Men också själva världsalltet tycktes vidgas för européerna. Den kopernikanska revolutionen inom astronomin gjorde att medeltidens rätt hemtrevliga och begränsade universum sprängdes, och snart tyckes världen öppnas mot oändligheten och mot otaliga nya världar. Omvänt avslöjade mikroskopet snart nya universa i det lilla; man skådade in i kvalstrens, toffeldjurens och amöbornas hemlighetsfulla värld.
I allt detta föränrades också synen på människan och den mänskliga existensen. Människan var storslagen i sin utblick och sin förmåga att avslöja naturens hemligheter. Men hon kunde också känna sig förvirrad och utlämnad i en allt väldigare och mer oöverskådlig värld.
Det var en omvälvande tid. Men detta innebar inte att man alltid förkastade allt det gamla. I renässansen, den strömning som inleder den nya tiden, finner vi tvärtom en återgång till källorna - till antikens kultur och vetenskap i deras ursprungliga form.
Venusfigurin från Kostenki
Pico della Mirandola - är människan ängel eller djur?
Giovanni Pico della Mirandola (1463-94) tillhörde den lärda kretsen i Florens under familjen Medicis storhetstid. Picos mest berömda verk är Om människans värdighet. Visserligen är titeln på verket inte förmlulerad av författaren själv, utan tillagd strax efter dennes död, men den ger en god bild av tendensen i skriften.
I Picos skrift säger nämligen Gud till Adam att han har bestämt väsen och natur för alla levande varelser. Men för människans del är ingenting fastslaget: "Varken en bestämd ort eller en gestalt som är din egen, eller någon uppgift som är säregen för dig har vi givit dig, Adam." Människan kan välja att sjunka ner till djurens nivå, men hon kan också höja sig "till de högre former som är gudomliga".
I renässansens och medicéernas Florens finner vi ett starkt intresse för mystik och magi. Pico är också den som för en kristen läskrets introducerar den talmystik som återfinns i judiska kabbalan, enligt vilken bokstäverna i den heliga skrift (Gamla testamentet) antas ha siffervärden. Genom ett slags rebuslösning kan den som är insatt i kabbalans mysterier läsa och tolka Guds hemligaste budskap.
Pico della Mirandola och Jean-Paul Sartre
Ibland har Picos syn på människan jämförts med 1900-tals filosofen Jean-Paul Sartre och den riktning inom 1900-tals filosofin som brukar kallas existensialism. Att Sartre ger sin kanske mest lättillgängliga bok titeln Existensialismen är en humanism (1946) kan möjligen ses som en anknytning till renässanshumanismens tankevärld.
"Existensen försegår essensen", säger Sartre, eller vardagligare uttryckt: Vi har tilldelats livet, existensen, men innhållet i och meningen med våra liv - livets "essens" - måste vi skapa själva: "Människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till."
Femhundra år tidigare hade Pico tolkat Guds ord till Adam på följande sätt: "Varken himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig har vi gjort dig, på det att du liksom din egen skulptör och formare fritt och ärofullt må kunna ge dig den gestalt du helst vill ha."
Den viktiga skillnaden är att Sartre förnekar Guds existens, medan Pico relaterar sin syn på människan till en gudomlighet. Sartres värld är meningslös, men renässansfilosofens är full av mening. Den insiktsfulla människan finner ständigt tecken på Guds visdom och skaparkraft.
Litteratur: Giovanni Pico della Mirandola Om Människans värdighet. Inledning, översättning och kommentarer av Rolf Lindborg (1996).
Katarina Gustavsdotter Stenbock
Moralen och ekonomin
Bland synderna brukar i synnerhet tre framhållas, ärelystnaden, vällusten och girigheten. Efterhand förändrades dock synen på moralen, och den mänskliga naturen. Det som tidigare hade betraktats som synder eller laster, kunde snart framställas som naturliga delar av den mänskliga naturen, ja, till och med som nyttiga och nödvändiga. Ett tidigt exempel på detta ges i skrift av den engelske läkaren Bernard de Mandeville, Bifabeln frpn 1714:
Till en kupa kommer ett moralfilosofiskt bi som predikar dygd och sedlighet och varnar för alla laster. Bina låter sig övertygas, och alla beslutar sig för att leva oklanderligt och moraliskt. Men följden blir att allt nyttigt arbete avstannar, och bikupan förfaller. Alla sitter overksamma och betraktar sin egen förträfflighet. Bina märker snart att det gamla, mer omoraliska sättet att leva ändå var förnuftigare. Således har det visat sig att laster som ärelystnad, grighet och vällusten, i synnerhet den sexuella lusten, är nödvändig för varje samhälles utveckling och fortstånd. Mandevilles slutsats blir: Private vices, Publick benefits - den enskildes laster är till samhällets bästa.
Mandevilles bifabel och den debatt som den gav upphov till visar hur en ny syn på samhället och det ekonomiska livet höll på att utvecklas. Kanske var det bäst för samhället om helt enkelt släppte människornas drivkrafter fria? Regleringarna och den stränga kontrollen kunde ersättas av marknadskrafternas fria spel. På samma sätt som naturen var en välfungerande helhet utan att vi reglerar den, kunde det ekonomiska livet styras av en osynlig hand. Bland dem som inspirerades av Mandevilles bifabel finner vi den skotska moralfilosofen och nationalekonomen Adam Smith (1723-90), den ekonomiska liberalismen stora föregrundsgestalt. Det är Smith som i Wealth of Nations 1776 talar om "den osynliga handen".
Det berättas att den franske konungen skall ha frågat läkaren och ekonomen Quesnay vad denne skulle göra om han vore kung. Ingenting, svarar Quesnay. Men vem skall då styra? frågar konungen. Naturen! svarar Quesnay. Historien är sannolikt påhittad, men sammanfattar det nya förhållningssättet. Den ekonomiska riktning som Quesnay företräder brukar kallas fysiokratism eller fysiokrati, ett ord som betyder just "naturens välde". Det är från fysiokraterna som uttrycket laissez-faire eller "låt gå" härstammar. Frasen övertogs av de brittiska liberalerna. Ekonomin skall tillåtas att verka fritt utan reglering från samhällets sida.
- Sten Högnäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar