Förutsättningarna för åtalen mot Folket i Bild/Kulturfront 1973 och Svenska Dagbladet 1986 är i grunden häpnadsväckande lika. I båda fallen handlar det om att offentliggöra hemligstämplat underrättelsematerial. I båda fallen består åklagarsidans avgörande bevisning i påståenden från Försvarsmakten om vilka skador publiceringen åstadkommit. I båda fallen försvarar sig tidningarna med argumentet att även om publiceringen, vilket vi bestrider, vållat vissa olägenheter för försvaret, så var den motiverad därför att hemligstämpeln användes till att dölja skandalösa förhållanden som svenska folket måste ha rätt att känna till.
Välkommen i demokratiska klubben, Svenska Dagbladet!
Som läsaren nu redan anar, förhåller det sig emellertid på det viset att Svenska Dagbladet minst sagt bytt linje sen det begav sig sist. I fråga om själva uppsåtet att publicera hemligstämplat material från underrättelsetjänsten menar Svenska Dagbladet att man själva nu enbart haft det rena uppsåtet att informera allmänheten.
I fråga om Folket i Bild/Kulturfronts uppsåt utvecklades Svenska Dagbladets ledarsida gång på gång mycket bestämda uppfattningar om det man omväxlande kallade "sabotage" och "den subversiva verksamheten" tankegångar av typen "huvudfiende (för FiB) är vårt demokratiska samhälle - metoder hämtade från Stalintidens terror" osv.
För att understryka detta resonemang påstod Svenska Dagbladet gång på gång att jag var utlänning och terrorist som borde landsförvisas: "Den ene av de båda huvudpersonerna har svenskt uppehållstillstånd men är fransk medborgare. Är det inte ett underbart utslag av den kända svenska flatheten att denne utlänning inte omedelbart ombeds återvända till sitt hemland?" (15.5.73)
Ifråga om ett indirekt uppsåt värjer sig nu Svenska Dagbladet förtrytsamt mot tanken att de skulle ha informerat ryssarna - genom att skriva - om vad svensk underrättelsetjänst har för kunskaper. Tanken på ett sådant indirekt uppsåt förefaller idag Svenska Dagbladet fullkomligt befängd.
Om Folket i Bilds indirekta uppsåt skrev man dock lika tvärsäkert: "...uppgifter publicerats i den vänsterextremistiska tidskriften i första hand för att komma IB till livs men att de, som svarat för artiklarna, måste ha insett att de gick främmande makters ärenden genom uppgifternas offentliggörande."
Just det, det var därför vi dömdes. Publicerar man hemliga uppgifter så förstår man att ryssarna kan läsa dom.
När det gäller frågan om den s k menbedömningen (vilken skada har publiceringen vållat försvaret?) påtalar nu Svenska Dagbladet det något egenartade förhållandet, att militären, d v s ÖB, har monopol på att avgöra vad som är skada och inte skada, samtidigt som ÖB är part i målet.
Under IB-affären kände Svenska Dagbladet aldrig några tveksamheter på den punkten, ty vi "har såväl försvarsministerns som ÖBs ord på att det som skett skadat en viktig gren av vårt försvar" och "Just denna i själva verket mycket enkla sanning har de högljudda förespråkarna för den yttersta vänstern här i landet visat en enastående förmåga att nonchalera i debatten..." Välkommen i yttersta vänstern, Svenska Dagbladet!
Och vidare: (publiceringen var) "dock till skada - som överbefälhavaren och statssekreteraren i försvarsdepartementet sagt".
Och lika förtrytsamt säkra som ledarskribenterna på Svenska Dagbladet numera blivit när det gäller det oberättigade i den här sortens åtal, lika säkra åt andra hållet var de för Folket i Bilds del.
En del upprepad tankegång på Svenska Dagbladets ledarsida var då att "tryckfrihetsförordningen får inte förvandlas till ett skalkeskjul för brottslig verksamhet". Eller med några varianter: "journalister (måste) i lika hög grad som andra medborgare vara underkastade ansvar för sådana politiska brott ---". Eller: "Man får dock hålla i minnet att vad det här gäller i tryckfrihetsförordningen är undantagsbestämmelser och att förordningens frihetsgarantier nu som förut gäller alla former av laglig och normal upplysningsverksamhet --- och kommer utan tvivel att så förbli."
På den sista punkten fick Svenska Dagbladet, till sin egen lycka, inte gehör för sin uppfattning. Tryckfrihetsförordningen ändrades dramatiskt efter IB-affären.
Men när vi dömdes var det efter de gamla bestämmelserna så hälsades saken givetvis med glädje på Svenska Dagbladets ledarsida och domen kom "inte som någon överraskning för dem, som anlägger seriösa juridiska synpunkter på saken."
Om Svenska Dagbladets egen seriösa juridiska bedömning hade blivit den förhärskande i Sverige, så hade tidningen idag inte åtalats för det som jämförelsevis är ett bagatellbrott - otillåten publicering av hemliga uppgifter - utan för spioneri! Och det hade inte blivit ett tryckfrihetsmål med de stora möjligheter till frikännande som det innebär, utan brottmål. Svenska Dagbladets reportrar hade varit dömda i samma ögonblick som åtalet väcktes eftersom det i brottmål inte är tillåtet att försvara sig med argumentet att man är journalist, att man publicerat o s v. I brottmål heter det "uppgiftslämnare...vidarebefordrat" och liknande omskrivningar. Om Svenska Dagbladet hade fått som de ville, att den gamla ordningen behölls, så skulle de idag bara haft en avgörande fråga att besvara inför rätta: "Insåg ni inte, eller borde ni i vart fall inte ha insett, att ryssarna kan läsa?"
Jag kan av egen erfarenhet försäkra att det är mycket svårt att slingra sig på denna enda avgörande punkt i brottmålet.
Sålunda förefaller det mig något komiskt att jag fick det tvivelaktiga nöjet att på Långholmen och Österåkerfängelset bereda väg för den nya lagstiftning som, trots Svenska Dagbladets motstånd, genomfördes efter IB-affären; den lag som nu gör att dom själva får den chansen att försvara sig som vi aldrig fick.
Men är nu inte själva sakfrågan i dagsläget viktigare? Jo, självfallet.
Men. Det hör till historien och det hör till åtminstone min bild av högern att deras engagemang för rättssäkerhet och tryckfrihet tenderar att skifta på ett sätt som inte är särskilt moraliskt övertygande eller principfast.
Jan Guillou
FiB/Kulturfront 3/1986
Guyaju ruinerna,Yanqing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar