Andalusien, les Philosophes, Den nya tiden

- Europa möter islamisk kultur

Södra Spanien var en viktig del av det romerska imperiet. Filosofen Seneca liksom kejsar Trajanus föddes här. Under folkvandringstiden intogs området av vandalerna, en germansk stam som skulle få ett oförtjänt dåligt rykte efter en plundring av Rom. Vandalerna kallade sitt sydspanska rike Vandalusia, ett namn som övertogs av araberna efter erövringen 711 (al-Andalús). Córdoba (al-Qurtuba) blev huvudstad i det arabiska kalifatet i Spanien. Här verkade den store Aristoteleskommentatorn Averroës (ibn Rushd), beundrad av Dante och en av Thomas ab Aquinos inspiratörer. I Toledo längre norr ut fanns den berömda översättarskola där det antika Greklands skrifter - Aristoteles, Ptolemaios och andras - översattes till arabiska och latin Al-Andalüs framstår vid denna tid som överlägset det samtida kristna Europa vad gäller vetenskap, bildning och tolerans. Córdoba överträffade varje samtida västeuropeisk stad i storlek och elegans.

 Bete Giyorgis

På 1200-talet hade de kristna återerövrat större delen av den iberiska halvön, men provinsen Granada förblev muslimskt till 1492, staden intogs alltså samma år som Columbus seglade västerut. Spaniens islamiska och judiska befolkning fördrevs eller tvingades omvända sig.

Katedralen i Córdoba kan illustrera områdets växlingsrika historia. Ursprungligen stod här ett grekiskt (möjligen feniciskt) tempel. På samma plats byggde de romerska erövrarna sitt tempel. På 700-talet användes stenarna till bygget av en kristen basilika, som i sin tur förstördes av araberna; materialet användes till en moské (el Mezquita) uppförd på samma plats. År 1238 förvandlades den byggnaden till en kristen kyrka. 

Mot en sådan bakgrund förvånar det föga att det mest bekanta bland spanska ord Olé! helt enkelt är en förvrängning av Allah, eller att den spanske natonalhjälten El Cid egentligen bär ett arabiskt namn, al-Sayyid.

Litteratur: Nathan Shachar, Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen (1997)

Les Philosophes

Artemistemplet i Efesos 

I 1700-talets London fanns omkring 2000 kaféer, coffee houses, där man kunde mötas för fria diskussioner - och naturligtvis för vanlig sällskaplig samvaro. Men också i Paris fanns möjligheter att diskutera och debattera, på klubbar, frimurarloger och i synnerhet privata salonger. Ofta samlades tidens intellektuella i privathem, inbjudna av förmögna och begåvade damer. En sådan är Mme de Tencin, vars utomäktenskaplige son Jean Rond d'Alembert skulle bli en av upplysningens centralgestalter. Även Mme Pompadour samlade kring sig konstnärer, lärda och hovmän. Som konungens officiella älskarinna fortsatte hon att understödja vetenskap och konst. Hon gav ekonomiska bidrag till radikala verk som den stora franska encyklopedin. Voltaire hyllade henne i varma ordalag. Också Mme de Geoffrin lämnade understöd åt encyklopedin. Hos henne möttes de radikalaste upplysningsmännen på onsdagarna, medan måndagarna var reserverade för konstnärer och arkitekter. Bland hennes vänner och beundrare märks Gustav III av Sverige. Sin förmögenhet hade Mme de Geoffrin fått genom äktenskapet med en äldre spegelfabrikant, och den vänlige gamle mannen skötte salongsaftonens praktiska bestyr, men deltog aldrig i diskussionen.

 Paris salonger var nog så viktiga centra för spridningen av upplysningens idéer. Men framförallt fick tidskrifterna och tidningarna en betydelse och popularitet som aldrig förr. 33 000 tidningsexemplar såldesi England varje dag, och de lästes förstås av mångdubbelt fler. De franska författarna, ofta kallade les philsophes, diskuterades över hela Europa, och dessutom i Amerika. Voltaires böcker såldes i 1.5 miljoner exemplar på sju år, och Rousseaus roman La novuelle Heloîs utkom i 70 upplagor före år 1800.

Till detta kommer en hel del skrifter som såldes i hemlighet, framför allt i frankrike, nämligen broschyrer och böcker som smutskastade adel och prästerskap. Det finns de som menar att den typen av skrifter - grova angrepp på auktorieterna, ofta med pornografiskt inslag - fick större betydelse för den franska politiska utvecklingen än de så omtalade verken av författare som Roussou eller Montesquieu.

Begreppet Europa

Ännu långt in på 1600-talet var det vanligare att tala om kristenheten än om Europa. Men att tala om kristenheten som ett geografiskt område var på flera sätt bekymmersamt. Många kristna levde i områden som behärskades av islam. Inom det kristet dominerade europeiska området hade utveckligen dessutom gått mot en uppdelning i en västeuropeisk katolsk, allmän och en östlig ortodox, renlärig kyrka. Från och med 1500-talet tilltog splittringen genom olika protestantiska utbrytningar. Kristenheten var inte ett entydigt geografiskt begrepp. Efterhand blev därför de mer neutrala beteckningarna Europa och européer vanligare.

Vad som skulle betraktas som det geografisk Europa förblev dock länge ganska oklart. Det normala var länge att dra gränsen österut vid floden Don. Därmed innefattades det nuvarande Ukraina och Vitryssland i Europa, men däremot inte Ryssland, som under medeltidens senare del låg under mongoliskt inflytadne. Att, som vi nu gör. dra gränsen vid Ural, blev vanligt först under sent 1700-tal.

Snäckgrotta, Margate

Det är i det västliga och centrala europa som vi ser den dramatiska utveckligen inom filosofi, vetenskap och teknik under 1500-talet. Det är områden som dominerades av den katolska och de protestantiska utbrytarkyrkorna. De östliga Europa gick delvis andra öden till mötes. Än i dag kan vi se spår av denna skiljelinje. Inom EU, den europeiska gemenskapen, finner vi när detta skrivs (2003) endast ett land som i religiöst hänseende är arvtagare till den östromerska traditionen, nämligen Grekland.

- Sten Högnäs