Anïs

Liberalismen, 1700-talets vetenskapliga och tekniska revolution, Gibbon och det romerska rikets nedgång och fall

Det samhälle som Carlyle kritiserade dominerades av den ekonomiska liberalismen. Ordet liberalism är bildat på det latinska ordet liber, fri. Det är beteckningen för både en ekonomisk och en politisk teori. På det ekonomiska fältet innebär liberalismen att regleringar, styrningar och tvång skall avskaffas så långt som möjligt. Liberalerna övertog de franska fysiokraternas term laissez-faire; ekonomin skulle sköta sig själv. Med en formulering från nationalekonomen Adam Smith skall en osynlig hand reglera det fritt verkande ekonomiska livet till allas bästa. Statens uppgift är att skydda individernas frihet, liv och egendom, men i övrigt skall samhället ingripa så lite som möjligt. Man brukar tala om en nattväktarstat.
På det politiska fältet för liberalerna på flera sätt traditionen från 1700-talets upplysning vidare. I grunden ligger en tämligen positiv syn på människan. Hon är inte ond. Hon är en förnuftig varelse, och det gäller att ge henne så fritt spelrum som möjligt. Liberalismen angrep de privilegier som vissa grupper i samhället fick genom arv - framför allt adeln. Alla människor, oberoende av familj och ursprung, ägde i grunden samma rättigheter. Detta innebar inte att liberalerna eftersträvade ekonomisk jämlikhet. Den som var duktig och hade framgång hade rätt till förmögenhet.
Den lassie-faire-liberalism som hade stort inflytande över det tidiga 1800-talets England brukar kallas Manchesterliberalism efter en grupp företagare och ekonomer i den snabbt växande industristaden Manchester. Men efter hand blev problemen allt mer uppenbara i ett samhälle som styrdes av ohämmad konkurrens. Man insåg att den fria marknaden ändå måste kombineras med sociala instatser från statens sida. Denna modifierade liberalism, socialliberalismen, är framför allt förknippad med John Stuart Mill.

Zapotekisk skulptur

Om en romare från tiden före Kristi födelse hade anlänt till det tidiga 1700-talets London, hade han inte haft så svårt att anpassa sig. Kommunikationerna var ungefär de samma - häst och vagn, fartyg med segel, till och med en och annan bärstol. Tekniken hade utvecklats, men principerna och tillämpningarna var i grunden de samma. Hade vår romare däremot hamnat 150 år längre fram i tiden, omkring år 1870, skulle han ha mött en fullständigt förändrad och för honom obegriplig värld. 

I det tidiga 1700-talet inleds den utveckling som brukar kallas den industriella revolutionen. Det börjar i Storbritannien, sprider sig under 1800-talet över den europeiska kontinenten, når Sverige mot 1800-talets slut, och har under 1900-talet förändrat i stort sett hela världen. Revolutionen kom igång via en växelverkan mellan teori och praktik. Å ena sidan finner vi den teoretiska vetenskap som hade utvecklats sedan sent 1500-tal, å den andra de tekniska och praktiska erfarenheterna bland hantverkare, tekniker och företagare.

Ett exempel på förbindelsen mellan teoretisk vetenska och praktisk teknologi är den klubb eller förening i Birmingham som kallade sig Lunar Society, ungefär Månföreningen. Namnet kom sig av att man möttes en gång i månaden vid fullmåne; valet av tidpunkt hände samman med att i en tid då gatu- och vägbelysningen var obefintlig ville vara säker på att hitta hem på kvällen. Till kretsen hörde kemisten Joseph Priestley och den skotske ingenjören James Watt, liksom dennes medarbetare mekanikern Matthew Boulton, snart Europas ledande producent av ångmaskiner. En fjärde medlem var Priestleys svåger, järnmagnaten John Wilkinson, som kunde producera cylindrar med den precision som Boultons och Watts ångmaskiner fordrade. Här sågs också författaren och naturvetaren Erasmus Darwin, biologen Charles Darwins farfar. Erasmus Darwins svåger, den framgångsrike porslinsfabrikören Josiah Wedgwood, och flera andra ingick också i kretsen.

John Wilkinson hade rykte om sig att vara ateist och politisk radikal, och det samma gällde flera andra i kretsen. De flesta var dock så kallade dissenters eller non-conformists, alltså frikyrkliga - flera bland dem kväkare. Erasmus Darwin var den enda som hade en formell akademisk utbildning. Frikyrliga personer personer var uteslutna från de engelska universiteten. Men för den som hade naturvetenskapliga intressen var detta egentligen inte någon större förlust. Oxford och Cambridge hade på 1700-talet inte mycket att erbjuda inom naturvetenskaperna. De betydligt bättre skotska universiteten tog emot frikyrkliga, och i England grundade dissenters flera utmärkta och praktiskt intriktade skolor.

Ukhahlamba 

En oktoberkväll 1764 vandrade den 27-årige engelsmannen Edward Gibbon tankfull omkring bland ruinerna på Capitolium. Den kvällen fick han idén till sitt livs vetenskapliga storverk Det romerska rikets nedgång och fall, ett jättearbete som avslutades först 24 år senare.

Edward Gibbon var en ganska fetlagd person och samtidigt fåfäng, en kombination som åtminstone britter har haft svårt att acceptera. Men även om mannen ansågs ganska löjlig kunde ingen förneka hans lärdom och flit, och, kanske framför allt, hans lysande formuleringskonst. Det romerska rikets nedgång och fall är ett av de få historiska verk från 1700-talet som fortfarande läses.

Gibbon var starkt präglad av upplysningen. Han beskriver den politiska historien som berättelsen om mänsklighetens brott och dårskaper, medan kulturen och vetenskapens historia visar människans storhet. Han var också starkt påverkad av Voltaires av den kristna kyrkan. I berättelsen om Roms nedgång och fall framhålls de kristnas oböjlighet och intolerans som en viktig faktor.

Det är på 1700-talet som en modern historieskrivning föds. Voltaire lämnar sitt bidrag med Om sederna (Essai sur les mœurs 1754). Historien beskrivs inte längre som en räcka av kungar och krig, eller en serie händelser styrda av Gud eller ödet. I stället vill historikern förklara skeendet med sociala, ekonomiska, politiska och kulturella faktorer.

- Sten Högnäs

En konst

Förnuftets tidevarv?; Kyrkan, inkvisationen och vetenskapen, Frankensteins monster

Skall 1700-talet kallas "förnufters tidevarv"? Så har epoken ofta beskrivits, och visst talar tidens lärda och författare ständigt om Förnuftet. Men hur definerar man detta förnuft?
Man brukar tala om två vägar till kunskap, dels rationalismen, grundad i förnuftet, och dels empirismen, grundad i erfarenheten. För att förstå skillnaden kan vi anknyta till en liknelse som bland andra Jonathan Swift, författaren till Gullivers resor, använder sig av.
Rationalisten, som sitter på sin kammare och tänker, kan jämföras med en spindel som väver sitt nät. Spindelns material är ett sekret avsöndrat ur den egna bakkroppen. På likartat sätt väver rationalisten vid skrivbordet långsamt fram en hel världsförklaring enbart med hjälp av tanke, logik och förnuft. Biet däremot är empirikern. Biet flyger runt bland traktens blommor, samlar erfarenheternas nektar och för hem sina rön och rikedomar till kupan. Där bearbetas de till nyttig och god honung. Som man kan förstå är biet - liksom den flitiga och sociala myran - en av upplysningstidens idealfigurer.
Om vi med förnuft menar logik och precisa matematiska resonemang, då är snarare 1600-talet - Galileos, Descartes och Spinozas århundrade - förnuftets tidevarv. Men om vi med förnuft menar en tro på erfarenheten som vägen till kunskap, en tro på det "sunda förnuftet", på det som engelsmännen kallar common sense, då stämmer beteckningen bättre på 1700-talet. Det som vi kan uttala oss med säkerhet om är vår egen erfarenhetsvärld, menade 1700-taös filosofer. Den som går utanför erfarenhetens gränser, som säger sig kunna förklara det ovetbara, han hamnar i orimligheter och tankeförvirringar. Det hade många i 1600-talet gjort, menade upplysningens företrädare.
De upplysta förhånade inte så sällan 1600-talets rationalister, deras försök att förklara allt och deras "kalla" eller "matematiska" förnuft. För den upplyste är förnuftet något mycket vagare. Särskilt under 1700-talets senare hälft beskrivs det snarast som intuition, en intuitiv känsla för vad som är rätt och sant. Naturen, eller Gud, har ju gett oss förnuftet som hjälp i livet, och den som följer sina naturliga impulser och sin instinkt, hamnar ofta rätt. Naturen uppfattas fortfarande som förnuftig. Det är först med darwinismen i nästa århundrade som man börjar uppfatta naturen som blind, utan ändamål, utan ett styrande förnuft.
De upplysta var alltså empirister. Enligt empirismen skapas vår världsbild av sinneserfarenheter. Vi ser en fågel, noterar dess färger, hör dess sång. Men de iakttagelserna är kanske också förbundna med känsloerfarenheter, med upplevelser av skönhet och glädje. Gränserna mellan sinnesintryck och känsla kan bli oklara. Det är som om 1700-talets Förnuft flyter samman med Känslan, med sensibiliteten, ja, till och m ed sensualiteten. Vis är den som har de djupaste och rikaste erfarenheterna. Aldrig har känslan och känsligheten hyllats som under detta sekel. Aldrig har det gråtits så lustfyllt. 1700-talet kunde med stor rätt kallas känslans tidevarv.

Relik, Teotihuacan, Mexico

Inkvisationen, den kyrkliga undersökningsdomstol som hade upprättats på 1200-talet, har åtskilligt på sitt samvete, och det lidande som den har förorsakat är stort. Men den gamla föreställningen att hundratusentals mäniskor skulle ha fått bestiga bålet är felaktig. Bara en bråkdel av de åtalade avrättades: under perioden 1550-1610 drygt 600 personer, eller i medeltal tolv om året, och därefter sjönk antalet dödsdomar betydligt. 

Tvärtemot vad som ofta har hävdats finns det heller inga otvetydliga exempel på att någon skulle ha bränts på bål för sin vetenskapliga övertygelses skull. Då Giordano Bruno brändes år 1600 på Campo dei Fiori i Rom skedde detta snarare för att han vägrade ta tillbaka sina kätterska åsikter i religiösa ting, inte för vetenskapliga teoriers skull. Den spanske läkaren Miguel Serveto (på latin Servetus) brändes 1553 av kalvinisterna i Genéve, sedan han hade lyckats undkomma den katolska inkvisationen. Men liksom i fallet Bruno gällde saken Servetus teologiska läror - han var närmast panteist och förnekade treenighetsläran.

Galileo Galilei ställdes förvisso inför rätta för sina vetenskapliga skrifters skull, men han avrättades inte, inte heller torterades han. Man lär dock ha visat honom tortyrinstrumenten, vilken ju kan sägas ha varit en form av psykisk tortyr. Fängelsedomen förvandlades ganska snart till husarrest, och Galileo kunde fortsätta med sin vetenskapliga verksamhet.

Det är under den sena delen av 1800-talet som dessa tre förvandlades till martyrer för vetenskapen. Tiden 1850-1900 kännetecknades av en "kulturkamp" mellan kyrkan och den moderna staten. Nu framställdes egentligen för första gången, vetenskapen och den religiösa tron som oförsonliga fiender. Mängder av statyer och minnesmärken över vetenskapliga martyrer placerades ut på ett för kyrkan utmanande sätt, i synnerhet i Italien. En mytologi utveckaldes. Galileo uppträdde knappast heller så käckt som det brukar framställas på tavlor och i äldre historieböcker. Han yttrde till exempel aldrig "Eppur si mouve" ("Och ändå rör sig hon [alltså jorden] sig"), utan avsvor sig alla felaktiga läror.

År 1992 erkände Vatikanen kyrkans missgrepp vad gäller Galileo och den kopernikanska teorin.

Litteratur: Kjell Jonsson Harmoni eller konflikt (1991)

Hapi i Heracleion i Thonis

Sommaren 1816 befinner sig en grupp unga engelsmän - genomsnittsåldern var 22 år - vid Genévesjöns strand i vad som närmast kan beskrivas som landsflykt. Det var skalden Percy Bysshe Shelley, Mary Godwin, som snart skulle bli Shelleys hustru, skalden George Gordon, mera känd som Lord Byron, vidare Marys halvsyster Claire Clairmont, ny Byrons älskarinna, och slutligen en läkare vid namn John Polidori. Sällskapet hade lämnat England kringvärvt av skandaler och rykten om äktenskapsbrott och incest.

På kvällarna roade man sig med samtal om möjligheten att skapa liv. Det föreslogs också att var och en skulle skriva en berättelse på detta tema, men endast två sådana producerades, Polidoris Vampyren, nu bortglömd och Mary Shelleys Frankenstein, den moderne Prometheus.

Mary Godwin var uppvuxen i ett intellektuellt och radikalt hem som dotter till filosofen och utopisten William Godwin och Mary Wollstonecraft, en av kvinnorörelsens pionjärer. En som umgicks i hemmet var den romantiska kemisten Humphry Davy. Det är tydligt att en av gestalterna i Mary Shelleys bok om Frankenstein och hans monster bär drag av Davy, nämligen Frankensteins karismatiske lärare Waldmann.

Boken speglar den samtida diskussionen kring elektriciteten som livskraften - monstret kallas ju till liv med hjälp av elektriska urladdningar. Att verkligheten efterhärmar dikten, om också inte överträffar den i detta fall, ser vi i ett expriment, som utförs ungefär samtidigt i Skottland: man gör ett misslyckat försök att återkalla en nyss avrättad till livet med hjälp av elektricitet.

Mary Shelleys bok tycks få en allt större uppmärksamhet och aktualitet idag, säkerligen på grund av de etiska frågor kring liv och död som den moderna medicinen och genetiken ställer oss inför.

1831 års upplaga.

- Sten Högnäs.

OMF

Framstegstanken, Tabellverket, Elektricitetsläran

Bibelns berättelse börjar med skapelsen och slutar med den yttersta dagen. Världen blir ingalunda bättre, tvärtom allt sämre ju mer vi närmar oss slutet. Under större delen av vår kristna historia har det synsättet varit det förhärskande. Den jordiska tillvaron präglas av synd och förfall.
Även på andra sätt kunde den tid man levde i framstå sm en förfallen period. Minnesmärkena från antikens Grekland och Rom vittnade om kulturer som på nästan alla områden tycktes ha överglänst samtiden. Men omkring år 1700 började en vändning märkas. Åsikten att världen utvecklades mot det bättre fördes allt oftare fram. Tekniken och vetenskapen gav självklara exempel. Något mer tveksam kunde man ställa sig till konsten och litteraturen och till människans eventuella moraliska förbättring. Alla var inte lika självklart gripna av framstegstanken. Voltaire och flera andra verkar snarare mena att det visserligen gick framåt för tillället, men att bakslagen ständigt hotade, att barbariet åter lurade runt hörnet så fort uppmärksamheten sviktade. Men framstegstanken växte i styrka och inflytande.
Optimismen hade sin grund i en tro på människans förnuft och på hennes förmåga att dra lärdom av erfarenheten. Ty om erfarenheterna blev fler och fler för varje generation och dessa erfarenheter bearbetades av människans förnuft, måste ju världen bli både bättre och mer utvecklad. Något slut på historien i form av en yttersta dom behövde man heller inte anta. Det var som om drömmen om himmelriket hade flyttats ner till den jordiska sfären.
Matematikern Jean Antoine Nicolas de Condorcet (1743-94) är en av framstegstankens mest vältaliga representanter. I Skiss till en historisk översikt över det mänskliga förnuftets framsteg tecknade han en storartad vision. Alla människor skall bli jämlika, vidskepelse, krig och sjukdomar utrotas och livslängden utsträckas till oanade mängder av år. Ironiskt nog skrev Condorect detta verk på flykt undan giljotinen. Han fängslades, men avled innan dödsdomen hann verkställas.

Charlotte Salomon, Kristallnacht

Tabellverket och folkbristen

Andan av nyttotänkande i 1700-talets Sverige låg bakom tillkomsten av Tabellverket 1749, föregångaren till SCB, Statistiska centralbyrån, Sverige (och Finland) har därmed världens äldsta befolkningsstatistik och ett unikt material som intresserar forskare från hela världen.

Den första sammanställningen visade ett så pinsamt låg befolkningssiffra, att statistiken hemligstämplades. En långdragen debatt om "folkbristen" kom att föras. Lösningarna och förslagen var många. Förbättringen av hygienen och sjukvården hade till en del humanitära motiv, men viktigare var nog de nationalekonomiska resonemangen. Stockholm var vid denna tid sannolikt Europas ohälsosammaste huvudstad med en dödlighet som vida översteg födelsetalen - befolkningstalet upprätthölls genom inflyttning från landet. År 1752 inrättades Serafimerlasarettet som det första moderna modellsjukhuset, och efterhand tillkom lasarett över hela landet. Också bakom minskningen av antalet avrättingar låg lika mycket ekonomiska som humanitära motiv, eftersom straffarbete och spinnhus gav arbetskraft. En mycket stor del av dödsdomarna hade gällt ogifta kvinnor som tagit livet av sitt nyfödda "oäkta" barn.

Man finner ofta i tidens statistiska litteratur en närmast chockerande koppling mellan människovärde och precist ekonomiskt värde. Jonathan Swifts "Ett anspråkslöst förslag" kan läsas som ett angrepp på den här människosynen. Ett exempel från 1700-talets svenska statistiska litteratur: En statistiker, E. O Runeberg, beräknar ett pojkbarns värde i vaggan till 416,7 daler. Då gossen nått tio års ålder är han värd 746,3 daler, och på höjden av sin arbetsförmåga är han värd 1 195 daler. Flickors ekonomiska värde är något lägre. Den som söndrar ett äktenskap "har gjort Staten fattigare på 4 782 Daler", räknar Runeberg ut. Han menar också att Sveriges (inklusive Finlands) potentiella folkmängd kunde vara 29 miljoner - den var då drygt två miljoner.

Den som finner 1700-talet cyniskt kan samtidigt tänka på att beräkningarna är likartade idag - Vägverkets eller försäkringsbolagens.

Litteratur: Karin Johannisson Den mätbara människan (1988).

Nintokus kofun

Biologin var romantikens älsklingsvetenskap. Men ett särskilt område inom de fysikaliska vetenskaperna skulle fascinera den romantiska generationen, nämligen elektricitetsforskningen. Redan på 1700-talet hade elektriciteten kommit i medicinskt bruk. Då införskaffade Linné en så kallad glaskulemaskin och prövade den med framgång på värkbruten jungfru Wenman. Prosten Hjortberg i Släps socken i Halland behandlade patienter från hela Syd- och Västsverige - ända frå Norge kom patienter och fick elektriska stötar - "så att de raglade därvid".

I synnerhet ett expriment av italienaren Luigi Galvani mot slutet av 1700-talet gav anledning till att elektriciteten kom att förknippas med den hemlighetsfulla "livskraften". Galvani visade nämligen 1791 att avskurna djurlemmar ryckte till om elektrisk ström tillfördes,

Termen för denna livskraft kom att bli animal magnetism. En österikare vid namn Franz Anton Mesmer gjorde strax före revolutionen stor lycka som socitetsläkare i Paris med sina kurer, baserade på den animala magnetismens principer. Det mesta i hans verksamhet måste nog betecknas som kvacksalveri och ockultism. En undersökningskommission tillsattes, i vilken bland andra den berömda amerikanske vetenskapsmannen och politikern Benjamin Franklin ingick, och magnetisören Mesmer förvisades. Verksamheten föll i vanrykte. Mesmers namn lever dock kvar i det engelska verbet mesmerize, förtrolla. Då den vetenskapliga forskningen kring den animaliska magnetismen och dess eventuella medicinska värde åter tog fart under sent 1800-tal valdes i stället termerna hypnos (av grekiskans ord för sömn) och hypnotisör.

Enligt Schellings polaritetsfilosofi ansågs världen vara uppbyggd i ett samspel mellan två motsatta principer, ungefär som den elektriska kraften skapas av en plus- och en minuspol. Schelling själv var mycket intresserade av elektricitetslärans utveckling, och det finns en hel del tecken på att han i sin tur påverkade en del forskare på området. Åtminstone en av elektricitetsforskningens stora pionjärer, dansken Ørsted, arbetade inom den schellingska traditionen. Hans Christian Ørsted (1777-1851) var den som visade att elektrisk ström påverkar och påverkas av magnetism. Hans forskning blev  en av de viktiga förutsättningarna för den omvälvande tekniska och industriella utvecklingen under det sena 1800-talet: generationer och elektriska motorer är tillämpad elektromagnetism. Ørsteds tänkande var genomsyrat av den romantiska naturuppfattningen - ett av hans största verk bär den karakteristiska titeln Anden i naturen.

Också andra av den tidens fysiker och kemister var påverkade av romantikens anda. Det gäller till exempel engelsmannen Humphry Davy (1778-1829), den förste som framställde elektriskt ljus. Davy umgicks i kretsen av romantiska poeter och skrev själv dikter i samma anda. Också Davys mest berömda elev, Michael Faraday, är påverkad av samma anda. Faraday menade att allt i naturen - elektriciteten, magnetismen, ljuset, de kemiska processerna - var uttryck för samma grundläggande kraft.

En av de stora teorierna vid 1800-talets mitt, den om energins omvandlingar, formluerades av en hel rad personer ungefär samtidigt och oberoende av varandra. Också energiprincipen är på sitt sätt en tillämpning av den romantiska naturfilosofin: hela världen är ett slutet system av krafter. Energin, den grundläggande kraften är oföränderlig, men den omvandlas ständigt, uppträder i oändligt varierade former.

Den animaliska magnetismen. Patienter ur sociteten behandlas enligt Franz Anton Mesmers läror. De flesta är samlade kring en rund behållare med utspädd svavelsyra ur vilken järnstänger sticker fram. Till vänster överför magnetisören sin helande kraft direkt via handpåläggning.

- Sten Högnäs

Armbåge

Florens och renässanshumanismen, revolution, naturtillståndet och de mänskliga rättigheterna.

Vid medeltidens slut var norra Italien Europas ekonomiskt och kulturellt mest utvecklade område. Många av de rika handelsstäderna var egentligen självständiga stater - furstedömen som Milano och Modena eller republiker som Genua och Venedig. En fjärdedel av de universitet som hade grundlagts i Europa före 1500 var italienska; de mest berömda låg i Bologna och Padua.
Den stad som framför andra blev renässansens huvudstad är Florens, Dantes, Petrarcas och Boccaccios hemstad. Här var släkten Medici den ledande. Via bankverksamhet hade medicéerna efterhand byggt upp en förmögenhet och ett inflytande, som gav dem den politiska makten i hemstaden. Snart innehade släkten påvestolen i Rom och den gifte in sig i Europas furstehus.
Vid medicéernas hov i Florens samlades en krest lärda med livligt intresse för de klassiska texterna. En del verk av författare från den antika storhetstiden hade nog bevarats genom medeltiden, via avskrifter och via översättningar gjorda inom den islamska världen. Åtskilligt hade förvrängts på vägen. Felöversättningar och missförstånd var vanliga. Den osedlige skalden Ovidius hade censurerats, och Aristoteles hade fått kristna förtecken osv. Men nu på 1400- och 1500-talen kunde de gamla skrifterna återställas till sin ursprungliga form, och en hel del av detta arbete utfördes i Florens. Andra klassiska texter var helt nya för västeuropa och väntade på sin översättning från det grekiska originalet. Allt detta blev de så kallade humanisternas uppgift.
Humanisterna tyckte sig åter ha en levande kontakt med den antika världen. Den klassiska epokens, Atens och Roms, livshållning blev ett ideal - bildning och kroppslig elegans i förening, en sund själ i en sund kropp, inte munkens asketiska kroppsförnekelse. Så utvecklades ett gentlemannaideal som var levande ännu i tidigt 1900-tal.
I den akademi som Lorenzo di Medici samlade kring sig i Florens ingick humanisterna Pico della Mirandola och Marsilio Ficino, konstnärerna Botticelli och Michelangelo och historikern och moralfilosofen Machiavelli. Studiet av Platons skrifter var det centrala temat, och arbetet med att översätta dem till latin utfördes framför allt av Ficino.
Renässansen är i många stycken en renässans för Platon.

Ulrika Eleonora den yngre

Med den naturvetenskapliga revolutionen brukar man mena den utvecklingen som inleddes med Copernicus heliocentriska teori 1543 och fick sin slut. och höjdpunkt med Newtons teori om tyngdlagen 1687. Det är en process som i grunden förvandlar européernas världsbild. Det kan tyckas vara en lång revolution, nästan ett och ett halvt århundrande. Men som den verkligt revolutionära perioden framstår det tidiga 1600-talet, och här är italienaren Galileo Galilei den centrala gestalten. Det är dock på 1500-talet som det hela tar sin början.

Ahnighito

Ordet revolution
Det latinska ordet revolutio betyder egentligen cirkelrörelse eller kertslopp. Under antiken och medeltiden användes termen i synnerhet om himlakropparnas, alltså planeters och stjärnors cirkelrörelser. Copernicus berömda bok från 1543 heter just De revolutionibus orbium coelestium (om de himmelska sfärernas kretslopp). Termen revolution överförflyttades så småning om till det politiska och samhälleliga området. Vid 1700-talets slut hade ordet fått sin moderna betydelse: en våldsam politisk omvälvning, som återställer en ursprungligare och rättvisare ordning - historiens hjul hade så att säga gått varvet runt. Från och med 1800-talet har den revolutionära utvecklingen beskrivits som en uppåtgående spiral - en återgång till ursprungsläget, men på en högre nivå.

Med naturtillståndet menades det ursprungstillstånd som människan levde i innan civilisation och samhälle hade utvecklats. Naturtillståndet kunde beskrivas som olyckligt och katastrofalt - med den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes formulering som "ensamt, djuriskt, smutsigt och kort". Lockes och Rousseaus är mindre deprimerande. De skildrar naturtillståndet som tämligen lyckligt, och det är den linjen som kom att dominera.
Alla naturrättens teoretiker var överens om att människan från början hade ägt naturliga rättigheter, sådant som rätten till liv och frihet - enligt somliga också egendom. För att skydda dessa rättigheter och för att kunna leva i trygghet hade människorna ingått en frivillig överenskommelse, ett samhällsfördrag. Så hade samhället uppstått.
Människorna hade alltså gått in i samhället frivilligt. Regeringsmakten var till för medborgarnas bästa. En regering eller en furste som kränkte medborgarnas rättigheter kunde därför avsättas. Det var med sådana argument som de engelska kolonierna i Nordamerika bröt banden med moderlandet och 1776 förklarade sig ha bildat Amerikas Förenta Stater.
I Frankrike fick den här typen av resonemang minst lika dramatiska följder. Den enväldiga kungamakten ansågs kränka medborgarnas rättigheter. Hur stämde det överens med människornas naturliga rättigheter att vissa tjänster var reserverade för adelspersoner, samtidigt som begåvade icke-adliga människor uteslöts? Detta missnöje och de teorier som gav filosofiskt stöd åt missnöjet var en av de förutsättningarna för den franska revolutionen 1789.
Också Montesquieus skrifter fick en genomgripande betydelse. Charles-Louis de Secondat de Montesquieu (1689-1755) publicerade 1721 Persiska brev, ibland betecknade som den första viktiga upplysningskriften. Skildringen av två persiska adelsmäns intryck och förundran under en resa genom Europa blir en satir över det samtida Europas politiska, kyrkliga och sociala förhållanena. Montesquieus maktdelningslära (Lagarnas anda 1748) är i sig ett angrepp på det franska enväldet. Läran speglas troget i den amerikanska författningen från 1789, med tre krafter som balanserar varandra: den lagstiftande (kongressen), den verkställande (presidenten och regeringen) och den dömande (Högsta domstolen).

Bandelier nationalmonument

Deklarationer om de mänskliga rättigheterna
Det andra stycket i Förenta Staternas självständighetsförklaring från den 4 juli 1776 lyder: "Vi anser dessa sanningar för självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare begåvats med vissa oförytterliga rättigheter; att bland dessa är liv, frihet och strävan efter lycka." Ett problem som snart skulle skada den unga republiken tangeras redan här - slaveriet. Den man som formulerade självständighetsförklaringen, Thomas Jefferson, var själv slavägare. Den sarkastiske engelsmannen Samuel Johnson kunde kommentera: "Hur kommer det sig att vi hör de ljudligaste ropen på frihet just från slavdrivare?"
Det första utkastet till den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna 13 år senare skrevs av Gilbert de Lafayette, en fransk militär som blivit hjälte i USA:s frihetskrig och som var George Washingtons vän och beundrare. Som aktör i den franska revolutionen 1789 kallades Lafayette "Hjälten från de två världarna". Råd och hjälp vid utformandet av deklarationen fick Lafayette av Jefferson, nu den unga amerikanska republikens ambassadör i Paris. I den franska versionen heter det: "Människorna föds och förbliver fria och till rättigheterna likställda. Sociala skillnader må grunda sig allenast på allmänt intresse."
Revolutionens slagord var frihet, jämlikhet, broderskap. Broderskap, alltså - så långt som till lika rättigheter för kvinnor sträckte man sig inte. I protest skrev Marie Gouze (1748-93), kallad Olympe de Gouges, år 1791 en deklaration om kvinnornas rättigheter, modellerad efter 1789 års deklaration. Den proklamerades i namn av "det kön som är överlägset i skönhet och mod under moderskapets lidande". Marie Gouze, som tillhörde revolutionens högerflygel, giljotinerades under det så kallade skräckväldet.
Förenta nationernas deklaration från 1948 och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950 följer i stora drag 1700-talets deklarationer.

Litteratur: Ronny Ambjörnsson och Gunnar Eriksson (red.), Europeiska urkunder (1998)

- Sten Högnäs

Mötet med nya världar, Pico della Mirandola och Jean-Paul Sartre, Moralen och ekonomin

Den period vi närmast skall skildra, 1450-1700, var en tid av expansion, i synnerhet för Västeuropa. Geografiskt, eftersom den Nya världen, alltså den amerikanska kontinenten, upptäcktes och koloniserades, och man seglade runt Afrika till Indien, till Kina, den ostindiska övärlden osv. Vi bör komma ihåg att de geografiska "upptäckterna" var en europeisk erfarenhet: områdena man kom till var förstås välkända för andra folk långt tidigare. Portugisen Vasco da Gama nådde i slutet av 1400-talet fram till Indien sjövägen, och den här delen av världen öppnades därmed för europeisk handel. Men de arabiska handelskontakterna landsvägen från medelhavsområdet till Indien var redan välutvecklade. Typiskt är att en av de första som Vasco da Gama mötte i Calicut i södra Indien var en spansktalande tunisier. Vid den här tiden var Malacka i nuvarande Malaysia världens ledande handelscentrum, där araber, perser, indier och kineser möttes och ett åttiotal språk talades.
Men också själva världsalltet tycktes vidgas för européerna. Den kopernikanska revolutionen inom astronomin gjorde att medeltidens rätt hemtrevliga och begränsade universum sprängdes, och snart tyckes världen öppnas mot oändligheten och mot otaliga nya världar. Omvänt avslöjade mikroskopet snart nya universa i det lilla; man skådade in i kvalstrens, toffeldjurens och amöbornas hemlighetsfulla värld.
I allt detta föränrades också synen på människan och den mänskliga existensen. Människan var storslagen i sin utblick och sin förmåga att avslöja naturens hemligheter. Men hon kunde också känna sig förvirrad och utlämnad i en allt väldigare och mer oöverskådlig värld.
Det var en omvälvande tid. Men detta innebar inte att man alltid förkastade allt det gamla. I renässansen, den strömning som inleder den nya tiden, finner vi tvärtom en återgång till källorna - till antikens kultur och vetenskap i deras ursprungliga form.

Venusfigurin från Kostenki

Pico della Mirandola - är människan ängel eller djur?

Giovanni Pico della Mirandola (1463-94) tillhörde den lärda kretsen i Florens under familjen Medicis storhetstid. Picos mest berömda verk är Om människans värdighet. Visserligen är titeln på verket inte förmlulerad av författaren själv, utan tillagd strax efter dennes död, men den ger en god bild av tendensen i skriften.
I Picos skrift säger nämligen Gud till Adam att han har bestämt väsen och natur för alla levande varelser. Men för människans del är ingenting fastslaget: "Varken en bestämd ort eller en gestalt som är din egen, eller någon uppgift som är säregen för dig har vi givit dig, Adam." Människan kan välja att sjunka ner till djurens nivå, men hon kan också höja sig "till de högre former som är gudomliga".
I renässansens och medicéernas Florens finner vi ett starkt intresse för mystik och magi. Pico är också den som för en kristen läskrets introducerar den talmystik som återfinns i judiska kabbalan, enligt vilken bokstäverna i den heliga skrift (Gamla testamentet) antas ha siffervärden. Genom ett slags rebuslösning kan den som är insatt i kabbalans mysterier läsa och tolka Guds hemligaste budskap.

Pico della Mirandola och Jean-Paul Sartre

Ibland har Picos syn på människan jämförts med 1900-tals filosofen Jean-Paul Sartre och den riktning inom 1900-tals filosofin som brukar kallas existensialism. Att Sartre ger sin kanske mest lättillgängliga bok titeln Existensialismen är en humanism (1946) kan möjligen ses som en anknytning till renässanshumanismens tankevärld.
"Existensen försegår essensen", säger Sartre, eller vardagligare uttryckt: Vi har tilldelats livet, existensen, men innhållet i och meningen med våra liv - livets "essens" - måste vi skapa själva: "Människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till."
Femhundra år tidigare hade Pico tolkat Guds ord till Adam på följande sätt: "Varken himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig har vi gjort dig, på det att du liksom din egen skulptör och formare fritt och ärofullt må kunna ge dig den gestalt du helst vill ha."
Den viktiga skillnaden är att Sartre förnekar Guds existens, medan Pico relaterar sin syn på människan till en gudomlighet. Sartres värld är meningslös, men renässansfilosofens är full av mening. Den insiktsfulla människan finner ständigt tecken på Guds visdom och skaparkraft.

Litteratur: Giovanni Pico della Mirandola Om Människans värdighet. Inledning, översättning och kommentarer av Rolf Lindborg (1996).

Katarina Gustavsdotter Stenbock

Moralen och ekonomin

Bland synderna brukar i synnerhet tre framhållas, ärelystnaden, vällusten och girigheten. Efterhand förändrades dock synen på moralen, och den mänskliga naturen. Det som tidigare hade betraktats som synder eller laster, kunde snart framställas som naturliga delar av den mänskliga naturen, ja, till och med som nyttiga och nödvändiga. Ett tidigt exempel på detta ges i skrift av den engelske läkaren Bernard de Mandeville, Bifabeln frpn 1714:

Till en kupa kommer ett moralfilosofiskt bi som predikar dygd och sedlighet och varnar för alla laster. Bina låter sig övertygas, och alla beslutar sig för att leva oklanderligt och moraliskt. Men följden blir att allt nyttigt arbete avstannar, och bikupan förfaller. Alla sitter overksamma och betraktar sin egen förträfflighet. Bina märker snart att det gamla, mer omoraliska sättet att leva ändå var förnuftigare. Således har det visat sig att laster som ärelystnad, grighet och vällusten, i synnerhet den sexuella lusten, är nödvändig för varje samhälles utveckling och fortstånd. Mandevilles slutsats blir: Private vices, Publick benefits - den enskildes laster är till samhällets bästa.

Mandevilles bifabel och den debatt som den gav upphov till visar hur en ny syn på samhället och det ekonomiska livet höll på att utvecklas. Kanske var det bäst för samhället om helt enkelt släppte människornas drivkrafter fria? Regleringarna och den stränga kontrollen kunde ersättas av marknadskrafternas fria spel. På samma sätt som naturen var en välfungerande helhet utan att vi reglerar den, kunde det ekonomiska livet styras av en osynlig hand. Bland dem som inspirerades av Mandevilles bifabel finner vi den skotska moralfilosofen och nationalekonomen Adam Smith (1723-90), den ekonomiska liberalismen stora föregrundsgestalt. Det är Smith som i Wealth of Nations 1776 talar om "den osynliga handen".

Det berättas att den franske konungen skall ha frågat läkaren och ekonomen Quesnay vad denne skulle göra om han vore kung. Ingenting, svarar Quesnay. Men vem skall då styra? frågar konungen. Naturen! svarar Quesnay. Historien är sannolikt påhittad, men sammanfattar det nya förhållningssättet. Den ekonomiska riktning som Quesnay företräder brukar kallas fysiokratism eller fysiokrati, ett ord som betyder just "naturens välde". Det är från fysiokraterna som uttrycket laissez-faire eller "låt gå" härstammar. Frasen övertogs av de brittiska liberalerna. Ekonomin skall tillåtas att verka fritt utan reglering från samhällets sida.

- Sten Högnäs