Mötet med nya världar, Pico della Mirandola och Jean-Paul Sartre, Moralen och ekonomin

Den period vi närmast skall skildra, 1450-1700, var en tid av expansion, i synnerhet för Västeuropa. Geografiskt, eftersom den Nya världen, alltså den amerikanska kontinenten, upptäcktes och koloniserades, och man seglade runt Afrika till Indien, till Kina, den ostindiska övärlden osv. Vi bör komma ihåg att de geografiska "upptäckterna" var en europeisk erfarenhet: områdena man kom till var förstås välkända för andra folk långt tidigare. Portugisen Vasco da Gama nådde i slutet av 1400-talet fram till Indien sjövägen, och den här delen av världen öppnades därmed för europeisk handel. Men de arabiska handelskontakterna landsvägen från medelhavsområdet till Indien var redan välutvecklade. Typiskt är att en av de första som Vasco da Gama mötte i Calicut i södra Indien var en spansktalande tunisier. Vid den här tiden var Malacka i nuvarande Malaysia världens ledande handelscentrum, där araber, perser, indier och kineser möttes och ett åttiotal språk talades.
Men också själva världsalltet tycktes vidgas för européerna. Den kopernikanska revolutionen inom astronomin gjorde att medeltidens rätt hemtrevliga och begränsade universum sprängdes, och snart tyckes världen öppnas mot oändligheten och mot otaliga nya världar. Omvänt avslöjade mikroskopet snart nya universa i det lilla; man skådade in i kvalstrens, toffeldjurens och amöbornas hemlighetsfulla värld.
I allt detta föränrades också synen på människan och den mänskliga existensen. Människan var storslagen i sin utblick och sin förmåga att avslöja naturens hemligheter. Men hon kunde också känna sig förvirrad och utlämnad i en allt väldigare och mer oöverskådlig värld.
Det var en omvälvande tid. Men detta innebar inte att man alltid förkastade allt det gamla. I renässansen, den strömning som inleder den nya tiden, finner vi tvärtom en återgång till källorna - till antikens kultur och vetenskap i deras ursprungliga form.

Venusfigurin från Kostenki

Pico della Mirandola - är människan ängel eller djur?

Giovanni Pico della Mirandola (1463-94) tillhörde den lärda kretsen i Florens under familjen Medicis storhetstid. Picos mest berömda verk är Om människans värdighet. Visserligen är titeln på verket inte förmlulerad av författaren själv, utan tillagd strax efter dennes död, men den ger en god bild av tendensen i skriften.
I Picos skrift säger nämligen Gud till Adam att han har bestämt väsen och natur för alla levande varelser. Men för människans del är ingenting fastslaget: "Varken en bestämd ort eller en gestalt som är din egen, eller någon uppgift som är säregen för dig har vi givit dig, Adam." Människan kan välja att sjunka ner till djurens nivå, men hon kan också höja sig "till de högre former som är gudomliga".
I renässansens och medicéernas Florens finner vi ett starkt intresse för mystik och magi. Pico är också den som för en kristen läskrets introducerar den talmystik som återfinns i judiska kabbalan, enligt vilken bokstäverna i den heliga skrift (Gamla testamentet) antas ha siffervärden. Genom ett slags rebuslösning kan den som är insatt i kabbalans mysterier läsa och tolka Guds hemligaste budskap.

Pico della Mirandola och Jean-Paul Sartre

Ibland har Picos syn på människan jämförts med 1900-tals filosofen Jean-Paul Sartre och den riktning inom 1900-tals filosofin som brukar kallas existensialism. Att Sartre ger sin kanske mest lättillgängliga bok titeln Existensialismen är en humanism (1946) kan möjligen ses som en anknytning till renässanshumanismens tankevärld.
"Existensen försegår essensen", säger Sartre, eller vardagligare uttryckt: Vi har tilldelats livet, existensen, men innhållet i och meningen med våra liv - livets "essens" - måste vi skapa själva: "Människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till."
Femhundra år tidigare hade Pico tolkat Guds ord till Adam på följande sätt: "Varken himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig har vi gjort dig, på det att du liksom din egen skulptör och formare fritt och ärofullt må kunna ge dig den gestalt du helst vill ha."
Den viktiga skillnaden är att Sartre förnekar Guds existens, medan Pico relaterar sin syn på människan till en gudomlighet. Sartres värld är meningslös, men renässansfilosofens är full av mening. Den insiktsfulla människan finner ständigt tecken på Guds visdom och skaparkraft.

Litteratur: Giovanni Pico della Mirandola Om Människans värdighet. Inledning, översättning och kommentarer av Rolf Lindborg (1996).

Katarina Gustavsdotter Stenbock

Moralen och ekonomin

Bland synderna brukar i synnerhet tre framhållas, ärelystnaden, vällusten och girigheten. Efterhand förändrades dock synen på moralen, och den mänskliga naturen. Det som tidigare hade betraktats som synder eller laster, kunde snart framställas som naturliga delar av den mänskliga naturen, ja, till och med som nyttiga och nödvändiga. Ett tidigt exempel på detta ges i skrift av den engelske läkaren Bernard de Mandeville, Bifabeln frpn 1714:

Till en kupa kommer ett moralfilosofiskt bi som predikar dygd och sedlighet och varnar för alla laster. Bina låter sig övertygas, och alla beslutar sig för att leva oklanderligt och moraliskt. Men följden blir att allt nyttigt arbete avstannar, och bikupan förfaller. Alla sitter overksamma och betraktar sin egen förträfflighet. Bina märker snart att det gamla, mer omoraliska sättet att leva ändå var förnuftigare. Således har det visat sig att laster som ärelystnad, grighet och vällusten, i synnerhet den sexuella lusten, är nödvändig för varje samhälles utveckling och fortstånd. Mandevilles slutsats blir: Private vices, Publick benefits - den enskildes laster är till samhällets bästa.

Mandevilles bifabel och den debatt som den gav upphov till visar hur en ny syn på samhället och det ekonomiska livet höll på att utvecklas. Kanske var det bäst för samhället om helt enkelt släppte människornas drivkrafter fria? Regleringarna och den stränga kontrollen kunde ersättas av marknadskrafternas fria spel. På samma sätt som naturen var en välfungerande helhet utan att vi reglerar den, kunde det ekonomiska livet styras av en osynlig hand. Bland dem som inspirerades av Mandevilles bifabel finner vi den skotska moralfilosofen och nationalekonomen Adam Smith (1723-90), den ekonomiska liberalismen stora föregrundsgestalt. Det är Smith som i Wealth of Nations 1776 talar om "den osynliga handen".

Det berättas att den franske konungen skall ha frågat läkaren och ekonomen Quesnay vad denne skulle göra om han vore kung. Ingenting, svarar Quesnay. Men vem skall då styra? frågar konungen. Naturen! svarar Quesnay. Historien är sannolikt påhittad, men sammanfattar det nya förhållningssättet. Den ekonomiska riktning som Quesnay företräder brukar kallas fysiokratism eller fysiokrati, ett ord som betyder just "naturens välde". Det är från fysiokraterna som uttrycket laissez-faire eller "låt gå" härstammar. Frasen övertogs av de brittiska liberalerna. Ekonomin skall tillåtas att verka fritt utan reglering från samhällets sida.

- Sten Högnäs

Emosarna

Rabelais, Machiavelli, medborgare

Det humanistiska uppfostringsidealet återklingar hos en fransk renässansförfattare som Francios Rebelais (1495-1553), känd för sina böcker om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. Bakom den burleska skildringen finns Rabelais hån mot en auktoritetsbunden, förtorkad och förstelnad medeltida lärdom och skolutbildning och mot en en asketisk och livsförnekande moral. Gargantua tvingades till exempel i sin ungdom att lära sig alfabetet också baklänges, vilket för honom tog fem är och tre månader - till vilken nytta? Han vill nu se till att sonen Pantagruel får en bättre uppfostran, modellerad efter renässanshumanismens ideal.
Rabelais kallar sitt idealsamhälle Théléme kloster, men det är närmast jämförbart med en internatskola. Här finns bra en klosterregel. Fais ce que tu voudrais (Gör det du skulle vilja göra). Här finns stora, ljusa rum med tavlor och gobelänger, här finns teater, kapplöpningsbana, simbassänger. Här utbildar sig gossar från tolv fram till arton års ålder tillsammans med flickor från tio fram till femton års ålder. Därefter går de ut i världen.
Rabelais böcker om Gargantua och Pantagruel blev oerhörda framgångar. Fler exemplar hade sålts på två månader än biblar på nio år, säger Rabelais själv om den första boken. Hånet mot den skolastiska teologin och kyrkan gjorde dock att de förbjöds av censuren i flera omgångar, och Rabelais tvingades skiva om vissa partier.
Rabelais kan ses som en övergångsgestalt, en författare med ena foten i en medeltida folklig och burlesk tradition och den andra i renässanshumanismens nya tid.

Litteratur: Michail Bichtin, Rabelais, eller skrattets historia (svensk övers. 1986).

magdaléniensk häst

politiken och moralen

Niccoló Machiavelli (1469-1527) är en av världshistoriens mest omstridda gestalter. Men Fursten, det verk som har Machiavelli detta dåliga rykte, har samtidigt framstått som en av de viktigaste böckerna inom den politiska teorin. på 1700-talet översatte Fredrik den store av Preussen den till franska. Den preussiske konungen skrev en lång kommentar, där han åtminstone skenbart tog avstånd från bokens åsikter. Napoleon beskrev Fursten som det enda läsvärda politiska verket. Den italienska diktatorn Mussolini studerade boken med stort intresse.

Vad var då det revolutionerande och samtidigt lockande och farliga i Machiavellis beskrivning av världen och samhället?

Ett centralt begrepp i Fursten är dygd, på italienska virtú, Vanligen menar man ju att den som är dygdig har en hög moral, är ärlig, hederlig och god. Ordet virtú är besläktat med viril, manlig: den som visar manlig handlingskraft är dygdig. På liknand sätt förhåller det sig med dygd, det gamla svenska ordet för moral. Ordet har egentligen sitt ursprung i verbet duga: den som är duglig och handlingskraftig visar prov på dygd. Det finns alltså en dubbel betydelse i orden virtú och ygd: hög moral men också manlig handlingskraft. 

Hur skall då en politisk ledare vara? Det bästa är förstås om han äger båda slagen av dygd, att han är både kraftfull ledare och moraliskt föredöme. Men är det alltid möjligt eller ens lämpligt för en politisk ledare att följa den konventionella moralen? Kan man inte tänka sig lägen då statsledningen måste ta till lögner och bedrägeri? Det menar Machiavelli. Fursten måste ibland bryta mot alla regler och all moral för statens och medborgarnas bästa. Samtidigt bör han upprätthålla ett sken av anständighet inför sitt folk. Han kan i hemlighet skicka ut lönmördare på samma gång som som han talar högstämt om moral, laglighet och rätt. Huvudsaken är att samhället fungera väl och att han har folkets bästa för ögonen. Virtú är en förening av handlingskraft och politisk skicklighet. Vad Machiavelli bland annat gör är att på ett utmanande sätt skilja statsmoralen från den kristna etiken. Politik och religion berör skilda områden.

Aleksej Michajlovitj Romanov

Ur Machiavellis Fursten

"En och var inser lätt, hur berömtvärt det är, att en furste håller sina löften och handlar utan svek och falskhet. Men vi har i våra dagar sett stora ting utföras av furstar, som inte lagt sig synnerligen vinn om ordhållighet, utan tvärtom förstått att med svek förvrida huvudet på folk. Man har sett hur dessa furstar till slut triumferat över de ärliga. - - -

Vad jag nu har sagt bör man sålunda förstå: fursten och särskilt den nyblivne fursten kan inte iaktta ett sådant handlingsätt, som man vanligen kallar gott; vill han upprätthålla sin Stat, tvingas han ofta att handla mot sin tro, barmhärtighet, mänsklighet, gudsfruktan. Hans sinnelag måste därför vara så beskaffat, att det vänder sig efter väder och vind och lyckans växlingar. Eller som jag redan sagt: han skall vara hederlig så länge han kan, men blir det nödvändigt, bör han också veta att slå in på brottets väg. - - -

Om således fursten kan hålla sig själv och sitt rike vid makt, så kommer medlen därtill alltid att anses goda och berömvärda, ty den stora hopen dömer blott efter sken och framgång."

bison, Altamira

På likartat sätt kommer många att hävda att vetenskapens värld är oberoende av religionens. Den religiösa tron är en sak, men den vetenskapliga undersökningen en helt annan. Sakta förlorar religionen sin dominerande roll i samhället. Men den utvecklingen kommer inte att fortgå utan motstånd och våldsamma konflikter.

Detta porträtt, sannolikt målat av Giorgione, föreställer Cesare Borgia (1474-1507), illegitim son till Påven Alexander VI. 

Machiavelli ger i Fursten en beundrande skildring av denne cyniske maktpolitiker, medan Jacob Burckhardt i Renässanskulturen i Italien (1860) citerar det venetianska sändebudet Paolo Capello, som år 1500 skriver: "Var natt finner man i Rom fyra eller fem personer mördade, biskopar, prelater och andra, så att hela Rom darrar för att bli mördad av hertigen (Cesare)."

Att skapa goda medborgare

Läran om arvsynden är central i den kristna teologin. Redan de första människorna, Adam och Eva, bestraffades för att ha brutit mot Guds förordningar. Deras synd har ärvts av alla efterkommande - hela mänskligheten är fördärvad och fördömd; endast Guds nåd och barmhärtighet kan rädda oss. Detta syndfulla människosläkte behöver förstås strama tyglar.

Så kan den dominerande uppfattningen under 1600-talet beskrivas. En regering som inte kontrollerar och bestraffar sina undersåtar släpper loss onda drifter. Men under 1700-talets lopp kritiserades allt oftare läran om arvsynden och människans medfödda ondska. Voltaire skriver uttryckligen att människan är född god. Ondskan kan enligt honom närmast beskrivas som en smittsam sjukdom. På liknande sätt uttrycker sig Rousseau. De första orden i Emile, hans bok om uppfostran, lyder: "Allt är gott när det lämnar skaparens hand, allt fördärvas av människans." Det är ett uselt samhälle som skapar den onda människan.

Tidens filosofer förklarade att vi formas av våra erfarenheter i livet. Onda människor skapas alltså av ett uselt samhällssystem och av en felaktig uppfostran. en engelske filosofen John Locke (1632-1704) hade beskrivit själen som en tom tavla på vilken erfarenheterna skriver sina tecken. Det gällde förstås då att se till att den text som skrivs in på själens tavla är klok, god och nyttig.

1700-talet ser en modern pedagogik födas och utvecklas. John Lockes Tankar om uppfostran (1693) utgör ett slags inledning till diskussionen. Det fanns förstås föregångare, som Rabelais och Montaigne på 1500-talet. Vi kan också nämna Jan Komensky (1592-1670) från det nuvarande Tjeckien, känd under sin latinska namnform Comenius. "Ett barn är dyrbar gåva, värdefullare än allt guld, men också skörare än glas, och det kan därför lätt lida obotlig skada", skriver Comenius. Han menar att alla barn har rätt till undervisning och att den skall vara konkret, begriplig och anpassad till barnets ålder. Detta kan tyckas som en självklarhet idag, men var det ingalunda på 1600-talet.

Under 1700-talet diskuterar man ivrigt olika pedagogiska idéer och många omsätts i praktiken. Det är nu som barnet upptäcks, insikten att barn är någonting annat än vuxna i miniatyr. Barnen betraktas heller inte som moraliskt fördärvade redan vid födseln. Tvärtom kommer man ganska snart att idealisera barndomen, som ett tillstånd med mänsklighetens första oskuldstillstånd i Edens lustgård. Barn uppfattas som rena och ofördärvade.

- Sten Högnäs

Jesuiterna, barnuppfostran, kemi, Kepler

Jesuitorden har ett grundmurat dåligt rykte i den protestantiska traditionen. Också i katolska länder har orden varit omstridd. Den som slår upp ordet jesuit i en svensk ordbok får förklaringar som hycklare, lömsk person eller ränksmidare, alltså konspiratör och intrigmakare. Adjektivet jesuitisk har synonymer som bedräglig, skrupelfri, machiavellisk.
Det dåliga ryktet i Skandinavien förstärkets genom 1800-tals förfataren Zacharias Topelius populära roman om 30-åriga kriget. Fältskärns berättelser, där jesuiten är en mycket skrämmande och motbjudande figur.
Mycket i Topelius skildring är nidbilder. Det finns anledning att uppmärksamma jesuitordens goda sidor. Dess skolor utmärkte sig tidigt för hög kvalitet med ett brett kulturintresse och för en human behandling av elverna. Man belönade hellre än straffade - det omvända förhållandet var annars regel på 1600-talet. De graderade betygen kan sägas vara en jesuitisk uppfinning. Ordens skolor har fostrat generationer av framstående intellektuella - René Descartes är en bland många. Åtskilliga kritiker av kyrkan har också en jesuitisk uppfostran; vi kan nämna Voltaire och dennes samtida, moralfilosofen och ateisten Helvétius - och för den delen också Fidel Castro.
I de utomeuropeiska länderna var jesuiternas missionsverksamhet ovanligt framgångsrik, mycket tack vare att de anpassade sig efter de lokala förhållandena. Vid hovet i Peking gick jesuiterna klädda i kinesiska kläder. Man lyckades här omvända stora skaror till kristendomen. Att de lärde den kinesiska armén hur man gjuter kanoner bidrog säkerligen till populariteten.
Redan 1542 grundade jesuiterna ett universitet i Goa i Indien. I Sydamerika, i ett område som ungefär motsvarar det nuvarande Paraguay, skapdes de i början av 1600-talet en egen stat, som styrdes med skicklighet och ekonomisk framgång under mer än 100 år. Indianerna behandlades väl, i varje fall om man jämför med förhållandena i det övriga Amerika. Jesuiternas strävan att sätta sig in i och respektera främmande kulturer står också i positiv kontrast till åtskilliga 1800-talsmissionärers förhållningssätt.
Jesuiternas förmåga till anpassning efter situationens krav har gjort att satsen "Ändamålet helgar medlen" ofta har påståtts vara deras slogan. Men så är det inte. Detta är ingen jesuitisk formulering eller princip, åtminstone inte i den menin gatt våld och orätt skulle vara tillåtna. Den som tydligast har gjort uttalanden av de slaget är snarare Machiavelli.

The Burney Relief - Innana, Ishtar, Lilith

"Den sitt barn kärt haver, han håller det städse under riset", läser vi i den svenska stormannen Per Brahes Huusholdzbook för ungt adels-folck från 1580-talet. Redan i späda år måste barnet vändas "ifrån det onda till det goda med lärdom och aga". Det är i första hand adelns barn som drabbas av en metodisk och genomtänkt uppfostran.

För den sjuårige Carl Oxenstierna utarbetades år 1700 ett veckoschema: måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar började med morgonbön, bibelläsning, teologi och frukost. Därefter lästes Julius Caesar på latin och svenska, och texterna gav anledning till undervisning i grammatik, vältalighet, geografi, historia, politik och etik. Så middag. Därefter följde översättningsövningar till latin, genomgång och repetition av morgonens lektion, samt mer läsning av romerska författare, geografi och historia. Efter aftonmålet fick gossen ge ett sammandrag på latin av det som han lärt sig under dagen, varpå följde bibelläsning, aftonbön och sänggående. Onsdagar och lördagar var schemat kortare och koncentrat till teologi och aritmetik.

I Emile (1762) kritiserar Jean-Jacques Rousseau ett sådant uppfostringsprogram, detta ofta själlösa inpräglandet av kunskaper, obegripliga för barnet: Civilisationens människa föds, lever och dör i slaveri, skriver Rousseau. Vid hennes födelse syr man in henne i en linda, vid sin död spikas hon in i en kista, och under livstiden är hon en fånge fjättrad i samhällets bojor. Han beskriver hur man ofta lindar in och pressar nyfödda barns huvud för att göra dessa regelbundna, som om Skaparen skulle ha gett dem en för klumpig form. Utvändigt omformas barnens huvud av jordegummor och invändigt av filosofer. Karaiberna, Västindiens indianer, är lyckligare än européerna. - I stället skall man enligt Rousseau ta barnets egen nyfikenhet på omvärlden som utgångspunkt. Genom erfarenheterna utvecklas barnet. Den enda bok som han rekomenderar är Defoes Robinson Crusoe. Naturen och naturligheten skall vara riktmärket.

En av dem som inspirerades av Rousseau var Johann Heinrich Pestalozzi (1746-1827), också han schweizare. Rousseaus bok handlade om uppfostran av en överklassgosse med privatlärare. För flickors uppfostran skulle andra principer gälla, hade Rousseau menat. Genom Pestalozzi flyttas uppfostringsidealet i Emlie över till folkundervisningens fält, men betydligt mer likställdhet mellan flickor och pojkar än Rousseau hade förordat.

Litteraur: Anna Banér, Bilden av barnet 1994. Philippe Ariés, Barndomens historia (1982).

Grotte de Bédeilhac

Den svenska kemin

Kemin är den andra vetenskapen som gjorde Sverige välkänt i 1700-talets Europa. Det finns ett klart samband mellan den kemiska utvecklingen och bergsbruket, den viktigaste svenska inkomstkällan. Kemisterna arbetar i nära samverkan med de praktiskt verksamma bergsmännen, och de senare var ofta väl förtrogna med kemisk teori. Den svenska kemin fick en uttalat praktisk prägel.

Inte så få grundämnen har identifierats av svenska 1700-talskemister. Kobolt beskrevs 1735 av Georg Brandt, som dessutom definerade gruppen halvmetaller. Axel Fredrik Cronstedt är det som systematiserade mineralogin, en parallell till Linnés systematisering av botaniken. Cronstedt är också metallen nickels upptäckare (1751). Ungefär samtidigt undersökte och beskrev Henrik Teofilus Scheffer den nyupptäckta metallen platina (1752, "Det hvita gullet, eller sjunde metallen"), men han räknas inte som patinans egentliga upptäckare (1751). Ett par årtionden senare identifierade Johann Gottlieb Gahn grundämnet mangan. Molybden beskrevs av Carl Wilhelm Scheele och Peter Jacob Hjelm (1778/1781), och som vi sett har Scheele, apotekaren i Köping,också del av äran när det gäller upptäckten av syret. Men den kanske största gestalten inom svensk kemi, Jöns Jacob Brezelius (1779-1848) hör till 1800-talet.

Kepler, astronom och mystiker

Copernicus och Galileo placerar alltså solen på jordens plats i universums centrum. Men de håller fortfarande fast vid cirkeln för att beskriva jordens och de övriga planeternas banor. Därmed blev de tvungna att hålla fast vid den gamla epicykelteorin, ty annars stämde det hela inte. Den som i början av 1600-talet övergav de himmelska cirklarna och gav en korrekt beskrivning av planeternas elliptiska banor, var Johannes Kepler. Keplers rörelselagar kom att revolutionera astronomin och bli en förutsättning för den gravitationsteori som Newton formulerade år 1687.

Keplers verk Världsharmonin (1619) bygger i stor utsträckning på pythagoréerna. Här återger han de tonföljder som de då kända planeterna frambringar.

Kepler arbetade som assistent till en kejserliga hovastronomen i Wien, dansken Tycho Brahe. På så sätt fick han tillgång till de data som Brahe hade samlat, framför allt med hjälp av utomordentliga observationer utförda vid Brahes privata observatorium på ön Ven, mitt i Öresund. Med oerhörd envishet bearbetade Kepler dessa data år efter år, och ofta utgick han från hypoteser grundade i den pythagoreiska talmystiken. Tycho Brahes siffror tycktes visa att planetbanorna var ovala. Men Kepler utgick från att de måste vara ellipser, och stöd för detta fann han i den pythagoreiska talmystiken. I hans skrifter blandas empiriskt grundad astronomi med spekulationer i den pythagoreiska och alkemiska traditionen. 

- Sten Högnäs

The Suit

"I feel so empowered, and my 401k plan is doing better than ever!"

The Suit is an insidious and crafty beast. While some Seelie changelings attest that the Greater Suit is easily identifiable by his choice in clothing, the pessimistic Unseelie see "being a suit" as something more akin to a disease: a sickness that´s difficult to detect, yet highly infectious in an enclosed office.
Suits are masters of camouflage. Some are actually real people who are capable of setting aside their feelings and ethics for the sake of serving a wealthy company. (This variety can be identified by its plaintive mating call: "It's only a job! It's only a job!") Others are highly banal humans who define their identity by their job titles, define "loyalty" as unquestioning obedience, and justify their actions by their salaries. If an oil tanker crashes in Alaska, if someone in the Third World works low wages while making cheap goods for the Company, or some "cog" in the machine of a corporation is driven to drink by his dehumanizing job, that's someone's else's problem.

Habitat: Most suits hide in the fortress of their workplace from nine to five, but lately, this guideline has become less accurate. The "workaholic" will often stay at the office quite late, while the descendant of "yuppie scum" can carry out his duties anywhere thanks to the assistance of laptops, cellular phones, beepers and other similar devices.

Identification: Suit society requires elaborate rituals, many of which are performed for inscrutable reasons. Like a hive of bees endlessly dancing around each other in a hive or a swarm of cockroaches endlessly paying obeisance to a pile of dung, a team of suits slowly make their "dances" more elaborate as they gather credit in their bank accounts.
Some philosophical changelings insist on making finer distinctions between the species of suits. Can someone infiltrate a team of suits and still remain human? If someone isn't paid a lot by a corporation, can he still be a suit or is he merely a victim? Is the distinction between a "suit" and a "cog" merely a matter of salary? Some suits also show a sign of wanting to be human, such as organizing company volleyboll games, dancing to bad '80s rock and drinking cheap beer whilst wearing ties around their forheads, or insisting that they're just doing their job to support their families. Simplistic changelings respond to this ambiguity by kenning the Banality of a suit and acting on that guidance.

How imprudent of him to come into my freehold so brusquely! He wore a three-piece blue suit with a power tie and shoes fresh from a shine at the airport. He smiled, hoping I would trust him. Suits smile real well. He held out a business card and was eager to shake my hand. The briefcase he carried never strayed far from his side.
Behind him was his flunky. Yuppi scum. Doubble-tall non-fat vanilla latte and biscotti in his hands, laptop case slung over his left shoulders, pimk polo shirt, yellow sweater tied around his neck, tan slacks, loafers and thick-framed sunglasses. He smiled too. Or maybe he was just baring his teeth.
"Now about this children's book you've written," the suit said. "I think we can increase the sales of your book by using some creative marketing. When you've been in marketing, as long as I have, realize the potential of cross-selling. In exchange for a small percentage of your profits, this line of children's clothing of your company has designed is practically free advertising for your book!"
"Oh, yes!" his flunky added. "We'll make Mr. Bunny's happy day a classic in no time! We'll increase his visibility on the Recogniziability Index, streamline his appearance based on user surveys, and take a few of the more objectionable passages out. And look at the lovely prototypes we have of the jackets!"
"And the lining is made of real rabbit fur!" the suit continued. "Now, shall we discuss this over lunch? Im dying for a bite," he said.
So I bit him.
What can I say? The classics always work.

- Autmun, dreaming

Arbetarrimpoesi

Andalusien, les Philosophes, Den nya tiden

- Europa möter islamisk kultur

Södra Spanien var en viktig del av det romerska imperiet. Filosofen Seneca liksom kejsar Trajanus föddes här. Under folkvandringstiden intogs området av vandalerna, en germansk stam som skulle få ett oförtjänt dåligt rykte efter en plundring av Rom. Vandalerna kallade sitt sydspanska rike Vandalusia, ett namn som övertogs av araberna efter erövringen 711 (al-Andalús). Córdoba (al-Qurtuba) blev huvudstad i det arabiska kalifatet i Spanien. Här verkade den store Aristoteleskommentatorn Averroës (ibn Rushd), beundrad av Dante och en av Thomas ab Aquinos inspiratörer. I Toledo längre norr ut fanns den berömda översättarskola där det antika Greklands skrifter - Aristoteles, Ptolemaios och andras - översattes till arabiska och latin Al-Andalüs framstår vid denna tid som överlägset det samtida kristna Europa vad gäller vetenskap, bildning och tolerans. Córdoba överträffade varje samtida västeuropeisk stad i storlek och elegans.

 Bete Giyorgis

På 1200-talet hade de kristna återerövrat större delen av den iberiska halvön, men provinsen Granada förblev muslimskt till 1492, staden intogs alltså samma år som Columbus seglade västerut. Spaniens islamiska och judiska befolkning fördrevs eller tvingades omvända sig.

Katedralen i Córdoba kan illustrera områdets växlingsrika historia. Ursprungligen stod här ett grekiskt (möjligen feniciskt) tempel. På samma plats byggde de romerska erövrarna sitt tempel. På 700-talet användes stenarna till bygget av en kristen basilika, som i sin tur förstördes av araberna; materialet användes till en moské (el Mezquita) uppförd på samma plats. År 1238 förvandlades den byggnaden till en kristen kyrka. 

Mot en sådan bakgrund förvånar det föga att det mest bekanta bland spanska ord Olé! helt enkelt är en förvrängning av Allah, eller att den spanske natonalhjälten El Cid egentligen bär ett arabiskt namn, al-Sayyid.

Litteratur: Nathan Shachar, Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen (1997)

Les Philosophes

Artemistemplet i Efesos 

I 1700-talets London fanns omkring 2000 kaféer, coffee houses, där man kunde mötas för fria diskussioner - och naturligtvis för vanlig sällskaplig samvaro. Men också i Paris fanns möjligheter att diskutera och debattera, på klubbar, frimurarloger och i synnerhet privata salonger. Ofta samlades tidens intellektuella i privathem, inbjudna av förmögna och begåvade damer. En sådan är Mme de Tencin, vars utomäktenskaplige son Jean Rond d'Alembert skulle bli en av upplysningens centralgestalter. Även Mme Pompadour samlade kring sig konstnärer, lärda och hovmän. Som konungens officiella älskarinna fortsatte hon att understödja vetenskap och konst. Hon gav ekonomiska bidrag till radikala verk som den stora franska encyklopedin. Voltaire hyllade henne i varma ordalag. Också Mme de Geoffrin lämnade understöd åt encyklopedin. Hos henne möttes de radikalaste upplysningsmännen på onsdagarna, medan måndagarna var reserverade för konstnärer och arkitekter. Bland hennes vänner och beundrare märks Gustav III av Sverige. Sin förmögenhet hade Mme de Geoffrin fått genom äktenskapet med en äldre spegelfabrikant, och den vänlige gamle mannen skötte salongsaftonens praktiska bestyr, men deltog aldrig i diskussionen.

 Paris salonger var nog så viktiga centra för spridningen av upplysningens idéer. Men framförallt fick tidskrifterna och tidningarna en betydelse och popularitet som aldrig förr. 33 000 tidningsexemplar såldesi England varje dag, och de lästes förstås av mångdubbelt fler. De franska författarna, ofta kallade les philsophes, diskuterades över hela Europa, och dessutom i Amerika. Voltaires böcker såldes i 1.5 miljoner exemplar på sju år, och Rousseaus roman La novuelle Heloîs utkom i 70 upplagor före år 1800.

Till detta kommer en hel del skrifter som såldes i hemlighet, framför allt i frankrike, nämligen broschyrer och böcker som smutskastade adel och prästerskap. Det finns de som menar att den typen av skrifter - grova angrepp på auktorieterna, ofta med pornografiskt inslag - fick större betydelse för den franska politiska utvecklingen än de så omtalade verken av författare som Roussou eller Montesquieu.

Begreppet Europa

Ännu långt in på 1600-talet var det vanligare att tala om kristenheten än om Europa. Men att tala om kristenheten som ett geografiskt område var på flera sätt bekymmersamt. Många kristna levde i områden som behärskades av islam. Inom det kristet dominerade europeiska området hade utveckligen dessutom gått mot en uppdelning i en västeuropeisk katolsk, allmän och en östlig ortodox, renlärig kyrka. Från och med 1500-talet tilltog splittringen genom olika protestantiska utbrytningar. Kristenheten var inte ett entydigt geografiskt begrepp. Efterhand blev därför de mer neutrala beteckningarna Europa och européer vanligare.

Vad som skulle betraktas som det geografisk Europa förblev dock länge ganska oklart. Det normala var länge att dra gränsen österut vid floden Don. Därmed innefattades det nuvarande Ukraina och Vitryssland i Europa, men däremot inte Ryssland, som under medeltidens senare del låg under mongoliskt inflytadne. Att, som vi nu gör. dra gränsen vid Ural, blev vanligt först under sent 1700-tal.

Snäckgrotta, Margate

Det är i det västliga och centrala europa som vi ser den dramatiska utveckligen inom filosofi, vetenskap och teknik under 1500-talet. Det är områden som dominerades av den katolska och de protestantiska utbrytarkyrkorna. De östliga Europa gick delvis andra öden till mötes. Än i dag kan vi se spår av denna skiljelinje. Inom EU, den europeiska gemenskapen, finner vi när detta skrivs (2003) endast ett land som i religiöst hänseende är arvtagare till den östromerska traditionen, nämligen Grekland.

- Sten Högnäs