Man brukar tala om två vägar till kunskap, dels rationalismen, grundad i förnuftet, och dels empirismen, grundad i erfarenheten. För att förstå skillnaden kan vi anknyta till en liknelse som bland andra Jonathan Swift, författaren till Gullivers resor, använder sig av.
Rationalisten, som sitter på sin kammare och tänker, kan jämföras med en spindel som väver sitt nät. Spindelns material är ett sekret avsöndrat ur den egna bakkroppen. På likartat sätt väver rationalisten vid skrivbordet långsamt fram en hel världsförklaring enbart med hjälp av tanke, logik och förnuft. Biet däremot är empirikern. Biet flyger runt bland traktens blommor, samlar erfarenheternas nektar och för hem sina rön och rikedomar till kupan. Där bearbetas de till nyttig och god honung. Som man kan förstå är biet - liksom den flitiga och sociala myran - en av upplysningstidens idealfigurer.
Om vi med förnuft menar logik och precisa matematiska resonemang, då är snarare 1600-talet - Galileos, Descartes och Spinozas århundrade - förnuftets tidevarv. Men om vi med förnuft menar en tro på erfarenheten som vägen till kunskap, en tro på det "sunda förnuftet", på det som engelsmännen kallar common sense, då stämmer beteckningen bättre på 1700-talet. Det som vi kan uttala oss med säkerhet om är vår egen erfarenhetsvärld, menade 1700-taös filosofer. Den som går utanför erfarenhetens gränser, som säger sig kunna förklara det ovetbara, han hamnar i orimligheter och tankeförvirringar. Det hade många i 1600-talet gjort, menade upplysningens företrädare.
De upplysta förhånade inte så sällan 1600-talets rationalister, deras försök att förklara allt och deras "kalla" eller "matematiska" förnuft. För den upplyste är förnuftet något mycket vagare. Särskilt under 1700-talets senare hälft beskrivs det snarast som intuition, en intuitiv känsla för vad som är rätt och sant. Naturen, eller Gud, har ju gett oss förnuftet som hjälp i livet, och den som följer sina naturliga impulser och sin instinkt, hamnar ofta rätt. Naturen uppfattas fortfarande som förnuftig. Det är först med darwinismen i nästa århundrade som man börjar uppfatta naturen som blind, utan ändamål, utan ett styrande förnuft.
De upplysta var alltså empirister. Enligt empirismen skapas vår världsbild av sinneserfarenheter. Vi ser en fågel, noterar dess färger, hör dess sång. Men de iakttagelserna är kanske också förbundna med känsloerfarenheter, med upplevelser av skönhet och glädje. Gränserna mellan sinnesintryck och känsla kan bli oklara. Det är som om 1700-talets Förnuft flyter samman med Känslan, med sensibiliteten, ja, till och m ed sensualiteten. Vis är den som har de djupaste och rikaste erfarenheterna. Aldrig har känslan och känsligheten hyllats som under detta sekel. Aldrig har det gråtits så lustfyllt. 1700-talet kunde med stor rätt kallas känslans tidevarv.
Relik, Teotihuacan, Mexico
Inkvisationen, den kyrkliga undersökningsdomstol som hade upprättats på 1200-talet, har åtskilligt på sitt samvete, och det lidande som den har förorsakat är stort. Men den gamla föreställningen att hundratusentals mäniskor skulle ha fått bestiga bålet är felaktig. Bara en bråkdel av de åtalade avrättades: under perioden 1550-1610 drygt 600 personer, eller i medeltal tolv om året, och därefter sjönk antalet dödsdomar betydligt.
Tvärtemot vad som ofta har hävdats finns det heller inga otvetydliga exempel på att någon skulle ha bränts på bål för sin vetenskapliga övertygelses skull. Då Giordano Bruno brändes år 1600 på Campo dei Fiori i Rom skedde detta snarare för att han vägrade ta tillbaka sina kätterska åsikter i religiösa ting, inte för vetenskapliga teoriers skull. Den spanske läkaren Miguel Serveto (på latin Servetus) brändes 1553 av kalvinisterna i Genéve, sedan han hade lyckats undkomma den katolska inkvisationen. Men liksom i fallet Bruno gällde saken Servetus teologiska läror - han var närmast panteist och förnekade treenighetsläran.
Galileo Galilei ställdes förvisso inför rätta för sina vetenskapliga skrifters skull, men han avrättades inte, inte heller torterades han. Man lär dock ha visat honom tortyrinstrumenten, vilken ju kan sägas ha varit en form av psykisk tortyr. Fängelsedomen förvandlades ganska snart till husarrest, och Galileo kunde fortsätta med sin vetenskapliga verksamhet.
Det är under den sena delen av 1800-talet som dessa tre förvandlades till martyrer för vetenskapen. Tiden 1850-1900 kännetecknades av en "kulturkamp" mellan kyrkan och den moderna staten. Nu framställdes egentligen för första gången, vetenskapen och den religiösa tron som oförsonliga fiender. Mängder av statyer och minnesmärken över vetenskapliga martyrer placerades ut på ett för kyrkan utmanande sätt, i synnerhet i Italien. En mytologi utveckaldes. Galileo uppträdde knappast heller så käckt som det brukar framställas på tavlor och i äldre historieböcker. Han yttrde till exempel aldrig "Eppur si mouve" ("Och ändå rör sig hon [alltså jorden] sig"), utan avsvor sig alla felaktiga läror.
År 1992 erkände Vatikanen kyrkans missgrepp vad gäller Galileo och den kopernikanska teorin.
Litteratur: Kjell Jonsson Harmoni eller konflikt (1991)
Hapi i Heracleion i Thonis
Sommaren 1816 befinner sig en grupp unga engelsmän - genomsnittsåldern var 22 år - vid Genévesjöns strand i vad som närmast kan beskrivas som landsflykt. Det var skalden Percy Bysshe Shelley, Mary Godwin, som snart skulle bli Shelleys hustru, skalden George Gordon, mera känd som Lord Byron, vidare Marys halvsyster Claire Clairmont, ny Byrons älskarinna, och slutligen en läkare vid namn John Polidori. Sällskapet hade lämnat England kringvärvt av skandaler och rykten om äktenskapsbrott och incest.
På kvällarna roade man sig med samtal om möjligheten att skapa liv. Det föreslogs också att var och en skulle skriva en berättelse på detta tema, men endast två sådana producerades, Polidoris Vampyren, nu bortglömd och Mary Shelleys Frankenstein, den moderne Prometheus.
Mary Godwin var uppvuxen i ett intellektuellt och radikalt hem som dotter till filosofen och utopisten William Godwin och Mary Wollstonecraft, en av kvinnorörelsens pionjärer. En som umgicks i hemmet var den romantiska kemisten Humphry Davy. Det är tydligt att en av gestalterna i Mary Shelleys bok om Frankenstein och hans monster bär drag av Davy, nämligen Frankensteins karismatiske lärare Waldmann.
Boken speglar den samtida diskussionen kring elektriciteten som livskraften - monstret kallas ju till liv med hjälp av elektriska urladdningar. Att verkligheten efterhärmar dikten, om också inte överträffar den i detta fall, ser vi i ett expriment, som utförs ungefär samtidigt i Skottland: man gör ett misslyckat försök att återkalla en nyss avrättad till livet med hjälp av elektricitet.
Mary Shelleys bok tycks få en allt större uppmärksamhet och aktualitet idag, säkerligen på grund av de etiska frågor kring liv och död som den moderna medicinen och genetiken ställer oss inför.
1831 års upplaga.
- Sten Högnäs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar