Medicin, Universiteten, Hildegard av Bingen

Enligt grekisk mytologi grundades läkekonsten av guden Apollons son Asklepios. Hans symbol är ormen som slingrar sig kring en stav. Ett av de mest berömda templen låg på ön Kos, och här tycks Hippokrates ha fått sin utbildning till läkare på 400-talet f.Kr. Här sägs den läkarteknik som kallas den hippokratiska ha utvecklats: läkarens grundläggande plikt är att inte skada. Ännu för hundra år sedan fick varje svensk läkarkandidat högtidligen svära en ed som påstods vara skriven av Hippokrates. Vem som egentligen har formulerat den är dock oklart.
Kännetecknande för den antika medicinen är betonandet av balansen mellan olika krafter. I en frisk kropp råder balans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod (sanguis), gul galla (cholera), svart galla (melancholia) och slem (phlegma). Sjukdom är en rubbning i denna balans. Teorin kopplades samman med elementläran och de fyra "kvaliteterna", fuktigt, torrt, kallt, varmt. Efterhand utvecklades systemet till att omfatta också de fyra temperamenten eller personlighetstyperna: den sorglösa sangvinikern, den ilskna kolerikern, den dystra melankolikern och den sävliga flegmatikern. Hela detta system standaliserades genom den scenantika medicinska författren Galenos.

Levern: gul galla, koleriker, eld
Mjälten: svart galla, melankoliker, jord
Hjärtat: blod, sangviniker, luft
Hjärnan: slem, flegmatiker, vatten

Relitto del Pozzino

Den medicinska behandlingen omfattade framför allt laxering och åderlåtning, men också bad och massage. Medicinerna var huvudsakligen örtextrakt. Redan i de hippokratiska skrifterna fanns ett klart avståndstagande från magi och övernaturliga förklaringar och en strävan till ett empiriskt, det vill säga erfarenhetsgrundat förhållningssätt. Den hippokratisk-galenska traditionen fördes vidare framför allt av den islamiska kultuern, i synnerhet genom Avicenna (Ibn Sina), född i Bokhara och verksam omkring år 1000. Aviciennas väldiga skrift om läkekonsten, i Europa kallad Kánon, förblev den stora medicinska auktoriteten långt in på 1500-talet.
Läran om de fyra kroppsvätskorna levde vidare också inom skolmedicinen ända in på 1800-talet, men för idag en mer tillbakaträngd tillvaro inom vissa grenar av den alternativa medicinen.

-

Paris år 1200 hade en befolkning på något under 50 000. Bland dessa var kanske så många som en tiondel akademiska lärare och studenter från nästan alla delar av Europa. Det som kom att kallas Parisuniversitetet och bli modell för alla Västeuropas universitet växte fram på 1100-talet. Årtalet 1219 brukar anges som det år då universitetet fick sin självständighet bekräftad gentemot staden Paris och gentemot den kyrkliga hierarkin. Men långt tidigare fanns skolor för högre utbildningar, som den juridiska högskolan i Bologna eller den medicinska i Salerno i södra Italien.
Redan år 1300 fanns det närmare 20 universitet i Europa. Ett av de första efter Paris var Oxford, grundat andra hälften av 1100-talet av engelska lärare och studenter som fann det billigare och enklare att organisera n utbildning på hemmaplan. Men Paris förblev länge centrum för Europas utbildning. Redan på 1200-talet studerade tusentals ynglingar här. Sverige hade egentligen inget universitet under medeltiden. Uppsala universitet, grundat 1477, kom inte igång på allvar förrän vid 1500-talets slut, och Paris förblev länge den vanliga orten även för svenskar som sökte sig till högre studier. På 1400-talet tog de mer närbelägna tyska universiteten över.
Bland universitetets traditionella fyra avdelningar, fakulteter, var den filosofiska den grundläggande. Här studerades de sju fria konsterna (artes liberales, därav de brittiska akademiska graderna Bachelor of Arts and Master of Arts). Därefter fortsatte man i någon av de tre högre fakulteterna, den medicinska, juridiska eller teologiska. Det är först på 1800-talet som den filosofiska fakulteten fick samma värdighet som de övriga, och fortfarande markeras skillnaden genom att en filosofie doktor inte tilldelas hatt, utan en lagerkrans, vid promoveringen.
De studenter som inte var förmögna nog att hyra bostad privat bodde i kollegier, där de fick mat och husrum. Ofta var reglerna strikta. Latin var det enda tillåtna umgängesspråket. Tärnings- och schackspel var förbjudna, liksom burfåglar och andra husdjur.
Åtskilliga studenter var mycket unga, pojkar i de lägre tonåren. Man kan få en bild av livet bland annat via de förbud som utfärdades, "Med böter bestraffas den som kastar föremål på föreläsaren," heter det i Leipzig; "Man får inte kasta sten i kapellet", lyder en förordning i Oxford. Brottningsmatcher, lekar och slagsmål kunde fylla den föreläsningsfria eftermiddagen. Studenterna var organiserade i "nationer": skandinaverna hörde till den anglikanska nationen tillsammans med engelsmän och tyskar. Traditionen med studentnationer efter hemort lever som bekant kvar i Sverige och Finland.

artes liberales

Hildegard av Bingen (1098-1179) föddes som tionde barnet i en adlig familj. Redan vid födseln tycks man ha bestämt henne för ett liv i kyrkans tjänst, ett vanligt förfarande med tionde barnet om försörjningsbördan kändes tung. Vid åtta års ålder sändes hon till klostret Disibonenberg i närheten av Mainz, och trettio år senare utsågs hon till abbedissa. På 1150-talet grundade hon ett eget kloster i Bingen, 30 km längre norrut, med utsikt över Rhen.

Hildegard var på många sätt en exceptionell kvinna. Hon var en viljestark ledare och driftig organisatör, i en tid då få män och än färre kvinnor var läskunniga författade hon ett antal större verk, teologiska, medicinska och naturvetenskapliga. Utan tvivel ägde hon en för den tiden ovanligt stor lärdom, och hon konsulterades ofta av biskopar och furstar och korresponderade med tidens makthavare.

Hildegard är också en av de första kompositörer som man känner till namnet på, och hon skrev ett stort antal hymner och sångspel till Jungfru Maria och helgonens ära. Hon menade att Adam före syndafallet ägt en ren stämma som kunde förena sig med änglarnas kör, men efter syndafallet var denna förmåga förlorad. Musiken och instrumenten uppfanns då i ett försök att återvinna förmågan att hylla Gud.

Hennes medicinska skrift Causae et Curae (Om orsaker och bot) liksom den mer naturvetenskapligt orienterade Physica bygger på den förhärskande medeltida vetenskapen med rötter i antiken - med elementläran och läran om de fyra kroppsvätskorna som centrala inslag. Hon tycks ha närmat sig en korrekt beskrivning av blodomloppet, men det är särskilt hennes råd om läkande örter som har väckt en senare tids intresse. Hennes positiva bild av kroppen skiljer sig från den kroppsförnekelse och asketism som var ett starkt inslag i medeltidens religiösa tradition. Anmärkningsvärd är hennes positiva bild av sexualiteten, i synnerhet kvinnans upplevelse av sexualakten.

Uppenbarelser, religiösa visioner, var också en del av Hildegard av Bingens liv. Tjugosex uppenbarelser samlades i ett verk, Scivias, som godkändes av påven, och hennes rykte spreds över Europa. En senare och mer skeptisk tid har förklarat hennes visioner som en effekt av den svåra migrän som plågade henne hela livet.

- Sten Högnäs