lördag 5 mars 2016

Pluton B och censuren - Jan Guillou

Om det första avsnittet av den amerikanska TV-serien Pluton B var typiskt så är det en häpnadsväckande serie.
De amerikanska filmer som gjordes under Vietnamkriget, exempelvis De gröna Baskrarna med John Wayne, var tämligen entydiga i sin propagandalinje; kriget var ett rättfärdigt korståg mot en kombination av den gula faran och världskommunismen, de amerikanska pojkarna stacks dolk i ryggen av haschrökande hemmastudenter och en liberal (betyder snarast halvkommunistisk) journalistkår.
Efter det amerikanska nederlaget har en lång serie filmer gett sig in på olika försök att skildra kriget som en absurdistisk mardröm (Apocalypse now) eller en för amerikanska pojkar fullkomligt moraliskt nedbrytande brottslighet (Deer hunter) och dessa filmer har förvisso skildrat de amerikanska lidandet snarare än det vietnamesiska, men de har alla framställt kriget som imperialistiskt och orättfärdigt. Låt vara att perspektivet hela tiden varit den amerikanske individens.
Kring dessa filmer har det naturligtvis förts en debatt, inte minst, kanske snarare mest, i Sverige. Rätt och fel i den debatten kan vi tillsvidare lämna därhän: det är något fåraktigt att vänta sig en klar anti-imperialistisk analys i FNL-gruppens anda från drömfabriken i Hollywood.
Men den Vietnamkrigsfilmsvåg som alltså kom efter kriget låg inte bara nära den svenska godkända inställningen, den uttryckte mycket av den politiska och psykologiska ångest som präglat USA i tiden efter Vietnam. Vilket ju var rimligt.
Det var denna tendens som Pluton B tycktes bryta. Det första avsnittet, det enda i Sverige tillåtna, skildrade kriget som vilket som helst krigsäventyr där en handfull amerikaner ramboiserar vietnameser, som är många och små och lömska men ändå blir ramboiserade. Första avsnittets munspelsälskande pacifist som skulle vägra döda blir snabbt frälst av försynen och kunde väll i fortsättningen ha förväntats utföra sin fosterländska plikt med samma fermitet som hjälten sergeanten.
Allt detta är mycket intressant. Det är ett av de största amerikanska TV-bolagen som producerat serien, och därför kan man tänka sig att den politiska analysen ligger ganska rätt i den amerikanska tiden och politiska mittfåran.
Under några få år skulle USA alltså ha svängt igen i sin politiska syn på det imperialistiska kriget? Folkmordet skulle på nytt ha blivit amerikansk hjältemyt?
Eller var det första avsnittet missvisande?
Det får vi aldrig veta. Ty efter det första avsnittet var en socialdemokratisk kritiker kritisk samt hävdade Dagens Nyheter vissa lika självklara som godkända uppfattningar till frågan om USAs folkmord. 
Och blixtsnabbt störtade då några TV-chefer fram och förbjöd fortsättningen (mycket pengar i sjön inom parentes) under det att de gjorde rutinmässiga utfästelser rörande sin egen politiska pålitlighet.
Därefter utbröt själva tittar- och insändarstormen runt om i landet. Men det är en helt annan sak, ty tittare och insändare kan aldrig utnämna TV-chefer till ambassadörer eller vad de nu vill bli efter lydig tjänst.
Tanken bakom censuringripandet är förstås mycket enkel. Den, tydligen, förändrade amerikanska inställningen till Vietnamkriget, är felaktig. Det är olämpligt att framföra felaktiga idéer i svensk TV ty, för att använda rockmusikernas vokabulär, packet tål inte sånt.
Det är du och jag som är packet. Vi skulle inte vara mogna att ta del av denna förändrade amerikanska uppfattning i Vietnamkrigsfrågan, vi skulle kunna förledas till felaktiga uppfattningar. Vi skulle kunna få för oss att folkmordet inte var ett folkmord, vi är kort sagt inte intellektuellt starka nog att se det som TVs uppköpare sett med mindre än att vi toge skada i våra själar. Vilket inte TVs uppköpare tycks ha gjort. Eller någon annan på TV heller, för den delen. Men packet är alltid andra människor än man själv, det är alltid dom, aldrig vi, som är för dumma för att få se olämpliga idéer.
Sara Lidman tillhör som väntat dem som applåderat de karriärmåna TV-chefernas beslut. Hon motiverar sin inställning med att dels redovisa sin syn på Vietnamkriget, vilket inte är mycket att säga om, men dels också med att Pluton B ju var politisk propaganda och förtal av ett annat land, vilket den såklart var.
Men det kan ju knappast vara så att Sara Lidman har någonting emot politisk propaganda, eller ens förtal av annat land, eftersom detta är något som präglat större delen av hennes författarskap. Det är felaktig propaganda och förtal av fel land som saken gäller.
Det hela är inte bara enfaldigt eftersom det motverkar syftet. Packet blir snarare förbannat av att utsättas för dessa omsorger än tacksamt över skydd mot felaktiga idéer.
Det är dessutom enfaldigt att undergräva tilltron till svensk TV (skulle allt vi gör således vara "godkänt" och uteslutande ideologiskt lämpligt!) genom att öppet bekänna sig till all världens censorers huvudcredo om det omogna och enfaldiga packet.
Dessutom hade jag gärna velat se om fortsättningen av serien verkligen uttryckte samma ideologi som början, detta med det på nytt rättfärdigade kriget.
Låt vara att jag inte tror att jag hade tagit skada i min själ. Men det är inte det som är poängen. Det handlar om rätten att med tillgång till alla fakta, även den amerikanska propagandan, eller Sara Lidmans propaganda, dra egna slutsatser.

FiB/Kulturfront 19/1988 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar