Tycho Brahe, Reformationen, Pierre Abélard (typ), Hermetism Alkemi och Kemi

En vinterkväll år 1572 upptäckte den danske adelsmannen, astronomen och alkemisten Tycho Brahe (1546-1601) en alldeles ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeia. Under flera månder kunde stjärnan iakttas. Den befann sig uppenbarligen utanför månens bana i fixstjärnornas sfär. Den flyttade sig inte - det var således inte fråga om någon komet. Brahe kunde visa att det var fråga om en ny stjärna. En förändring kunde iakttas i himlarna, de sfärer som ända sedan antiken hade betraktats som oföränderliga. Brahe gav en övertygande vetenskaplig beskrivning av fenomenet i skriften Den nya stjärnan 1573.
Några år senare byggde Tycho Brahe sitt slott Uranienborg på ön Ven i Öresund. Här uppförde han också ett fristående astronomiskt observatorium, Stjärneborg. Han stannade på Ven i ett par decennier, ända tills han kallades till Prag som kejserlig astronom, där Johannes Kepler blev hans assistent. Brahes mycket noggrant utförda observationer och tabeller blev en förutsättning för Keplers revolutionerande insatser inom astronomin.
Bilden här nedan återger det tychonianska planetsystemet, en kompromiss mellan Copernicus och Ptolemaois. Den svarta pricken i mitten är jorden. Runt den stillastående jorden rör sig månen och solen i cirkelbanor. Så långt stämmer systemet överens med Ptolemaios gamla system. Men runt solen går alla planeterna - utom jorden, som inte är någon irrande planet, utan fortfarande universums orörliga medelpunkt.

Litteratur: Vilhelm Norling Tycho Brahe (1970). Rolf Lindborg En fjärils vinge och ett kvalsters öga (1992). Victor E. Thoren The Lord of Uraniborg: a biography of Tycho Brahe (1990).

Fastande Buddha, Choki-in templet, Kawagoe, Japan 

Det finns en likhet och ett samband mellan renässanshumanisternas antikstudier å ena sidan och Martin Luthers reformation å den andra. Humanisterna hade ju velat söka den "sanna" antiken bortom medeltidens feltolkningar och missuppfattningar av texterna och traditionerna. På liknande sätt ville Luther söka Kristi rena och ursprungliga lära i de bibliska texterna och gå tillbaka till apostlarnas vittnesbörd och till Guds rena ord, bortom medeltidens förvrängningar. 

Humanister som Lorenzo Valla och Erasmus av Rotterdam kunde visa att den officiella latinska bibelversionen var full av felöversättningar, och att viktiga formuleringar var missförstådda. Dessutom visade sig ärevördiga kyrkliga dokument vara medeltida förfalskningar. En hel del av den katolska kyrkans auktoritet tycktes vila på bräcklig grund. Därmed ifrågasattes hela den kyrkliga maktstruktur som hade vuxit fram genom århundradena.

Till allt detta kom kritiken mot de uppenbara missförhållandena inom kyrkan. Påvarna uppträdde som politiska maktmänniskor med världsliga och ekonomiska intressen snarare än som religiösa ledare. Korruption, svågerpolitik och maktmissbruk kännetecknade en hel del av kyrkans verksamhet kring år 1500.

Enligt Luther fann man den rena kristendomen och Guds egna ord i Den heliga skrift, i Bibeln. Någon påve, kardinal eller präst behövdes inte som förmedlare. Varje enskild människa kunde försjunka i bön, läsa Guds ord och tolka Hans vilja oberoende av varje mänsklig auktoritet. Därför borde människorna ha möjlighet att läsa Guds ord på sitt eget språk, tyska, svenska, franska, i stället för att tvingas lyssna till prästens obegripliga mässande på latin. Bibeln borde översättas till de olika folkspråken.

Protestanterna, eller "de evangeliska", som de själva kallade sig, betonade varje människas rätt att tolka Guds ord. Men detta visade sig medföra problem, ty Bibeln kan läsas på många sätt. Den enskilda tolkningen av bibelordet ledde till en fortgående splittring av protestantismen i ett stort antal frikyrkor och sekter. Bibeln kan dessutom tolkas som ett politiskt radikalt dokument som förordar egendomsgemenskap och angriper världslig rikedom. Efter ett bondeuppror i mitten av 1520-talet med fruktansvärda följder accepterade Luther ett samgående mellan statsmakt och kyrka, där staten har den ledande rollen i världsliga ting. Så uppstod den lutherska statskyrka som har levt vidare ända in i våra dagar.

Den här bilden från omkring 1600 vill visa den nya tidens landvinningar, sådant som antiken inte kände till: den Nya världen, tryckpressen, kompassen (Flavio från Amalfi uppgavs länge felaktigt vara uppfinnaren), silket, sadeln med stigbyglar, uret, krutet och kanonen, destillationsapparaten.

Bilden av Jan van det Straet återfinns i Theodore Gallés Nova Reperta.

Anselm av Canterbury hade menat att gudstron är grunden för allt vetande. "Jag tror, för att jag skall förstå" (på latin Credo ut intelligam), är ett uttryck som tillskrivs honom. Förnuftet kommer för honom i andra hand. Men för Pierre Abélard är ordningen den motsatta. Han placerar förnuftet främst. Med vår logiska förmåga och vårt intellekt skall vi kritiskt undersöka alla lärosatser och auktoriteter. Detta betyder inte att Abélard vill undergräva tron och kritisera kristendomen. Tvärtom menar han att hans metod ger gudstron en stadigare och säkrare grund.

Abélards undervisning väckte starkt motstånd. Dessutom var han en arrogant person med en naturlig fallenhet för att skaffa sig fiender. vid flera tillfällen riskerade han åtal för kätteri. Men som lärare i Paris drog han stora och beundrande åhörarskaror. Det sägs att det bland hans elever fanns 20 blivande kardinaler och 50 blivande biskopar. Abélards lärarverksamhet är en av de faktorer som leder fram mot utvecklingen av universitetet i Paris.

75 000åriga snäckpärlor, Blombos grotta, Blombosfontein naturreservat, Sydafrika.

Vi talar ibland om något som är svårt att bryta sig in i eller få insyn i som hermetiskt tillslutet. Ordet har bildats efter guden Hermes namn. Denna ansågs bland annat ha förmågan att försegla skattgömmor och tillsluta kärl.

Kring Hermes utvecklades i senantikens Alexandria en hemlighetsfull lära. Den grekiska guden sammankopplades med den egyptiska guden Thot under namnet Hermes Trismegistos (den trefalt störste). Denne uppgavs vara författare till de så kallade hermetiska skrifterna, en jättelik samling skrifter med magiskt och religiöst innehåll. I den här traditionen ingick också alkemin, den konst som sökte vishetens och det eviga livets källa, livselixiret - och gudens hemlighet. I detta sökande spelade talmystiken en avgörande roll, inte minst den magiska kvadrat som ger 15 i alla riktningar, även diagonalt. Här kunde man finna de hemlighetsfulla proportioner som gav ledtrådarna till guds tal och till den magiska kraften i "de vises sten". 

4  3  8

9  5  1

2  7  6

De mest berömda alkemisterna inom det arabiska kulturområdet var Geber (egentligen Jabir ibn Hayyan), verksam på 700-talet, och Rhazes (egentligen Abu Bakr Muhammad ibn Zakariyya al Razi), som härstammade från Persien och var verksam omkring 900 e. Kr. I synnerhet Rhazes verk fick stor betydelse för de europeiska 1500- och 1600-talens alkemistiska verksamhet.

Alkemistens arbetsmiljö påminner mycket om senare tiders kemisters, laboratorier med smältdeglar, destillationsapparater, kolvar och flaskor, trattar och brännugnar. Ur denna praktik utvecklades efterhand den moderna kemin. Som modern vetenskap träder kemin dock fram sent, först under senare hälften av 1700-talet, med namn som engelsmannen Priestley, svensken Scheele och framför allt fransmannen Lavoisier.

- Sten Högnäs

Samm

Välkommen i klubben, SvD

Det som är gömt i tö kommer upp i snö. Det iskalla förakt som Svenska Dagbladet visade tryckfrihetslagstiftningen och yttrandefriheten under IB-affären står därför i tragikomisk kontrast till det heta galliskt livfulla engagemang för samma demokratiska värden som tidningen utvecklar idag - när dom själva skall åtalas.
Förutsättningarna för åtalen mot Folket i Bild/Kulturfront 1973 och Svenska Dagbladet 1986 är i grunden häpnadsväckande lika. I båda fallen handlar det om att offentliggöra hemligstämplat underrättelsematerial. I båda fallen består åklagarsidans avgörande bevisning i påståenden från Försvarsmakten om vilka skador publiceringen åstadkommit. I båda fallen försvarar sig tidningarna med argumentet att även om publiceringen, vilket vi bestrider, vållat vissa olägenheter för försvaret, så var den motiverad därför att hemligstämpeln användes till att dölja skandalösa förhållanden som svenska folket måste ha rätt att känna till.
Välkommen i demokratiska klubben, Svenska Dagbladet!
Som läsaren nu redan anar, förhåller det sig emellertid på det viset att Svenska Dagbladet minst sagt bytt linje sen det begav sig sist. I fråga om själva uppsåtet att publicera hemligstämplat material från underrättelsetjänsten menar Svenska Dagbladet att man själva nu enbart haft det rena uppsåtet att informera allmänheten.
I fråga om Folket i Bild/Kulturfronts uppsåt utvecklades Svenska Dagbladets ledarsida gång på gång mycket bestämda uppfattningar om det man omväxlande kallade "sabotage" och "den subversiva verksamheten" tankegångar av typen "huvudfiende (för FiB) är vårt demokratiska samhälle - metoder hämtade från Stalintidens terror" osv.
För att understryka detta resonemang påstod Svenska Dagbladet gång på gång att jag var utlänning och terrorist som borde landsförvisas: "Den ene av de båda huvudpersonerna har svenskt uppehållstillstånd men är fransk medborgare. Är det inte ett underbart utslag av den kända svenska flatheten att denne utlänning inte omedelbart ombeds återvända till sitt hemland?" (15.5.73)
Ifråga om ett indirekt uppsåt värjer sig nu Svenska Dagbladet förtrytsamt mot tanken att de skulle ha informerat ryssarna - genom att skriva - om vad svensk underrättelsetjänst har för kunskaper. Tanken på ett sådant indirekt uppsåt förefaller idag Svenska Dagbladet fullkomligt befängd.
Om Folket i Bilds indirekta uppsåt skrev man dock lika tvärsäkert: "...uppgifter publicerats i den vänsterextremistiska tidskriften i första hand för att komma IB till livs men att de, som svarat för artiklarna, måste ha insett att de gick främmande makters ärenden genom uppgifternas offentliggörande."
Just det, det var därför vi dömdes. Publicerar man hemliga uppgifter så förstår man att ryssarna kan läsa dom.
När det gäller frågan om den s k menbedömningen (vilken skada har publiceringen vållat försvaret?) påtalar nu Svenska Dagbladet det något egenartade förhållandet, att militären, d v s ÖB, har monopol på att avgöra vad som är skada och inte skada, samtidigt som ÖB är part i målet.
Under IB-affären kände Svenska Dagbladet aldrig några tveksamheter på den punkten, ty vi "har såväl försvarsministerns som ÖBs ord på att det som skett skadat en viktig gren av vårt försvar" och "Just denna i själva verket mycket enkla sanning har de högljudda förespråkarna för den yttersta vänstern här i landet visat en enastående förmåga att nonchalera i debatten..." Välkommen i yttersta vänstern, Svenska Dagbladet!
Och vidare: (publiceringen var) "dock till skada - som överbefälhavaren och statssekreteraren i försvarsdepartementet sagt".
Och lika förtrytsamt säkra som ledarskribenterna på Svenska Dagbladet numera blivit när det gäller det oberättigade i den här sortens åtal, lika säkra åt andra hållet var de för Folket i Bilds del.
En del upprepad tankegång på Svenska Dagbladets ledarsida var då att "tryckfrihetsförordningen får inte förvandlas till ett skalkeskjul för brottslig verksamhet". Eller med några varianter: "journalister (måste) i lika hög grad som andra medborgare vara underkastade ansvar för sådana politiska brott ---". Eller: "Man får dock hålla i minnet att vad det här gäller i tryckfrihetsförordningen är undantagsbestämmelser och att förordningens frihetsgarantier nu som förut gäller alla former av laglig och normal upplysningsverksamhet --- och kommer utan tvivel att så förbli."
På den sista punkten fick Svenska Dagbladet, till sin egen lycka,  inte gehör för sin uppfattning. Tryckfrihetsförordningen ändrades dramatiskt efter IB-affären.
Men när vi dömdes var det efter de gamla bestämmelserna så hälsades saken givetvis med glädje på Svenska Dagbladets ledarsida och domen kom "inte som någon överraskning för dem, som anlägger seriösa juridiska synpunkter på saken."
Om Svenska Dagbladets egen seriösa juridiska bedömning hade blivit den förhärskande i Sverige, så hade tidningen idag inte åtalats för det som jämförelsevis är ett bagatellbrott - otillåten publicering av hemliga uppgifter - utan för spioneri! Och det hade inte blivit ett tryckfrihetsmål med de stora möjligheter till frikännande som det innebär, utan brottmål. Svenska Dagbladets reportrar hade varit dömda i samma ögonblick som åtalet väcktes eftersom det i brottmål inte är tillåtet att försvara sig med argumentet att man är journalist, att man publicerat o s v. I brottmål heter det "uppgiftslämnare...vidarebefordrat" och liknande omskrivningar. Om Svenska Dagbladet hade fått som de ville, att den gamla ordningen behölls, så skulle de idag bara haft en avgörande fråga att besvara inför rätta: "Insåg ni inte, eller borde ni i vart fall inte ha insett, att ryssarna kan läsa?"
Jag kan av egen erfarenhet försäkra att det är mycket svårt att slingra sig på denna enda avgörande punkt i brottmålet.
Sålunda förefaller det mig något komiskt att jag fick det tvivelaktiga nöjet att på Långholmen och Österåkerfängelset bereda väg för den nya lagstiftning som, trots Svenska Dagbladets motstånd, genomfördes efter IB-affären; den lag som nu gör att dom själva får den chansen att försvara sig som vi aldrig fick.
Men är nu inte själva sakfrågan i dagsläget viktigare? Jo, självfallet.
Men. Det hör till historien och det hör till åtminstone min bild av högern att deras engagemang för rättssäkerhet och tryckfrihet tenderar att skifta på ett sätt som inte är särskilt moraliskt övertygande eller principfast.

Jan Guillou
FiB/Kulturfront 3/1986

Guyaju ruinerna,Yanqing

Förbudsdemokrati

Enligt en nyligen publicerad undersökning som gjorts av Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI, anser blott tio procent av den svenska befolkningen att det bör vara en ovillkorlig rätt att hålla politiska möten och ge ut tidningar även för medborgare med extrema åsikter.
I påståendet: "åsiktsfrihet får inte innebära att det är tillåtet att framföra vilka åsikter som helst" instämmer 36 procent. Och 16 procent instämde ej.
Alltså, redan genom Folket i Bild/Kulturfronts första parol, Försvar för Yttrande- och Tryckfriheten, är vi en extrem minoritet.
Man kan naturligtvis tycka att det är nedslående. Men man kan också känna sig än mer  övertygad om att kampen för de demokratiska fri- och rättigheterna aldrig är vunnen.
Just nu är politiker och myndigheter igång för att inskränka föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten. Ursäkten den här gången heter rasism.
En del skräniga och förvirrade smågrupper bestående av socialt missanpassade arbetslösa ungdomar med rakade huvuden och pjäxor har fått förtjust förfasande publicitet på sista tiden. Man behöver varken underskatta eller överskatta problemet. Rasism skall som alla antidemokratiska idéer bekämpas.
Så långt är vi överens till och med myndigheter och politiker. Men så kommer vi till vägvalet. Man kan nämligen tänka sig att demokratin skall värja sig med demokrati mot odemokratiska idéer.
Den andra möjligheten är att ge antidemokraterna rätt, att underkänna demokratin genom att ta till förbud mot felaktiga idéer.
Självfallet blir det vägvalet närmast till hands för ett stort antal bekymrade svenska politiker.
Till hösten skall riksdagen ta ställning till flera motioner som vill inskränka föreningsfriheten genom att förbjuda rasistiska organisationer. En av motionerna är en fempartsmotion, och i Svenska Dagbladet (1 juni 87) uppträder den moderate riksdagsmannen Sven Munke till försvar för sina antidemokratiska idéer.
Han vill givetvis skydda "ungdomar och andra lättledda personer" genom lite nya förbud. Hans argument är två. För det första är alla som inte är för ett förbud mot rasistiska organisationer själva rasister. För det andra är "det ju FN som står bakom det här och där arbetar ju inte vilka töntar som helst".
Han syftar alltså på en känd gammal FN-rekommendation för förbud mot rasistiska organisationer. En del länder, däribland Sovjetunionen, har dragit samma praktiska slutsatser som Sven Munke (m).
Med töntar som Sven Munke duger det alltså inte att diskutera småttigheter som demokratins grundprinciper. Sånt förstår dom ju inte.
Låt oss därför anföra en del mindre viktiga, men praktiska, argument. Sven Munke med flera tror alltså att det skall gå att förbjuda Nordiska Rikspartiet och Sverigepartiet med en lag mot rasistiska organisationer. Då har Sven Munke bevisbördan. Rasister av det här slaget brukar inte gå med på att dom är rasister. De har ingenting emot invandrare, inte alls, det är bara den ohämmade invandringen de vill begränsa. De har ingenting emot politiska flyktingar,  tvärtom. Bara det är riktiga politiska flyktingar osv.
Det kan bli kostliga rättegångar. Antingen klarar sig rasisterna - och får god reklam och lysande publicitet. Eller också döms de och blir martyrer och får god reklam och lysande publicitet. Förmodligen klarar de sig.
Men eftersom det inte är vilka töntar som helst, enligt Sven Munke, som arbetar i FN så måste vi väl rimligtvis förlita oss på FNs definitioner av rasistiska organisationer.
FNs medlemsländer har med överväldigande majoritet slagit fast att sionism är rasism. Sverige tillhör visserligen den lilla extrema minoritet som röstade emot. Men saken är klar, sionism är rasism.
De sionistiska organisationerna erkänner givetvis att de är sionistiska. Deras föreningsnamn säger ofta saken rent ut, Sionistiska federationen, WIZO och allt vad de heter. I deras fall är alltså skuldfrågan klar a priori.
Nå, Sven Munke med flera, vad tycks om en lag som bara kanske med svårighet kan tillämpas på rasisterna i Sverigepartiet men med stor säkerhet kan tillämpas på ett stort antal judiska eller sionistiska organisationer?
Vad yttrandefrihetens fiender således inte begriper är att förbud mot mot olämpliga åsikter slår blint och vilt.
För undvikande av missförstånd eller möjlighet till skamcitat vill jag passa på att påpeka att jag givetvis anser att sionismen är en rasistisk ideologi och att jag givetvis aldrig skulle vilja förbjuda sionistiska organisationer.
Nå men förbudstanken är tydligen omöjlig att utrota i Sverige.
Den moraliskt högstående och synnerligen anständige advokaten Peter Nobel har nyligen blivit statlig myndighet, Ombudsmannen mot Etnisk Diskriminering.
I ett cirkulär som han nyligen sänt till massmedierna uppställer han, den statliga myndighetens ex officio, ett antal regler för hur de fria massmedierna skall inskränka sig i förhållande till utlänningar och immigranter. Exempelvis skall "skadliga verkningar motverkas genom ansvarsfull och omdömesgill publicitet" (regel 1) eller skall "känsliga uppgifter inte publiceras utan att man även ger tillgång till deras bakgrund" (regel 3) eller skall dessa känsliga uppgifter, vilka de nu är och vem som nu skall definiera det, "alltid sättas in i sitt sammanhang" (regel 4), vilket sammanhang det nu är och vem som nu skall fastställa det.
Vidare "bör en negativ uppgift kunna balanseras mot en positiv, så att man uppnår en riktig och rättvis skildring" (regel 5) och slutligen "tål inte delar av verkligheten att citeras lösryckta ur sitt sammanhang" (regel 8).
Denna offentliga statliga handling är diarieförd 1987-03-23. Givetvis har den gått spårlöst förbi - åtminstone såtillvida att ingen publicist protesterat mot vansinnigheterna.
Som sommarlek föreslår jag yttrandefrihetens vänner följande. Försök att omforma de här reglerna till praktisk journalistik. Exempel. Snattande zigenare gripna. Skall balanseras med vadå? De har inte alltid snattat? De har vid ett flertal tillfällen besökt affärer utan att snatta? Dock snattar en mycket stor del av zigenarna inte alls?
Om ombudsmannen mot diskriminering får sin vilja igenom skrev jag just förbjudna ord. Men om ingen hör er och ni diskuterar i vad som kan kallas slutna sällskap, dock utan att formerna blir sådana att man kan kalla er organisation, är diskussionen ännu så länge fri. Trevlig sommar!

Jan Guillou
FiB/Kulturfront 12/1987

Ivar Arosenius

Pluton B och censuren - Jan Guillou

Om det första avsnittet av den amerikanska TV-serien Pluton B var typiskt så är det en häpnadsväckande serie.

De amerikanska filmer som gjordes under Vietnamkriget, exempelvis De gröna Baskrarna med John Wayne, var tämligen entydiga i sin propagandalinje; kriget var ett rättfärdigt korståg mot en kombination av den gula faran och världskommunismen, de amerikanska pojkarna stacks dolk i ryggen av haschrökande hemmastudenter och en liberal (betyder snarast halvkommunistisk) journalistkår.

Efter det amerikanska nederlaget har en lång serie filmer gett sig in på olika försök att skildra kriget som en absurdistisk mardröm (Apocalypse now) eller en för amerikanska pojkar fullkomligt moraliskt nedbrytande brottslighet (Deer hunter) och dessa filmer har förvisso skildrat de amerikanska lidandet snarare än det vietnamesiska, men de har alla framställt kriget som imperialistiskt och orättfärdigt. Låt vara att perspektivet hela tiden varit den amerikanske individens.

Kring dessa filmer har det naturligtvis förts en debatt, inte minst, kanske snarare mest, i Sverige. Rätt och fel i den debatten kan vi tillsvidare lämna därhän: det är något fåraktigt att vänta sig en klar anti-imperialistisk analys i FNL-gruppens anda från drömfabriken i Hollywood.

Men den Vietnamkrigsfilmsvåg som alltså kom efter kriget låg inte bara nära den svenska godkända inställningen, den uttryckte mycket av den politiska och psykologiska ångest som präglat USA i tiden efter Vietnam. Vilket ju var rimligt.

Det var denna tendens som Pluton B tycktes bryta. Det första avsnittet, det enda i Sverige tillåtna, skildrade kriget som vilket som helst krigsäventyr där en handfull amerikaner ramboiserar vietnameser, som är många och små och lömska men ändå blir ramboiserade. Första avsnittets munspelsälskande pacifist som skulle vägra döda blir snabbt frälst av försynen och kunde väll i fortsättningen ha förväntats utföra sin fosterländska plikt med samma fermitet som hjälten sergeanten.

Allt detta är mycket intressant. Det är ett av de största amerikanska TV-bolagen som producerat serien, och därför kan man tänka sig att den politiska analysen ligger ganska rätt i den amerikanska tiden och politiska mittfåran.

Under några få år skulle USA alltså ha svängt igen i sin politiska syn på det imperialistiska kriget? Folkmordet skulle på nytt ha blivit amerikansk hjältemyt?

Eller var det första avsnittet missvisande?

Det får vi aldrig veta. Ty efter det första avsnittet var en socialdemokratisk kritiker kritisk samt hävdade Dagens Nyheter vissa lika självklara som godkända uppfattningar till frågan om USAs folkmord. 

Och blixtsnabbt störtade då några TV-chefer fram och förbjöd fortsättningen (mycket pengar i sjön inom parentes) under det att de gjorde rutinmässiga utfästelser rörande sin egen politiska pålitlighet.

Därefter utbröt själva tittar- och insändarstormen runt om i landet. Men det är en helt annan sak, ty tittare och insändare kan aldrig utnämna TV-chefer till ambassadörer eller vad de nu vill bli efter lydig tjänst.

Tanken bakom censuringripandet är förstås mycket enkel. Den, tydligen, förändrade amerikanska inställningen till Vietnamkriget, är felaktig. Det är olämpligt att framföra felaktiga idéer i svensk TV ty, för att använda rockmusikernas vokabulär, packet tål inte sånt.

Det är du och jag som är packet. Vi skulle inte vara mogna att ta del av denna förändrade amerikanska uppfattning i Vietnamkrigsfrågan, vi skulle kunna förledas till felaktiga uppfattningar. Vi skulle kunna få för oss att folkmordet inte var ett folkmord, vi är kort sagt inte intellektuellt starka nog att se det som TVs uppköpare sett med mindre än att vi toge skada i våra själar. Vilket inte TVs uppköpare tycks ha gjort. Eller någon annan på TV heller, för den delen. Men packet är alltid andra människor än man själv, det är alltid dom, aldrig vi, som är för dumma för att få se olämpliga idéer.

Sara Lidman tillhör som väntat dem som applåderat de karriärmåna TV-chefernas beslut. Hon motiverar sin inställning med att dels redovisa sin syn på Vietnamkriget, vilket inte är mycket att säga om, men dels också med att Pluton B ju var politisk propaganda och förtal av ett annat land, vilket den såklart var.

Men det kan ju knappast vara så att Sara Lidman har någonting emot politisk propaganda, eller ens förtal av annat land, eftersom detta är något som präglat större delen av hennes författarskap. Det är felaktig propaganda och förtal av fel land som saken gäller.

Det hela är inte bara enfaldigt eftersom det motverkar syftet. Packet blir snarare förbannat av att utsättas för dessa omsorger än tacksamt över skydd mot felaktiga idéer.

Det är dessutom enfaldigt att undergräva tilltron till svensk TV (skulle allt vi gör således vara "godkänt" och uteslutande ideologiskt lämpligt!) genom att öppet bekänna sig till all världens censorers huvudcredo om det omogna och enfaldiga packet.

Dessutom hade jag gärna velat se om fortsättningen av serien verkligen uttryckte samma ideologi som början, detta med det på nytt rättfärdigade kriget.

Låt vara att jag inte tror att jag hade tagit skada i min själ. Men det är inte det som är poängen. Det handlar om rätten att med tillgång till alla fakta, även den amerikanska propagandan, eller Sara Lidmans propaganda, dra egna slutsatser.

FiB/Kulturfront 19/1988 

https://en.wikipedia.org/wiki/Tour_of_Duty_(TV_series)

https://en.wikipedia.org/wiki/Hochdorf_Chieftain%27s_Grave

Jan Guillous Åsikter - Förbudsivrarna slår till igen

Förbudsivrarna slår till igen (Om yttrande- och tryckfrihet, pressens makt, radionämnd och statstelivison)

En majoritet av världens länder har statlig censur av utländska massmedier. I regel är censuren ordnad på det viset att ett särskilt statligt organ granskar utländska tidningar och TV-program och vid behov river ut vissa sidor eller klipper före distribution till allmänheten.
Om man, som jag ofta gjort, ställer frågan i en stad som Prag eller Bagdad varför staten måste granska och godkänna det folket skall läsa och varför statens tjänstemän anses kunna bedöma bättre än folket själva vad de bör läsa, så får man alltid samma typ av svar.
Censurteorin i Östeuropa eller tredje världen ser ut så här:
Vi, det utbildade folket i partiet och statens ledning, tar naturligtvis ingen skada ac att läsa utländska tidningar. Vi kan bedöma vad som är sant och osant. Men en stor del av vår befolkning har inte dessa intellektuella möjligheter och därför måste vi skydda dem så att de inte tar själslig skada av den andliga miljöförstöring som vissa reaktionära (kapitalistiska, dekadenta, sionistiska osv) utländska källor sprider. Genom att ha detta skydd, kalla det censur eller sanering, slår vi vakt om vår nationella kultur och vår socialistiska (progressiva, revolutionära, solidariska osv) värdegemskap.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bemöta dessa argument på hemmaplan och på mitt eget språk. Men nu har en förening som måste tas på allvar, nämligen Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, öppet anslutit sig till denna östeuropeiska tradition. Det pinsamma ordet "kulturarbetare" kan vi bortse ifrån, det innebär i regel att man är högt betald administratör i staten, författare eller riksdagsman eller någonting annat, helt annat, än arbetare. Det är dock en förening med inflytande. Maj Britt Theorin är ordförande.
Föreningen har nu sammanställt ett yttrande till det socialdemokratiska partiets arbetsgrupp för nytt kulturprogram. Föreningen kräver lagar som skall förbjuda svenska TV-tittare att titta på fransk eller västtysk TV.
Det är lika svindlande som det låter.
Bakgrunden är alltså att Frankrike och Västtyskland inom några år kommer att sända upp TV-satelliter som skulle göra det rätt enkelt för oss att titta på deras TV-program som oftast är oändligt överlägsna svensk telivision. Det enda som krävs för den saken är en särskild uppkopplingsanordning till TV:n och en rund antenn, en s k parabolantenn.
De socialdemokratiska "kulturarbetarna" tycks, för övrigt helt korrekt, ha insett att Sverige icke ha möjlighet att i lag förbjuda Frankrike och Västtyskland att sända upp satelliter. Därför vill de i stället rädda förbudet genom att förbjuda själva antennen. "Kalla det censur eller sanering", förklarade en av föreningens styrelseledamöter i Svenska Dagbladet.
Om "kulturarbetarna" fick sin vilja igenom så måste ett lagligt förbud komma att gälla syftet ("uppsåtet" på lagspråk) med att inneha rund antenn. Och det brottsliga uppsåtet skulle alltså bli att försöka titta på västtysk eller fransk TV, en handling som följaktligen måste kriminaliseras och straffbeläggas. Även förberedelse och anstiftan till denna brottsliga handling skulle, enligt sedvanligt juridiskt mönster, bli brottsligt.
Förutom att försäljning av parabolantenner, smuggling och montering av sådana antenner osv skulle bli kriminellt så skulle dessa brott även kunna begås i tryckt skrift. Om exempelvis Expressen, en tanke som ligger nära till hands, i text och bild skulle visa hur man apterade antennerna för att kunna begå tittarbrott, så borde rimligtvis även denna gärning bli betraktad som kriminell. För att kunna bestraffa sådan anstiftan till tittarbrott måste vi ändra i tryckfrihetsförordningen.
Inte ens i Östtyskland, där regimen annars har en fast tro på nyttan av censur, har man sådana förbud. Inte ens den östtyska säkerhetspolisen skulle kunna åta sig att uppspåra alla östtyskar som ser på västtysk TV.
Jag vet inte hur Maj Britt Theorin och hennes vänner har tänkt sig detta i praktiken. Dom kanske inte har tänkt alls. Dom kanske bara har gett uttryck för sin ideologi i största allmänhet. Fast vad jag inte kan förstå är varför "kulturarbetarna" utan knot finner sig i att vi hur lätt som helst kan läsa västtyska och franska tidningar i Sverige. Ideologin borde ju gälla tidningar lika väl som television.
Tills någon av dem förklarar sig ämnar jag anta att de vill förbjuda fransk och västtysk television därför att det är lättare att förbjuda något som ännu inte finns och följaktligen mera taktiskt att sätta in förbudsstöten där. Något ideologiskt motiv för att tillåta tidningar där TV bör förbjudas kan väl inte finnas?
Nå, hur formulerar nu dessa "kulturarbetare" sin ideologi? Jo, det är sorgligt att säga de gamla vanliga östeuropeiska skälen för censur. Satelliterna innebär, enligt en av "kulturarbetarnas" ledande censurteoretiker Margareta Ingelstam, "de mäktigas rätt att sprida åsikter och exploatera våra sinnen. En passivisering av barn och lågutbildade blir faktiskt följden av den slags obegränsade 'frihet'..."
Observera först de ironiska citationstecknen kring ordet "frihet". När Margareta Ingelstam skriver det ordet utan citationstecken så är det när hon kräver förbud:
"Vi socialdemokrater anser att människan ska ha frihet att styra tekniken."
Att förbjuda franska och västtyska TV-sändningar är alltså frihet. Att tillåta dem är blott "frihet".
Ta sen detta ordet "lågutbildade". Det är alltid de "lågutbildade" som skall skyddas eftersom alla ingenstammar världen över är högutbildade och begriper bättre.
Detta folkförakt brukar formuleras exakt på samma sätt i vilken dussindiktatur som helst.
De socialdemokratiska "kulturarbetarna" har alltså lanserat den gamla vanliga teorin för censur. Eliten av "högutbildade" tål utländsk TV men folket, den dumma massan, tål icke och måste skyddas.
I inget land har denna beskyddade befolkning, alltså majoriteten, uppskattat dessa omsorger. I varje land med censur uppfattas censuren som förtryck. Vilket är precis vad det handlar om.

Arbetarbladet 29 november 1980
JG

Busrigningar