onsdag 20 april 2016

Sovjetunionen i Aftonbladet

I största allmänhet, vilken eftermiddag som helst, är vilken som helst politiker eller ledarskribent anhängare av vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Ingen skall fängslas eller avskedas för sina åsikters skull.
Sak samma med tryckfrihetens principer om förtal. Ingen misstänkt skall som brottsling utpekas innan han är dömd. Tidningar skall inte döma före domstolen. I fredstid, i lugna vatten och i högtidstal är detta självklarheter.
Men det är under tryck som principerna prövas. Och det är dom avvikande obegripliga eller obehagliga minoritetsuppfattningarna det gäller.
Mordet på Palme skapade ett psykiskt tryck på hela nationen som lika plötsligt som förfärande gjorde sprickorna i muren synliga.
Sålunda använde socialdemokratins huvudorgan Arbetet sin tryckfrihet till att publicera namn och bild på en person som anhållits i polisens stora svep efter misstänkta eller inblandade i mordet. Man förtalade en oskyldig person - alla är oskyldiga tills motsatsen har bevisats - som skyldig till mordet på Palme.
Arbetets chefredaktör Lars Engqvist förklarade att detta berodde på två saker. För det första var mordet på Palme ett särskilt allvarligt brott. För de andra hade ju mannen begärts häktad, och eftersom Arbetet hyllade sanningen högre än andra tidningar, skulle man därför sätta ut namn och bild på den misstänkte.
Mannen häktades aldrig, som bekant. Så själva sanningsargumentet i saken är lätt avfärdat. Det är dessutom ett mera dumt än intressant försvar.
Tanken däremot att ett särskilt allvarligt brott skall göra det särskilt onödigt att avstå från förtal och utpekande av misstänkta är mer oroväckande. Ju grövre förtal desto enklare att publicera, således.
Den huvudlösa principen är dessvärre inte helt unik i Sverige. När kampen mot narkotikabrottslighet pågick som mest intensivt för några år sen lyckades Expressen faktiskt driva igenom en ny pressetisk regel som går ut på att misstänkta för just narkotikabrott skall kunna utpekas med namn och bild.
Det är under tryck som demokratiska principer prövas, än en gång. Det är de grova brotten och de obehagliga uppfattningarna som sätter oss på prov.
Aftonbladet bestod inte heller provet, fast i ett annat avseende än Arbetet.
En präst vid namn Ulf Granåsen gjorde sig mitt under krigspsykosens intensivaste skede ryktbar på ett närmast otroligt sätt. Han hissade flagga i topp, uttryckte sin glädje över Palmes död och hoppades att Palme, i överensstämmelse med kristendomens mer dystra föreställningar, skulle brinna i helvetet.
Man kan undra om sådana meningsyttringar alls förtjänar någon större uppmärksamhet. I så fall skulle man alltså argumentera emot, hur nu det skulle se ut.
Men istället valde Aftonbladet den sovjetiska linjen. Man diagnosticerade prästen som sinnessjuk och krävde hans avskedande: Hur domkapitlet och biskopen kan acceptera att ha en sinnesrubbad präst i sin tjänst är oförklarligt.
Det är ett oerhört ställningstagande. Ledarskribenten har för det första fällt sin medicinska dom enbart på politiska grunder. För det andra så är det inte så att vare sig sjukdom eller obehagliga uppfattningar skall medföra avskedanden från statlig tjänst i en demokrati.
Till råga på eländet konstaterade ledarskribenten att Granåsen är polisanmäld och kan bli åtalad. Det verkar alltså som om ledarskribenten på fullt allvar trodde att polis och domstol skulle kunna ingripa mot den obehagliga uppfattningen. Vilket givetvis är otänkbart i en demokrati men fullt möjligt i Sovjetunionen ("antisovjetisk verksamhet", "skymfande av stadsledningen" eller dylikt brott).
Och som nu inte dessa stolligheter vore nog så åberopar Aftonbladet till och med sin tolkning av det kristna kärleksbudskapet för att få sin politiska motståndare avskedad och fängslad. Eftersom Granåsen dock har en del av den apostoliska handpåläggelsen och är prästvigd så svarar han inför Gud, och inte inför Aftonbladet. Men i den upphettade sinnesstämningen gör Aftonbladet till och med denna, lätt fatala, sammanblandning.
Det är förstår möjligt att man inom kyrkan, dvs närmast domkapitlet i Göteborg, kommer fram till att Gud icke vill att Palme skall brinna i helvetet och därför på religiösa grunder tillrättavisar präst Granåsen på något sätt. Men det är en helt annan historia som inte närmare angår oss andra.
Det som angår oss andra, oss alla, är demokratins viktigaste principer. Yttrandefrihet är en och odelbar och ovillkorlig för vilka som helst stolliga uppfattningar av det mycket enkla skälet att just rätten att framföra stolliga uppfattningar behöver särskilt skydd. Skall yttrandefriheten inskränkas som Aftonbladet vill så börjar man med Granåsen. Sen blir det nästintill Granåsen som skall fängslas. När det blir din tur för bannbulla från Aftonbladet kan det vara bra att göra något åt saken. Yttrandefriheten är ingen självklar eller gudomlig rättighet. Den måste alltid försvaras. Ty man behöver ju bara sätt en ledarskribent på Aftonbladet under stress, skrapa lite på den demokratiska fernissan, så träder en sovjetisk tjänsteman fram.

- Jan Guillou FiB/Kulturfront 7/1986

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar