Alfabetet är ingen grekisk uppfinning, utan skall något folk anges som alfabetets skapare är det snarare fernicierna. Men grekerna är de första som skapar ett hanterligt alfabet, det system som i något förändrad form togs över av romarna och därmed också Västeuropa. Också det östliga, kyrilliiska eller det ryska alfabetet bygger på det grekiska. De äldre skriftsystemen var icke-alfabetiska. Egyptierna hade sina hieroglyfer, babylonierna kilskriften. Men kilskrift och hieroglyfer är mycket komplicerade system och förblev hemligheter för andra än experter. Ett alfabet med 20-30 tecken däremot alla lära sig att behärska utan alltför stor ansträngning. Alfabetet kan därför beskrivas som ett demokratiskt skriftsystem.
Det äldsta kända exemplet på ett alfabetiskt klotter, en "Kilroy was here" -grafitti, är från år 591 f.Kr., inristad på en staty i Abu Simbel i södra Egypten av en grekisk legosoldat. Men alfabetet hade förstås även värdigare användningar. I nedskriven form blev lärdom och kunskap tillgänliga för många. Ett skriftspråk gjorde det också möjligt att bevara, sprida och diskutera olika teorier och rön. Sannolikt var alfabetiseringen en del av förklaringen till att just grekerna blev nyskapande inom filosofi och vetenskap.
Tid
Soluret, den bärbara skuggstaven, och vattenuret var antikens tidmätare. Timglaset dök upp under tidig medeltid. Den verkliga revolutionen i tidmätningens konst kom dock omkring 1200, då de första mekaniska uren konstruerades. Ibland anges att munken Gerbert, senare påve under namnet Sylvester, skulle ha byggt ett ur redan på 900-talet, men inga egentliga bevis finns för detta.
Sannolikt utvecklades de mekaniska uren inom klostren. Man har pekat på att munkarnas och nunnornas liv var strängt reglerat, och bland annat skulle bön förrättas åtta gånger varje dygn. Uret hade till uppgift att ange för den ansvarige när det var dags att klämta i klockan. Särskilt har de flitiga och disciplinerade cisterciensermunkarna framhållits som pionjärer för ett strängt reglerat dygn.
Ganska snart flyttade uren ut i offentligheten, till klocktorn i städerna. Alla kunde se hur dygnet indelades i 24 lika stora enheter. (Den svenska benämningen ur kommer från ordet för timme, jämför hour.) Man kunde bestämma möten på exakta tider, och arbetet reglerades efter klockslagen. Det sista gav anledning till en hel del konflikter på arbetsplatserna.
Det har påstått att denna mekaniska indelning av dygnet var det första steget mot den moderna epoken. "Det är klockan, inte ångmaskinen, som är den moderna industriålderns nyckelmaskin", skriver den amerikanske kulturhistorikern Lewis Mumford. Nu var det inte längre solens uppgång och nedgång som reglerade livet, utan en mekanism som tickade fram jämna enheter, dygnet och året runt. Och standaliseringen av tiden fortsatte. Uren förfinades, med minutvisare och i några fall redan på 1500-talet med sekundvisare.
Instrumentmakaren John Harrisons kronometer från 1759 gick endast 15 sekunder fel på en fem
månaders sjöresa.Ännu vid mitten av 1850-talet fanns ingen enhetlig tid för Sverige. Det var järnvägen och tidtabellerna som tvingade fram en gemensam svensk normaltid 1878. Vid Ohs bruk i Småland vägrade dock patron Aschan att acceptera nymodigheten, och Ohsatiden, en halv timme före övriga Sverige, gällde in på 1940-talet, till bekymmer för de ortsbor som skulle ta tåget.
Mer filosofiskt motiverad än baron Aschans revolt mot den moderna tiden var den franske filosofen Henri Bergsons (1859-1941) kritik av livets mekanisering. Den sanna tiden är inte mätbar på detta sätt, klocktiden står i konflikt mot livets sanna väsen. Ett ögonblick kan ju vara en evighet, en timme försvinna spårlöst.
Kyrkofadern Augustinus skrev i 400-talets början: "Vad är då tiden? Om ingen frågar mig, vet jag, men om jag skall svara den som frågar, då vet jag inte."
Blombos Cave
Litteratur: Kapitlen "Klockan" och "Tiden" i Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden (1997), Stefan Bohman Tid i olika tider (Nordiska museet 1988); Anna Hult "Mekaniska ur i medeltidens Sverige" (Antalogin i teknikens backspegel, 1987; Kulturens årsbok 1954 (Kulturhistoriska föreningen i Lund). Lennart Lundmark Tiden är bara ett ord: om klockornas makt och hur man bryter den (1993).
Ryssland och Europa
Den mongoliske härföraren Djingis khan och hans söner hade på 1200-talet erövrat Ryssland.
Ungefär samtidigt som morerna, alltså muslimerna, drevs ut ur Spanien frigjorde sig Ryssland 1480 slutgiltigt från det mongoliska väldet. Så följde den ryska expansionen österut över asiatiska kontinenten, som en paralell till den västeuropeiska expansionen över haven. Ryssland blev en del av såväl Asien som Europa. Genom Rysslands historia kommer detta att förbli ett tema: Skall landet betrakta sig som en del av Europa? Ivan den förskräckliges tid (1500-talet) kännetecknades av främlingsskräck och isolering västerut. Däremot gjorde Peter den store i början av 1700-talet handfasta försök att ge Ryssland en europeisk prägel. En ny huvudstad, S:t Petersburg, västerländsk i
motsats till det "orientaliska" Moskva, byggdes upp av sumpmarkerna vid floden Nevas utlopp i Finska viken. Peters linje följdes av Katarina den stora (regent 1762-96), som med eftertryck hävdade att Ryssland tillhörde den europeiska kultursfären.
Under 1800-talet utvecklades kampen mellan slavofilerna, som betonade den ryska egenarten, och de västerländskt inriktade zapadniki. Härutöver fanns en grupp, vostochniki eller "orientalerna", som helt tog avstånd från allt europeiskt. Sovjeteran, i synnerhet Stalintiden, kan ses som ett skede då Ryssland isolerade sig från Europa. Utvecklingen under sent 1900-tal har åter gått mot en öppning mot väst, inte utan vånda och inre motsättningar.
Någon renässans i västeuropeisk mening kan man inte tala om i 1500- och 1600-talets Ryssland. Likaså blev de upplysningsideér som nådde landet under 1700-talet en angelägenhet för en mycket liten elit, vanligen utan större intresse för sociala reformer. Det första universitetet grundades så sent som 1755, men klostren förblev inflytelserika andliga centra. Någon intellektuell kontakt mellan teologi och vetenskap - som i väst - förekom inte. Hymnförfattaren Josef Meloden hade redan på 800-talet beskrivit den skarpa skiljelinjen mellan religionens och vetenskapens världar: "Petrus är vältalig, men Platon har tystnat, Paulus undervisar och Pythagoras blygs." Apostlarna ställdes framför filosoferna, och religionen framför vetenskapen, och så förblev det länge.
Litteratur: Per Arne Bodin, Ryssland och Europa. En kulturhistorisk studie. 1994
-Sten Högnäs
Joseph Fuhrman Rasputinboken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar