I påståendet: "åsiktsfrihet får inte innebära att det är tillåtet att framföra vilka åsikter som helst" instämmer 36 procent. Och 16 procent instämde ej.
Alltså, redan genom Folket i Bild/Kulturfronts första parol, Försvar för Yttrande- och Tryckfriheten, är vi en extrem minoritet.
Man kan naturligtvis tycka att det är nedslående. Men man kan också känna sig än mer övertygad om att kampen för de demokratiska fri- och rättigheterna aldrig är vunnen.
Just nu är politiker och myndigheter igång för att inskränka föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten. Ursäkten den här gången heter rasism.
En del skräniga och förvirrade smågrupper bestående av socialt missanpassade arbetslösa ungdomar med rakade huvuden och pjäxor har fått förtjust förfasande publicitet på sista tiden. Man behöver varken underskatta eller överskatta problemet. Rasism skall som alla antidemokratiska idéer bekämpas.
Så långt är vi överens till och med myndigheter och politiker. Men så kommer vi till vägvalet. Man kan nämligen tänka sig att demokratin skall värja sig med demokrati mot odemokratiska idéer.
Den andra möjligheten är att ge antidemokraterna rätt, att underkänna demokratin genom att ta till förbud mot felaktiga idéer.
Självfallet blir det vägvalet närmast till hands för ett stort antal bekymrade svenska politiker.
Till hösten skall riksdagen ta ställning till flera motioner som vill inskränka föreningsfriheten genom att förbjuda rasistiska organisationer. En av motionerna är en fempartsmotion, och i Svenska Dagbladet (1 juni 87) uppträder den moderate riksdagsmannen Sven Munke till försvar för sina antidemokratiska idéer.
Han vill givetvis skydda "ungdomar och andra lättledda personer" genom lite nya förbud. Hans argument är två. För det första är alla som inte är för ett förbud mot rasistiska organisationer själva rasister. För det andra är "det ju FN som står bakom det här och där arbetar ju inte vilka töntar som helst".
Han syftar alltså på en känd gammal FN-rekommendation för förbud mot rasistiska organisationer. En del länder, däribland Sovjetunionen, har dragit samma praktiska slutsatser som Sven Munke (m).
Med töntar som Sven Munke duger det alltså inte att diskutera småttigheter som demokratins grundprinciper. Sånt förstår dom ju inte.
Låt oss därför anföra en del mindre viktiga, men praktiska, argument. Sven Munke med flera tror alltså att det skall gå att förbjuda Nordiska Rikspartiet och Sverigepartiet med en lag mot rasistiska organisationer. Då har Sven Munke bevisbördan. Rasister av det här slaget brukar inte gå med på att dom är rasister. De har ingenting emot invandrare, inte alls, det är bara den ohämmade invandringen de vill begränsa. De har ingenting emot politiska flyktingar, tvärtom. Bara det är riktiga politiska flyktingar osv.
Det kan bli kostliga rättegångar. Antingen klarar sig rasisterna - och får god reklam och lysande publicitet. Eller också döms de och blir martyrer och får god reklam och lysande publicitet. Förmodligen klarar de sig.
Men eftersom det inte är vilka töntar som helst, enligt Sven Munke, som arbetar i FN så måste vi väl rimligtvis förlita oss på FNs definitioner av rasistiska organisationer.
FNs medlemsländer har med överväldigande majoritet slagit fast att sionism är rasism. Sverige tillhör visserligen den lilla extrema minoritet som röstade emot. Men saken är klar, sionism är rasism.
De sionistiska organisationerna erkänner givetvis att de är sionistiska. Deras föreningsnamn säger ofta saken rent ut, Sionistiska federationen, WIZO och allt vad de heter. I deras fall är alltså skuldfrågan klar a priori.
Nå, Sven Munke med flera, vad tycks om en lag som bara kanske med svårighet kan tillämpas på rasisterna i Sverigepartiet men med stor säkerhet kan tillämpas på ett stort antal judiska eller sionistiska organisationer?
Vad yttrandefrihetens fiender således inte begriper är att förbud mot mot olämpliga åsikter slår blint och vilt.
För undvikande av missförstånd eller möjlighet till skamcitat vill jag passa på att påpeka att jag givetvis anser att sionismen är en rasistisk ideologi och att jag givetvis aldrig skulle vilja förbjuda sionistiska organisationer.
Nå men förbudstanken är tydligen omöjlig att utrota i Sverige.
Den moraliskt högstående och synnerligen anständige advokaten Peter Nobel har nyligen blivit statlig myndighet, Ombudsmannen mot Etnisk Diskriminering.
I ett cirkulär som han nyligen sänt till massmedierna uppställer han, den statliga myndighetens ex officio, ett antal regler för hur de fria massmedierna skall inskränka sig i förhållande till utlänningar och immigranter. Exempelvis skall "skadliga verkningar motverkas genom ansvarsfull och omdömesgill publicitet" (regel 1) eller skall "känsliga uppgifter inte publiceras utan att man även ger tillgång till deras bakgrund" (regel 3) eller skall dessa känsliga uppgifter, vilka de nu är och vem som nu skall definiera det, "alltid sättas in i sitt sammanhang" (regel 4), vilket sammanhang det nu är och vem som nu skall fastställa det.
Vidare "bör en negativ uppgift kunna balanseras mot en positiv, så att man uppnår en riktig och rättvis skildring" (regel 5) och slutligen "tål inte delar av verkligheten att citeras lösryckta ur sitt sammanhang" (regel 8).
Denna offentliga statliga handling är diarieförd 1987-03-23. Givetvis har den gått spårlöst förbi - åtminstone såtillvida att ingen publicist protesterat mot vansinnigheterna.
Som sommarlek föreslår jag yttrandefrihetens vänner följande. Försök att omforma de här reglerna till praktisk journalistik. Exempel. Snattande zigenare gripna. Skall balanseras med vadå? De har inte alltid snattat? De har vid ett flertal tillfällen besökt affärer utan att snatta? Dock snattar en mycket stor del av zigenarna inte alls?
Om ombudsmannen mot diskriminering får sin vilja igenom skrev jag just förbjudna ord. Men om ingen hör er och ni diskuterar i vad som kan kallas slutna sällskap, dock utan att formerna blir sådana att man kan kalla er organisation, är diskussionen ännu så länge fri. Trevlig sommar!
Jan Guillou
FiB/Kulturfront 12/1987
Ivar Arosenius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar