Kvinnorna i antikens värld (+ lite) Senantik och kristendom

I texten nämns att även kvinnor kunde vara medlemmar av det pythagoeriska
förbundet. Detsamma gällde möjligen också för den epikueriska skolan.
Men i det stora hela tycks det antika Greklands kvinnor ha betraktats som
andra rangens människor, placerade i skiktet mellan fria män och slavar.
De var uteslutna ifrån alla yrken utom dem med lägst status. Faktiskt tycks
prostituerade kvinnor ha levt det mest självständiga livet. Aspasia, som var
hustru till Perikles, den ledande politikern i Aten, uppges ha varit före detta
prostituerad. Men möjligen fick hon detta rykte helt enkelt genom att hon deltog
aktivt i stadens intellektuella och offentliga liv. Respektabla kvinnor höll
sig innanför hemmets väggar, förrutom de som hade uppgifter inom religiösa
cermonier och riter. Friast tycks kvinnorna i det krigiska Sparta ha varit,
kanske beroende på att de spartanska männens huvudsyssla var militärtjänsten.
Skötseln av egendomarna föll på så sätt på kvinnornas lott, något som filosofen
Aristoteles kritiserade. Den grekiska författaren Herodotos (400-talet f.Kr)
kommenterar i kritiska och ironiska ordalag den fria och självständiga ställning
som kvinnorna ägde i det samtida Egypten.
För Aristotles är det en självklarhet att kvinnan är en underlägsen varelse.
Då ett barn blir till bidrar mannen med formen och den verkande orsaken, och
kvinnan med den materia i vilken formen utvecklas. Egentligen borde alla barn
därmed bli gossebarn, eftersom den formande principen är manlig. Möjligen menar
Aristoteles att flickebarn är ofullgångna pojkar. I det idealsamhälle som Platon
skildrar tillmäts kvinnor samma värde och rättigheter som män.
Att romarrikets kvinnor inte sågs som självständiga individer framgår redan av
namnskicket. Alla döttrar i en klan fick samma förnamn: systrarna i familjen Julius
kallades Julia, alla Marcus Antonius döttrar hette Antonia, flickorna i klanen
Marius hetter Maria osv. Dock kunde kraftfulla kvinnor i det ledande skiktet
spela en avgörande roll i det politiska skeendet, som Livia, kejsar Augustus hustru,
eller Antonia, kejsar Claudius mor.
Den kvinnliga filosofen och matematikern Hypatias olyckliga öde beskrivs i slutet av kapitlet senantiken. Om henne skrev den engelska 1800-tals författaren Charles Kingsley en på sin tid mycket populär roman. I Viktor Rydbergs roman Den siste atenaren (1859) förekommer också Hypatia, även om hon kallas Hermione.

Venus från Hohle Fels

Man kan anta att den skara som förblev Jesu lärjungkrets trogen strax efter korsfestelsen
inte uppgick till mer än högst ett hundratal. Men de närmaste decennierna efter kristi död
växte den nya religionen med förvånande hastighet, och redan före år 50, mindre än 20 år
efter jesu död, rapporterades om kristna församlingar i Mindre Asien, Grekland och Rom.
Den romerska staten var tämligen tolerant gentemot olika frälsningsreligioner, så länge
de inte kom i konflikt med stadsintresset. Förföljelser förekom sporadiskt under någon
kejsare, men kyrkan växte ändå stadigt i storlek och inflytande. Den kristna församlingen
uppfattades naturligt nog som en judisk sekt. De kristna försökte tidigt distansiera sig
från judarna, en grupp som den romerska makten ofta hade bekymmer med. De kristna skilde sig
också från judarna genom sin missionsiver bland icke-judiska folk. På 300-talet hade
kristendomen etablerat sig i hela Medelhavsområdet och ända till de brittiska öarna, och
snart skulle den bli den officiella religionen i det romerska riket.

I den här processen var det viktigt att utveckla kristendomen som teologiskt och filosofiskt
system, annars skulle de kristna stå sig slätt i debatter med mer skolade företrädare för
andra lärosystem. Framför allt kom nyplatonisismen, men också i viss mån stoicisimen, att
påverka den kristna filosofin. Stoicisimens logos, världsförnuftet, motsättningen
mellan själen, det andliga och kroppen, det materiella, idévärlden som en bild av
himmelriket; allt sådant var det ganska lätt att inordna i den kristna föreställningsvärlden.
På detta sätt kom platonisismen att integreras med kristendomen. I synnerhet genom
Augustinus, biskop i Hippo i Nordafrika omkring år 400, får denna förening av antikt
och kristet sin klassiska utformning.

Helt smärtfritt gick förstås inte föreningen av antik lärdom och kristen tro. År 415
förstördes stora delar av biblioteket i Alexandria av en kristen mobb, tydligen
uppmuntrad av stadens biskop Kyrillos, som i den antika filosofin och vetenskapen
såg en fiende till kristendomen. En av dem som dräptes var matematikern och astronomen
Hypatia. Ibland har hon beskrivits som den första kvinnliga matematikern av betydelse,
men riktigare är nog att påstå är att hon är den första betyande kvinnliga matematiker
och astronom vi känner närmare. Hypatia, dotter till filosofen Theon, var en av sin tids
största vetenskapliga begåvningar. Hon undervisade i offentligheten inför män och
uppträdde naturligt och obesvärat bland dem, ett brott mot det passande som väckte en hel
del uppmärksamhet och förargelse.

Biblioteksbranden och mordet på Hypatia, dess olyckliga konfrontationer mellan antik filosofi
och kristendomen, blev dock inte stilbildande. Tvärtom skulle den kristna kyrkan bli den
viktigaste förmedlaren av antikens lärdom till Västeuropas medeltid. Den kristna teologin
och filosofin är en produkt av mötet mellan Jerusalem och Aten, mellan det judiska och det
grekiska tänkandet.

- Ur Sten Högnäs idéernas historia en översikt

roman? Enligt Maria Magdalena, Marianne Fredriksson