Det dåliga ryktet i Skandinavien förstärkets genom 1800-tals förfataren Zacharias Topelius populära roman om 30-åriga kriget. Fältskärns berättelser, där jesuiten är en mycket skrämmande och motbjudande figur.
Mycket i Topelius skildring är nidbilder. Det finns anledning att uppmärksamma jesuitordens goda sidor. Dess skolor utmärkte sig tidigt för hög kvalitet med ett brett kulturintresse och för en human behandling av elverna. Man belönade hellre än straffade - det omvända förhållandet var annars regel på 1600-talet. De graderade betygen kan sägas vara en jesuitisk uppfinning. Ordens skolor har fostrat generationer av framstående intellektuella - René Descartes är en bland många. Åtskilliga kritiker av kyrkan har också en jesuitisk uppfostran; vi kan nämna Voltaire och dennes samtida, moralfilosofen och ateisten Helvétius - och för den delen också Fidel Castro.
I de utomeuropeiska länderna var jesuiternas missionsverksamhet ovanligt framgångsrik, mycket tack vare att de anpassade sig efter de lokala förhållandena. Vid hovet i Peking gick jesuiterna klädda i kinesiska kläder. Man lyckades här omvända stora skaror till kristendomen. Att de lärde den kinesiska armén hur man gjuter kanoner bidrog säkerligen till populariteten.
Redan 1542 grundade jesuiterna ett universitet i Goa i Indien. I Sydamerika, i ett område som ungefär motsvarar det nuvarande Paraguay, skapdes de i början av 1600-talet en egen stat, som styrdes med skicklighet och ekonomisk framgång under mer än 100 år. Indianerna behandlades väl, i varje fall om man jämför med förhållandena i det övriga Amerika. Jesuiternas strävan att sätta sig in i och respektera främmande kulturer står också i positiv kontrast till åtskilliga 1800-talsmissionärers förhållningssätt.
Jesuiternas förmåga till anpassning efter situationens krav har gjort att satsen "Ändamålet helgar medlen" ofta har påståtts vara deras slogan. Men så är det inte. Detta är ingen jesuitisk formulering eller princip, åtminstone inte i den menin gatt våld och orätt skulle vara tillåtna. Den som tydligast har gjort uttalanden av de slaget är snarare Machiavelli.
The Burney Relief - Innana, Ishtar, Lilith
"Den sitt barn kärt haver, han håller det städse under riset", läser vi i den svenska stormannen Per Brahes Huusholdzbook för ungt adels-folck från 1580-talet. Redan i späda år måste barnet vändas "ifrån det onda till det goda med lärdom och aga". Det är i första hand adelns barn som drabbas av en metodisk och genomtänkt uppfostran.
För den sjuårige Carl Oxenstierna utarbetades år 1700 ett veckoschema: måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar började med morgonbön, bibelläsning, teologi och frukost. Därefter lästes Julius Caesar på latin och svenska, och texterna gav anledning till undervisning i grammatik, vältalighet, geografi, historia, politik och etik. Så middag. Därefter följde översättningsövningar till latin, genomgång och repetition av morgonens lektion, samt mer läsning av romerska författare, geografi och historia. Efter aftonmålet fick gossen ge ett sammandrag på latin av det som han lärt sig under dagen, varpå följde bibelläsning, aftonbön och sänggående. Onsdagar och lördagar var schemat kortare och koncentrat till teologi och aritmetik.
I Emile (1762) kritiserar Jean-Jacques Rousseau ett sådant uppfostringsprogram, detta ofta själlösa inpräglandet av kunskaper, obegripliga för barnet: Civilisationens människa föds, lever och dör i slaveri, skriver Rousseau. Vid hennes födelse syr man in henne i en linda, vid sin död spikas hon in i en kista, och under livstiden är hon en fånge fjättrad i samhällets bojor. Han beskriver hur man ofta lindar in och pressar nyfödda barns huvud för att göra dessa regelbundna, som om Skaparen skulle ha gett dem en för klumpig form. Utvändigt omformas barnens huvud av jordegummor och invändigt av filosofer. Karaiberna, Västindiens indianer, är lyckligare än européerna. - I stället skall man enligt Rousseau ta barnets egen nyfikenhet på omvärlden som utgångspunkt. Genom erfarenheterna utvecklas barnet. Den enda bok som han rekomenderar är Defoes Robinson Crusoe. Naturen och naturligheten skall vara riktmärket.
En av dem som inspirerades av Rousseau var Johann Heinrich Pestalozzi (1746-1827), också han schweizare. Rousseaus bok handlade om uppfostran av en överklassgosse med privatlärare. För flickors uppfostran skulle andra principer gälla, hade Rousseau menat. Genom Pestalozzi flyttas uppfostringsidealet i Emlie över till folkundervisningens fält, men betydligt mer likställdhet mellan flickor och pojkar än Rousseau hade förordat.
Litteraur: Anna Banér, Bilden av barnet 1994. Philippe Ariés, Barndomens historia (1982).
.jpg)
Grotte de Bédeilhac
Den svenska kemin
Kemin är den andra vetenskapen som gjorde Sverige välkänt i 1700-talets Europa. Det finns ett klart samband mellan den kemiska utvecklingen och bergsbruket, den viktigaste svenska inkomstkällan. Kemisterna arbetar i nära samverkan med de praktiskt verksamma bergsmännen, och de senare var ofta väl förtrogna med kemisk teori. Den svenska kemin fick en uttalat praktisk prägel.
Inte så få grundämnen har identifierats av svenska 1700-talskemister. Kobolt beskrevs 1735 av Georg Brandt, som dessutom definerade gruppen halvmetaller. Axel Fredrik Cronstedt är det som systematiserade mineralogin, en parallell till Linnés systematisering av botaniken. Cronstedt är också metallen nickels upptäckare (1751). Ungefär samtidigt undersökte och beskrev Henrik Teofilus Scheffer den nyupptäckta metallen platina (1752, "Det hvita gullet, eller sjunde metallen"), men han räknas inte som patinans egentliga upptäckare (1751). Ett par årtionden senare identifierade Johann Gottlieb Gahn grundämnet mangan. Molybden beskrevs av Carl Wilhelm Scheele och Peter Jacob Hjelm (1778/1781), och som vi sett har Scheele, apotekaren i Köping,också del av äran när det gäller upptäckten av syret. Men den kanske största gestalten inom svensk kemi, Jöns Jacob Brezelius (1779-1848) hör till 1800-talet.
Kepler, astronom och mystiker
Copernicus och Galileo placerar alltså solen på jordens plats i universums centrum. Men de håller fortfarande fast vid cirkeln för att beskriva jordens och de övriga planeternas banor. Därmed blev de tvungna att hålla fast vid den gamla epicykelteorin, ty annars stämde det hela inte. Den som i början av 1600-talet övergav de himmelska cirklarna och gav en korrekt beskrivning av planeternas elliptiska banor, var Johannes Kepler. Keplers rörelselagar kom att revolutionera astronomin och bli en förutsättning för den gravitationsteori som Newton formulerade år 1687.
Keplers verk Världsharmonin (1619) bygger i stor utsträckning på pythagoréerna. Här återger han de tonföljder som de då kända planeterna frambringar.
Kepler arbetade som assistent till en kejserliga hovastronomen i Wien, dansken Tycho Brahe. På så sätt fick han tillgång till de data som Brahe hade samlat, framför allt med hjälp av utomordentliga observationer utförda vid Brahes privata observatorium på ön Ven, mitt i Öresund. Med oerhörd envishet bearbetade Kepler dessa data år efter år, och ofta utgick han från hypoteser grundade i den pythagoreiska talmystiken. Tycho Brahes siffror tycktes visa att planetbanorna var ovala. Men Kepler utgick från att de måste vara ellipser, och stöd för detta fann han i den pythagoreiska talmystiken. I hans skrifter blandas empiriskt grundad astronomi med spekulationer i den pythagoreiska och alkemiska traditionen.
- Sten Högnäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar