Att ge något ett ansikte ...
En originell och användbar 80-talsanvändning, som under 90-talet korrumperades till klyscha för att slutligen gå under i verbalt pajaseri ...
År 1989 slutade den finlandsfödde modedesignerns Sighsteen Herrgård kampen mot sin sjukdom. Herrgård led av aids, en sjukdom som man då ännu undvek att tala om. Oförfärat och känsligt spred Herrgård under sin sista livstid kunskaper om HIV och aids och bröt ner fördomar; det var i hög grad hans förtjänst att man lärde sig bekämpa hemlighetsmakeriet, han gav aids ett ansikte.
Uttrycket blev populärt och användes snart i tid och otid. Vid 90-talets mitt spred sig clowneriet. Kåsören Swanberg i Svenska Dagbladet skrev om Leif "Loket" Olsson: "Man kan säga att det är Loket som gett artigheten ett TV-ansikte. Loket bockar tre gånger inför varje telefonsamtal: han bockar välkommen, han bockar när han gratulerar till vinsten och han bockar till avsked. Om inte den killen snart får nackspärr ..." (SvD 15 mars 1996).
Efter politiska beslut i kärnkraftsfrågan (1997) skrev samma tidnings vanligen så självbehärskande TV-kritiska Carl Otto Werkelid att "Anders Sundström - - - klev glatt upp och gav flishögen ett ansikte". Sundström var då energiminister och med "flishögen" menas (i vart fall om man gör en välvillig tolkning) en av de föreslagna förnyelsebara energikällorna. Men då Nordvästra Skånes Tidningar (1997) synbarligen på allvar meddelade om vår ryskfödde svenska idrottskvinna Ludmila Engquist att "Ludmila gav häcken ett ansikte", ja då får vi konstatera att våra språkliga energikällor slutligen har drabbats av härdsmälta.
- Per-Anders Hellqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar