söndag 31 maj 2015
lördag 30 maj 2015
Rabelais, Machiavelli, medborgare
Det humanistiska uppfostringsidealet återklingar hos en fransk renässansförfattare som Francios Rebelais (1495-1553), känd för sina böcker om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. Bakom den burleska skildringen finns Rabelais hån mot en auktoritetsbunden, förtorkad och förstelnad medeltida lärdom och skolutbildning och mot en en asketisk och livsförnekande moral. Gargantua tvingades till exempel i sin ungdom att lära sig alfabetet också baklänges, vilket för honom tog fem är och tre månader - till vilken nytta? Han vill nu se till att sonen Pantagruel får en bättre uppfostran, modellerad efter renässanshumanismens ideal.
Rabelais kallar sitt idealsamhälle Théléme kloster, men det är närmast jämförbart med en internatskola. Här finns bra en klosterregel. Fais ce que tu voudrais (Gör det du skulle vilja göra). Här finns stora, ljusa rum med tavlor och gobelänger, här finns teater, kapplöpningsbana, simbassänger. Här utbildar sig gossar från tolv fram till arton års ålder tillsammans med flickor från tio fram till femton års ålder. Därefter går de ut i världen.
Rabelais böcker om Gargantua och Pantagruel blev oerhörda framgångar. Fler exemplar hade sålts på två månader än biblar på nio år, säger Rabelais själv om den första boken. Hånet mot den skolastiska teologin och kyrkan gjorde dock att de förbjöds av censuren i flera omgångar, och Rabelais tvingades skiva om vissa partier.
Rabelais kan ses som en övergångsgestalt, en författare med ena foten i en medeltida folklig och burlesk tradition och den andra i renässanshumanismens nya tid.
Litteratur: Michail Bichtin, Rabelais, eller skrattets historia (svensk övers. 1986).
Rabelais kallar sitt idealsamhälle Théléme kloster, men det är närmast jämförbart med en internatskola. Här finns bra en klosterregel. Fais ce que tu voudrais (Gör det du skulle vilja göra). Här finns stora, ljusa rum med tavlor och gobelänger, här finns teater, kapplöpningsbana, simbassänger. Här utbildar sig gossar från tolv fram till arton års ålder tillsammans med flickor från tio fram till femton års ålder. Därefter går de ut i världen.
Rabelais böcker om Gargantua och Pantagruel blev oerhörda framgångar. Fler exemplar hade sålts på två månader än biblar på nio år, säger Rabelais själv om den första boken. Hånet mot den skolastiska teologin och kyrkan gjorde dock att de förbjöds av censuren i flera omgångar, och Rabelais tvingades skiva om vissa partier.
Rabelais kan ses som en övergångsgestalt, en författare med ena foten i en medeltida folklig och burlesk tradition och den andra i renässanshumanismens nya tid.
Litteratur: Michail Bichtin, Rabelais, eller skrattets historia (svensk övers. 1986).
magdaléniensk häst
politiken och moralen
Niccoló Machiavelli (1469-1527) är en av världshistoriens mest omstridda gestalter. Men Fursten, det verk som har Machiavelli detta dåliga rykte, har samtidigt framstått som en av de viktigaste böckerna inom den politiska teorin. på 1700-talet översatte Fredrik den store av Preussen den till franska. Den preussiske konungen skrev en lång kommentar, där han åtminstone skenbart tog avstånd från bokens åsikter. Napoleon beskrev Fursten som det enda läsvärda politiska verket. Den italienska diktatorn Mussolini studerade boken med stort intresse.
Vad var då det revolutionerande och samtidigt lockande och farliga i Machiavellis beskrivning av världen och samhället?
Ett centralt begrepp i Fursten är dygd, på italienska virtú, Vanligen menar man ju att den som är dygdig har en hög moral, är ärlig, hederlig och god. Ordet virtú är besläktat med viril, manlig: den som visar manlig handlingskraft är dygdig. På liknand sätt förhåller det sig med dygd, det gamla svenska ordet för moral. Ordet har egentligen sitt ursprung i verbet duga: den som är duglig och handlingskraftig visar prov på dygd. Det finns alltså en dubbel betydelse i orden virtú och ygd: hög moral men också manlig handlingskraft.
Hur skall då en politisk ledare vara? Det bästa är förstås om han äger båda slagen av dygd, att han är både kraftfull ledare och moraliskt föredöme. Men är det alltid möjligt eller ens lämpligt för en politisk ledare att följa den konventionella moralen? Kan man inte tänka sig lägen då statsledningen måste ta till lögner och bedrägeri? Det menar Machiavelli. Fursten måste ibland bryta mot alla regler och all moral för statens och medborgarnas bästa. Samtidigt bör han upprätthålla ett sken av anständighet inför sitt folk. Han kan i hemlighet skicka ut lönmördare på samma gång som som han talar högstämt om moral, laglighet och rätt. Huvudsaken är att samhället fungera väl och att han har folkets bästa för ögonen. Virtú är en förening av handlingskraft och politisk skicklighet. Vad Machiavelli bland annat gör är att på ett utmanande sätt skilja statsmoralen från den kristna etiken. Politik och religion berör skilda områden.
Aleksej Michajlovitj Romanov
Ur Machiavellis Fursten
"En och var inser lätt, hur berömtvärt det är, att en furste håller sina löften och handlar utan svek och falskhet. Men vi har i våra dagar sett stora ting utföras av furstar, som inte lagt sig synnerligen vinn om ordhållighet, utan tvärtom förstått att med svek förvrida huvudet på folk. Man har sett hur dessa furstar till slut triumferat över de ärliga. - - -
Vad jag nu har sagt bör man sålunda förstå: fursten och särskilt den nyblivne fursten kan inte iaktta ett sådant handlingsätt, som man vanligen kallar gott; vill han upprätthålla sin Stat, tvingas han ofta att handla mot sin tro, barmhärtighet, mänsklighet, gudsfruktan. Hans sinnelag måste därför vara så beskaffat, att det vänder sig efter väder och vind och lyckans växlingar. Eller som jag redan sagt: han skall vara hederlig så länge han kan, men blir det nödvändigt, bör han också veta att slå in på brottets väg. - - -
Om således fursten kan hålla sig själv och sitt rike vid makt, så kommer medlen därtill alltid att anses goda och berömvärda, ty den stora hopen dömer blott efter sken och framgång."
bison, Altamira
På likartat sätt kommer många att hävda att vetenskapens värld är oberoende av religionens. Den religiösa tron är en sak, men den vetenskapliga undersökningen en helt annan. Sakta förlorar religionen sin dominerande roll i samhället. Men den utvecklingen kommer inte att fortgå utan motstånd och våldsamma konflikter.
Detta porträtt, sannolikt målat av Giorgione, föreställer Cesare Borgia (1474-1507), illegitim son till Påven Alexander VI.
Machiavelli ger i Fursten en beundrande skildring av denne cyniske maktpolitiker, medan Jacob Burckhardt i Renässanskulturen i Italien (1860) citerar det venetianska sändebudet Paolo Capello, som år 1500 skriver: "Var natt finner man i Rom fyra eller fem personer mördade, biskopar, prelater och andra, så att hela Rom darrar för att bli mördad av hertigen (Cesare)."
Att skapa goda medborgare
Läran om arvsynden är central i den kristna teologin. Redan de första människorna, Adam och Eva, bestraffades för att ha brutit mot Guds förordningar. Deras synd har ärvts av alla efterkommande - hela mänskligheten är fördärvad och fördömd; endast Guds nåd och barmhärtighet kan rädda oss. Detta syndfulla människosläkte behöver förstås strama tyglar.
Så kan den dominerande uppfattningen under 1600-talet beskrivas. En regering som inte kontrollerar och bestraffar sina undersåtar släpper loss onda drifter. Men under 1700-talets lopp kritiserades allt oftare läran om arvsynden och människans medfödda ondska. Voltaire skriver uttryckligen att människan är född god. Ondskan kan enligt honom närmast beskrivas som en smittsam sjukdom. På liknande sätt uttrycker sig Rousseau. De första orden i Emile, hans bok om uppfostran, lyder: "Allt är gott när det lämnar skaparens hand, allt fördärvas av människans." Det är ett uselt samhälle som skapar den onda människan.
Tidens filosofer förklarade att vi formas av våra erfarenheter i livet. Onda människor skapas alltså av ett uselt samhällssystem och av en felaktig uppfostran. en engelske filosofen John Locke (1632-1704) hade beskrivit själen som en tom tavla på vilken erfarenheterna skriver sina tecken. Det gällde förstås då att se till att den text som skrivs in på själens tavla är klok, god och nyttig.
1700-talet ser en modern pedagogik födas och utvecklas. John Lockes Tankar om uppfostran (1693) utgör ett slags inledning till diskussionen. Det fanns förstås föregångare, som Rabelais och Montaigne på 1500-talet. Vi kan också nämna Jan Komensky (1592-1670) från det nuvarande Tjeckien, känd under sin latinska namnform Comenius. "Ett barn är dyrbar gåva, värdefullare än allt guld, men också skörare än glas, och det kan därför lätt lida obotlig skada", skriver Comenius. Han menar att alla barn har rätt till undervisning och att den skall vara konkret, begriplig och anpassad till barnets ålder. Detta kan tyckas som en självklarhet idag, men var det ingalunda på 1600-talet.
Under 1700-talet diskuterar man ivrigt olika pedagogiska idéer och många omsätts i praktiken. Det är nu som barnet upptäcks, insikten att barn är någonting annat än vuxna i miniatyr. Barnen betraktas heller inte som moraliskt fördärvade redan vid födseln. Tvärtom kommer man ganska snart att idealisera barndomen, som ett tillstånd med mänsklighetens första oskuldstillstånd i Edens lustgård. Barn uppfattas som rena och ofördärvade.
- Sten Högnäs
lördag 23 maj 2015
Jesuiterna, barnuppfostran, kemi, Kepler
Jesuitorden har ett grundmurat dåligt rykte i den protestantiska traditionen. Också i katolska länder har orden varit omstridd. Den som slår upp ordet jesuit i en svensk ordbok får förklaringar som hycklare, lömsk person eller ränksmidare, alltså konspiratör och intrigmakare. Adjektivet jesuitisk har synonymer som bedräglig, skrupelfri, machiavellisk.
Det dåliga ryktet i Skandinavien förstärkets genom 1800-tals förfataren Zacharias Topelius populära roman om 30-åriga kriget. Fältskärns berättelser, där jesuiten är en mycket skrämmande och motbjudande figur.
Mycket i Topelius skildring är nidbilder. Det finns anledning att uppmärksamma jesuitordens goda sidor. Dess skolor utmärkte sig tidigt för hög kvalitet med ett brett kulturintresse och för en human behandling av elverna. Man belönade hellre än straffade - det omvända förhållandet var annars regel på 1600-talet. De graderade betygen kan sägas vara en jesuitisk uppfinning. Ordens skolor har fostrat generationer av framstående intellektuella - René Descartes är en bland många. Åtskilliga kritiker av kyrkan har också en jesuitisk uppfostran; vi kan nämna Voltaire och dennes samtida, moralfilosofen och ateisten Helvétius - och för den delen också Fidel Castro.
I de utomeuropeiska länderna var jesuiternas missionsverksamhet ovanligt framgångsrik, mycket tack vare att de anpassade sig efter de lokala förhållandena. Vid hovet i Peking gick jesuiterna klädda i kinesiska kläder. Man lyckades här omvända stora skaror till kristendomen. Att de lärde den kinesiska armén hur man gjuter kanoner bidrog säkerligen till populariteten.
Redan 1542 grundade jesuiterna ett universitet i Goa i Indien. I Sydamerika, i ett område som ungefär motsvarar det nuvarande Paraguay, skapdes de i början av 1600-talet en egen stat, som styrdes med skicklighet och ekonomisk framgång under mer än 100 år. Indianerna behandlades väl, i varje fall om man jämför med förhållandena i det övriga Amerika. Jesuiternas strävan att sätta sig in i och respektera främmande kulturer står också i positiv kontrast till åtskilliga 1800-talsmissionärers förhållningssätt.
Jesuiternas förmåga till anpassning efter situationens krav har gjort att satsen "Ändamålet helgar medlen" ofta har påståtts vara deras slogan. Men så är det inte. Detta är ingen jesuitisk formulering eller princip, åtminstone inte i den menin gatt våld och orätt skulle vara tillåtna. Den som tydligast har gjort uttalanden av de slaget är snarare Machiavelli.
.jpg)
Det dåliga ryktet i Skandinavien förstärkets genom 1800-tals förfataren Zacharias Topelius populära roman om 30-åriga kriget. Fältskärns berättelser, där jesuiten är en mycket skrämmande och motbjudande figur.
Mycket i Topelius skildring är nidbilder. Det finns anledning att uppmärksamma jesuitordens goda sidor. Dess skolor utmärkte sig tidigt för hög kvalitet med ett brett kulturintresse och för en human behandling av elverna. Man belönade hellre än straffade - det omvända förhållandet var annars regel på 1600-talet. De graderade betygen kan sägas vara en jesuitisk uppfinning. Ordens skolor har fostrat generationer av framstående intellektuella - René Descartes är en bland många. Åtskilliga kritiker av kyrkan har också en jesuitisk uppfostran; vi kan nämna Voltaire och dennes samtida, moralfilosofen och ateisten Helvétius - och för den delen också Fidel Castro.
I de utomeuropeiska länderna var jesuiternas missionsverksamhet ovanligt framgångsrik, mycket tack vare att de anpassade sig efter de lokala förhållandena. Vid hovet i Peking gick jesuiterna klädda i kinesiska kläder. Man lyckades här omvända stora skaror till kristendomen. Att de lärde den kinesiska armén hur man gjuter kanoner bidrog säkerligen till populariteten.
Redan 1542 grundade jesuiterna ett universitet i Goa i Indien. I Sydamerika, i ett område som ungefär motsvarar det nuvarande Paraguay, skapdes de i början av 1600-talet en egen stat, som styrdes med skicklighet och ekonomisk framgång under mer än 100 år. Indianerna behandlades väl, i varje fall om man jämför med förhållandena i det övriga Amerika. Jesuiternas strävan att sätta sig in i och respektera främmande kulturer står också i positiv kontrast till åtskilliga 1800-talsmissionärers förhållningssätt.
Jesuiternas förmåga till anpassning efter situationens krav har gjort att satsen "Ändamålet helgar medlen" ofta har påståtts vara deras slogan. Men så är det inte. Detta är ingen jesuitisk formulering eller princip, åtminstone inte i den menin gatt våld och orätt skulle vara tillåtna. Den som tydligast har gjort uttalanden av de slaget är snarare Machiavelli.
The Burney Relief - Innana, Ishtar, Lilith
"Den sitt barn kärt haver, han håller det städse under riset", läser vi i den svenska stormannen Per Brahes Huusholdzbook för ungt adels-folck från 1580-talet. Redan i späda år måste barnet vändas "ifrån det onda till det goda med lärdom och aga". Det är i första hand adelns barn som drabbas av en metodisk och genomtänkt uppfostran.
För den sjuårige Carl Oxenstierna utarbetades år 1700 ett veckoschema: måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar började med morgonbön, bibelläsning, teologi och frukost. Därefter lästes Julius Caesar på latin och svenska, och texterna gav anledning till undervisning i grammatik, vältalighet, geografi, historia, politik och etik. Så middag. Därefter följde översättningsövningar till latin, genomgång och repetition av morgonens lektion, samt mer läsning av romerska författare, geografi och historia. Efter aftonmålet fick gossen ge ett sammandrag på latin av det som han lärt sig under dagen, varpå följde bibelläsning, aftonbön och sänggående. Onsdagar och lördagar var schemat kortare och koncentrat till teologi och aritmetik.
I Emile (1762) kritiserar Jean-Jacques Rousseau ett sådant uppfostringsprogram, detta ofta själlösa inpräglandet av kunskaper, obegripliga för barnet: Civilisationens människa föds, lever och dör i slaveri, skriver Rousseau. Vid hennes födelse syr man in henne i en linda, vid sin död spikas hon in i en kista, och under livstiden är hon en fånge fjättrad i samhällets bojor. Han beskriver hur man ofta lindar in och pressar nyfödda barns huvud för att göra dessa regelbundna, som om Skaparen skulle ha gett dem en för klumpig form. Utvändigt omformas barnens huvud av jordegummor och invändigt av filosofer. Karaiberna, Västindiens indianer, är lyckligare än européerna. - I stället skall man enligt Rousseau ta barnets egen nyfikenhet på omvärlden som utgångspunkt. Genom erfarenheterna utvecklas barnet. Den enda bok som han rekomenderar är Defoes Robinson Crusoe. Naturen och naturligheten skall vara riktmärket.
En av dem som inspirerades av Rousseau var Johann Heinrich Pestalozzi (1746-1827), också han schweizare. Rousseaus bok handlade om uppfostran av en överklassgosse med privatlärare. För flickors uppfostran skulle andra principer gälla, hade Rousseau menat. Genom Pestalozzi flyttas uppfostringsidealet i Emlie över till folkundervisningens fält, men betydligt mer likställdhet mellan flickor och pojkar än Rousseau hade förordat.
Litteraur: Anna Banér, Bilden av barnet 1994. Philippe Ariés, Barndomens historia (1982).
.jpg)
Grotte de Bédeilhac
Den svenska kemin
Kemin är den andra vetenskapen som gjorde Sverige välkänt i 1700-talets Europa. Det finns ett klart samband mellan den kemiska utvecklingen och bergsbruket, den viktigaste svenska inkomstkällan. Kemisterna arbetar i nära samverkan med de praktiskt verksamma bergsmännen, och de senare var ofta väl förtrogna med kemisk teori. Den svenska kemin fick en uttalat praktisk prägel.
Inte så få grundämnen har identifierats av svenska 1700-talskemister. Kobolt beskrevs 1735 av Georg Brandt, som dessutom definerade gruppen halvmetaller. Axel Fredrik Cronstedt är det som systematiserade mineralogin, en parallell till Linnés systematisering av botaniken. Cronstedt är också metallen nickels upptäckare (1751). Ungefär samtidigt undersökte och beskrev Henrik Teofilus Scheffer den nyupptäckta metallen platina (1752, "Det hvita gullet, eller sjunde metallen"), men han räknas inte som patinans egentliga upptäckare (1751). Ett par årtionden senare identifierade Johann Gottlieb Gahn grundämnet mangan. Molybden beskrevs av Carl Wilhelm Scheele och Peter Jacob Hjelm (1778/1781), och som vi sett har Scheele, apotekaren i Köping,också del av äran när det gäller upptäckten av syret. Men den kanske största gestalten inom svensk kemi, Jöns Jacob Brezelius (1779-1848) hör till 1800-talet.
Kepler, astronom och mystiker
Copernicus och Galileo placerar alltså solen på jordens plats i universums centrum. Men de håller fortfarande fast vid cirkeln för att beskriva jordens och de övriga planeternas banor. Därmed blev de tvungna att hålla fast vid den gamla epicykelteorin, ty annars stämde det hela inte. Den som i början av 1600-talet övergav de himmelska cirklarna och gav en korrekt beskrivning av planeternas elliptiska banor, var Johannes Kepler. Keplers rörelselagar kom att revolutionera astronomin och bli en förutsättning för den gravitationsteori som Newton formulerade år 1687.
Keplers verk Världsharmonin (1619) bygger i stor utsträckning på pythagoréerna. Här återger han de tonföljder som de då kända planeterna frambringar.
Kepler arbetade som assistent till en kejserliga hovastronomen i Wien, dansken Tycho Brahe. På så sätt fick han tillgång till de data som Brahe hade samlat, framför allt med hjälp av utomordentliga observationer utförda vid Brahes privata observatorium på ön Ven, mitt i Öresund. Med oerhörd envishet bearbetade Kepler dessa data år efter år, och ofta utgick han från hypoteser grundade i den pythagoreiska talmystiken. Tycho Brahes siffror tycktes visa att planetbanorna var ovala. Men Kepler utgick från att de måste vara ellipser, och stöd för detta fann han i den pythagoreiska talmystiken. I hans skrifter blandas empiriskt grundad astronomi med spekulationer i den pythagoreiska och alkemiska traditionen.
- Sten Högnäs
söndag 17 maj 2015
The Suit
"I feel so empowered, and my 401k plan is doing better than ever!"
The Suit is an insidious and crafty beast. While some Seelie changelings attest that the Greater Suit is easily identifiable by his choice in clothing, the pessimistic Unseelie see "being a suit" as something more akin to a disease: a sickness that´s difficult to detect, yet highly infectious in an enclosed office.
Suits are masters of camouflage. Some are actually real people who are capable of setting aside their feelings and ethics for the sake of serving a wealthy company. (This variety can be identified by its plaintive mating call: "It's only a job! It's only a job!") Others are highly banal humans who define their identity by their job titles, define "loyalty" as unquestioning obedience, and justify their actions by their salaries. If an oil tanker crashes in Alaska, if someone in the Third World works low wages while making cheap goods for the Company, or some "cog" in the machine of a corporation is driven to drink by his dehumanizing job, that's someone's else's problem.
Habitat: Most suits hide in the fortress of their workplace from nine to five, but lately, this guideline has become less accurate. The "workaholic" will often stay at the office quite late, while the descendant of "yuppie scum" can carry out his duties anywhere thanks to the assistance of laptops, cellular phones, beepers and other similar devices.
Identification: Suit society requires elaborate rituals, many of which are performed for inscrutable reasons. Like a hive of bees endlessly dancing around each other in a hive or a swarm of cockroaches endlessly paying obeisance to a pile of dung, a team of suits slowly make their "dances" more elaborate as they gather credit in their bank accounts.
Some philosophical changelings insist on making finer distinctions between the species of suits. Can someone infiltrate a team of suits and still remain human? If someone isn't paid a lot by a corporation, can he still be a suit or is he merely a victim? Is the distinction between a "suit" and a "cog" merely a matter of salary? Some suits also show a sign of wanting to be human, such as organizing company volleyboll games, dancing to bad '80s rock and drinking cheap beer whilst wearing ties around their forheads, or insisting that they're just doing their job to support their families. Simplistic changelings respond to this ambiguity by kenning the Banality of a suit and acting on that guidance.
How imprudent of him to come into my freehold so brusquely! He wore a three-piece blue suit with a power tie and shoes fresh from a shine at the airport. He smiled, hoping I would trust him. Suits smile real well. He held out a business card and was eager to shake my hand. The briefcase he carried never strayed far from his side.
Behind him was his flunky. Yuppi scum. Doubble-tall non-fat vanilla latte and biscotti in his hands, laptop case slung over his left shoulders, pimk polo shirt, yellow sweater tied around his neck, tan slacks, loafers and thick-framed sunglasses. He smiled too. Or maybe he was just baring his teeth.
"Now about this children's book you've written," the suit said. "I think we can increase the sales of your book by using some creative marketing. When you've been in marketing, as long as I have, realize the potential of cross-selling. In exchange for a small percentage of your profits, this line of children's clothing of your company has designed is practically free advertising for your book!"
"Oh, yes!" his flunky added. "We'll make Mr. Bunny's happy day a classic in no time! We'll increase his visibility on the Recogniziability Index, streamline his appearance based on user surveys, and take a few of the more objectionable passages out. And look at the lovely prototypes we have of the jackets!"
"And the lining is made of real rabbit fur!" the suit continued. "Now, shall we discuss this over lunch? Im dying for a bite," he said.
So I bit him.
What can I say? The classics always work.
- Autmun, dreaming
The Suit is an insidious and crafty beast. While some Seelie changelings attest that the Greater Suit is easily identifiable by his choice in clothing, the pessimistic Unseelie see "being a suit" as something more akin to a disease: a sickness that´s difficult to detect, yet highly infectious in an enclosed office.
Suits are masters of camouflage. Some are actually real people who are capable of setting aside their feelings and ethics for the sake of serving a wealthy company. (This variety can be identified by its plaintive mating call: "It's only a job! It's only a job!") Others are highly banal humans who define their identity by their job titles, define "loyalty" as unquestioning obedience, and justify their actions by their salaries. If an oil tanker crashes in Alaska, if someone in the Third World works low wages while making cheap goods for the Company, or some "cog" in the machine of a corporation is driven to drink by his dehumanizing job, that's someone's else's problem.
Habitat: Most suits hide in the fortress of their workplace from nine to five, but lately, this guideline has become less accurate. The "workaholic" will often stay at the office quite late, while the descendant of "yuppie scum" can carry out his duties anywhere thanks to the assistance of laptops, cellular phones, beepers and other similar devices.
Identification: Suit society requires elaborate rituals, many of which are performed for inscrutable reasons. Like a hive of bees endlessly dancing around each other in a hive or a swarm of cockroaches endlessly paying obeisance to a pile of dung, a team of suits slowly make their "dances" more elaborate as they gather credit in their bank accounts.
Some philosophical changelings insist on making finer distinctions between the species of suits. Can someone infiltrate a team of suits and still remain human? If someone isn't paid a lot by a corporation, can he still be a suit or is he merely a victim? Is the distinction between a "suit" and a "cog" merely a matter of salary? Some suits also show a sign of wanting to be human, such as organizing company volleyboll games, dancing to bad '80s rock and drinking cheap beer whilst wearing ties around their forheads, or insisting that they're just doing their job to support their families. Simplistic changelings respond to this ambiguity by kenning the Banality of a suit and acting on that guidance.
How imprudent of him to come into my freehold so brusquely! He wore a three-piece blue suit with a power tie and shoes fresh from a shine at the airport. He smiled, hoping I would trust him. Suits smile real well. He held out a business card and was eager to shake my hand. The briefcase he carried never strayed far from his side.
Behind him was his flunky. Yuppi scum. Doubble-tall non-fat vanilla latte and biscotti in his hands, laptop case slung over his left shoulders, pimk polo shirt, yellow sweater tied around his neck, tan slacks, loafers and thick-framed sunglasses. He smiled too. Or maybe he was just baring his teeth.
"Now about this children's book you've written," the suit said. "I think we can increase the sales of your book by using some creative marketing. When you've been in marketing, as long as I have, realize the potential of cross-selling. In exchange for a small percentage of your profits, this line of children's clothing of your company has designed is practically free advertising for your book!"
"Oh, yes!" his flunky added. "We'll make Mr. Bunny's happy day a classic in no time! We'll increase his visibility on the Recogniziability Index, streamline his appearance based on user surveys, and take a few of the more objectionable passages out. And look at the lovely prototypes we have of the jackets!"
"And the lining is made of real rabbit fur!" the suit continued. "Now, shall we discuss this over lunch? Im dying for a bite," he said.
So I bit him.
What can I say? The classics always work.
- Autmun, dreaming
lördag 16 maj 2015
Andalusien, les Philosophes, Den nya tiden
- Europa möter islamisk kultur
Södra Spanien var en viktig del av det romerska imperiet. Filosofen Seneca liksom kejsar Trajanus föddes här. Under folkvandringstiden intogs området av vandalerna, en germansk stam som skulle få ett oförtjänt dåligt rykte efter en plundring av Rom. Vandalerna kallade sitt sydspanska rike Vandalusia, ett namn som övertogs av araberna efter erövringen 711 (al-Andalús). Córdoba (al-Qurtuba) blev huvudstad i det arabiska kalifatet i Spanien. Här verkade den store Aristoteleskommentatorn Averroës (ibn Rushd), beundrad av Dante och en av Thomas ab Aquinos inspiratörer. I Toledo längre norr ut fanns den berömda översättarskola där det antika Greklands skrifter - Aristoteles, Ptolemaios och andras - översattes till arabiska och latin Al-Andalüs framstår vid denna tid som överlägset det samtida kristna Europa vad gäller vetenskap, bildning och tolerans. Córdoba överträffade varje samtida västeuropeisk stad i storlek och elegans.
Södra Spanien var en viktig del av det romerska imperiet. Filosofen Seneca liksom kejsar Trajanus föddes här. Under folkvandringstiden intogs området av vandalerna, en germansk stam som skulle få ett oförtjänt dåligt rykte efter en plundring av Rom. Vandalerna kallade sitt sydspanska rike Vandalusia, ett namn som övertogs av araberna efter erövringen 711 (al-Andalús). Córdoba (al-Qurtuba) blev huvudstad i det arabiska kalifatet i Spanien. Här verkade den store Aristoteleskommentatorn Averroës (ibn Rushd), beundrad av Dante och en av Thomas ab Aquinos inspiratörer. I Toledo längre norr ut fanns den berömda översättarskola där det antika Greklands skrifter - Aristoteles, Ptolemaios och andras - översattes till arabiska och latin Al-Andalüs framstår vid denna tid som överlägset det samtida kristna Europa vad gäller vetenskap, bildning och tolerans. Córdoba överträffade varje samtida västeuropeisk stad i storlek och elegans.
Bete Giyorgis
På 1200-talet hade de kristna återerövrat större delen av den iberiska halvön, men provinsen Granada förblev muslimskt till 1492, staden intogs alltså samma år som Columbus seglade västerut. Spaniens islamiska och judiska befolkning fördrevs eller tvingades omvända sig.
Katedralen i Córdoba kan illustrera områdets växlingsrika historia. Ursprungligen stod här ett grekiskt (möjligen feniciskt) tempel. På samma plats byggde de romerska erövrarna sitt tempel. På 700-talet användes stenarna till bygget av en kristen basilika, som i sin tur förstördes av araberna; materialet användes till en moské (el Mezquita) uppförd på samma plats. År 1238 förvandlades den byggnaden till en kristen kyrka.
Mot en sådan bakgrund förvånar det föga att det mest bekanta bland spanska ord Olé! helt enkelt är en förvrängning av Allah, eller att den spanske natonalhjälten El Cid egentligen bär ett arabiskt namn, al-Sayyid.
Litteratur: Nathan Shachar, Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen (1997)
Les Philosophes
Artemistemplet i Efesos
I 1700-talets London fanns omkring 2000 kaféer, coffee houses, där man kunde mötas för fria diskussioner - och naturligtvis för vanlig sällskaplig samvaro. Men också i Paris fanns möjligheter att diskutera och debattera, på klubbar, frimurarloger och i synnerhet privata salonger. Ofta samlades tidens intellektuella i privathem, inbjudna av förmögna och begåvade damer. En sådan är Mme de Tencin, vars utomäktenskaplige son Jean Rond d'Alembert skulle bli en av upplysningens centralgestalter. Även Mme Pompadour samlade kring sig konstnärer, lärda och hovmän. Som konungens officiella älskarinna fortsatte hon att understödja vetenskap och konst. Hon gav ekonomiska bidrag till radikala verk som den stora franska encyklopedin. Voltaire hyllade henne i varma ordalag. Också Mme de Geoffrin lämnade understöd åt encyklopedin. Hos henne möttes de radikalaste upplysningsmännen på onsdagarna, medan måndagarna var reserverade för konstnärer och arkitekter. Bland hennes vänner och beundrare märks Gustav III av Sverige. Sin förmögenhet hade Mme de Geoffrin fått genom äktenskapet med en äldre spegelfabrikant, och den vänlige gamle mannen skötte salongsaftonens praktiska bestyr, men deltog aldrig i diskussionen.
Paris salonger var nog så viktiga centra för spridningen av upplysningens idéer. Men framförallt fick tidskrifterna och tidningarna en betydelse och popularitet som aldrig förr. 33 000 tidningsexemplar såldesi England varje dag, och de lästes förstås av mångdubbelt fler. De franska författarna, ofta kallade les philsophes, diskuterades över hela Europa, och dessutom i Amerika. Voltaires böcker såldes i 1.5 miljoner exemplar på sju år, och Rousseaus roman La novuelle Heloîs utkom i 70 upplagor före år 1800.
Till detta kommer en hel del skrifter som såldes i hemlighet, framför allt i frankrike, nämligen broschyrer och böcker som smutskastade adel och prästerskap. Det finns de som menar att den typen av skrifter - grova angrepp på auktorieterna, ofta med pornografiskt inslag - fick större betydelse för den franska politiska utvecklingen än de så omtalade verken av författare som Roussou eller Montesquieu.
Begreppet Europa
Ännu långt in på 1600-talet var det vanligare att tala om kristenheten än om Europa. Men att tala om kristenheten som ett geografiskt område var på flera sätt bekymmersamt. Många kristna levde i områden som behärskades av islam. Inom det kristet dominerade europeiska området hade utveckligen dessutom gått mot en uppdelning i en västeuropeisk katolsk, allmän och en östlig ortodox, renlärig kyrka. Från och med 1500-talet tilltog splittringen genom olika protestantiska utbrytningar. Kristenheten var inte ett entydigt geografiskt begrepp. Efterhand blev därför de mer neutrala beteckningarna Europa och européer vanligare.
Vad som skulle betraktas som det geografisk Europa förblev dock länge ganska oklart. Det normala var länge att dra gränsen österut vid floden Don. Därmed innefattades det nuvarande Ukraina och Vitryssland i Europa, men däremot inte Ryssland, som under medeltidens senare del låg under mongoliskt inflytadne. Att, som vi nu gör. dra gränsen vid Ural, blev vanligt först under sent 1700-tal.
Snäckgrotta, Margate
Det är i det västliga och centrala europa som vi ser den dramatiska utveckligen inom filosofi, vetenskap och teknik under 1500-talet. Det är områden som dominerades av den katolska och de protestantiska utbrytarkyrkorna. De östliga Europa gick delvis andra öden till mötes. Än i dag kan vi se spår av denna skiljelinje. Inom EU, den europeiska gemenskapen, finner vi när detta skrivs (2003) endast ett land som i religiöst hänseende är arvtagare till den östromerska traditionen, nämligen Grekland.
- Sten Högnäs
måndag 11 maj 2015
Släpp in vintern
Min morfar var sjutton år när han på nära håll såg tågen rulla genom Sverige, något han aldrig skulle glömma och som han alltid skulle ha dåligt samvete för.
Han var nybliven militär och när de kom åkande genom södra Sverige såg han de packade människorna, Nazitysklands "slutgiltiga lösning" i aktion, föras med tågvagnar till sin förintelse, till massmorden, ugnen.
Han såg dem nog i ögonen, kände stanken från människor behandlade som djur, feromoner av rädsla, böner som viskas när händer hålls för att trösta och trygga med den uråldriga kärlekens kraft.
Sen kom journalbilderna, i färg, från lägren.
Kanske dog något i honom där, den oskuldsfulla barnsliga naiviteten. Kanske föddes något, en blind skör vrede.
Min morfar lever inte mer men i hans lp-skivsamling låg denna skiva mjukt spelad:
Pythagoréerna och talen, Skolastiken, den stora franska encyklopedin
Liksom Parmenides var Pythagoras (ca 570-ca 497 f.Kr.) uppvuxen i det östra grekiska området, på Samos. Även han emigrerade till Storgrekland, till Kroton (nuvarande Crotone) i sydligaste Italien. Här grundade han något som för den nutida betraktaren framstår som ett mellanting av vetenskapligt institut och religiös sekt eller orden - till exempel bar pythagoréerna en speciell dräkt. Också kvinnor var medlemmar, och en framstående sådan sägs Pythagoras hustru Theano ha varit.
Man känner till åtskilliga av pythagoréernas tabubegrepp, exempelvis förbudet att äta kött (djuret kunde härbärgera en mänsklig själ, förbudet att äta bönor (också bönor innehåller en liten själ, vars försök att fly yttrar sig som oro i magen), förbudet att titta i en spegel med ljus bredvid osv. Man måste genast släta till bädden på morgonen så att kroppskonturerna försvinner. De flesta av dessa märkliga regler tycks framhålla kroppen som ett fängelse för själen.
Man känner till åtskilliga av pythagoréernas tabubegrepp, exempelvis förbudet att äta kött (djuret kunde härbärgera en mänsklig själ, förbudet att äta bönor (också bönor innehåller en liten själ, vars försök att fly yttrar sig som oro i magen), förbudet att titta i en spegel med ljus bredvid osv. Man måste genast släta till bädden på morgonen så att kroppskonturerna försvinner. De flesta av dessa märkliga regler tycks framhålla kroppen som ett fängelse för själen.
De platonska (egentligen pythagoreiska) kropparna är figurer med alla vinklar och sidor lika. De kom att kopplas samman med de fyra elementen luft, jord och vatten (tolvsidingen representerade universum som helhet). De platonska kropparna har haft stor betydelse inom alkemin, liksom för den store 1600-talsastronomen Keplers teorier om universum.
Idag förknippar vi Pythagoras framför allt med Pythagoras sats, även om det är osäkert om just han utvecklat denna. Möjligen har han formulerat bevisen, och enligt en historia skall han ha offrat 100 oxar i glädje och tacksamhet över sin prestation.
Pythagoréerna ville beskriva världen i form av talförhållanden. Talet ett betecknade en punkt, med två punkter kunde en linje beskrivas, med tre en yta och med fyra en kropp (tetradern). Summan av dessa grundläggande tal blir tio, som blir det heliga talet. Mannens tal är två, kvinnans tre, och äktenskapets är följaktligen fem. Hela världen kan beskrivas i harmoniska talförhållanden. Pythagoréerna lade bland annat märke till att en sträng som delas enligt matematiska proportioner ger musikaliska harominer: 1:2 ger en oktav, 2:3 ger en kvint osv.
Sannolikt är det pythagoréerna som först utvecklade teorierna kring
Denna 1400-talslärobok i musik (Franchino Gafori Theorica Musicae, Neapel 1492) med Pythagoras och lärjungen Philolaos som centralfigurer visar hur harmonierna stämmer överens med matematiska proportioner, Keplers verk Världarnas harmoni (1619) bygger i stor utsträckning på pythagoréerna. Här återger han de tonföljder som de då kända planeterna frambringar.
det gyllene snittet. Antagligen var det via de undersökningar som de så kallade irrationella talen - som kvadroten ur 5 eller 2 - identifierades. Karaktäristiskt är att den upptäckten var så motbjudande och skrämmande för pythagoréerna att de försökte hemlighålla dess existens.
Den skönaste av alla geometriska figurer är cirkeln, eller i tre dimensioner, sfären. Planeter och stjärnor rör sig med jämn hastighet i oföränderliga och perfekta cirklar. Under sin färd genom himlarna frambringar planeterna underbara toner, sfärernas musik, ohörbara för det mänskliga örat.
Det kan kanske förvåna att pythagoréernas talmystik och astronomi kom att bidra till den naturvetenskapliga revolutionen omkring år 1600, bland andra genom insatser av Johannes Kepler, berömd astronom och sentida pythagoré.
Gud har givit oss förnuftet. Det måste därför vara tillåtet att bruka detta förnuft, så länge som vi inte missbrukar det. Närheten till Gud och frälsningen når vi visserligen genom tron och uppenbarelsen (via Kristus och Bibelns ord), men vi kan också nå visshet om Guds existens och godhet genom att bruka vårt förnuft. Vi kan lära oss förstå religionens sanning, och vi kan med förnuftsargument bemöta invändningar från icke-kristna. Om förnuftet kommer i konflikt med Bibelns ord eller med trons sanningar så har vi dock farit vilse. Så kan man enklast beskriva den dominerande medeltida filosofins, skolastikens, förhållningssätt.
Anselm av Canterbury, italienare till börden och biskop vid 1000talets slut, menade sig bevisa Guds existens med logikens hjälp. Han utgår från att begreppet Gud måste vara det största och fullkomligaste som kan tänkas. Men då måste Guds fullkomlighet också innefatta begreppet existens, annars skulle något saknas i det fullkomliga. Därför måste Gud finnas till, dvs. även ha existens.
Det mest kända bland skolastikens tidiga intellektuella är nog Pierre Abélard (1079-1142), i det allmänna medvetandet kanske mer för sitt färgrika och olyckliga liv än för sin filosofi. Héloîse och Abélard är ett av den västerländska traditionen stora kärlekspar. Romansen utvecklas mellan läraren och den unga eleven, de flyr till Bretagnem, får barn, ingår ett hemligt äktenskap, men infångas av Héloîses ursinniga familj. Hon tvingas leva sitt fortsatta liv i kloster, han kastreras. I synnerhet det tidiga 1800-talets romantiska generation fängslades av deras öde, och man begravde de två sida vid sida på Pére-Lachaise-kyrkogården i Paris, nästan 700 år efter deras död.
Neandertalare, gravrekonstruktion
Den franska encyklopedin utkom i sjutton stora volymer med text och elva volymer med enbart bilder. Bland de över etthundra medarbetarna finner vi Voltaire, Montesquieu och Rosseau. Huvudredaktören Dénis Diderot var redan välkänd för sina radikala åsikter i religionsfrågor. Diderots främste medarbetare blev matematikern d'Alembert, som också skrev den berömda inledningen, en text som skulle kunna betraktas som en programförklaring för upplysningen. Verket blev en europeisk succé. Den första upplagan fick 4000 abonnenter, trots ett pris som motsvarar tredjedelen av en hygglig årsinkomst. Omkring 25 000 encyklopedier såldes före revolutionsåret 1789.
Det kan tyckas egendomligt att ett uppslagsverk skulle få en omvälvande social och politisk betydelse. Men en hel del av artiklarna i verket var utmanande genom sin mer eller mindre öppna kritik av samhällsförhållanden, kyrkan och kristendomens föreställningsvärld. En artikel skriven av d'Alembert om de religilsa förhållandena i Genéve var så stötande att hela uppslagsverket fördömdes av påven och förbjöds. d´Alembert hade skrivit att så gott som alla i Genéve numera betraktade Kristus som en framstående människa, inte som en gudom. Före förbudet hade sju band utkommit,och ett par år senare kunde utgivningen fortsätta.
- Sten Högnäs
The Crashing Bore
"Dude! Beer! Babes!"
Unlike the Minutia Maven, the Crashing Bore is far from polite. The Greater Crashing Bore will, under the proper circumstances, force the subject of his fascination on everyone around him and demand that they participate. The Lesser Crashing Bore, on the other hand, choose to involve himself in other people's activities and can quickly change them from enjoyable pastimes to opportunities to display his lack of social graces.
Habitat: Preferred stalking grounds include dormitories, bad live-action games, other people's parties, and anywhere beer is available.
Identification: Loud clothing is common among younger Bores, and some will enhance their offensiveness by cultivating bad grooming, potbellies, halitosis and unusual body odor. Older Bores will further their complete disregard for the sensibilities of others by harboring a penchant for anachronistic and tasteless fashion, such as two-tone shoes, half-zipped chinos and dress shirts buttoned to the very top.
Although I regard myself as a modest and sensible pooka, I quite lost my temper with a young man who interrupted my reverie with a sizable warren of my lapine cousins. In the midst of my delightful discussion with a young rabbit about the availability of dandelions in the vicinity he began screaming about how delighted he was to see so much rabbit meat around. He began chasing the rabbits around the field, trampling dandelions and alarming does through the warren. I was forced to convince him that he was no longer a human, but actually a mobile dandelion. He was summarily terrorized by three rabbits who chased him throughout the forest and threatened to eat his leafy bits.
¤
I have only once been able to converse with an actual vampire. I had been called upon to negotiate a treaty between the sewer-dwelling Nosferatu and a family of sluagh. the representative of the Nosferatu appeared to me as a strikingly beautiful yet tragically pale creature dressed in the height of Gothic fashion. I accommodated her tastes in fashion by wearing a tasteful, yet informal, ruffled shirt.
Not long after our discussion began, we were met by an unsightly fellow in a black T-shirt who began to question us at great length on whether we were vampires. He then explained how immensely "cool" every aspect of vampiric life was, informed us of his devotion to Black Dog games, asked us about "live action", and challenged us repeatedly to games of rock, paper and scissors.
I replied that I was not a vampire, but actually a giant shapechanging rabbit who was merely trying to find his way back to Arcadia. He responded that he wasn't a part of that plot, and summarily ran off to find someone to give him "experience" for the evening.
- Autumn, dreaming
Unlike the Minutia Maven, the Crashing Bore is far from polite. The Greater Crashing Bore will, under the proper circumstances, force the subject of his fascination on everyone around him and demand that they participate. The Lesser Crashing Bore, on the other hand, choose to involve himself in other people's activities and can quickly change them from enjoyable pastimes to opportunities to display his lack of social graces.
Habitat: Preferred stalking grounds include dormitories, bad live-action games, other people's parties, and anywhere beer is available.
Identification: Loud clothing is common among younger Bores, and some will enhance their offensiveness by cultivating bad grooming, potbellies, halitosis and unusual body odor. Older Bores will further their complete disregard for the sensibilities of others by harboring a penchant for anachronistic and tasteless fashion, such as two-tone shoes, half-zipped chinos and dress shirts buttoned to the very top.
Although I regard myself as a modest and sensible pooka, I quite lost my temper with a young man who interrupted my reverie with a sizable warren of my lapine cousins. In the midst of my delightful discussion with a young rabbit about the availability of dandelions in the vicinity he began screaming about how delighted he was to see so much rabbit meat around. He began chasing the rabbits around the field, trampling dandelions and alarming does through the warren. I was forced to convince him that he was no longer a human, but actually a mobile dandelion. He was summarily terrorized by three rabbits who chased him throughout the forest and threatened to eat his leafy bits.
¤
I have only once been able to converse with an actual vampire. I had been called upon to negotiate a treaty between the sewer-dwelling Nosferatu and a family of sluagh. the representative of the Nosferatu appeared to me as a strikingly beautiful yet tragically pale creature dressed in the height of Gothic fashion. I accommodated her tastes in fashion by wearing a tasteful, yet informal, ruffled shirt.
Not long after our discussion began, we were met by an unsightly fellow in a black T-shirt who began to question us at great length on whether we were vampires. He then explained how immensely "cool" every aspect of vampiric life was, informed us of his devotion to Black Dog games, asked us about "live action", and challenged us repeatedly to games of rock, paper and scissors.
I replied that I was not a vampire, but actually a giant shapechanging rabbit who was merely trying to find his way back to Arcadia. He responded that he wasn't a part of that plot, and summarily ran off to find someone to give him "experience" for the evening.
- Autumn, dreaming
lördag 9 maj 2015
.jpg)
fredag 8 maj 2015
Tagehus bål
whiee serier:
https://noboytoy.wordpress.com/2015/05/04/sexualpolitiken-del-1/
vi firar alla berlinmurens förstfödelsedag idag som idag
.jpg)
https://noboytoy.wordpress.com/2015/05/04/sexualpolitiken-del-1/
vi firar alla berlinmurens förstfödelsedag idag som idag
.jpg)
onsdag 6 maj 2015
Det optimistiska 1700-talet
Den ädle vilden
I den lilla romanen Oroonoko or the Royal Slave från slutet av 1600-talet beskrev den engelska författarinnan Aphra Behn (1640-89) Sydamerikas indianer som representanter för mänsklighetens lyckliga och oskuldsfulla tillstånd före syndafallet. Behn skildrar ett folk som lever i harmoni med naturen. Det hade inte något bhov av mänskliga lagar, eftersom de inte kände till brottslighet och orätt. Också afrikanen får en likartad beskrivning i hennes bok, ty huvudpersonen, den afrikanska slaven Oroonoko, är lika renhjärtad och ädel som indianerna. Aphra Behn hade egna erfarenhetr att bygga på - hon hade tillbringat sin ungdoms år i Surinam i Sydamerika. Boken om Oroonoko är också en tidig protest mot slavhandeln.
Då kapten James Cook 1775 återvände till England från sin andra jordenruntresa, fanns en polynsier, Omai från Thahiti, med ombord. Omai blev oerhört uppmärksammad i England, han träffade tidens berömdheter, han gjorde succé i det engelska socitetslivet, och han presenterades för kung Georg III. Omai gick på hästkapplöpmingar och pantomimer. Han försökte lära sig åka skridskor. Efter ett par år i England återvände Omai till Tahiti med kapten Cook på dennes tredje och sista världsomsegling. Men han kund inte finna sig till rätta i sin ursprungsmiljö utan dog 1780 olycklig och ensam.
Tre år före Crooks första försök hade fransmannen Bougaineville som förste europé besökt Tahiti. Hans skildring bidrog till att tahitiern i det sena 1700-talet kom att uppfattas som det lyckliga naturbarnet, som den goda vilden: naturlig, ärlig, utan hämningar - inte minns på det sexuella området - ofördärvad av den civilization som lade sin tunga hand över europeens liv. "Vilden" stod närmre mänsklighetens ursprungliga godhet och lyckotillstånd. Bougainville beskriver Tahiti som edens lustgård. Redan några årtionden tidigare hade Joseph Francois Lafitau, jesuitpater i Nordamerika, jämfört livet bland Amerikas urinvånare med förhållandena under mänsklighetens tidigaste historia.
Bakom denna fascination och detta intresse för naturfolken låg förstås en kritik av det egna europeiska samhället. Man kunde ställa ett orättvist och osunt samhälle i kontrast mot ett lyckligare ursprungstillstånd i naturens sköte. Om människan ägde denna ursprungliga godhet, varför var då europén olycklig och omoralisk? Förklaringen måste ligga i att hon var fördärvad av de förhållanden som hon lever under, och att hon var skadad av en felaktig uppfostran. Jean-Jacques Rousseau, 1700-talets stora civilisationskritiker, hämtade mycket av sin inspiration från sådana reseskildringar som de ovan nämnda.
Hur skall den naturvetnskapliga revolutionen förklaras?
Redan under hög- och senmedeltiden hade avancerade och ibland revolutionerande teorier om världsaltet och om fysikens rörelslagar då och då förts fram. Men det är först omkring 1600 som de får ett omvälvande genomslag. Varför blev det så?
En typ av förklaring antyddes i avsnittet om renässansen: samhället förändrades, och detta gällde i särskilt hög grad för Norditalien. Nya grupper övertog den ledande rollen i samhället. Kanske var det köpmännen och borgenskapets behov som drev fram den nya tekniken och vetenskapen. Man kan som exempel nämna handelns krav på förbättrade navigationsinstrument. Det slaget av förklaringar har i synnerhet förts fram av marxister. En idéhistoriker inom den traditionen, J.D. Bernal, skriver: "Kapitalismen och den moderna vetenskapen föddes i samma ögonblick."
Säkerligen bidrog den nya boktryckarkonsten med vars hjälp en livlig och tämligen fri vetenskaplig diskussion kunde utvecklas. Vi kan också nämna det nyväckta intresset för antikens lärdom och vetenskap som en följd av att flera av antikens naturvetenskapliga skrifter hade återupptäckts. Mot det sistnämnda kan dock invändas att den nya tidens vetenskapsmän egentligen inte byggde på antikens (och medetidens) auktoriteter som Ptolemaios och Aristoteles utan utvecklade en helt ny världsbild.
Thomas Khun: vetenskapliga revolutioner och paradigmskiften
Den amerikanska vetenskapshistorikern Thomas Khun förde 1962 fram en teori om vetenskapliga revolutioner. Den väckte omedelbart intresse och debatt och gör det fortfarande. Khun beskriver hur den aristoteliska fysiken - byggd på de fyra elementen - liksom den ptomelaiska astronomin - med jorden i universums centrum - hade fungerat utmärkt genom århundradena. Det var frågan om en normalvetenskap som alla skolades in i och som alla omfattade. Men i efterhand kom detta vetenskapliga system att drabbas av allt fler inre motsättningar.
Till sist blev problemen inom systemet så omfattande att hela den vetenskapliga världsbilden gick mot det totala sammanbrottet. I ett kritiskt läge som detta fördes en hel rad alternativa förklaringar och världsbilder fram. Bland alla dessa nya eller nygamla teorier kom så småningom en förklaringsmodell att visa sig hållbar, att segra. Ur krisen framträdde en ny normalvetenskap.
Vid 1600-talets slut hade således den kopernikanska världsbilden segrat, liksom den fysik som förknippas med män som Galileo och Newton. Men vi bör ända hela tiden minnas att vetenskapshistorien från Kopernikus till Newton uppvisar en klar och tydlig linje bara i vårt efterhandsperspektiv. För en 1600-tals människa var bilden förvirrande. Vetenskapshistorikern Roy Porter har beskrivit den vetenskapliga situationen som en tavla av den nederlendske konstnären Breughel, med ett myller av figurer: akademiker, kyrkansmän, hovmän, kringvandrande lärde, "kloka-gummor" och häxor, religiösa sekterister, krogfilosofer, plamfettförfattare, profeter och andra som vandrar i klungor över scenen, disputerande över skaparen och skapelsen, kraft och materia, naturlag och mirakel, kropp och själ.
Gaugain
.JPG)
Men efter 1750 dominerade den newtonska eller klassiska fysiken helt scenen. Den gick i sin tur mot sin kris efter sekelskiftet 1900 då den ifrågasattes av Einstein och andra.
Magi och vetenskap
I en krissituation som den som skisserades här ovan framträder då många vitt skilda förklaringsmodeller och alternativa förklaringar: vetenskapliga, magiska, religiösa. Att detta i hög grad gället för 1500- och 1600-talen kan man lätt förvissa sig om.
Några vetenskapshistoriker har också velat se ett släktskap mellan magi och vetenskap. En del historiker har t.o.m förklarat renässansmagikern som den nya vetenskapens viktigaste inspiratör. Magikern vill liksom vetenskapsmannen lista ut naturens hemligheter, förstå verklighten omkring oss och därmed också få makten att kontrollera den. Den store franske filosofen och vetenskapsmannen René Descartes säger, att vi skall skapa en vetenskap med vars hjälp vi kan lära känna naturens verkningssätt "och här igenom bli naturens herrar och ägare", ett uttalande som lika gärna kunde ha gjorts av en magiker. Uttrycket kunskap är makt myntas på 1500-talet och man menar ofta inte bara makten över människor och samhällen, utan också över naturen. En person som Giambattista della Porta i Neapel eller den halvt mystiske 1500-talsgestalten Faust framstår som mellanting mellan trollkarl, magiker och vetenskapsman. Den egendomlige 1500-tals läkaren Paracelsus är alkemist och fantast, men samtidigt en av den moderna medicinens pionjärer.
Platonismen som förklaring
Den som tittar i en naturvetenskaplig bok från medeltiden ser ganska få siffror i texten därremot är beskrivningen av världen i Newtons Principia (1687) i stor utsträckning matematik. Den moderna världsbild som utvecklades på 1600-talet är en matematisk framställning av världen. Mot en bakgrunden har flera vetenskapshistoriker tycks sig se det förnyade intresset för platonismen, med det starka betoning av matematiken, som en förklaring till den vetenskapliga revolutionen. Man kan beskriva astronomen Johannes Kepler som en pythagoreisk nyplatonsk mystiker. Men också den mer jordnära Galileo utrycker sig på likartat sätt: "Naturens bok är skriven på matematikens språk, dess skrivtecken är treanglar, cirklar och andra geometriska figurer."
Galileos far Vincenzo Galilei var en framstående musikteoretiker, intresserad också av de pythagoreiska harmoniska talförhållanden. Genom systematiska expriment visade han att musikaliska intervall (kvinter t.ex) alldeles som i den pythagoreiska traditionen kunde uttryckas i talförhållanden, även om talförhållandena var andra än vad som brukade uppges. Sonen Galileo som var en ivrig lutspelare tog starkt intryck av faderns verksamhet. Hos fysiskern Gaileo Galilei finner vi också samma inställning som hos fadern. Bägge är övertygade om att världen kan beskrivas matematiskt. De förenas också i sitt tvivel på auktoriteterna, och i sin iver att genomföra egna expriment.
Den nya vetenskapens människo- och samhällssyn.
Kroppen
Det låg nära till hans att beskriva också det levande med hjälp av det nya matematiska och empiriska (erfarenhetsgrundade) vetenskaperna. Ett exempel är engelsmannen William Harveys beskrivning av blodomloppet 1628. Den traditionella förkalringen av blodetsväg genom kroppen följde den antike läkaren Galenos. Blodet antogs röra sig fram och tillbaka i venerna, medan en mindre mängd via hjärtat överfördes till artärerna och där omvandlades till "livsande", som styrde kroppsfunktionerna.
Paradiset finns runt hörnet, Llosa
I den lilla romanen Oroonoko or the Royal Slave från slutet av 1600-talet beskrev den engelska författarinnan Aphra Behn (1640-89) Sydamerikas indianer som representanter för mänsklighetens lyckliga och oskuldsfulla tillstånd före syndafallet. Behn skildrar ett folk som lever i harmoni med naturen. Det hade inte något bhov av mänskliga lagar, eftersom de inte kände till brottslighet och orätt. Också afrikanen får en likartad beskrivning i hennes bok, ty huvudpersonen, den afrikanska slaven Oroonoko, är lika renhjärtad och ädel som indianerna. Aphra Behn hade egna erfarenhetr att bygga på - hon hade tillbringat sin ungdoms år i Surinam i Sydamerika. Boken om Oroonoko är också en tidig protest mot slavhandeln.
Då kapten James Cook 1775 återvände till England från sin andra jordenruntresa, fanns en polynsier, Omai från Thahiti, med ombord. Omai blev oerhört uppmärksammad i England, han träffade tidens berömdheter, han gjorde succé i det engelska socitetslivet, och han presenterades för kung Georg III. Omai gick på hästkapplöpmingar och pantomimer. Han försökte lära sig åka skridskor. Efter ett par år i England återvände Omai till Tahiti med kapten Cook på dennes tredje och sista världsomsegling. Men han kund inte finna sig till rätta i sin ursprungsmiljö utan dog 1780 olycklig och ensam.
Tre år före Crooks första försök hade fransmannen Bougaineville som förste europé besökt Tahiti. Hans skildring bidrog till att tahitiern i det sena 1700-talet kom att uppfattas som det lyckliga naturbarnet, som den goda vilden: naturlig, ärlig, utan hämningar - inte minns på det sexuella området - ofördärvad av den civilization som lade sin tunga hand över europeens liv. "Vilden" stod närmre mänsklighetens ursprungliga godhet och lyckotillstånd. Bougainville beskriver Tahiti som edens lustgård. Redan några årtionden tidigare hade Joseph Francois Lafitau, jesuitpater i Nordamerika, jämfört livet bland Amerikas urinvånare med förhållandena under mänsklighetens tidigaste historia.
Bakom denna fascination och detta intresse för naturfolken låg förstås en kritik av det egna europeiska samhället. Man kunde ställa ett orättvist och osunt samhälle i kontrast mot ett lyckligare ursprungstillstånd i naturens sköte. Om människan ägde denna ursprungliga godhet, varför var då europén olycklig och omoralisk? Förklaringen måste ligga i att hon var fördärvad av de förhållanden som hon lever under, och att hon var skadad av en felaktig uppfostran. Jean-Jacques Rousseau, 1700-talets stora civilisationskritiker, hämtade mycket av sin inspiration från sådana reseskildringar som de ovan nämnda.
Hur skall den naturvetnskapliga revolutionen förklaras?
Redan under hög- och senmedeltiden hade avancerade och ibland revolutionerande teorier om världsaltet och om fysikens rörelslagar då och då förts fram. Men det är först omkring 1600 som de får ett omvälvande genomslag. Varför blev det så?
En typ av förklaring antyddes i avsnittet om renässansen: samhället förändrades, och detta gällde i särskilt hög grad för Norditalien. Nya grupper övertog den ledande rollen i samhället. Kanske var det köpmännen och borgenskapets behov som drev fram den nya tekniken och vetenskapen. Man kan som exempel nämna handelns krav på förbättrade navigationsinstrument. Det slaget av förklaringar har i synnerhet förts fram av marxister. En idéhistoriker inom den traditionen, J.D. Bernal, skriver: "Kapitalismen och den moderna vetenskapen föddes i samma ögonblick."
Säkerligen bidrog den nya boktryckarkonsten med vars hjälp en livlig och tämligen fri vetenskaplig diskussion kunde utvecklas. Vi kan också nämna det nyväckta intresset för antikens lärdom och vetenskap som en följd av att flera av antikens naturvetenskapliga skrifter hade återupptäckts. Mot det sistnämnda kan dock invändas att den nya tidens vetenskapsmän egentligen inte byggde på antikens (och medetidens) auktoriteter som Ptolemaios och Aristoteles utan utvecklade en helt ny världsbild.
Thomas Khun: vetenskapliga revolutioner och paradigmskiften
Den amerikanska vetenskapshistorikern Thomas Khun förde 1962 fram en teori om vetenskapliga revolutioner. Den väckte omedelbart intresse och debatt och gör det fortfarande. Khun beskriver hur den aristoteliska fysiken - byggd på de fyra elementen - liksom den ptomelaiska astronomin - med jorden i universums centrum - hade fungerat utmärkt genom århundradena. Det var frågan om en normalvetenskap som alla skolades in i och som alla omfattade. Men i efterhand kom detta vetenskapliga system att drabbas av allt fler inre motsättningar.
Till sist blev problemen inom systemet så omfattande att hela den vetenskapliga världsbilden gick mot det totala sammanbrottet. I ett kritiskt läge som detta fördes en hel rad alternativa förklaringar och världsbilder fram. Bland alla dessa nya eller nygamla teorier kom så småningom en förklaringsmodell att visa sig hållbar, att segra. Ur krisen framträdde en ny normalvetenskap.
Vid 1600-talets slut hade således den kopernikanska världsbilden segrat, liksom den fysik som förknippas med män som Galileo och Newton. Men vi bör ända hela tiden minnas att vetenskapshistorien från Kopernikus till Newton uppvisar en klar och tydlig linje bara i vårt efterhandsperspektiv. För en 1600-tals människa var bilden förvirrande. Vetenskapshistorikern Roy Porter har beskrivit den vetenskapliga situationen som en tavla av den nederlendske konstnären Breughel, med ett myller av figurer: akademiker, kyrkansmän, hovmän, kringvandrande lärde, "kloka-gummor" och häxor, religiösa sekterister, krogfilosofer, plamfettförfattare, profeter och andra som vandrar i klungor över scenen, disputerande över skaparen och skapelsen, kraft och materia, naturlag och mirakel, kropp och själ.
Gaugain
Men efter 1750 dominerade den newtonska eller klassiska fysiken helt scenen. Den gick i sin tur mot sin kris efter sekelskiftet 1900 då den ifrågasattes av Einstein och andra.
Magi och vetenskap
I en krissituation som den som skisserades här ovan framträder då många vitt skilda förklaringsmodeller och alternativa förklaringar: vetenskapliga, magiska, religiösa. Att detta i hög grad gället för 1500- och 1600-talen kan man lätt förvissa sig om.
Några vetenskapshistoriker har också velat se ett släktskap mellan magi och vetenskap. En del historiker har t.o.m förklarat renässansmagikern som den nya vetenskapens viktigaste inspiratör. Magikern vill liksom vetenskapsmannen lista ut naturens hemligheter, förstå verklighten omkring oss och därmed också få makten att kontrollera den. Den store franske filosofen och vetenskapsmannen René Descartes säger, att vi skall skapa en vetenskap med vars hjälp vi kan lära känna naturens verkningssätt "och här igenom bli naturens herrar och ägare", ett uttalande som lika gärna kunde ha gjorts av en magiker. Uttrycket kunskap är makt myntas på 1500-talet och man menar ofta inte bara makten över människor och samhällen, utan också över naturen. En person som Giambattista della Porta i Neapel eller den halvt mystiske 1500-talsgestalten Faust framstår som mellanting mellan trollkarl, magiker och vetenskapsman. Den egendomlige 1500-tals läkaren Paracelsus är alkemist och fantast, men samtidigt en av den moderna medicinens pionjärer.
Platonismen som förklaring
Den som tittar i en naturvetenskaplig bok från medeltiden ser ganska få siffror i texten därremot är beskrivningen av världen i Newtons Principia (1687) i stor utsträckning matematik. Den moderna världsbild som utvecklades på 1600-talet är en matematisk framställning av världen. Mot en bakgrunden har flera vetenskapshistoriker tycks sig se det förnyade intresset för platonismen, med det starka betoning av matematiken, som en förklaring till den vetenskapliga revolutionen. Man kan beskriva astronomen Johannes Kepler som en pythagoreisk nyplatonsk mystiker. Men också den mer jordnära Galileo utrycker sig på likartat sätt: "Naturens bok är skriven på matematikens språk, dess skrivtecken är treanglar, cirklar och andra geometriska figurer."
Galileos far Vincenzo Galilei var en framstående musikteoretiker, intresserad också av de pythagoreiska harmoniska talförhållanden. Genom systematiska expriment visade han att musikaliska intervall (kvinter t.ex) alldeles som i den pythagoreiska traditionen kunde uttryckas i talförhållanden, även om talförhållandena var andra än vad som brukade uppges. Sonen Galileo som var en ivrig lutspelare tog starkt intryck av faderns verksamhet. Hos fysiskern Gaileo Galilei finner vi också samma inställning som hos fadern. Bägge är övertygade om att världen kan beskrivas matematiskt. De förenas också i sitt tvivel på auktoriteterna, och i sin iver att genomföra egna expriment.
Den nya vetenskapens människo- och samhällssyn.
Kroppen
Det låg nära till hans att beskriva också det levande med hjälp av det nya matematiska och empiriska (erfarenhetsgrundade) vetenskaperna. Ett exempel är engelsmannen William Harveys beskrivning av blodomloppet 1628. Den traditionella förkalringen av blodetsväg genom kroppen följde den antike läkaren Galenos. Blodet antogs röra sig fram och tillbaka i venerna, medan en mindre mängd via hjärtat överfördes till artärerna och där omvandlades till "livsande", som styrde kroppsfunktionerna.
Slutligen omvandlades en del av denna livsande till "själsande" i hjärnan, den "ande" som reglerar själsfunktionerna. Med en ganska enkel matematisk uträkning visade Harvey det orimliga i den gamla medicinens förklaring. 250 kg blod pumpades ut i kroppspulsådern varje timme. Var tog denna oerhörda mängd blod egentligen vägen? Förklaringen var helt enkelt att en betydligt mindre mängd blod pumpades runt i kroppen. Även om man inte vid den tiden kunde upptäcka någon förbindelse mellan vener och artärer. Förutsatte Harvey att en sådan fanns. Först flera decennier senare, omkring 1660, upptäckte man med hjälp av mikroskåp den förbindelse, nämligen kapillärerna.
Harvey var utbildad i Padua nära Venedig, där Galileo var verksam. En annan exprimentator i Padua, Sanatorio Sanatorio, undersökte på 1610-talet med enkla medel ämnsomsättningen. Vägen människa, väg också hennes intag av mat och dryck och mängden av avföring och urin. Det visar sig att hon äter och dricker mer än vad avfalls produkterna väger, och ändå ökar hon inte i vikt. Vart tar överskottet vägen? Med detta enkla expriment upptäcker Sannatorio bland annat betydelsen av vad han kallade "omärkbar utdunstning", dvs. transpirationen, svettningen.
Själen
Med den nya fysikens metoder och lagar kunde den materiella världen, också människans kropp undersökas och beskrivas. Mer kontroversiellt blev det om man ville förklara också det mänskliga själslivet med samma metoder. René Descartes beskriver kroppen - inklusiven sinnesorganen och deras funktioner - som en avancerad maskin. Allt i världen kan beskrivas på detta sätt, som materia och rörelse. Det finns bara ett undantag. den odödliga mänskliga själen med dess fria vilja. Djuren saknar själ och betraktas av Descartes som automater.
Han hamnar emellertid i stora filosofiska och vetenskapliga svårigheter, framförallt gäller problemet med förbindelsen mellan kropp och själ. Som känt styrs vår kropp av vilja, alltså av själen. Och omvänt påverkas själslivet av de kroppsliga erfarenheterna. Men hur sker denna växelverkan? Descartes förklarar att förbindelsen äger run i tallkottkörteln, epifysen. Han menade nämligen att endast människan har detta organ, något som snart visade sig vara fel.
Problemet med förbindelsen mellan kropp och själ verkade närmast olöslig. Det intellektuellt sätt enklaste vore att avskaffa teorin om den mänskliga själen och förklara att det inte fanns någon odölig och för människan specifik själ, eller någon fri vilja. Den här radikala lösningen på Descartes problem görs också på 1700-talet av filosofiska materialister och ateister som baron d'Holbach och Julien Offray de la Mettrie (boken svensk titel Maskinen människan 1748).
Den nya vetenskapen fick självfallet också betydelse för samhällsvetenskaperna. Här skall bara ett exempel nämnas. Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) bild av människan och samhället är modellerad efter den moderna fysikens lagar. Allt är materia och rörelse och ingenting annat. Människorna i samhället fungerar enligt mekanikens lagar.
Den framgångsrika fysiken blir modellvetenskap. Det är betecknande att världen och samhället under 1600- och 1700-talen kommer att beskrivas som mekanismer, ofta som urverk, den tidens mest avancerade maskineri.
- Sten Högnäs
The Lost
"I´m a what? Excuse me? You say I´m crazy cause I don' t believe this nonsense? I think wed better have a talk about whats real and whats not, right now..."
The first and most common means by which a changeling falls is a denial of his fae nature. Human one day and Kithain the next, he experienced a Chrysalis with no Kithain around to guide his way. He could not accept it. His mind can not handle the sudden change in realities, the loss of a form grounding in what he believed to be true. Where yesterday a library sat, today a castle made of shining glass stands, the guardian lions now live griffins. This can be to much for the human mind to handle. These lost are rarely recognized as most of them are missed upon their Chrysalis. When another changeling does find one she will often treat him as a particularly dangerous Autumn Person with more then their usual share of Banality. When they are identified, they are considered to be the definition of the Daunthain, Banality-corrupted Kithain bent on destroying all Glamour.
Ordinarily, the changed perceptions would not present a difficulty to the average Kithain. Either he would retreat into his seeming and forget or he would instinctively accept what he saw on a deeper level, even if he reacts with disbelief on the surface. Neither case occurs with the Lost. Instead, to the core of his being, he rejects as what he sees as absolutely unreal.
He chooses Banality. Rather than face the wonder of the new world, he withdraws into the comfort of the old. This is not like the retreat which leads forgetfulness and an eventual reawakening. It is a willing embrace. Because the Dauntain has not lost his knowledge of Glamour, such as it is, he can still see it, feel it, sense it.
This becomes a torment as his very sanity comes into doubt and so he seeks to destroy that which he cannot understand. In the case of those who are newly aware of their nature, they may consider themselves to be utterly insane, their world suddenly turned topsy-turvey, Everything they know is not only utterly wrong, it contradicts everything they see now. To avoid this, they construct a fantasy world around themselves, which is, ironically, as close to their perception of the "real" world as possible. The Dauntain now believes that he has discovered some from insanity which he must stop. Quite often, this desire to fight madness extends to any Kithain he encounters. To this end, he will go to amazing lenghts simply to remove any Kithain. he will probably develope an intense hatred for all Kithain and possibly even a revenge komplex, believing them responsible for dragging him into this horrible, unreal world which he cannot ever escape.
In either case, the lost will begin to build elaborate schemes and self-deceptions to justify their actions to themselves and others. They can be quite Byzantine in their thinking in the simple effort to avoid the truth of the world around them. Possible therapy for the Lost involves making them see the truth to existence, bringing them back into the fold.
Apperance
The Lost, when they have a fae apparance at all, look like famine victims. Their appearance will not be much different from their seeming, yet it is obvious that they are cut off from that which gives them sustenance. With each Kithain destroyed, the Lost grows even more gaunt and unhealthy until he is finally Undone.
Outlook
Kithain: Poor, deluded fools. They must be brought into the light of reason and made to understand that the dream world in which they live is just that: the stuff of fantasy. Our methods maybe be harsh, but we ground them in solid reality when we're through with them.
The Cursed: They're lost in their awe fantasies, just like those crazies who are trying to recruit me into their dream world. The difference is these are dangerous psychopaths.
Black Magicians: Self-deluded powermongers who'll do anything to get bigger piece of the pie. Too bad they don´t understand they are grasping at clouds.
Nihilists: This is foolish to waste away to nothing. What good does that do? If you don't act to improve the world, you´re part of the problem.
Apostates: They spout nonsense and fancy. Just like the others, they need help before they spread their delusions to others.
Typhois: It's often typical of those who have been afflicted with mental illness to attempt to pass the blame along to others. But to try to lay blame for being cured? Sad.
- Autumn, dreaming
måndag 4 maj 2015
Alfabet, tid, Vostochnikierna
Alfabetet
Alfabetet är ingen grekisk uppfinning, utan skall något folk anges som alfabetets skapare är det snarare fernicierna. Men grekerna är de första som skapar ett hanterligt alfabet, det system som i något förändrad form togs över av romarna och därmed också Västeuropa. Också det östliga, kyrilliiska eller det ryska alfabetet bygger på det grekiska. De äldre skriftsystemen var icke-alfabetiska. Egyptierna hade sina hieroglyfer, babylonierna kilskriften. Men kilskrift och hieroglyfer är mycket komplicerade system och förblev hemligheter för andra än experter. Ett alfabet med 20-30 tecken däremot alla lära sig att behärska utan alltför stor ansträngning. Alfabetet kan därför beskrivas som ett demokratiskt skriftsystem.
Det äldsta kända exemplet på ett alfabetiskt klotter, en "Kilroy was here" -grafitti, är från år 591 f.Kr., inristad på en staty i Abu Simbel i södra Egypten av en grekisk legosoldat. Men alfabetet hade förstås även värdigare användningar. I nedskriven form blev lärdom och kunskap tillgänliga för många. Ett skriftspråk gjorde det också möjligt att bevara, sprida och diskutera olika teorier och rön. Sannolikt var alfabetiseringen en del av förklaringen till att just grekerna blev nyskapande inom filosofi och vetenskap.
Fera former av ljudskrift tycks ha utvecklats i det östra Medelhavsområdet år 1500 f.Kr. Det grekiska alfabetet bygger på en av dem, den feniciska. Fenicierna använde inga tecken för vokaler. Grekerna lät ferniciska tecken för de konsontantljud som saknades i grekiskan istället representera vokalljud.
Tid
Soluret, den bärbara skuggstaven, och vattenuret var antikens tidmätare. Timglaset dök upp under tidig medeltid. Den verkliga revolutionen i tidmätningens konst kom dock omkring 1200, då de första mekaniska uren konstruerades. Ibland anges att munken Gerbert, senare påve under namnet Sylvester, skulle ha byggt ett ur redan på 900-talet, men inga egentliga bevis finns för detta.
Sannolikt utvecklades de mekaniska uren inom klostren. Man har pekat på att munkarnas och nunnornas liv var strängt reglerat, och bland annat skulle bön förrättas åtta gånger varje dygn. Uret hade till uppgift att ange för den ansvarige när det var dags att klämta i klockan. Särskilt har de flitiga och disciplinerade cisterciensermunkarna framhållits som pionjärer för ett strängt reglerat dygn.
Ganska snart flyttade uren ut i offentligheten, till klocktorn i städerna. Alla kunde se hur dygnet indelades i 24 lika stora enheter. (Den svenska benämningen ur kommer från ordet för timme, jämför hour.) Man kunde bestämma möten på exakta tider, och arbetet reglerades efter klockslagen. Det sista gav anledning till en hel del konflikter på arbetsplatserna.
Det har påstått att denna mekaniska indelning av dygnet var det första steget mot den moderna epoken. "Det är klockan, inte ångmaskinen, som är den moderna industriålderns nyckelmaskin", skriver den amerikanske kulturhistorikern Lewis Mumford. Nu var det inte längre solens uppgång och nedgång som reglerade livet, utan en mekanism som tickade fram jämna enheter, dygnet och året runt. Och standaliseringen av tiden fortsatte. Uren förfinades, med minutvisare och i några fall redan på 1500-talet med sekundvisare.
Instrumentmakaren John Harrisons kronometer från 1759 gick endast 15 sekunder fel på en fem
månaders sjöresa.Ännu vid mitten av 1850-talet fanns ingen enhetlig tid för Sverige. Det var järnvägen och tidtabellerna som tvingade fram en gemensam svensk normaltid 1878. Vid Ohs bruk i Småland vägrade dock patron Aschan att acceptera nymodigheten, och Ohsatiden, en halv timme före övriga Sverige, gällde in på 1940-talet, till bekymmer för de ortsbor som skulle ta tåget.
Mer filosofiskt motiverad än baron Aschans revolt mot den moderna tiden var den franske filosofen Henri Bergsons (1859-1941) kritik av livets mekanisering. Den sanna tiden är inte mätbar på detta sätt, klocktiden står i konflikt mot livets sanna väsen. Ett ögonblick kan ju vara en evighet, en timme försvinna spårlöst.
Kyrkofadern Augustinus skrev i 400-talets början: "Vad är då tiden? Om ingen frågar mig, vet jag, men om jag skall svara den som frågar, då vet jag inte."
Litteratur: Kapitlen "Klockan" och "Tiden" i Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden (1997), Stefan Bohman Tid i olika tider (Nordiska museet 1988); Anna Hult "Mekaniska ur i medeltidens Sverige" (Antalogin i teknikens backspegel, 1987; Kulturens årsbok 1954 (Kulturhistoriska föreningen i Lund). Lennart Lundmark Tiden är bara ett ord: om klockornas makt och hur man bryter den (1993).
Ryssland och Europa
Den mongoliske härföraren Djingis khan och hans söner hade på 1200-talet erövrat Ryssland.
Ungefär samtidigt som morerna, alltså muslimerna, drevs ut ur Spanien frigjorde sig Ryssland 1480 slutgiltigt från det mongoliska väldet. Så följde den ryska expansionen österut över asiatiska kontinenten, som en paralell till den västeuropeiska expansionen över haven. Ryssland blev en del av såväl Asien som Europa. Genom Rysslands historia kommer detta att förbli ett tema: Skall landet betrakta sig som en del av Europa? Ivan den förskräckliges tid (1500-talet) kännetecknades av främlingsskräck och isolering västerut. Däremot gjorde Peter den store i början av 1700-talet handfasta försök att ge Ryssland en europeisk prägel. En ny huvudstad, S:t Petersburg, västerländsk i
motsats till det "orientaliska" Moskva, byggdes upp av sumpmarkerna vid floden Nevas utlopp i Finska viken. Peters linje följdes av Katarina den stora (regent 1762-96), som med eftertryck hävdade att Ryssland tillhörde den europeiska kultursfären.
Under 1800-talet utvecklades kampen mellan slavofilerna, som betonade den ryska egenarten, och de västerländskt inriktade zapadniki. Härutöver fanns en grupp, vostochniki eller "orientalerna", som helt tog avstånd från allt europeiskt. Sovjeteran, i synnerhet Stalintiden, kan ses som ett skede då Ryssland isolerade sig från Europa. Utvecklingen under sent 1900-tal har åter gått mot en öppning mot väst, inte utan vånda och inre motsättningar.
Någon renässans i västeuropeisk mening kan man inte tala om i 1500- och 1600-talets Ryssland. Likaså blev de upplysningsideér som nådde landet under 1700-talet en angelägenhet för en mycket liten elit, vanligen utan större intresse för sociala reformer. Det första universitetet grundades så sent som 1755, men klostren förblev inflytelserika andliga centra. Någon intellektuell kontakt mellan teologi och vetenskap - som i väst - förekom inte. Hymnförfattaren Josef Meloden hade redan på 800-talet beskrivit den skarpa skiljelinjen mellan religionens och vetenskapens världar: "Petrus är vältalig, men Platon har tystnat, Paulus undervisar och Pythagoras blygs." Apostlarna ställdes framför filosoferna, och religionen framför vetenskapen, och så förblev det länge.
Litteratur: Per Arne Bodin, Ryssland och Europa. En kulturhistorisk studie. 1994
-Sten Högnäs
Joseph Fuhrman Rasputinboken
Alfabetet är ingen grekisk uppfinning, utan skall något folk anges som alfabetets skapare är det snarare fernicierna. Men grekerna är de första som skapar ett hanterligt alfabet, det system som i något förändrad form togs över av romarna och därmed också Västeuropa. Också det östliga, kyrilliiska eller det ryska alfabetet bygger på det grekiska. De äldre skriftsystemen var icke-alfabetiska. Egyptierna hade sina hieroglyfer, babylonierna kilskriften. Men kilskrift och hieroglyfer är mycket komplicerade system och förblev hemligheter för andra än experter. Ett alfabet med 20-30 tecken däremot alla lära sig att behärska utan alltför stor ansträngning. Alfabetet kan därför beskrivas som ett demokratiskt skriftsystem.
Det äldsta kända exemplet på ett alfabetiskt klotter, en "Kilroy was here" -grafitti, är från år 591 f.Kr., inristad på en staty i Abu Simbel i södra Egypten av en grekisk legosoldat. Men alfabetet hade förstås även värdigare användningar. I nedskriven form blev lärdom och kunskap tillgänliga för många. Ett skriftspråk gjorde det också möjligt att bevara, sprida och diskutera olika teorier och rön. Sannolikt var alfabetiseringen en del av förklaringen till att just grekerna blev nyskapande inom filosofi och vetenskap.
Tid
Soluret, den bärbara skuggstaven, och vattenuret var antikens tidmätare. Timglaset dök upp under tidig medeltid. Den verkliga revolutionen i tidmätningens konst kom dock omkring 1200, då de första mekaniska uren konstruerades. Ibland anges att munken Gerbert, senare påve under namnet Sylvester, skulle ha byggt ett ur redan på 900-talet, men inga egentliga bevis finns för detta.
Sannolikt utvecklades de mekaniska uren inom klostren. Man har pekat på att munkarnas och nunnornas liv var strängt reglerat, och bland annat skulle bön förrättas åtta gånger varje dygn. Uret hade till uppgift att ange för den ansvarige när det var dags att klämta i klockan. Särskilt har de flitiga och disciplinerade cisterciensermunkarna framhållits som pionjärer för ett strängt reglerat dygn.
Ganska snart flyttade uren ut i offentligheten, till klocktorn i städerna. Alla kunde se hur dygnet indelades i 24 lika stora enheter. (Den svenska benämningen ur kommer från ordet för timme, jämför hour.) Man kunde bestämma möten på exakta tider, och arbetet reglerades efter klockslagen. Det sista gav anledning till en hel del konflikter på arbetsplatserna.
Det har påstått att denna mekaniska indelning av dygnet var det första steget mot den moderna epoken. "Det är klockan, inte ångmaskinen, som är den moderna industriålderns nyckelmaskin", skriver den amerikanske kulturhistorikern Lewis Mumford. Nu var det inte längre solens uppgång och nedgång som reglerade livet, utan en mekanism som tickade fram jämna enheter, dygnet och året runt. Och standaliseringen av tiden fortsatte. Uren förfinades, med minutvisare och i några fall redan på 1500-talet med sekundvisare.
Instrumentmakaren John Harrisons kronometer från 1759 gick endast 15 sekunder fel på en fem
månaders sjöresa.Ännu vid mitten av 1850-talet fanns ingen enhetlig tid för Sverige. Det var järnvägen och tidtabellerna som tvingade fram en gemensam svensk normaltid 1878. Vid Ohs bruk i Småland vägrade dock patron Aschan att acceptera nymodigheten, och Ohsatiden, en halv timme före övriga Sverige, gällde in på 1940-talet, till bekymmer för de ortsbor som skulle ta tåget.
Mer filosofiskt motiverad än baron Aschans revolt mot den moderna tiden var den franske filosofen Henri Bergsons (1859-1941) kritik av livets mekanisering. Den sanna tiden är inte mätbar på detta sätt, klocktiden står i konflikt mot livets sanna väsen. Ett ögonblick kan ju vara en evighet, en timme försvinna spårlöst.
Kyrkofadern Augustinus skrev i 400-talets början: "Vad är då tiden? Om ingen frågar mig, vet jag, men om jag skall svara den som frågar, då vet jag inte."
Blombos Cave
Litteratur: Kapitlen "Klockan" och "Tiden" i Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden (1997), Stefan Bohman Tid i olika tider (Nordiska museet 1988); Anna Hult "Mekaniska ur i medeltidens Sverige" (Antalogin i teknikens backspegel, 1987; Kulturens årsbok 1954 (Kulturhistoriska föreningen i Lund). Lennart Lundmark Tiden är bara ett ord: om klockornas makt och hur man bryter den (1993).
Ryssland och Europa
Den mongoliske härföraren Djingis khan och hans söner hade på 1200-talet erövrat Ryssland.
Ungefär samtidigt som morerna, alltså muslimerna, drevs ut ur Spanien frigjorde sig Ryssland 1480 slutgiltigt från det mongoliska väldet. Så följde den ryska expansionen österut över asiatiska kontinenten, som en paralell till den västeuropeiska expansionen över haven. Ryssland blev en del av såväl Asien som Europa. Genom Rysslands historia kommer detta att förbli ett tema: Skall landet betrakta sig som en del av Europa? Ivan den förskräckliges tid (1500-talet) kännetecknades av främlingsskräck och isolering västerut. Däremot gjorde Peter den store i början av 1700-talet handfasta försök att ge Ryssland en europeisk prägel. En ny huvudstad, S:t Petersburg, västerländsk i
motsats till det "orientaliska" Moskva, byggdes upp av sumpmarkerna vid floden Nevas utlopp i Finska viken. Peters linje följdes av Katarina den stora (regent 1762-96), som med eftertryck hävdade att Ryssland tillhörde den europeiska kultursfären.
Under 1800-talet utvecklades kampen mellan slavofilerna, som betonade den ryska egenarten, och de västerländskt inriktade zapadniki. Härutöver fanns en grupp, vostochniki eller "orientalerna", som helt tog avstånd från allt europeiskt. Sovjeteran, i synnerhet Stalintiden, kan ses som ett skede då Ryssland isolerade sig från Europa. Utvecklingen under sent 1900-tal har åter gått mot en öppning mot väst, inte utan vånda och inre motsättningar.
Någon renässans i västeuropeisk mening kan man inte tala om i 1500- och 1600-talets Ryssland. Likaså blev de upplysningsideér som nådde landet under 1700-talet en angelägenhet för en mycket liten elit, vanligen utan större intresse för sociala reformer. Det första universitetet grundades så sent som 1755, men klostren förblev inflytelserika andliga centra. Någon intellektuell kontakt mellan teologi och vetenskap - som i väst - förekom inte. Hymnförfattaren Josef Meloden hade redan på 800-talet beskrivit den skarpa skiljelinjen mellan religionens och vetenskapens världar: "Petrus är vältalig, men Platon har tystnat, Paulus undervisar och Pythagoras blygs." Apostlarna ställdes framför filosoferna, och religionen framför vetenskapen, och så förblev det länge.
Litteratur: Per Arne Bodin, Ryssland och Europa. En kulturhistorisk studie. 1994
-Sten Högnäs
Joseph Fuhrman Rasputinboken
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)