Rabelais kallar sitt idealsamhälle Théléme kloster, men det är närmast jämförbart med en internatskola. Här finns bra en klosterregel. Fais ce que tu voudrais (Gör det du skulle vilja göra). Här finns stora, ljusa rum med tavlor och gobelänger, här finns teater, kapplöpningsbana, simbassänger. Här utbildar sig gossar från tolv fram till arton års ålder tillsammans med flickor från tio fram till femton års ålder. Därefter går de ut i världen.
Rabelais böcker om Gargantua och Pantagruel blev oerhörda framgångar. Fler exemplar hade sålts på två månader än biblar på nio år, säger Rabelais själv om den första boken. Hånet mot den skolastiska teologin och kyrkan gjorde dock att de förbjöds av censuren i flera omgångar, och Rabelais tvingades skiva om vissa partier.
Rabelais kan ses som en övergångsgestalt, en författare med ena foten i en medeltida folklig och burlesk tradition och den andra i renässanshumanismens nya tid.
Litteratur: Michail Bichtin, Rabelais, eller skrattets historia (svensk övers. 1986).
magdaléniensk häst
politiken och moralen
Niccoló Machiavelli (1469-1527) är en av världshistoriens mest omstridda gestalter. Men Fursten, det verk som har Machiavelli detta dåliga rykte, har samtidigt framstått som en av de viktigaste böckerna inom den politiska teorin. på 1700-talet översatte Fredrik den store av Preussen den till franska. Den preussiske konungen skrev en lång kommentar, där han åtminstone skenbart tog avstånd från bokens åsikter. Napoleon beskrev Fursten som det enda läsvärda politiska verket. Den italienska diktatorn Mussolini studerade boken med stort intresse.
Vad var då det revolutionerande och samtidigt lockande och farliga i Machiavellis beskrivning av världen och samhället?
Ett centralt begrepp i Fursten är dygd, på italienska virtú, Vanligen menar man ju att den som är dygdig har en hög moral, är ärlig, hederlig och god. Ordet virtú är besläktat med viril, manlig: den som visar manlig handlingskraft är dygdig. På liknand sätt förhåller det sig med dygd, det gamla svenska ordet för moral. Ordet har egentligen sitt ursprung i verbet duga: den som är duglig och handlingskraftig visar prov på dygd. Det finns alltså en dubbel betydelse i orden virtú och ygd: hög moral men också manlig handlingskraft.
Hur skall då en politisk ledare vara? Det bästa är förstås om han äger båda slagen av dygd, att han är både kraftfull ledare och moraliskt föredöme. Men är det alltid möjligt eller ens lämpligt för en politisk ledare att följa den konventionella moralen? Kan man inte tänka sig lägen då statsledningen måste ta till lögner och bedrägeri? Det menar Machiavelli. Fursten måste ibland bryta mot alla regler och all moral för statens och medborgarnas bästa. Samtidigt bör han upprätthålla ett sken av anständighet inför sitt folk. Han kan i hemlighet skicka ut lönmördare på samma gång som som han talar högstämt om moral, laglighet och rätt. Huvudsaken är att samhället fungera väl och att han har folkets bästa för ögonen. Virtú är en förening av handlingskraft och politisk skicklighet. Vad Machiavelli bland annat gör är att på ett utmanande sätt skilja statsmoralen från den kristna etiken. Politik och religion berör skilda områden.
Aleksej Michajlovitj Romanov
Ur Machiavellis Fursten
"En och var inser lätt, hur berömtvärt det är, att en furste håller sina löften och handlar utan svek och falskhet. Men vi har i våra dagar sett stora ting utföras av furstar, som inte lagt sig synnerligen vinn om ordhållighet, utan tvärtom förstått att med svek förvrida huvudet på folk. Man har sett hur dessa furstar till slut triumferat över de ärliga. - - -
Vad jag nu har sagt bör man sålunda förstå: fursten och särskilt den nyblivne fursten kan inte iaktta ett sådant handlingsätt, som man vanligen kallar gott; vill han upprätthålla sin Stat, tvingas han ofta att handla mot sin tro, barmhärtighet, mänsklighet, gudsfruktan. Hans sinnelag måste därför vara så beskaffat, att det vänder sig efter väder och vind och lyckans växlingar. Eller som jag redan sagt: han skall vara hederlig så länge han kan, men blir det nödvändigt, bör han också veta att slå in på brottets väg. - - -
Om således fursten kan hålla sig själv och sitt rike vid makt, så kommer medlen därtill alltid att anses goda och berömvärda, ty den stora hopen dömer blott efter sken och framgång."
bison, Altamira
På likartat sätt kommer många att hävda att vetenskapens värld är oberoende av religionens. Den religiösa tron är en sak, men den vetenskapliga undersökningen en helt annan. Sakta förlorar religionen sin dominerande roll i samhället. Men den utvecklingen kommer inte att fortgå utan motstånd och våldsamma konflikter.
Detta porträtt, sannolikt målat av Giorgione, föreställer Cesare Borgia (1474-1507), illegitim son till Påven Alexander VI.
Machiavelli ger i Fursten en beundrande skildring av denne cyniske maktpolitiker, medan Jacob Burckhardt i Renässanskulturen i Italien (1860) citerar det venetianska sändebudet Paolo Capello, som år 1500 skriver: "Var natt finner man i Rom fyra eller fem personer mördade, biskopar, prelater och andra, så att hela Rom darrar för att bli mördad av hertigen (Cesare)."
Att skapa goda medborgare
Läran om arvsynden är central i den kristna teologin. Redan de första människorna, Adam och Eva, bestraffades för att ha brutit mot Guds förordningar. Deras synd har ärvts av alla efterkommande - hela mänskligheten är fördärvad och fördömd; endast Guds nåd och barmhärtighet kan rädda oss. Detta syndfulla människosläkte behöver förstås strama tyglar.
Så kan den dominerande uppfattningen under 1600-talet beskrivas. En regering som inte kontrollerar och bestraffar sina undersåtar släpper loss onda drifter. Men under 1700-talets lopp kritiserades allt oftare läran om arvsynden och människans medfödda ondska. Voltaire skriver uttryckligen att människan är född god. Ondskan kan enligt honom närmast beskrivas som en smittsam sjukdom. På liknande sätt uttrycker sig Rousseau. De första orden i Emile, hans bok om uppfostran, lyder: "Allt är gott när det lämnar skaparens hand, allt fördärvas av människans." Det är ett uselt samhälle som skapar den onda människan.
Tidens filosofer förklarade att vi formas av våra erfarenheter i livet. Onda människor skapas alltså av ett uselt samhällssystem och av en felaktig uppfostran. en engelske filosofen John Locke (1632-1704) hade beskrivit själen som en tom tavla på vilken erfarenheterna skriver sina tecken. Det gällde förstås då att se till att den text som skrivs in på själens tavla är klok, god och nyttig.
1700-talet ser en modern pedagogik födas och utvecklas. John Lockes Tankar om uppfostran (1693) utgör ett slags inledning till diskussionen. Det fanns förstås föregångare, som Rabelais och Montaigne på 1500-talet. Vi kan också nämna Jan Komensky (1592-1670) från det nuvarande Tjeckien, känd under sin latinska namnform Comenius. "Ett barn är dyrbar gåva, värdefullare än allt guld, men också skörare än glas, och det kan därför lätt lida obotlig skada", skriver Comenius. Han menar att alla barn har rätt till undervisning och att den skall vara konkret, begriplig och anpassad till barnets ålder. Detta kan tyckas som en självklarhet idag, men var det ingalunda på 1600-talet.
Under 1700-talet diskuterar man ivrigt olika pedagogiska idéer och många omsätts i praktiken. Det är nu som barnet upptäcks, insikten att barn är någonting annat än vuxna i miniatyr. Barnen betraktas heller inte som moraliskt fördärvade redan vid födseln. Tvärtom kommer man ganska snart att idealisera barndomen, som ett tillstånd med mänsklighetens första oskuldstillstånd i Edens lustgård. Barn uppfattas som rena och ofördärvade.
- Sten Högnäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar