Filosofin i Aten, Allmänbegreppen - Universalia, Renässans

Aten var bland många grekiska stadsstater, som Sparta, Korint och Thebe. Men just Athen har ofta kommit att uppfattas som synonymt med det klassiska grekland. För det första var Aten den politiskt och ekonomiskt mäktigaste staten. För det andra är de skriftliga källorna från Aten de överlägset rikaste. Och för det tredje tycks här ha utvecklats den livligaste diskussionen king filosofiska och samhälleliga frågor. I Aten växte ett demokratiskt system fram som, trots alla sina brister och begränsningar, blir utgångspunkten för den europeiska demokratiska traditionen. Samtidigt bör det framhållas att den atenska demokratin inte var unik, utan på 400-talet f. Kr. fick flera andra atenska stadsstater demokratiska författningar liknande den i Aten.
Stadsstaten Aten, i vilken omgivande halvön Attika ingick, hade på 400-talet omkring 200 000 invånare. Av dem var en minoritet, kanske 30 000, röstberättigade medborgare. Uteslutna var kvinnor, greker som flyttat in från andra orter, icke-greker och slavar. Den sistnämnda gruppen var mycket stor, betydligt större än de fria männen.
400-talet f.Kr. kan representera Atens storhetstid. I synnerhet gäller detta den store Perikles nästan förtioåriga tid vid makten, en tid av ekonomisk och kulturell blomstring. Aischylos och Sofokles författade sina tragedier, Herodotos skrev sina historiska verk, filosofen Sokrates vandrade omkring i staden och inbjöd till diskussioner.
Efter Perikles död år 429 tilltog de inre motsättningarna, mellan rika och fattiga och mellan demokrater och aristokrater. En serie katastrofala krig slutade med Atens totala nederlag 404. En av Sparta stödd militärdiktatur, de så kallade trettio tyrannerna, insattes, men dessa förjagades snart, och en demokratisk regim trädde till. Det var under denna tumultartade tid som Sokrates åtalades och dömdes till döden, och det var med sådana erfarenheter so grund so Platon skulle utforma sin filosofi.

En cenote

Medeltiden utgör den logiska filosofins höjdpunkt. Först under den tidiga 1900-talet kommer något likartat med Bertrand Russel, den logiska positivismen och andra besläktade filosofiska skolor. Men skolastiken har också förhånats som spetsfundigheter och debatter om bagateller. Vi skall här ta upp en linje i medeltidens filosofi, som i första hand kan tyckas vara en meningslös strid om ord, men som visar sig få väldiga konsekvenser. Det är debatten om allmänbegreppen eller universalia.

Betraka följande schema:

D Begreppet djur Begreppet möbel

C Begreppet däggdjur, Fågel etc. Begreppet sittmöbel, Bord etc.

B Begreppet häst, katt etc. Begreppet stol, soffa etc.

A Pålle, Legolas, Blenda Stol A, Stol B, Stol C

De allra flesta menar nog att företeelserna på nivå A verkligen existerar, det vill säga den enskilda hästen, just den stol som du sitter på osv. Men hur är det med nivåerna ovanför? Har någon sett hästen eller katten som begrepp eller idé? Knappast, vi har bara träffat enskilda, individuella djur, Misse och Pålle. Finns då begreppen i någon reell mening? Är det inte bara fråga om praktiska samlingsord, namn på företeelser som har vissa drag gemensamma? De som menar att nivå A är det enda som verkligen existerar, kallas nominalister (efter nomen, namn). De som däremot menar att begreppen har reell existens, verkligen finns, kallas (begrepps)-realister. De senare följer egentligen traditionen från Platons idévärldstanke.

Nominalismen växer sig stark under senmedeltiden. Den blev på flera sätt ett hot mot det bestående. Läran om arvsynden blev problematisk. Arvsynden drabbade ju oss som medlemmar av begreppet Människa, genom den första människan Adams brott. Men nu fanns egentligen inte begreppet Människa, bara enskilda individer. Och hur gick det med begreppet Kyrkan, en kyrka som omfattade alla kristna. Enligt nominalismen fanns egentligen bara de enskilda människorna och tusentals kyrkobyggnader, inte Kyrkan eller Människan som allmänbegrepp. Också treenighetsläran blev problematisk, Fader, Son och Helig Ande, som på samma gång var en och samma Gud.

En annan konsekvens av nominalismen blev den att vägen till Gud inte längre var öppen via intellektuella, logiska resonemang, som gradvis höjde människan mot det högsta av alla begrepp, Gud. Men nominalismen underkände logiken och begreppen som vägvisare till himmelriket. Det enda som kunde närma oss till Gud var bönen och den religiösa tron. Karakteristiskt nog var Martin Luther nomialist - han som framhöll tron, underkastelsen och Guds nåd som den enda vägen, och som samtidigt medverkade till att den kristna enheten slogs sönder.

Samtidigt kunde nominalismen innebära en frigörelse för dem som sysslade med naturvetenskaperna. Nu var studiet av de enskilda tingen i vår värld inte längre bundet av religionen och teologin. Religionen och vetenskap blev åtminstone i högre grad än förut skilda områden. De allra flesta av senmedeltidens naturvetare var också nominalister.

De stridande staterna, Handynastin, armborst 

Någon gång omkring 1600 börjar den välkända tredelningen av historien bli allmänt accepterad. Man talar om gamla tiden eller antiken som sträcker sig fram till omkring 500 e.Kr., medeltiden som beteckning på de följande tusen åren, och nya tiden därefter, alltså från 1500 ungefär. Som benämning på övergången mellan medeltiden och den nya tiden infördes senare beteckningen renässans.

Renässansbegreppet är omstritt. Ordet betyder egentligen pånyttfödelse. Det sägs beteckna en pånyttfödelse av antiken, ett uppvaknande efter "medeltidens natt". När man under sent 1500-tal började tala om renässans syftade man i första hand på bildkonsten och på den beundran inför antikens konst- och skönhetsideal som vi finner hos konstnärer som Botticelli, Leonardo da Vinci eller Michelangelo.

Men vid 1800-talets mitt började beteckningen renässans alltså användas som namn på en historisk period ungefär från 1350 till 1600. Det var framför allt en bok av den schweiziske historikern Jacob Burckhardt, Renässanskulturen i Italien (1860), som gjorde renässansbegreppet populärt, han talar om periodens individualism, om dess frigörelse från religionens auktoritet osv. Hans skildring kan på många punkter ifrågasättas och kritiseras. Åtskilligt av det som har beskrivits om renässansen kan man lika gärna se som typiskt för hög- och senmedeltidens kultur. Dessutom är hans skildring av religionens roll i renässansen ganska missvisande -tiden var inte alls så förvärldsligad och kritisk mot religion som han påstår. Men trots alla invändningar mot Bruckhardts skildring kan det ändå vara praktiskt att hålla fast vid beteckningen renässans som namn på den nya tidens inledningsskede, och särskilt då tiden omkring 1500.

- Sten Högnäs