Tycho Brahe, Reformationen, Pierre Abélard (typ), Hermetism Alkemi och Kemi

En vinterkväll år 1572 upptäckte den danske adelsmannen, astronomen och alkemisten Tycho Brahe (1546-1601) en alldeles ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeia. Under flera månder kunde stjärnan iakttas. Den befann sig uppenbarligen utanför månens bana i fixstjärnornas sfär. Den flyttade sig inte - det var således inte fråga om någon komet. Brahe kunde visa att det var fråga om en ny stjärna. En förändring kunde iakttas i himlarna, de sfärer som ända sedan antiken hade betraktats som oföränderliga. Brahe gav en övertygande vetenskaplig beskrivning av fenomenet i skriften Den nya stjärnan 1573.
Några år senare byggde Tycho Brahe sitt slott Uranienborg på ön Ven i Öresund. Här uppförde han också ett fristående astronomiskt observatorium, Stjärneborg. Han stannade på Ven i ett par decennier, ända tills han kallades till Prag som kejserlig astronom, där Johannes Kepler blev hans assistent. Brahes mycket noggrant utförda observationer och tabeller blev en förutsättning för Keplers revolutionerande insatser inom astronomin.
Bilden här nedan återger det tychonianska planetsystemet, en kompromiss mellan Copernicus och Ptolemaois. Den svarta pricken i mitten är jorden. Runt den stillastående jorden rör sig månen och solen i cirkelbanor. Så långt stämmer systemet överens med Ptolemaios gamla system. Men runt solen går alla planeterna - utom jorden, som inte är någon irrande planet, utan fortfarande universums orörliga medelpunkt.

Litteratur: Vilhelm Norling Tycho Brahe (1970). Rolf Lindborg En fjärils vinge och ett kvalsters öga (1992). Victor E. Thoren The Lord of Uraniborg: a biography of Tycho Brahe (1990).

Fastande Buddha, Choki-in templet, Kawagoe, Japan 

Det finns en likhet och ett samband mellan renässanshumanisternas antikstudier å ena sidan och Martin Luthers reformation å den andra. Humanisterna hade ju velat söka den "sanna" antiken bortom medeltidens feltolkningar och missuppfattningar av texterna och traditionerna. På liknande sätt ville Luther söka Kristi rena och ursprungliga lära i de bibliska texterna och gå tillbaka till apostlarnas vittnesbörd och till Guds rena ord, bortom medeltidens förvrängningar. 

Humanister som Lorenzo Valla och Erasmus av Rotterdam kunde visa att den officiella latinska bibelversionen var full av felöversättningar, och att viktiga formuleringar var missförstådda. Dessutom visade sig ärevördiga kyrkliga dokument vara medeltida förfalskningar. En hel del av den katolska kyrkans auktoritet tycktes vila på bräcklig grund. Därmed ifrågasattes hela den kyrkliga maktstruktur som hade vuxit fram genom århundradena.

Till allt detta kom kritiken mot de uppenbara missförhållandena inom kyrkan. Påvarna uppträdde som politiska maktmänniskor med världsliga och ekonomiska intressen snarare än som religiösa ledare. Korruption, svågerpolitik och maktmissbruk kännetecknade en hel del av kyrkans verksamhet kring år 1500.

Enligt Luther fann man den rena kristendomen och Guds egna ord i Den heliga skrift, i Bibeln. Någon påve, kardinal eller präst behövdes inte som förmedlare. Varje enskild människa kunde försjunka i bön, läsa Guds ord och tolka Hans vilja oberoende av varje mänsklig auktoritet. Därför borde människorna ha möjlighet att läsa Guds ord på sitt eget språk, tyska, svenska, franska, i stället för att tvingas lyssna till prästens obegripliga mässande på latin. Bibeln borde översättas till de olika folkspråken.

Protestanterna, eller "de evangeliska", som de själva kallade sig, betonade varje människas rätt att tolka Guds ord. Men detta visade sig medföra problem, ty Bibeln kan läsas på många sätt. Den enskilda tolkningen av bibelordet ledde till en fortgående splittring av protestantismen i ett stort antal frikyrkor och sekter. Bibeln kan dessutom tolkas som ett politiskt radikalt dokument som förordar egendomsgemenskap och angriper världslig rikedom. Efter ett bondeuppror i mitten av 1520-talet med fruktansvärda följder accepterade Luther ett samgående mellan statsmakt och kyrka, där staten har den ledande rollen i världsliga ting. Så uppstod den lutherska statskyrka som har levt vidare ända in i våra dagar.

Den här bilden från omkring 1600 vill visa den nya tidens landvinningar, sådant som antiken inte kände till: den Nya världen, tryckpressen, kompassen (Flavio från Amalfi uppgavs länge felaktigt vara uppfinnaren), silket, sadeln med stigbyglar, uret, krutet och kanonen, destillationsapparaten.

Bilden av Jan van det Straet återfinns i Theodore Gallés Nova Reperta.

Anselm av Canterbury hade menat att gudstron är grunden för allt vetande. "Jag tror, för att jag skall förstå" (på latin Credo ut intelligam), är ett uttryck som tillskrivs honom. Förnuftet kommer för honom i andra hand. Men för Pierre Abélard är ordningen den motsatta. Han placerar förnuftet främst. Med vår logiska förmåga och vårt intellekt skall vi kritiskt undersöka alla lärosatser och auktoriteter. Detta betyder inte att Abélard vill undergräva tron och kritisera kristendomen. Tvärtom menar han att hans metod ger gudstron en stadigare och säkrare grund.

Abélards undervisning väckte starkt motstånd. Dessutom var han en arrogant person med en naturlig fallenhet för att skaffa sig fiender. vid flera tillfällen riskerade han åtal för kätteri. Men som lärare i Paris drog han stora och beundrande åhörarskaror. Det sägs att det bland hans elever fanns 20 blivande kardinaler och 50 blivande biskopar. Abélards lärarverksamhet är en av de faktorer som leder fram mot utvecklingen av universitetet i Paris.

75 000åriga snäckpärlor, Blombos grotta, Blombosfontein naturreservat, Sydafrika.

Vi talar ibland om något som är svårt att bryta sig in i eller få insyn i som hermetiskt tillslutet. Ordet har bildats efter guden Hermes namn. Denna ansågs bland annat ha förmågan att försegla skattgömmor och tillsluta kärl.

Kring Hermes utvecklades i senantikens Alexandria en hemlighetsfull lära. Den grekiska guden sammankopplades med den egyptiska guden Thot under namnet Hermes Trismegistos (den trefalt störste). Denne uppgavs vara författare till de så kallade hermetiska skrifterna, en jättelik samling skrifter med magiskt och religiöst innehåll. I den här traditionen ingick också alkemin, den konst som sökte vishetens och det eviga livets källa, livselixiret - och gudens hemlighet. I detta sökande spelade talmystiken en avgörande roll, inte minst den magiska kvadrat som ger 15 i alla riktningar, även diagonalt. Här kunde man finna de hemlighetsfulla proportioner som gav ledtrådarna till guds tal och till den magiska kraften i "de vises sten". 

4  3  8

9  5  1

2  7  6

De mest berömda alkemisterna inom det arabiska kulturområdet var Geber (egentligen Jabir ibn Hayyan), verksam på 700-talet, och Rhazes (egentligen Abu Bakr Muhammad ibn Zakariyya al Razi), som härstammade från Persien och var verksam omkring 900 e. Kr. I synnerhet Rhazes verk fick stor betydelse för de europeiska 1500- och 1600-talens alkemistiska verksamhet.

Alkemistens arbetsmiljö påminner mycket om senare tiders kemisters, laboratorier med smältdeglar, destillationsapparater, kolvar och flaskor, trattar och brännugnar. Ur denna praktik utvecklades efterhand den moderna kemin. Som modern vetenskap träder kemin dock fram sent, först under senare hälften av 1700-talet, med namn som engelsmannen Priestley, svensken Scheele och framför allt fransmannen Lavoisier.

- Sten Högnäs