Min nya syster gav mig ingen som helst förberedelse. Hon föddes i mitten av vårterminen ur en gul hink med en bottenskyla av flugor som stod kvarglömd utanför skolmatsalen, steg upp som en två meter hög rök, materialiserade sig till en blek, finnig skolflicka i jeans och tröja, klampade uppför trappan och satte sig i bänken jämte mig.
Jag var inte riktigt säker på att klasskamraterna och läraren kunde se henne, fast hon var så stor. Hon var fortfarande lite suddig i kanterna. Men när hon följde med mig över skolgården för att möta pappa som stod och väntade på mig med sin gula skåpbil hade hon troligen fått tydligare konturer, för pappa verkade fatta med en gång.
˗ Det här är Stina, sa jag.
Det var självklart att hon hette Stina, jag hade inte ens frågat. Pappa frågade inget heller, tog henne inte för en ny kamrat, utan förklarade bara att hon kunde sova i vindsrummet. Jag nickade, Stina hoppade in i baksätet och började pilla med takluckan. Det var ingen konst för henne, hon var ju så lång.
Vi åt köttbullar, potatis och lingon. Stina tog tre portioner och såg ut att växa mellan varje tugga. Efter maten visade mamma och pappa Stina hennes rum. Min fyra år äldre syster Mikaela och jag blev ensamma i köket. Mikaela surade.
˗ Tycker du inte om henne? undrade jag.
˗ Nej, jag vill inte ha någon ny syster. Jag vill bara ha dig.
En sådan tillgivenhet hade jag aldrig hört henne uttrycka förut.
Stina kom ner från trappan, stötte huvudet i taket och såg måttligt nöjd ut.
˗ Jag känner mig så romantisk, jag vill hellre sova i din säng, sa hon och log mot mig.
Jag förklarade att det absolut inte gick för sig. Pappa tog vid och läxade upp Stina för att hon glömt stänga takluckan i bilen innan det började regna. Nu var det risk för vattenskador. Hon hade ju aldrig hunnit få någon uppfostran, så vi fick försöka hjälpas åt. Vi diskuterade problemet med hur hon skulle kunna gå i skolan när hon inte hade något personnummer, och kom fram till att hon helt enkelt skulle säga att hon hade tappat bort det. Kanske kunde skolsköterskan hjälpa till?
Nästa dag i släppte pappa av oss i bortre hörnet av skolgården, eftersom det inte fanns någon parkeringsplats på närmare håll. Stina och jag gick diagonalt över löparbanorna förbi klätterställningen. Vägen kändes evighetslång. Kompisarna formerade sig i klungor och
blängde. Jag kunde höra hur de viskade. Säkert var vi en märklig syn. Jag tillhörde de kortaste i sexan och Stina var nästan dubbelt så lång som jag. Flickgänget som jag oftast brukade hänga med bollade och hoppade twist som vanligt, men nu när jag hade Stina i sällskap låtsades de inte se mig. Jag kastade en blick mot en annan grupp som hoppade långrep, men insåg snart att Stina var alldeles för lång. Hon skulle behövt ett långrep som kortrep, liksom.
Skolklockan räddade oss. Vaktmästaren hade redan hunnit fixa en extra hög bänk till Stina. Stolen såg ut som en barstol. Stina hoppade genast upp och satte sig till rätta.
˗ Det ska nog bli bra, ska du se, sa vår fröken. Hon log lite besvärat och ignorerade de stirrande klasskamraterna.
Första lektionen var matematik. Stina fick en mattebok och började genast i största förtjusning fylla den med siffror. Själv var jag inte någon fena på matte, så när jag kom till det första lästalet försökte jag snegla på Stina för att se hur hon hade löst det. Då såg jag att alla hennes siffror var spegelvända. Treorna liknade stora E och sexorna lilla a. De andra talen såg ut som grekiska eller något. Bara nollorna och åttorna var sig lika. Jag ville inte säga något så att resten av klassen hörde. Hon var ju ändå min syster. Jag räckte upp handen, fick ögonkontakt med fröken och pekade i Stinas bok. Fröken tittade och nickade. Sedan tog hon sin rödpenna och skrev siffrorna på det rätta hållet, under Stinas. Det verkade som om talen och summorna var de rätta, för fröken bytte inte ut några siffror, bara vände på dem.
˗ Aha, nu fattar jag! utbrast Stina högt och ljudligt. Hon suddade så att det skvätte, flyttade över pennan till vänster hand och skrev glatt vidare. Nu såg hennes siffror ut som frökens. Jag funderade på om det hade legat en spegelskärva på botten av den där gula hinken, som Stina hade uppstått ur? Det skulle kanske kunna förklara en del av hennes beteende.
På rasten blev det tufft. Alla osynliga frågor och glåpord som hängt över skolgården när Stina och jag kom i morse hade mognat till sig. Nu både hördes och syntes de.
˗ Pucko!
˗ Långo!
˗ Hon kan ju inte ens kasta boll!
˗ Är hon ett UFO?
˗ Vilken storlek har hon i skor? 52?
˗ Är hon verkligen din syrra? Varför gick hon inte här förut då?
˗ Har din pappa knullat med nån annan?
˗ Eller din morsa va?
Till att börja med knöt jag händerna i fickorna och låtsades inte höra. Men när pojkarna började turas om att sätta krokben för Stina och peta av hennes mössa med bandyklubborna blev jag förbannad. Jag klev upp på trappan och skrek:
˗ Håll käften då så ska ni få höra sanningen!
Faktiskt tystnade de flesta av mobbarna, och spetsade öronen. En viss respekt hade jag ännu med mig. Jag var ju i alla fall den snabbaste på frirundor i brännboll.
˗ Stina är min tvillingsyster. Vi har växt upp tillsammans men sen gick hon i en annan skola för att dom inte skulle blanda ihop oss.
˗ Blanda ihop? Ni är ju inte lika på en enda fläck!
˗ Du är kort och har kort hår som en kille va, och Stina är lång som en skyskrapa med flätor som repstegar.
˗ Pippi Långstrump!
˗ Pucko-Pippi!
˗ Håll käften! vrålade jag igen. När vi föddes var vi lika stora!
˗ Var ni?
˗ Alltså, först var vi små som tummar båda två, så mamma hade inte ens märkt att hon var gravid. Men vi var jättepigga i alla fall. Mamma la mig vid högra tutten och Stina vid den vänstra. Det var bara det att det fanns en lönngång emellan tuttarna så Stina fick nästan all mjölken. Så därför växte hon mycket fortare. Och mamma kunde inte byta sida för då skulle hon kanske blandat ihop vem som var vem. Och sen när man ändå såg skillnaden då så ville vi inte byta. Då bara skrek vi så det slog lock för öronen, så hon fick byta tillbaks igen!
Det ringde in och vi rusade uppför trappan. Stina stötte till mig med armbågen och skrattade så det ekade mellan stenväggarna. Hon tog tre trappsteg i ett kliv, så ingen hann sätta krokben.
Skolsköterskan kunde tyvärr varken förklara Stinas abnorma tillväxtkurva eller ge henne ett personnummer. Hon hänvisade oss till Immigrationsverket. Mamma och pappa visste inte riktigt hur de skulle hantera detta. Strängt tagit hade ju Stina kommit till oss från ett annat land, kanske från en annan värld. Men hon hade ju inga släktingar utom oss. Kunde hon söka asyl då?
Stina blev fortfarande mer eller mindre osynlig ibland, liksom suddig och upplöst i konturerna. Jag funderade på om hon gjorde det med vilje, men fick inte någon riktig klarhet i saken. Ibland verkade det som om hon bara fadade ut för att hon inte orkade koncentrera sig på skolverkligheten, men andra gånger hängde ett avlöjande, lurigt leende kvar i luften. Osynligheten ställde till problem. Stina kunde försvinna i skolmatsalen och dyka upp i
gympasalen helt utan förvarning, utan gympakläder och med ett knäckebröd mellan tänderna. En gång på musiken tog hon i så hon höll på att spricka på sluttonen i En kulen natt natt natt så att hon upplöstes i intet på ett ögonblick. Den gången kan jag svära på att det inte meningen, för minen som hängde kvar ovanför Stinas plats var rejält förvånad. På rasten hittade jag henne på toppen av klätterställningen på skolgården. Hon vågade inte hoppa och kunde inte klättra ner, eftersom hennes fötter inte rymdes i de snålt tilltagna luckorna mellan pinnarna. Jag fick gå ner i gympasalen, låna ett rep och kasta upp det till henne, så att hon kunde fira sig ner.
De verkliga problemen uppstod när vårterminen började närma sig sitt slut. Det var då Stina började förvandla sig till giraff. Första gången det hände trodde jag bara det var en synvilla. Stina hade en gul storprickig klänning som mamma hade sytt åt henne, och när hon sträckte på halsen så där och sköt fram huvudet… Men så upptäckte jag att hon spetsade öronen. Och hon hade antenner, riktiga giraffantenner, och en formidabelt smäcker lång giraffhals.
Giraffen såg väldigt olycklig ut, så Stina kunde säkert inte rå för förvandlingen. Snart stirrade alla klasskamraterna mot det hörn där Stina och jag satt. Fröken svalde ljudligt några gånger. Ett ögonblick såg det faktiskt ut som om hon skulle svimma, men så tog hon sig samman, lyfte luren till interntelefonen och bad rektorn komma omedelbart. Snart stod han i dörröppningen och stirrade, han också.
˗ Ta det bara lugnt. Ingen anledning till panik, flämtade han, grep fröken i armen och drog henne med sig ut i korridoren för att överlägga om situationen.
Fröken kom in igen och tog mig diskret avsides. Hon viskade att det nog var bäst om jag följde Stina hem, så fick vi diskutera saken vidare i morgon.
Giraffen galopperade med klapprande hovar nedför trapporna. Den verkade tacksam över att få komma ut i friheten. Jag funderade på att be den om att stanna till just nedanför trappan så att jag kunde svinga mig upp på ryggen och rida hem, men just då började djuret blekna i konturerna. Ungefär i mitten av skolgården hade Stina återtagit sin vanliga gestalt. Hon såg trött och glåmig ut.
Jag rotade i fickorna och hittade ett tuggummi som jag gav till Stina. Vi sade ingenting till varandra på hela vägen hem.
När vi kom hem var redan karusellen i full gång. Klasskamraternas föräldrar hade ringt till Hem och Skola och haft ett informellt krismöte i största hast. De hade sökt upp mamma och pappa på jobbet och terroriserat dem med hot om anmälan till polisen, socialen och
djurskyddsföreningen. Nu satt de vid köksbordet och grät. Stina och jag slog oss ner och stämde in i klagosången. Mamma hämtade en stor kökshandduk till Stina för att torka tårarna på, och pappa strök henne valhänt över ryggen. Den prickiga sommarklänningen såg solkig ut i lampskenet.
Den enda som var lycklig i familjen var Mikaela, som just fått veta att hon kommit in på en reservplats på gymnasieskolans frisörutbildning i grannkommunen. Det var visserligen bara en månad kvar på terminen, men Mikaela ville ändå genast flytta hem till sin moster för att bekanta sig med den nya skolan och kanske få några poäng tillgodo inför nästa termin. Mostern hade redan sagt ja, och Mikaela packade kläder så det stod härliga till.
Nästa vecka blev värre ändå. Den olyckliga giraffen framträdde inte mindre än fyra gånger i klassrummet och en gång i gympasalen, trots att Stina inte längre hade den prickiga klänningen utan sina vanliga jeans. När brevbomberna och hundbajset började dyka upp i brevlådan samlades vi till familjeråd och bestämde oss för att flytta till farfars sommarstuga. Rektor beviljade Stina och mig ledigt resten av terminen för enskilda angelägenheter. Pappa sade upp sig från jobbet och började rusta upp farfars fiskebåt. Mamma började studera på distans.
Sommarstugan var i sanning ett behändigt hus. Litet och vitmålat med vackert möblerade rum och härliga gömställen. Lite besvärligt var det ju att pappa måste väcka mig för att fälla upp halva dubbelsängen när silleveransen kom mitt i natten, men det betraktade jag som smällar man fick ta, det var ju onekligen ett smart drag att låta lastvägen gå tvärs igenom huset för att spara bryggplats, och eftersom jag oftast låg ensam i sängen var det inga problem. Min tvillingsyster sov nuförtiden i enkelsängen på andra sidan rummet, sedan vår stora syster flyttat hemifrån. Det blev liksom roligare på det viset. Vi hade mera kvar att leka med om dagarna när vi inte umgicks hela nätterna.
Våra lekar var outtömliga. Vi lekte affär, påfågel och maskerad, vi lurade mamma och pappa att hon var jag och vice versa, eller att jag var fjorton år äldre och körde henne i barnvagnen. Då förvandlade hon sig till en docka eller en Playmo-gubbe. De gick på det varje gång.
Mina favoritmöbler i huset var den urgamla brunröda byrån med ärggrön dekormålning, den vars lådor knappast gick att rubba med barnaarmar men som sades rymma all världens hemligheter. Och så skåpen i köket som gick i samma färgskala, de tillhörde också originalinredningen. Jag älskade också utegården med de gröna möblerna under de skuggande
björkarna. Tegelplattorna var prydda av ett sirligt, mystiskt mönster i guld. Det såg ut som en stor sjöstjärna som sträckte ut sina armar runt uteplatsen. Mönstret hade sina år på nacken och var på sina ställen rejält slitet. Jag tyckte ändå att det glimmade som guld i skymningen.
Min syster Stina hade en ljusare, mer modernistisk smak än jag. Hon avgudade tandläkarskåpet som vi fått ärva av farfar, liksom de små sockerbitsformade vindstrapporna på varsin sida huset, de som vi fick turas om att städa. Vi trivdes som fiskar i vattnet, solade, badade och lät sommaren gå. Stina blev varken osynlig eller giraff på hela sommaren. Däremot växte hon en hel decimeter.
Nu var det redan augusti, och snart skulle vi börja sjuan på en ny skola där ingen kände oss. Jag kände förtröstan inför framtiden, och kände för var dag som gick en allt större tillgivenhet för min nya syster. Stina hade visserligen kommit till oss på ett mycket ovanligt sätt, och ibland var vi fortfarande inte ens riktigt säkra på att hon verkligen existerade på samma sätt som andra människor. Men vi älskade henne lika mycket för det. Hon var ju en del av vår familj.
https://www.poeter.se/Medlem?writerId=27346
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar