
Sommarstugan var i sanning ett behändigt hus. Litet och vitmålat med vackert möblerade rum och härliga gömställen. Lite besvärligt var det ju att pappa måste väcka mig för att fälla upp halva dubbelsängen när silleveransen kom mitt i natten, men det betraktade jag som smällar man fick ta, det var ju onekligen ett smart drag att låta lastvägen gå tvärs igenom huset för att spara bryggplats, och eftersom jag oftast låg ensam i sängen var det inga problem. Min tvillingsyster sov nuförtiden i enkelsängen på andra sidan rummet, sedan vår stora syster flyttat hemifrån. Det blev liksom roligare på det viset. Vi hade mera kvar att leka med om dagarna när vi inte umgicks hela nätterna.
Våra lekar var outtömliga. Vi lekte affär, påfågel och maskerad, vi lurade mamma och pappa att hon var jag och vice versa, eller att jag var fjorton år äldre och körde henne i barnvagnen. Då förvandlade hon sig till en docka eller en Playmo-gubbe. De gick på det varje gång.
Mina favoritmöbler i huset var den urgamla brunröda byrån med ärggrön dekormålning, den vars lådor knappast gick att rubba med barnaarmar men som sades rymma all världens hemligheter. Och så skåpen i köket som gick i samma färgskala, de tillhörde också originalinredningen. Jag älskade också utegården med de gröna möblerna under de skuggande
björkarna. Tegelplattorna var prydda av ett sirligt, mystiskt mönster i guld. Det såg ut som en stor sjöstjärna som sträckte ut sina armar runt uteplatsen. Mönstret hade sina år på nacken och var på sina ställen rejält slitet. Jag tyckte ändå att det glimmade som guld i skymningen.
Min syster Stina hade en ljusare, mer modernistisk smak än jag. Hon avgudade tandläkarskåpet som vi fått ärva av farfar, liksom de små sockerbitsformade vindstrapporna på varsin sida huset, de som vi fick turas om att städa. Vi trivdes som fiskar i vattnet, solade, badade och lät sommaren gå. Stina blev varken osynlig eller giraff på hela sommaren. Däremot växte hon en hel decimeter.
Nu var det redan augusti, och snart skulle vi börja sjuan på en ny skola där ingen kände oss. Jag kände förtröstan inför framtiden, och kände för var dag som gick en allt större tillgivenhet för min nya syster. Stina hade visserligen kommit till oss på ett mycket ovanligt sätt, och ibland var vi fortfarande inte ens riktigt säkra på att hon verkligen existerade på samma sätt som andra människor. Men vi älskade henne lika mycket för det. Hon var ju en del av vår familj.
https://www.poeter.se/Medlem?writerId=27346
Nihilists
"This is the end, my friend. Why rush about and pretend it isn´t here? Just accept it; then it will come easier. We can´t fight it, you know."
The path of the Nihilist is particularly lonely, as it begins with depression and hopelessness. The Kithain sees the effects of encroaching Banality all around her and gives up her will to fight. She simply stops struggling to maintain her Glamour. This surrender to fate often manifests as an aura, devouring all the Glamour around her. Her home may seem particularly drab and uninteresting, even to normal people (although a typical Autumn Person may feel perfectly at home). To Kithain, it will seem dead and lifeless, completely lacking any of the joy or color of Glamour.
As time passes, this aura will spread to infect the people and places around her. The garden which was once so beautiful and enjoyable to be around may suddenly lose the sense of wonder it inspires. The young, starving artist living in the studio next door may suddenly find that his painting does not come so easily anymore.
What happens to this Glamour? The Dauntain slowly devours it. She is filled with a hollow aching which can only be satisfied by consuming Glamour - the fact that she also destroys other Kithain and their chimera is only a bonus - or a curse.
It must be noted that the Nihilist is not aware of the damage she is causing. In fact, she is incapable of noticing it on her own. It must be pointed out to her, although this may drive her deeper into her depression. In fact, most of her own attention is directed inward, as the outside world holds no real attraction to her any longer.
Her rescue lies in the possibility of convincing her to act despite Banality, to act to change the world, not to react to the changes in the world. If this can can be done successfully without driving her deeper or convincing her to commit suicide, she may rise from her somnolence.
Apparance
The Nihilist grows smaller within her seeming. To other Kithain, she seems to be withdrawn and harmless. A gloomy aura surrounds her, filling those who approach with icy touch of despair.
Outlook:
Kithain: They act like puppets on a stage, always charging to and fro. Do they not understand it makes no difference? We´re all going to die.
The Lost: How ridiculous. Don´t they know everyone is delusionary? Some just hide it better then others.
The Cursed: Does it really matter when the dust settles? No.
Black magicians: Power is nothing. It´s like a fire that tries to feed itself.
Apostates: After Banality takes us, there will be blessed oblivion. What more could we ask?
Typhoids: What was that about curiosity and the cat?
- Autumn people, dreaming (wod)
The path of the Nihilist is particularly lonely, as it begins with depression and hopelessness. The Kithain sees the effects of encroaching Banality all around her and gives up her will to fight. She simply stops struggling to maintain her Glamour. This surrender to fate often manifests as an aura, devouring all the Glamour around her. Her home may seem particularly drab and uninteresting, even to normal people (although a typical Autumn Person may feel perfectly at home). To Kithain, it will seem dead and lifeless, completely lacking any of the joy or color of Glamour.
As time passes, this aura will spread to infect the people and places around her. The garden which was once so beautiful and enjoyable to be around may suddenly lose the sense of wonder it inspires. The young, starving artist living in the studio next door may suddenly find that his painting does not come so easily anymore.
What happens to this Glamour? The Dauntain slowly devours it. She is filled with a hollow aching which can only be satisfied by consuming Glamour - the fact that she also destroys other Kithain and their chimera is only a bonus - or a curse.
It must be noted that the Nihilist is not aware of the damage she is causing. In fact, she is incapable of noticing it on her own. It must be pointed out to her, although this may drive her deeper into her depression. In fact, most of her own attention is directed inward, as the outside world holds no real attraction to her any longer.
Her rescue lies in the possibility of convincing her to act despite Banality, to act to change the world, not to react to the changes in the world. If this can can be done successfully without driving her deeper or convincing her to commit suicide, she may rise from her somnolence.
Apparance
The Nihilist grows smaller within her seeming. To other Kithain, she seems to be withdrawn and harmless. A gloomy aura surrounds her, filling those who approach with icy touch of despair.
Outlook:
Kithain: They act like puppets on a stage, always charging to and fro. Do they not understand it makes no difference? We´re all going to die.
The Lost: How ridiculous. Don´t they know everyone is delusionary? Some just hide it better then others.
The Cursed: Does it really matter when the dust settles? No.
Black magicians: Power is nothing. It´s like a fire that tries to feed itself.
Apostates: After Banality takes us, there will be blessed oblivion. What more could we ask?
Typhoids: What was that about curiosity and the cat?
- Autumn people, dreaming (wod)
söndag 29 mars 2015
Förändringens problem, Rom och vetenskapen
De första filosoferna i Milenos, eller de joniska naturfilosoferna, som de ofta kallas, sökte ett urämne. Heraklitos (ung. 540-480 f.Kr.) från grannstaden Efesos såg snarare förändringen som det som är gemensamt för allt. Under sitt liv genomgår en människa en dramatisk förändring, från foster och spädbarn till vuxen människa och åldring. Detsamma gäller allt levande, fröet blir grodd, planta, träd. Vad är det som styr eller ligger bakom de här processerna?
Herakleitos förknippas med uttryck som "allting flyter" (panta rei) och "man kan inte stiga ner i samma flod två gånger". Även i dessa uttryck fokuseras förändringen. Symbolen för förändring i Herakleitos filosofi elden: veden omgavs till aska, och metallen omformas och smälter genom eldens inverkan. Själv är elden föränderlig, men samtidigt är den en bestående princip i denna förändringsprocess. Herakleitos talar om det föränderliga som något beständigt, och om föränderlighetens konstans som ett styrande förnuft, ett logos. Elden representerar alltså denna princip.
I staden Elea i sydvästra Italien levde Parmenides (ca 510-450 f.Kr.), en filosof som emigrerat från Jonien undan den persiska framryckningen. Hans syn på världen är den absoluta motsatsen till Herakleitos "allting flyter". Parmenides menar nämligen att ingen rörelse eller förändring fanns. Allt är orörligt, oföränderligt och enhetligt. Hur kunde han hävda en så till synes orimlig lära?
Ungefär så här resonerar Parmenides: Världen som helhet kan defineras som allt som existerar: "det som är" eller "varat". Hur går detta ihop med förändringen? En förändring innebär ju att något som "är" - till exempel ett frö - förvandlas till något som "inte är" - till exempel en planta. Men att föra in något som "inte är" är meningslöst och vilseledande - det som inte finns, det finns helt enkelt inte. Och varifrån skulle den nya i en förändring komma? Det finns ju inte i helheten av allt existerande, i "vara" beskriver Parmenides någon någon gång som ett oföränderligt och orörligt klot i vilket allt är inneslutet.
Som stöd för denna uppfattningen har Parmenides lärejunge Zenon ställt fram ett antal paradoxer. En flygande pil måste vid en viss tidpunkt befinna sig på en viss punkt i rummet. Men att befinna sig på en viss punkt är att vara orörlig. Den snabbe Achilles ger en sköldpadda ett försprång i en kapplöpning. Båda startar samtidigt. Achilles hinner aldrig ifatt, än mindre förbi. När han kommer till sköldpaddans startpunkt, har denna kravlat sig punkt 1, när Achilles når fram till punkt 2 har också sköldpaddan nått punkt 2 på sin linje, och så vidare i all oändlighet. Slutsatsen blir att våra sinnen säger att pilen rör sig, och att Achilles springer förbi, men att förnuftet, det logiska resonemanget, säger något helt annat. Vilket skall man tro på, sinnena eller förnuftet? Med resonemang som dessa är Parmenides en av de första som diskuterar det som kallas kunskapskritik.
Parmenides väljer förnuftets värld, inte sinnenas. Det finns en klar linje från denna skola till Platon: i misstron mot sinnevärlden och tron på en evig och oföränderlig förnuftsvärld bortom vardagsverklighetens erfarenheter, det som Platon kallar idévärlden.
.jpg)
Romersk kultur och vetenskap var väldigt Alexandrinsk.
Sedan århundradet före Kristi födelse var Egypten en del av det romerska riket.
Medicinaren Galenos var verksam som kejsarens livläkare, alexandrinska matematiker utarbetade den julianska kalendern på uppdrag av Julius Caesar, och de romerska filosoferna hade ofta en grotesk bakgrund. Man kan beskriva det romerska kejsardömets kulturpolitik som en fortgående hellenisering. I skolutbildningen ingick omfattande studier i grekiska, och ämnen som filosofi och naturvetenskap studerades på grekiska. Däremot visade den grekiska östra delen av riket föga intresse för latin.
Cicero (106-43 f.Kr.) och andra romerska lärda förmedlade den grekiska filosofin till väst och skapade samtidigt det latinska filosofiska språk som medeltiden ärvde. Men romarna gjorde förstås en hel del självständiga insatser, i synnerhet inom områden som låg dem nära hjärtat, som ingenjörsvetenskaperna, statsfilosofin och juridiken. Det romerska rättsystemet var högt utvecklat. Romersk rätt kom att studeras vid medeltidens universitet och har haft oöverskådlig betydelse för den europeiska samhällsutvecklingen.
.jpg)
Kalender
I Egypten användes tidigt en kalender som var baserad på solåret och omfattade 365 dygn fördelade på 12 månader med 30 dagar i varje, plus fem skottdagar. Den julianska tideräkningen, med skottår vart fjärde år, infördes i det romerska riket år 46 f.Kr. Romarna började året med mars, och därför har september, oktober, november och december i vår kalender sina missvisande namn (den sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden). Månaden juli fick sitt namn efter Julius Caesar som var född i denna månad. - Den julianska kalendern reformerades på 1570-talet, under påven Gregorious XIII. Denna nya gregorianska tideräkning antogs dock sent inom de protestantiska länderna - i Sverige 1753, då den 1 mars följde omedelbart efter den 17 februari, till månges förskräckelse och förvirring. I grekisk-ortodoxa länder övergick man till den nya stilen först en bra bit in på 1900-talet, och det är därför som den ryska oktoberrevolutionen egentligen inträffade i november - Som ett led i sekulariseringen under den franska revolutionen infördes en speciell kalender med månadsnamn efter naturföreteelser (thermidor = "den heta", nervöse = "den snöiga" etc.), med 30 dagar i varje månad och tio dagar i varje vecka - vilket gjorde den impopulär. Kalendern gällde från år 1793 och avskaffades av Napoleon 1806.
- Sten Högnäs
Film? Julie Taymors Titus
Herakleitos förknippas med uttryck som "allting flyter" (panta rei) och "man kan inte stiga ner i samma flod två gånger". Även i dessa uttryck fokuseras förändringen. Symbolen för förändring i Herakleitos filosofi elden: veden omgavs till aska, och metallen omformas och smälter genom eldens inverkan. Själv är elden föränderlig, men samtidigt är den en bestående princip i denna förändringsprocess. Herakleitos talar om det föränderliga som något beständigt, och om föränderlighetens konstans som ett styrande förnuft, ett logos. Elden representerar alltså denna princip.
I staden Elea i sydvästra Italien levde Parmenides (ca 510-450 f.Kr.), en filosof som emigrerat från Jonien undan den persiska framryckningen. Hans syn på världen är den absoluta motsatsen till Herakleitos "allting flyter". Parmenides menar nämligen att ingen rörelse eller förändring fanns. Allt är orörligt, oföränderligt och enhetligt. Hur kunde han hävda en så till synes orimlig lära?
Ungefär så här resonerar Parmenides: Världen som helhet kan defineras som allt som existerar: "det som är" eller "varat". Hur går detta ihop med förändringen? En förändring innebär ju att något som "är" - till exempel ett frö - förvandlas till något som "inte är" - till exempel en planta. Men att föra in något som "inte är" är meningslöst och vilseledande - det som inte finns, det finns helt enkelt inte. Och varifrån skulle den nya i en förändring komma? Det finns ju inte i helheten av allt existerande, i "vara" beskriver Parmenides någon någon gång som ett oföränderligt och orörligt klot i vilket allt är inneslutet.
Som stöd för denna uppfattningen har Parmenides lärejunge Zenon ställt fram ett antal paradoxer. En flygande pil måste vid en viss tidpunkt befinna sig på en viss punkt i rummet. Men att befinna sig på en viss punkt är att vara orörlig. Den snabbe Achilles ger en sköldpadda ett försprång i en kapplöpning. Båda startar samtidigt. Achilles hinner aldrig ifatt, än mindre förbi. När han kommer till sköldpaddans startpunkt, har denna kravlat sig punkt 1, när Achilles når fram till punkt 2 har också sköldpaddan nått punkt 2 på sin linje, och så vidare i all oändlighet. Slutsatsen blir att våra sinnen säger att pilen rör sig, och att Achilles springer förbi, men att förnuftet, det logiska resonemanget, säger något helt annat. Vilket skall man tro på, sinnena eller förnuftet? Med resonemang som dessa är Parmenides en av de första som diskuterar det som kallas kunskapskritik.
Parmenides väljer förnuftets värld, inte sinnenas. Det finns en klar linje från denna skola till Platon: i misstron mot sinnevärlden och tron på en evig och oföränderlig förnuftsvärld bortom vardagsverklighetens erfarenheter, det som Platon kallar idévärlden.
Olmec
Sedan århundradet före Kristi födelse var Egypten en del av det romerska riket.
Medicinaren Galenos var verksam som kejsarens livläkare, alexandrinska matematiker utarbetade den julianska kalendern på uppdrag av Julius Caesar, och de romerska filosoferna hade ofta en grotesk bakgrund. Man kan beskriva det romerska kejsardömets kulturpolitik som en fortgående hellenisering. I skolutbildningen ingick omfattande studier i grekiska, och ämnen som filosofi och naturvetenskap studerades på grekiska. Däremot visade den grekiska östra delen av riket föga intresse för latin.
Cicero (106-43 f.Kr.) och andra romerska lärda förmedlade den grekiska filosofin till väst och skapade samtidigt det latinska filosofiska språk som medeltiden ärvde. Men romarna gjorde förstås en hel del självständiga insatser, i synnerhet inom områden som låg dem nära hjärtat, som ingenjörsvetenskaperna, statsfilosofin och juridiken. Det romerska rättsystemet var högt utvecklat. Romersk rätt kom att studeras vid medeltidens universitet och har haft oöverskådlig betydelse för den europeiska samhällsutvecklingen.
Kalender
I Egypten användes tidigt en kalender som var baserad på solåret och omfattade 365 dygn fördelade på 12 månader med 30 dagar i varje, plus fem skottdagar. Den julianska tideräkningen, med skottår vart fjärde år, infördes i det romerska riket år 46 f.Kr. Romarna började året med mars, och därför har september, oktober, november och december i vår kalender sina missvisande namn (den sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden). Månaden juli fick sitt namn efter Julius Caesar som var född i denna månad. - Den julianska kalendern reformerades på 1570-talet, under påven Gregorious XIII. Denna nya gregorianska tideräkning antogs dock sent inom de protestantiska länderna - i Sverige 1753, då den 1 mars följde omedelbart efter den 17 februari, till månges förskräckelse och förvirring. I grekisk-ortodoxa länder övergick man till den nya stilen först en bra bit in på 1900-talet, och det är därför som den ryska oktoberrevolutionen egentligen inträffade i november - Som ett led i sekulariseringen under den franska revolutionen infördes en speciell kalender med månadsnamn efter naturföreteelser (thermidor = "den heta", nervöse = "den snöiga" etc.), med 30 dagar i varje månad och tio dagar i varje vecka - vilket gjorde den impopulär. Kalendern gällde från år 1793 och avskaffades av Napoleon 1806.
- Sten Högnäs
Film? Julie Taymors Titus
fredag 27 mars 2015
.jpg)
tisdag 24 mars 2015
Oden på Mobbing den sociala luntningen
Vissa saker ifrån skoltiden minns jag som igår, vissa saker har jag förträngt och vissa saker höll sig så pass i pereferin att det inte kom med. Jag var inget hellgon men heller inget svin. Jag tror det är många som kan känna så inför mobbingen i skolan. Jag minns att många gånger kunde mobbingen pratas om som något nödvändigt ont för klassens bästa. Jag minns att det alltid var samma som fick ta den. Smällen. Som fick ändra på sig för att resten av klassen Skulle få känna utveckling. Jag ser tjejerna i klassen snacka om Gunde. Att han tog för lång tid på sig vid pressentationer att han luktade illa och inte fattade lika fort som deg andra. Jag minns de prata om han som ett problem som vart i hela klassens intresse att åtgärda.
Jag kan se lärarna som inte själva var kapabla till att ta med de långsammare och på så sätt lät de göra det uppenbart att de sinkade ner gruppen. Jag minns det sammtidigt vara bland mina och därför ingen som någon(förutom de tjejerna i klassen som fått lov att hålla talan för allas bästa) fick trycka ner. Jag minns mig själv göra det men ofta vara en avslutande faktor när någon ifrån paralellklasserna tyckte de kunde trycka ner någon utav våra.
Så vad är mobbing?
Jag vill tro att något fundamentalt i skolverket behöver förändras för att ta itu med mobbingen.
Jag tror att den dessväre är oundviklig då vi alla alltid kommer att vilja sträva efter en gemensam utveckling där alla ska med.
Att vi i grupp alltid kommer att vilja se varandra som en enhet där vi är varandras ansvar.
Så kanske kunde mobbingen riktas om?
Kanske kunde den riktas bort ifrån kapasiteten att minnas eller bealutshastighet framför klassen ifrån de personlighets skillnader som gör oss unika. Kanske kunde vi rikta om mobbingen mot den elaka, den egostiskt sluge självupptagna individen som bara var där för egen vinning?
Jag vill tro att värdesättningarna som hålls i en grupp är a och o. Kan vi få skolan att vara något som representerar förening och sammarbete är mobbingen välkommen in i rummet som det den historiskt och evolutionära roll den kan ha om den är medveten. Luntningen.
Upp luntningen av förtryck.
Jag kan se lärarna som inte själva var kapabla till att ta med de långsammare och på så sätt lät de göra det uppenbart att de sinkade ner gruppen. Jag minns det sammtidigt vara bland mina och därför ingen som någon(förutom de tjejerna i klassen som fått lov att hålla talan för allas bästa) fick trycka ner. Jag minns mig själv göra det men ofta vara en avslutande faktor när någon ifrån paralellklasserna tyckte de kunde trycka ner någon utav våra.
Så vad är mobbing?
Jag vill tro att något fundamentalt i skolverket behöver förändras för att ta itu med mobbingen.
Jag tror att den dessväre är oundviklig då vi alla alltid kommer att vilja sträva efter en gemensam utveckling där alla ska med.
Att vi i grupp alltid kommer att vilja se varandra som en enhet där vi är varandras ansvar.
Så kanske kunde mobbingen riktas om?
Kanske kunde den riktas bort ifrån kapasiteten att minnas eller bealutshastighet framför klassen ifrån de personlighets skillnader som gör oss unika. Kanske kunde vi rikta om mobbingen mot den elaka, den egostiskt sluge självupptagna individen som bara var där för egen vinning?
Jag vill tro att värdesättningarna som hålls i en grupp är a och o. Kan vi få skolan att vara något som representerar förening och sammarbete är mobbingen välkommen in i rummet som det den historiskt och evolutionära roll den kan ha om den är medveten. Luntningen.
Upp luntningen av förtryck.
lördag 21 mars 2015
Apostates
"You must understand, I do this for your own good. Please, when you see my family in Arcadia, tell them I will be coming home soon. Have a pleasant journey."
The Apostate seeks salvation in Banality. He has developed a belief that somehow links the final victory of Banality with a return to lost Arcadia. Somehow, he has determined that the Undoing is not truly a final death of the soul, but a rebirth into the faerie home.
This is plainly heretical thinking to any living Kithain. It is a complete negation of everything they have been taught since their Saining. "How," they might wonder "can something which is the antithesis of our lifeblood be our salvation?"
The Apostate´s answer is that it does not destroy, but rather forces Glamour back into Arcadia, where it belongs. Banality is not a destroyer, but a balancer.
Many attempt to convert others to their cause. For some, this is their primary means of spreading destruction and dissension among Kithain. When this fails, they will attempt to slay those who refuse their salvation. Their ultimate goal is the destruction of all things of Glamour on the Earth and they never lose sight on this goal, regardless of how reasonable they may sound.
Apostates are dangerously insane, dedicated to their cause with a fanaticism which is truly frightening to behold. If given free reign, they can and will destroy as much Glamour as possible.
Their salvation lies in learning that Glamour belongs on Earth as well as in Arcadia.
Apperance
The Apostate has eyes filled with madness and pain. His clothing is often rags upon his body, due to neglect. He is prone to making outlandish statements and frightening proclamations at any moment; think of a wild-eyed fanatic.
Outlook
Kithain: They believe themselves locked here forever, but we have found the key.
The Lost: They serve our cause and do not even realize it. How they would rant and rave if they only knew.
The Cursed: So self-centered. They should be focusing their efforts to saving us all, not damning a few.
Black magicians:Selfish. Stupid. Insane. They will be the ruin of us all.
Nihilists: To be capable of accepting help, one must first help one´s self.
Typhoids: These must be dispatched as cleanly as possible before they spread whatever infected them to others.
- Autumn people, dreaming (wod)
The Apostate seeks salvation in Banality. He has developed a belief that somehow links the final victory of Banality with a return to lost Arcadia. Somehow, he has determined that the Undoing is not truly a final death of the soul, but a rebirth into the faerie home.
This is plainly heretical thinking to any living Kithain. It is a complete negation of everything they have been taught since their Saining. "How," they might wonder "can something which is the antithesis of our lifeblood be our salvation?"
The Apostate´s answer is that it does not destroy, but rather forces Glamour back into Arcadia, where it belongs. Banality is not a destroyer, but a balancer.
Many attempt to convert others to their cause. For some, this is their primary means of spreading destruction and dissension among Kithain. When this fails, they will attempt to slay those who refuse their salvation. Their ultimate goal is the destruction of all things of Glamour on the Earth and they never lose sight on this goal, regardless of how reasonable they may sound.
Apostates are dangerously insane, dedicated to their cause with a fanaticism which is truly frightening to behold. If given free reign, they can and will destroy as much Glamour as possible.
Their salvation lies in learning that Glamour belongs on Earth as well as in Arcadia.
Apperance
The Apostate has eyes filled with madness and pain. His clothing is often rags upon his body, due to neglect. He is prone to making outlandish statements and frightening proclamations at any moment; think of a wild-eyed fanatic.
Outlook
Kithain: They believe themselves locked here forever, but we have found the key.
The Lost: They serve our cause and do not even realize it. How they would rant and rave if they only knew.
The Cursed: So self-centered. They should be focusing their efforts to saving us all, not damning a few.
Black magicians:Selfish. Stupid. Insane. They will be the ruin of us all.
Nihilists: To be capable of accepting help, one must first help one´s self.
Typhoids: These must be dispatched as cleanly as possible before they spread whatever infected them to others.
- Autumn people, dreaming (wod)
.jpg)
fredag 20 mars 2015
Black Magicians
"Power is truth, truth is power. Beauty is an illusion, a lie spun by our elders to keep us on their rigid path. To see the truth, you will see what it truly is to be a Kithain!"
They are the least known of the Dauntain, although perhaps the most dangerous. The Black Magician has consciously chosen to take the cold, unforgiving path of Banality out of sheer hunger for power. He seeks nothing from this path beyond fulfillment of his own desires. He understands that this path can and will bring him power beyond his wildest dreams, but his own pride prevents him from recognizing the ultimate price of his choice.
The first step, of course, is the choice. This is when the Dauntain decided to embrace the power of Banality. This can take many directions. Imagine a Kithain who begins to regularly use Banality to fight off the effects of Glamour. He may soon discover that he can use it in different ways, such as to actively destroy things of Glamour, to drive Kithain into their seemings, to selectively remove certain aspects of Glamour (for example, to prevent the use of a Kithain´s Birthright, or to alter the sphere of effect of a cantrip) and perhaps even more. In the above examples, the Dauntain gains the ability to use his Arts and Realms in conjunction with Banality. Other means of setting down this path include making a habit of slaying Kithain, or really any conscious activity (not simple exposure) which can result in an increase of Banality.
This is a doomed path simply because it never provides all that the Dauntain seeks, yet hye always feels that he has nearly reached his goal. He is almost always Undone before he finally arrives at his destination. Unfortunally, this Dauntain causes great damage to Kithain society before he is slain or devoured by the forces he wields in his mad quest for gratification. He is consumed by paranoia and hatred as his hunger carries him along darker and darker paths. Shortly after he begins turning, even his closest companions will be suspect in his eyes. He will remove any potential threat to his power as he rampages through the world.
Despite all this, the Black Magicians is the most epic of all the Dauntain. His quest is a truly anti-heroic one as he seeks that which he can never have and destroys all that he should treasure. For the Black Magician, to succeed is ultimately to fail. His salvation lies in showing him the damage he´s done and convincing him to renounce his power madness.
Apparance
The Kithain, the Black Magician appears sinister and menacing. He seems to loom in the darkness as shadows gather about him like moths to a flame. His voice takes a chilly, foreboding note which tends to make Kithain - even the sidhe - shiver at the sound.
Outlook
Kithain: Fools, all! They cannot understand that which they willfully ignore. But they will not ignore me when I arrive at their doorstep and bring their precious freeholds down around their pointed ears!
The Lost: Deluded fools. How can they truly believe they are different from the rest of us?
The Curesed: They are as children playing with matches in a gas station. They know not what power they wield, what potential they waste.
Nihilists: These are of no consequence; pay them no mind. Perhaps they´ll go away. That is, after all, their ultimate wish.
Apostates: They are very easily manipulated. Their ridiculous belief system is a fragile house of cards, awaiting a careless hand to scatter them. Tell them that your enemies poses a particularly dire threat to their faith. Odds are, if you state it properly within their terms, they won´t waste a moment to argue.
Typhoids: Irresponsible, that´s what it is. I wonder if one could lead me to some Prodigal blood? I hear it has amazing properties.
- ww, WoD - the dreaming, the autumn people
They are the least known of the Dauntain, although perhaps the most dangerous. The Black Magician has consciously chosen to take the cold, unforgiving path of Banality out of sheer hunger for power. He seeks nothing from this path beyond fulfillment of his own desires. He understands that this path can and will bring him power beyond his wildest dreams, but his own pride prevents him from recognizing the ultimate price of his choice.
The first step, of course, is the choice. This is when the Dauntain decided to embrace the power of Banality. This can take many directions. Imagine a Kithain who begins to regularly use Banality to fight off the effects of Glamour. He may soon discover that he can use it in different ways, such as to actively destroy things of Glamour, to drive Kithain into their seemings, to selectively remove certain aspects of Glamour (for example, to prevent the use of a Kithain´s Birthright, or to alter the sphere of effect of a cantrip) and perhaps even more. In the above examples, the Dauntain gains the ability to use his Arts and Realms in conjunction with Banality. Other means of setting down this path include making a habit of slaying Kithain, or really any conscious activity (not simple exposure) which can result in an increase of Banality.
This is a doomed path simply because it never provides all that the Dauntain seeks, yet hye always feels that he has nearly reached his goal. He is almost always Undone before he finally arrives at his destination. Unfortunally, this Dauntain causes great damage to Kithain society before he is slain or devoured by the forces he wields in his mad quest for gratification. He is consumed by paranoia and hatred as his hunger carries him along darker and darker paths. Shortly after he begins turning, even his closest companions will be suspect in his eyes. He will remove any potential threat to his power as he rampages through the world.
Despite all this, the Black Magicians is the most epic of all the Dauntain. His quest is a truly anti-heroic one as he seeks that which he can never have and destroys all that he should treasure. For the Black Magician, to succeed is ultimately to fail. His salvation lies in showing him the damage he´s done and convincing him to renounce his power madness.
Apparance
The Kithain, the Black Magician appears sinister and menacing. He seems to loom in the darkness as shadows gather about him like moths to a flame. His voice takes a chilly, foreboding note which tends to make Kithain - even the sidhe - shiver at the sound.
Outlook
Kithain: Fools, all! They cannot understand that which they willfully ignore. But they will not ignore me when I arrive at their doorstep and bring their precious freeholds down around their pointed ears!
The Lost: Deluded fools. How can they truly believe they are different from the rest of us?
The Curesed: They are as children playing with matches in a gas station. They know not what power they wield, what potential they waste.
Nihilists: These are of no consequence; pay them no mind. Perhaps they´ll go away. That is, after all, their ultimate wish.
Apostates: They are very easily manipulated. Their ridiculous belief system is a fragile house of cards, awaiting a careless hand to scatter them. Tell them that your enemies poses a particularly dire threat to their faith. Odds are, if you state it properly within their terms, they won´t waste a moment to argue.
Typhoids: Irresponsible, that´s what it is. I wonder if one could lead me to some Prodigal blood? I hear it has amazing properties.
- ww, WoD - the dreaming, the autumn people
The Autumn people
The Lost
These Dauntain don´t often use cantrips, at least not consciously. The reason for this is that most are not aware of the potential gifts which would be theirs by birthright. Of those few who do possess Arts, they nearly always use them to cancel out other uses of Glamour, rather than to activly create effects.
The Cursed
At first, the Cursed will cast cantrips like other Kithain, but he will rapidly find himself shifting over to more "banal" uses of the Arts as his change becomes apparent. Regardless of where he sits with Banality, his cantrips will be focused toward fulfilling his vengeance in whatever manner possible.
Black Magicians
Much like the Cursed, their use of cantrips remains largely the same. In fact, it rarley changes. They are known for augmenting their power rather than alterting it. Even so, many use their newfound affinity for Banality, and rather creatively.
Nihilists
The Nihilists can and will use cantrips. She may use Chicanery to cause someone to ignore her, or Wayfare to cause someone or something to leave her presence. Nihilists are also known to keep track of the world around them with cantrips once they have withdrawn completley. They may not understand what they see in the same manner we do, but they can perceive and react to their surroundings on some level.
Apostates
The Apostate prefers to use cantrips which can convince other Kithain to join his cause and abandon their old ideals. He also enjoys using the cantrips to destroy Kithain as expediently as possible. He does not wish to cause unnecesssary pain, but simply want to rescue all Kithain from the dread weight of Banality. If his Banality increases as a result, so be it. He is something of a martyr in any event.
Thypoid
The Thypoid will often forget that he can use Glamour, let alone invent new ways to utilize it. There are, of course, exceptions. These are dangerous, as they sometimes make use of a multitude of strange abilities. Those who have been altered by Banality show an incredible resistance to it, as well as great facility with their own cantrips. Then again, that may simply be a story to frighten children.
- Deirdre Brooks and Brian Campell (white wolf, World of Darkness, changeling - the dreaming)
These Dauntain don´t often use cantrips, at least not consciously. The reason for this is that most are not aware of the potential gifts which would be theirs by birthright. Of those few who do possess Arts, they nearly always use them to cancel out other uses of Glamour, rather than to activly create effects.
The Cursed
At first, the Cursed will cast cantrips like other Kithain, but he will rapidly find himself shifting over to more "banal" uses of the Arts as his change becomes apparent. Regardless of where he sits with Banality, his cantrips will be focused toward fulfilling his vengeance in whatever manner possible.
Black Magicians
Much like the Cursed, their use of cantrips remains largely the same. In fact, it rarley changes. They are known for augmenting their power rather than alterting it. Even so, many use their newfound affinity for Banality, and rather creatively.
Nihilists
The Nihilists can and will use cantrips. She may use Chicanery to cause someone to ignore her, or Wayfare to cause someone or something to leave her presence. Nihilists are also known to keep track of the world around them with cantrips once they have withdrawn completley. They may not understand what they see in the same manner we do, but they can perceive and react to their surroundings on some level.
Apostates
The Apostate prefers to use cantrips which can convince other Kithain to join his cause and abandon their old ideals. He also enjoys using the cantrips to destroy Kithain as expediently as possible. He does not wish to cause unnecesssary pain, but simply want to rescue all Kithain from the dread weight of Banality. If his Banality increases as a result, so be it. He is something of a martyr in any event.
Thypoid
The Thypoid will often forget that he can use Glamour, let alone invent new ways to utilize it. There are, of course, exceptions. These are dangerous, as they sometimes make use of a multitude of strange abilities. Those who have been altered by Banality show an incredible resistance to it, as well as great facility with their own cantrips. Then again, that may simply be a story to frighten children.
- Deirdre Brooks and Brian Campell (white wolf, World of Darkness, changeling - the dreaming)
torsdag 19 mars 2015
Aristoteles och naturvetenskaperna, Kosmopolis Hellenismen, Augustinus
Aristoteles (384-322 f.Kr.) var inte atensk medborgare. Han föddes i Makedonien, där hans far var kunglig hovläkare. Han sändes som tonåring till Aten för att studera vid Platons skola, Akademin. Där förblev han i ett tjugotal år till Platons död 347. Periodvis tvingades han att vara på flykt från Aten, där de antimakedonska stämningarna växte i styrka som en följd av Makedoniens alltmer ökade makt. Under några år var Aristoteles lärare för den unge makedonske tronföljaren Alexander.
Alexander den store skapade en stormakt, ett världsherravälde. Men Aristoteles bild av det goda styrelsesättet sammanhänger inte alls med detta. Filosofens idealsamhälle var och förblev pólis, den begränsade stadsstaten. Han skiljer mellan tre former av styre: samhällen där en styr (monarkin), där några styr (aristokratin) och där många styr (politeia). Alla tre kan fungera väl. Men om själviskheten och egenintresset tar över, kan var och en av de tre styrelsformerna fördärvas.
Också här märks en skillnad gentemot Platon. Aristoteles utgår inte från en modell av det ideala eller perfekta samhället. Han diskuterar olika styrelseformers för och nackdelar med erfarenheten som bas. Hans beskrivning av det bästa möjliga samhället grundar sig mer på erfarenhet av politikens praktiska möjligheter än på den filosofiska spekulationen.
Alexander den store skapade en stormakt, ett världsherravälde. Men Aristoteles bild av det goda styrelsesättet sammanhänger inte alls med detta. Filosofens idealsamhälle var och förblev pólis, den begränsade stadsstaten. Han skiljer mellan tre former av styre: samhällen där en styr (monarkin), där några styr (aristokratin) och där många styr (politeia). Alla tre kan fungera väl. Men om själviskheten och egenintresset tar över, kan var och en av de tre styrelsformerna fördärvas.
Också här märks en skillnad gentemot Platon. Aristoteles utgår inte från en modell av det ideala eller perfekta samhället. Han diskuterar olika styrelseformers för och nackdelar med erfarenheten som bas. Hans beskrivning av det bästa möjliga samhället grundar sig mer på erfarenhet av politikens praktiska möjligheter än på den filosofiska spekulationen.
Aristoteles samhälle
Monraki kan förvandlas till tyranni
Aristokrati kan förvandlas till oligarki, de rikas klickvälde
Medborgarstat (politeia) kan förvandlas till de fattiga massornas välde (demokrati)
Styrelseformerna till vänster är goda former. Varje styrelseform har dock sin dåliga spegelbild. Bland de goda styrelseformerna tycks Aristoteles föredra aristokratin, de bästas välde, men han förkastar alltså inte monarkin eller medborgarstaten, politeia.
Någon gång på 330-talet f.Kr. grundade Aristoteles en skola i Aten, Lykeion (Lyceum på latin). Om Platons Akademi var teoretiskt inriktad och hyste en speciell förkärlek för matematik, så fanns i undervisningen på Lykeion en starkare betoning på naturvetenskaperna, inte minst biologin. Den här olikheten mellan skolorna speglar en viktig skillnad mellan Aristoteles och Platon.
På 330-talet f.Kr. besegrade Makedoniens armé en förenad här av atenare, spartaner och thebaner. Därmed var stadsstaternas epok över. Den makedoniska kungen Alexander, nu härskare över hela Grekland, gick till angrepp mot arvfienden Persien, och på några få år erövrades ett område som sträckte sig till Indien i öster och innefattade Egypten och Nordafrika i söder. Greker eller personer med grekisk bildning skulle länge inneha de ledande posterna i hela detta område, också sedan Alexanders jättelika statsbildning hade splittrats politiskt. Greksikt språk och grekisk kultur var sammanbindande element, men folkets massa talade andra språk och hade andra traditioner. Resultatet blev en blandkultur som framför allt präglade de ledande kretsarna, i storstäder som Pergamon i Mindre Asien, Alexandria i Egypten eller Seleukia i Mesopotamienn, städer med flera hundratusen invånare. Den här epoken, hellenismen, varade från 300-talet till tiden före Kristi födelse, ja egentligen längre än så, eftersom den romerska tiden på många sätt är en fortsättning av den hellenistiska. Vi drar därför ingen gräns här mot den romerska tiden, utan den romerska kulturen betraktas som en fortsättning av de hellenistiska.
-
Augustinus (354-430) Bekännelser är en av den självbiografiska litteraturens klassiker och kan betraktas som den första i raden av självutlämnande verk, med efterföljare som Rousseaus självbiografi frpn 1770-talet, också den med titeln Bekännelser. Augustinus skildrar sin ungdoms liv i sinnlighet och utsvävningar, kontakterna med den hedniska filosofin, och den dramatiska omvändelsen till kristen tro.
Hans verk Om Gudsstaten kan enklast beskrivas som ett försök att bestämma gränserna mellan den kristna kyrkans och den romerska statens ansvarsområden. Men verket innehåller mycket mer än så. Här presenteras den historiefilosofi som kommer att prägla Västerlandet: historien som ett drama från skapelse och syndafall till avslutningen med den yttersta domen. Den judisk-kristna världens utveckling är linjär, den följer en linje. Den dominerande antika traditionen kan däremot beskrivas som cyklisk: det är historien om alltings eviga återkomst, historiens hjul rullar ett varv, återgår till utgångsläge, och så fortsätter allt utan början eller slut.
Martin Luther och de andra reformatorerna på 1500-talet var starkt påverkade av Augustinus och dennes tämligen dystra uppfattning om människan i världen. Än mer gäller detta den andre store reformatorn, Jean Calvin. Denne tog särskilt fasta på Augustinus predestinationslära, det vill säga tanken att allt är förutbestämt av Gud, också vilka som får frälsning och vilka som går mot förtappelsen. Sociologen Max Weber ville kring sekelskiftet 1900 finna en koppling mellan protestanternas, i synnerhet kalvinisternas, ekonomiska och industriella framgångar och denna pessemistiska lära. Han påpekade att kalvinismen var särskilt stark i framgångsrika länder som Schweiz, Holland, England, Skottland och USA (New England). Den protestantiska andan av ofta ganska glädjelös flit och pliktuppfyllelese till Guds ära - för att inför sig själv och andra visa att man hörde till Guds utvalda skara - skulle ha befrämjat ekonomin och utvecklingen.
- Sten Högnäs
Thonis (Heracleion)
På 330-talet f.Kr. besegrade Makedoniens armé en förenad här av atenare, spartaner och thebaner. Därmed var stadsstaternas epok över. Den makedoniska kungen Alexander, nu härskare över hela Grekland, gick till angrepp mot arvfienden Persien, och på några få år erövrades ett område som sträckte sig till Indien i öster och innefattade Egypten och Nordafrika i söder. Greker eller personer med grekisk bildning skulle länge inneha de ledande posterna i hela detta område, också sedan Alexanders jättelika statsbildning hade splittrats politiskt. Greksikt språk och grekisk kultur var sammanbindande element, men folkets massa talade andra språk och hade andra traditioner. Resultatet blev en blandkultur som framför allt präglade de ledande kretsarna, i storstäder som Pergamon i Mindre Asien, Alexandria i Egypten eller Seleukia i Mesopotamienn, städer med flera hundratusen invånare. Den här epoken, hellenismen, varade från 300-talet till tiden före Kristi födelse, ja egentligen längre än så, eftersom den romerska tiden på många sätt är en fortsättning av den hellenistiska. Vi drar därför ingen gräns här mot den romerska tiden, utan den romerska kulturen betraktas som en fortsättning av de hellenistiska.
-
Augustinus (354-430) Bekännelser är en av den självbiografiska litteraturens klassiker och kan betraktas som den första i raden av självutlämnande verk, med efterföljare som Rousseaus självbiografi frpn 1770-talet, också den med titeln Bekännelser. Augustinus skildrar sin ungdoms liv i sinnlighet och utsvävningar, kontakterna med den hedniska filosofin, och den dramatiska omvändelsen till kristen tro.
Hans verk Om Gudsstaten kan enklast beskrivas som ett försök att bestämma gränserna mellan den kristna kyrkans och den romerska statens ansvarsområden. Men verket innehåller mycket mer än så. Här presenteras den historiefilosofi som kommer att prägla Västerlandet: historien som ett drama från skapelse och syndafall till avslutningen med den yttersta domen. Den judisk-kristna världens utveckling är linjär, den följer en linje. Den dominerande antika traditionen kan däremot beskrivas som cyklisk: det är historien om alltings eviga återkomst, historiens hjul rullar ett varv, återgår till utgångsläge, och så fortsätter allt utan början eller slut.
Martin Luther och de andra reformatorerna på 1500-talet var starkt påverkade av Augustinus och dennes tämligen dystra uppfattning om människan i världen. Än mer gäller detta den andre store reformatorn, Jean Calvin. Denne tog särskilt fasta på Augustinus predestinationslära, det vill säga tanken att allt är förutbestämt av Gud, också vilka som får frälsning och vilka som går mot förtappelsen. Sociologen Max Weber ville kring sekelskiftet 1900 finna en koppling mellan protestanternas, i synnerhet kalvinisternas, ekonomiska och industriella framgångar och denna pessemistiska lära. Han påpekade att kalvinismen var särskilt stark i framgångsrika länder som Schweiz, Holland, England, Skottland och USA (New England). Den protestantiska andan av ofta ganska glädjelös flit och pliktuppfyllelese till Guds ära - för att inför sig själv och andra visa att man hörde till Guds utvalda skara - skulle ha befrämjat ekonomin och utvecklingen.
- Sten Högnäs
onsdag 18 mars 2015
FN:s allmänna förklaring
Förenta Nationernas generalförsamling antog och kungjorde den 10 december 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Omedelbart efter denna historiska händelse uppmanade generalförsamlingen alla medlemsstater att offentliggöra förklaringens text och att "göra den spridd, känd, läst och förstådd framför allt i skolor och andra undervisningsinstitutioner utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden".
FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA:
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Artikel 11
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.
1. Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.
2. Ingen får fällas till ansvar för en gärning eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks. Det får inte heller utmätas strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt brottet begicks.
Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.
Artikel 13
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.
Artikel 14
1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.
1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.
2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.
Artikel 15
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.
Artikel 16
1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.
1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.
2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.
3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.
Artikel 17
1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.
1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.
Artikel 18
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.
Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.
Artikel 20
1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.
1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.
2. Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.
Artikel 21
1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.
1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.
2. Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.
3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.
Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.
Artikel 23
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Artikel 24
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.
Artikel 25
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.
Artikel 26
1. Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.
1. Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.
2. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.
3. Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.
Artikel 27
1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.
1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.
2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.
Artikel 28
Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas.
Var och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas.
Artikel 29
1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.
1. Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig.
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.
3. Dessa rättigheter och friheter får inte utövas på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål och grundsatser.
Artikel 30
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.
Senantikens filosofi, Epikureérna (livsnjutningens filosofer) och stoikerna (och den själsliga harmonin)
Samhällen som Miletos, Aten, Thebe och andra stadsstater hade varit små och överskådliga. Nu
efterträddes de av jätteriken med miljoner inevånare. De enskilda medborgarna förlorade
möjligheten att påverka det politiska livet, och diskussionen kring samhällsfrågor upphörde
mer eller mindre. Huvudintresset riktades istället mot det personliga, enskilda livet, och
filosofin blev vad man kan kalla en livsfilosofi. Man kan formulera det som: Hur skall jag
leva lyckligt? Hur kan jag bevara min värdighet som människa? Hur skall jag förhålla mig inför
ett obevekligt öde och inför en överväldigande värdslig maktapparat?
Vi har sett hur pythagoréerna, Platon, Aristoteles och andra försökte skapa en filosofi som i
sig innefattade allt som hör till naturen och till det mänskliga livet, filosofi,
stadskunskap, estetik, naturvetenskap och så vidare. Hellenismens livsfilosofer har inte samma
vidsträckta intressen. Naturvetenskapen är intressant bara i den mån den ger ledning i etiska
(moraliska) frågor.
Två viktiga skolor växer fram under hellenismen. En av dessa skolor, den stoiska, beskriver
filosofins olika delar som en fruktträdgård: Logiken är muren som inhängnar och skyddar
trädgården, fysiken (naturvetenskapen) är fruktträden, men etiken, moralläran, är själva
frukten. Etiken är alltså hela lärosystemets syfte och kärnpunkt.
Därmed specialiserades vetandet: de olika fackvetenskaperna - matematik, fysik, astronomi,
geografi, språkteori och andra - utvecklas mer eller mindre oberoende av dominerande
filosofiska skolor. Det är i synnerhet i Alexandria som dessa och andra vetenskaper kommer att
blomstra.
.jpg)
Redan i det klassiska Aten träffar vi på de så kallade hedonisterna. Det grekiska ordet för
njutning är hedonë. Njut av ögonblicket, men se samtidigt till att du bevarar kontrollen över
ditt liv. "Jag äger lyckan, men jag ägs inte av den", sägs en ledande hedonist ha yttrar. En
egendomlig representant för denna skola, Hegesias Peisithanatos, "Självmordsintalaren",
framträdde omkring 300 f.Kr. i Alexandria: Livets mening är för honom, som för alla
hedonister, lyckan. Men eftersom det är omöjligt att bli lycklig i detta liv är självmordet
enda utvägen.
Men den som framför andra förknippas med njutningsfilosofin är Epikuros (341-271 f.Kr.). I en
trädgård i Aten samlades de som ville lära sig leva lyckligt och njuta av livet; beteckningen
epikuré, efter namnet på skolans grundare, har kommit att betyda just livsjutare.
Levnadsreglerna kan sammanfattas i tre satser: Lev i nuet. Lev förnuftigt. Lev i det fördolda.
Uppmaningen att man skall leva i nuet kommer på latin att formuleras carpe diem, grip dagen.
Man bör inte grubbla över det förgångna eller oroa sig för framtiden. För att kunna leva
lyckligt måste vi försöka övervinna rädslan för det okända, framförallt rädslan för döden, för
det hotande och mörka dödsriket Hades. Egendomligt nog kopplar epikureérna samman den här
tanken med atomläran. De tillhör den minoritet som ansluter sig till Demokritos atomlära, och
inte till den förhärskande elementläran. Allt är uppbygt av atomer. Detta gäller till och med
gudavärlden. Gudarna själva tycks vara ett slags epkureér, rofyllda och tämligen ointresserade
av människornas värld. Om hela världen, också själen, är uppbyggd av atomer, innebär döden
ingenting annat än att själen löses upp i de enskilda delarna. "Där jag är, är inte döden, och
där döden är, är inte jag."
Den som lever förnuftigt söker ett balanserat liv, utan överdrifter i mat, drycker eller
sexuella utsvävningar. Lyckan finner vi i intellektuella samtal bland vänner i en vacker
trädgård, klart källvatten, kanske några fikon och en ost. Sådant som skapar olycka är
kärleksaffärer, passioner, politik. Ett stilla liv på lantgården under pinjens skugga, slaven
hämtar en flaska källarsvalt vin - är inte detta bättre än bullret, karriären, stridigheterna
i den stora världen, skriver den romerska skalden Horatius, starkt influerad av epikurismen.
Den märkligaste romerska epikuré är ändå Lucretius (ca 94-ca 55 f.Kr.), som skrev lärodikten
Om tingens natur. Lucretius vill visa hur förnuftet skall segra över skräck och vidskepelse.
Det är en materalistisk frälsningslära fylld av det profetiska och snarast religiösa allvar
som kännetecknar den sanne ateisten.
Genom Lucretius verk fördes känndemomen om atomteorin vidare genom århundradena och väckte nya diskussioner från och med 1600-talet.
-
Enligt stoikerna styrs världen av ett förnuft, logos. För oss människor gäller det att anpassa
oss till detta världsförnuft. De flesta människorna förs emellertid vilse av sina passioner
eller genom att de gör sig beroende av materiella ting. Den vise däremot genomskådar världens
illusioner. Han ser vad som är väsentligt och vad som är oviktigt. Han kan på så sätt finna
den själsliga ro som stoikerna kallar apatheia. Den vise är därför harmonisk och fri i varje
situation, också i en fängelsecell i väntan på avrättningen. Fortfarande använder vi uttryck
som ett stoiskt lugn.
Men den själsliga haromnin är ett ouppnåeligt mål för så gott som alla, också för de flesta
filosofer. Den romerska stoikern Seneca (4 f.Kr. -65 e.Kr.) var alls inte ointresserad av
materiella ting, utan skapade - med ganska diskutabla medel - en av Roms största
privatförmögenheter. Seneca var också en både passionerad och olycklig människa - snarast
motsatsen till ett stoiskt ideal. Men så måste det kanske vara. Det är den splittrde och
olyckliga människan som gärna söker sig till en filosofi som stoicismen, som vill lära oss att
finna det svala lugnet. Den som ändå är harmonisk och behärskad behöver den kanske inte.
För eftervärlden kommer särskilt ett inslag i stoicismen att ha bestående betydelse, nämligen
idén om naturrätten, en tanke som vidareutvecklades av den kristna medeltiden. Det finns,
menade stoikerna, rättigheter som tillkomer varje människa och som står över varje stats
gällande rättsordning. Den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna
(1798) liksom FN-deklarationen (1948) är frukter av denna tradition.
- Sten Högnäs
efterträddes de av jätteriken med miljoner inevånare. De enskilda medborgarna förlorade
möjligheten att påverka det politiska livet, och diskussionen kring samhällsfrågor upphörde
mer eller mindre. Huvudintresset riktades istället mot det personliga, enskilda livet, och
filosofin blev vad man kan kalla en livsfilosofi. Man kan formulera det som: Hur skall jag
leva lyckligt? Hur kan jag bevara min värdighet som människa? Hur skall jag förhålla mig inför
ett obevekligt öde och inför en överväldigande värdslig maktapparat?
Vi har sett hur pythagoréerna, Platon, Aristoteles och andra försökte skapa en filosofi som i
sig innefattade allt som hör till naturen och till det mänskliga livet, filosofi,
stadskunskap, estetik, naturvetenskap och så vidare. Hellenismens livsfilosofer har inte samma
vidsträckta intressen. Naturvetenskapen är intressant bara i den mån den ger ledning i etiska
(moraliska) frågor.
Två viktiga skolor växer fram under hellenismen. En av dessa skolor, den stoiska, beskriver
filosofins olika delar som en fruktträdgård: Logiken är muren som inhängnar och skyddar
trädgården, fysiken (naturvetenskapen) är fruktträden, men etiken, moralläran, är själva
frukten. Etiken är alltså hela lärosystemets syfte och kärnpunkt.
Därmed specialiserades vetandet: de olika fackvetenskaperna - matematik, fysik, astronomi,
geografi, språkteori och andra - utvecklas mer eller mindre oberoende av dominerande
filosofiska skolor. Det är i synnerhet i Alexandria som dessa och andra vetenskaper kommer att
blomstra.
Zeus Ammon
Redan i det klassiska Aten träffar vi på de så kallade hedonisterna. Det grekiska ordet för
njutning är hedonë. Njut av ögonblicket, men se samtidigt till att du bevarar kontrollen över
ditt liv. "Jag äger lyckan, men jag ägs inte av den", sägs en ledande hedonist ha yttrar. En
egendomlig representant för denna skola, Hegesias Peisithanatos, "Självmordsintalaren",
framträdde omkring 300 f.Kr. i Alexandria: Livets mening är för honom, som för alla
hedonister, lyckan. Men eftersom det är omöjligt att bli lycklig i detta liv är självmordet
enda utvägen.
Men den som framför andra förknippas med njutningsfilosofin är Epikuros (341-271 f.Kr.). I en
trädgård i Aten samlades de som ville lära sig leva lyckligt och njuta av livet; beteckningen
epikuré, efter namnet på skolans grundare, har kommit att betyda just livsjutare.
Levnadsreglerna kan sammanfattas i tre satser: Lev i nuet. Lev förnuftigt. Lev i det fördolda.
Uppmaningen att man skall leva i nuet kommer på latin att formuleras carpe diem, grip dagen.
Man bör inte grubbla över det förgångna eller oroa sig för framtiden. För att kunna leva
lyckligt måste vi försöka övervinna rädslan för det okända, framförallt rädslan för döden, för
det hotande och mörka dödsriket Hades. Egendomligt nog kopplar epikureérna samman den här
tanken med atomläran. De tillhör den minoritet som ansluter sig till Demokritos atomlära, och
inte till den förhärskande elementläran. Allt är uppbygt av atomer. Detta gäller till och med
gudavärlden. Gudarna själva tycks vara ett slags epkureér, rofyllda och tämligen ointresserade
av människornas värld. Om hela världen, också själen, är uppbyggd av atomer, innebär döden
ingenting annat än att själen löses upp i de enskilda delarna. "Där jag är, är inte döden, och
där döden är, är inte jag."
Den som lever förnuftigt söker ett balanserat liv, utan överdrifter i mat, drycker eller
sexuella utsvävningar. Lyckan finner vi i intellektuella samtal bland vänner i en vacker
trädgård, klart källvatten, kanske några fikon och en ost. Sådant som skapar olycka är
kärleksaffärer, passioner, politik. Ett stilla liv på lantgården under pinjens skugga, slaven
hämtar en flaska källarsvalt vin - är inte detta bättre än bullret, karriären, stridigheterna
i den stora världen, skriver den romerska skalden Horatius, starkt influerad av epikurismen.
Den märkligaste romerska epikuré är ändå Lucretius (ca 94-ca 55 f.Kr.), som skrev lärodikten
Om tingens natur. Lucretius vill visa hur förnuftet skall segra över skräck och vidskepelse.
Det är en materalistisk frälsningslära fylld av det profetiska och snarast religiösa allvar
som kännetecknar den sanne ateisten.
Genom Lucretius verk fördes känndemomen om atomteorin vidare genom århundradena och väckte nya diskussioner från och med 1600-talet.
-
Enligt stoikerna styrs världen av ett förnuft, logos. För oss människor gäller det att anpassa
oss till detta världsförnuft. De flesta människorna förs emellertid vilse av sina passioner
eller genom att de gör sig beroende av materiella ting. Den vise däremot genomskådar världens
illusioner. Han ser vad som är väsentligt och vad som är oviktigt. Han kan på så sätt finna
den själsliga ro som stoikerna kallar apatheia. Den vise är därför harmonisk och fri i varje
situation, också i en fängelsecell i väntan på avrättningen. Fortfarande använder vi uttryck
som ett stoiskt lugn.
Men den själsliga haromnin är ett ouppnåeligt mål för så gott som alla, också för de flesta
filosofer. Den romerska stoikern Seneca (4 f.Kr. -65 e.Kr.) var alls inte ointresserad av
materiella ting, utan skapade - med ganska diskutabla medel - en av Roms största
privatförmögenheter. Seneca var också en både passionerad och olycklig människa - snarast
motsatsen till ett stoiskt ideal. Men så måste det kanske vara. Det är den splittrde och
olyckliga människan som gärna söker sig till en filosofi som stoicismen, som vill lära oss att
finna det svala lugnet. Den som ändå är harmonisk och behärskad behöver den kanske inte.
För eftervärlden kommer särskilt ett inslag i stoicismen att ha bestående betydelse, nämligen
idén om naturrätten, en tanke som vidareutvecklades av den kristna medeltiden. Det finns,
menade stoikerna, rättigheter som tillkomer varje människa och som står över varje stats
gällande rättsordning. Den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna
(1798) liksom FN-deklarationen (1948) är frukter av denna tradition.
På denna bild hämtad från Petrus Apianus Cosmographia (1524) befinner sig jorden med de fyra elementen, eld, luft, jord, vatten, i centrum. Utanför de sju himlarna ligger firmamentet eller fixstjärnornas sfär. Bortom denna ser vi kristallhimlen och ytterst den tionde himlen, eller den "förste rörarens" sfär, den kraft som vrider himlarna runt jorden. Gudarnas och de saligas boningar ligger utanför hela systemet.
- Sten Högnäs
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)