Min morfar var sjutton år när han på nära håll såg tågen rulla genom Sverige, något han aldrig skulle glömma och som han alltid skulle ha dåligt samvete för.
Han var nybliven militär och när de kom åkande genom södra Sverige såg han de packade människorna, Nazitysklands "slutgiltiga lösning" i aktion, föras med tågvagnar till sin förintelse, till massmorden, ugnen.
Han såg dem nog i ögonen, kände stanken från människor behandlade som djur, feromoner av rädsla, böner som viskas när händer hålls för att trösta och trygga med den uråldriga kärlekens kraft.
Sen kom journalbilderna, i färg, från lägren.
Kanske dog något i honom där, den oskuldsfulla barnsliga naiviteten. Kanske föddes något, en blind skör vrede.
Min morfar lever inte mer men i hans lp-skivsamling låg denna skiva mjukt spelad:
jättebra skrivet, koncist och starkt.
SvaraRaderaMorfar föddes 1926
Radera