Platons värld är tudelad, i en idévärld och en sinnevärld. Idé, idealism - alla de begreppen har sitt ursprung i Platons filosofi. Idévärlden representerar för Platon det sköna, goda, sanna och eviga. Då vi idag talar om idealister, menar vi vanligen personer som tror på rättvisa och godhet. En klassisk formulering av en sådan idealism på svenska finner vi i Esaias Tegnérs dikt "det eviga". Skönhet, sanning och rätt skall alltid leva, medan det som våldet skapar "dör som stormvind i öknen bort". Ibland ställs idealism också som motsats till materialism. Idealist är den som menar att det andliga, inte materien, är tillvarons yttersta grund. Också den innebörden har sin bakgrund i Platons filosofi.
För Platon är sinnevärlden, alltså den vardagsverklighet vi upplever med våra sinnen, en värld av skuggor, brister och förfall. Den berömda grottliknelsen vill illustrera detta. De flesta av oss är fångar i vardagens skuggvärld, sinnevärlden. Vissa utvalda människor har dock kraften att befria sig från sinnevärldens bojor. De vandrar ut ur grottornas dunkel och skådar en sannare och skönare verklighet, idévärlden. Dessa utvalda är filosoferna.
Platons filosofi har sin bakgrund i hans erfarenheter av en kaotisk och delvis katastrofal politisk samtid. Den har också sin bakgrund i den filosofiska diskussion där Sokrates hade varit en av deltagarna. Dessa, de så kallade sofisterna menade att det helt enkelt inte fanns någon en gång för all given sanning eller moral. Varje individ, varje tid och varje samhälle hade sina sanningar, värderingar och sin moral. Platons verksamhet gick ut på att motbevisa sofisterna. Han hävdade att de bakom föränderlighet och allt skenbart kaos verkligen fanns en evig och entydig sanning.
Platons idélära
Tänkandets värld
{ Idéerna (Filosofisk kunskap)
Matematiken (Kunskap byggd på resonemang)
- Säker kunskap
Sinnevärlden
{ Det som vi upplever med våra sinnen (Tro)
Skuggor och spegelbilder (Inbillning)
- Åsikter, trosföreställningar
Lajja Gauri
Schemat visar olika nivåer av kunskap, från den lägsta och osäkraste till den högsta och säkraste. Det ligger i människans väsen att sträva mot allt högre former av kunskap. Platon talar om en inneboende längtan efter den sköna och det sanna, och det ord han använder för denna längtan är eros, som betyder kärlek, För Platon är det också självklart, att den som en gång har insett vad som är sant och gott också kommer att eftersträva det. Ondskan har enligt honom sin grund i okunnigheten.
Platon är ingen demokrat. Han menar att demokrati är en omöjlig styrelseform. Till hans avståndstagande bidrog säkerligen det faktum att det demokratiska atenska styret hade avrättat hans beundrade lärare Sokrates. Ett elitistiskt drag i Platons politiska filosofi har ofta kritiserats. Det samhälle han skildrar i Staten har till och med beskrivits som en föregångare till 1900-talets diktaturer, till fascism och kommunism. Man har till exempel jämfört Platons tanke på en styrande väktarklass med marxism-leninismens syn på partiet som en elitgrupp. Mot detta kan invändas att han i Staten lägger fram en tankemodell, inte en uppmaning till ett diktatoriskt styre. En annan invändning är ändå viktigare. Platon är en av de första som överhuvudtaget diskuterar och analyserar olika styrelseformer och samhällssystem. Därmed blir hans skrifter en av utgångspunkterna för en demokratisk tradition.
De olika samhällsskikten i Platons idealstat
Filosoferna - de förnuftiga - styr
Vakterna/Soldaterna - de modiga - skyddar
Hantverkarna och bönderna - de som styrs av sina begär - producerar
Slavarna
Shi Cheng
Platon visade inte något större intresse för naturvetenskaperna, för studiet av växt och djurvärlden. Det är inte så förvånande, eftersom sådant tillhör den jordiska sinnevärlden. Däremot fascinerade den rena matematiken och astronomin honom, skolad som han var i den pythagoreiska traditionen. De gamla joniska naturfilosoferna som Thales hade antagit att himlakropparna var materiella, att de bestod av samma material som det jordiska. Något sådant var alldeles omöjligt för Platon att acceptera. Himlarna och himlakropparna är väsenskilda från det jordiska. De ger människorna en bild av fullkomligheten och är därför av en helt annan karaktär än den jordiska sinnevärlden. Den här gränsdragningen mellan det jordiska och det himmelska övertas av Platons elev Aristoteles, och den blir bestående ändra fram till 1500-talet.
Flera inslag i platonismen, den filosofi som utvecklades efter Platons död, kom att ingå i den kristna traditionen. Kristendomens lära om själens odödlighet har sin motsvarighet hos Platon, även om själen enligt honom existerar också innan den förenas med mänsklig kropp. Idévärlden är lätt att koppla samman med det kristna himmelriket, och avståndstagandet från den materiella sinnevärlden har passat väl in i den kristna teologin. Platon förblev en stor gestalt också i det kristna Västerlandet. Men som genom en serie tillfälligheter blev delar av Timaios den enda skrift av Platon som fanns bevarad i väst under tidig medeltid. Den kom på så sätt att få ett oerhört inflytande. Timaios är Platons underligaste skrift, full av pythagoreisk talmystik. Här finner man också den berömda berättelsen om Atlantis, landet som sjönk i havet.
Viktigare är ändå att Platons filosofi levde vidare i den så kallade nyplatonismen, som redan under senantiken påverkade den kristna teologin. Det var inte svårt att förena att förena idévärlden med det kristna himmelriket eller sinnevärlden med kristendomens syndfulla jämmerdal. Kristendom och nyplatonism har också förenats i avtåndstagandet från det sinnliga och kroppsliga.
-
Profeten Muhammed trädde fram i offentligheten omkring 610 och utvandrade med sina anhängare, ungefär 75 personer, från Mecka till Medina år 622. Därefter gick allting snabbt.Vid 600-talets mitt behärskade islam hela den Arabiska halvön och Mellanöstern, och hundra år senare ett område från Portugal till Indien.
Tydligen välkomnade majoriteten av befolkningen inom de erövrade områdena ofta de nya makthavarna. Den östromerska regimen med sin grekiska elit hade inte haft något brett folkligt stöd, och islams företrädare visade snarast större religiös tolerans än de tidigare kristna härskarna. Under hela medeltiden förblev befolkningens majoritet inom stora delar av det östra Medelhavsområdet trogen mot sin gamla icke-muslimska tro, och "bokens folk" judar och kristna förföljdes vanligen inte. Araberna visade stort intresse för kulturen och vetenskapen i de erövrade områdena. De lät översätta den grekiska lärdomens verk till arabiska, kommenterade och diskuterade dem. Arabiska var det sammanhållande religiösa, kulturella och vetenskapliga språket inom detta stora område, med ungefär samma uppgift som latinet i Västeuropa. Lite slarvigt har därför många författare och vetenskapsmän ofta betecknats som araber, trots att de egentligen var perser, kurder eller medlemmar av någon annan folkgrupp.
Särskilt betydelsefullt blir intresset för Aristoteles, som vid den här tiden var nästan helt okänd i väst. Ett problem som de islamiska lärda ställdes inför var svårigheten att förena vissa inslag i hedningen Aristoteles vetenskapliga läror med Koranens lära, alltså förhållandet mellan vetenskap och tro.
Låt oss ta ett exempel på svårigheter som också Västeuropas kristna teologer skulle möta: Aristoteles talar inte om något skapelseögonblick, eftersom världen alltid har funnits. Men Koranen, liksom Bibeln, anger ett ögonblick då Gud skapade världen. Lösningen på problemet med världens skapelse respektive världens evighet är den, att tiden skapades samtidigt som världen skapades, och då världen upphör, då upphör också tiden. Med stor finess löses sådana svårigheter av män som Avicenna (Ibn Sina) från Bokhara i nuvarande Uzbekista och Averroës (Ibn Roshd) verksam i södra Spanien.
I synnerhet Averroës blir en auktoritet vad gäller Aristotelestolkningen för 1200-talets kristna teologer. Medeltidens kanske största kristna filosof Thomas ab Aquino är i många stycken en efterföljare till Averroës, även om han är noga med att distansiera sig från den farliga averroismen.
Abbasidernas kalifat i Bagdad etablerades vid 700-talets mitt med härskare som Harun al Rashid (Aron den rättrådige), legendarisk genom sagosamlingen Tusen och en natt. I Bagdad, liksom den nya staden Kairo och i Córrdoba, skapades lärdomsanstalter till vilka det samtida Europa inte hade någon motsvarighet, med astronomiska observatorier, zoologiska och botaniska trädgårdar, bibliotek.
Det var framför allt fyra vetenskapliga områden som intresserade den islamiska eliten, nämligen matematiken, astronomin, medicinen och alkemin. Inom matematikens fält är insatserna välkända - vi talar om arabiska siffror (även om siffrorna egentligen härstammar från Indien), ord som algebra, al-jabr, algoritm, efter matematikern al-Khwarizmi, och siffra. Likaså är en hel del astronomsika termer, som zenit, arabiska. Ptolemaios verk blir bekant i Västerlandet under sitt arabiska namn Almagest. Åtskilliga av kemins termer är till ursprung arabiska, alkohol, amalgam, talk, alkalisk osv. Genom sitt intresse för alkemin bidrog araberna i hög grad till kemins utveckling.
Impulserna från antiken, förmedlade via den islamiska kulturen, fick avgörande betydelse för den blomstringstid i Västeuropas historia som brukar kallas högmedeltiden, och som sträcker sig ungefär från mitten av 1100-talet fram till 1300-talets början.
Drakportsgrottorna
Man kunde tro att kärleken som vi känner den från romaner och filmer är ett evigt och oföränderligt fenomen. Men riktigt så är det kanske inte. Framför allt uppkommer den tanken ganska sent att kärleken vore äktenskapets grundläggande och viktigaste grundval.
Välkänt är att Platoni Gästabudet hyllar kärleken mellan man och yngling som ädlare än den mellan man och kvinna. Äktenskapet är snarast ett praktiskt arrangemang inrättat för att producera och uppfostra nya medborgare. En man som skall gita sig, säger Sokrates till sin son, väljer den kvinna som kan ge honom de bästa barnen.
Under antiken angsågs ofta den sunda och balanserade intellektuella vänskapen högre än den snarast sjukliga och farliga kärlekspassionen, det förvirrade tillstånd då vi förlorar kontrollen över oss själva.
"Kärleken uppfanns på 1100-talet", har den franska historikern Charles Seignobos sagt, men det är ett omstritt påstående. Under påverkan från det muslimska Spanien utvecklades i Sydfrankrike en formaliserad kärleksideologi mellan den unga unge trubaduren och hans högättade - och gifta - dam. Hyllningarna riktades till en onåbar skönhet, drömmen om en förbindelse kan aldrig bli verklighet. Det är ungefär samtidigt som Mariakulten utvecklas inom kyrkan och samtidigt som damen förvandlas till schackspelets mäktigaste pjäs. Kärlekens slutpunkt är inte äktenskapet. Den tidens stora passionerade kärlessagor, den verkliga mellan Héloïse och Abélard och den fiktiva mellan Tristan och Isolde, slutar båda i katastrofer.
Äktenskapet var i äldre tid främst arrangerat efter ekonomiska överväganden. Ett vänskapligt förhållande mellan makarna var en helt tillräcklig känslomässig bas. Och den djupaste och varmaste kärleken borde riktas mot gudomligheten. I äktenskapet skulle den farliga sexualdriften kanaliseras.
Den blivande biskopen Jesper Swedberg träffar år 1667 för första gången den kvinna han skall gifta sig med följande dag, utan att veta att det är just hon, Sara Bergia. Förhandlingarna har skötts brevledes. "Hur ser professorn på vår handel?" frågar Sara. "Är hon densamma?" utropar Swedberg. "Och så bekräftade vi vår vänskap med ett handslag, kärligt famntag, och dylikt, med bägges inbördes fägnad och hugnad."
Det är i slutet av 1700-talet , i den spirande romantiken, som tanken utvecklas, att kärlek mellan två individer är äktenskapets sanna grund. Inte minst bidrar Rousseau till detta genom sin kärleksroman Julie, eller den nya Héloïse vars titel anknyter till det medeltida kärleksparet Abélard och Héloïse. Några årtioenden tidigare hade den engelska författaren Richardson med romanen Pamela skapat modellen för vår tids klassiska happy end - efter en serie förvecklingar och hinder får de två varandra och inträder i äktenskapets lycka.
Litteratur: Denis de Rougemont Kärleken och västerlandet (1963). Ronny Ambjörnsson Familjeporträtt (1978). Abélard och Héloïs. (Breven i svensk översättning av B. Berg och inledning av B. Kurtén-Lindberg, 1977).
- Sten Högnäs
Läs Marianne Fredriksson, den som vandrar om natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar