Den stad som framför andra blev renässansens huvudstad är Florens, Dantes, Petrarcas och Boccaccios hemstad. Här var släkten Medici den ledande. Via bankverksamhet hade medicéerna efterhand byggt upp en förmögenhet och ett inflytande, som gav dem den politiska makten i hemstaden. Snart innehade släkten påvestolen i Rom och den gifte in sig i Europas furstehus.
Vid medicéernas hov i Florens samlades en krest lärda med livligt intresse för de klassiska texterna. En del verk av författare från den antika storhetstiden hade nog bevarats genom medeltiden, via avskrifter och via översättningar gjorda inom den islamska världen. Åtskilligt hade förvrängts på vägen. Felöversättningar och missförstånd var vanliga. Den osedlige skalden Ovidius hade censurerats, och Aristoteles hade fått kristna förtecken osv. Men nu på 1400- och 1500-talen kunde de gamla skrifterna återställas till sin ursprungliga form, och en hel del av detta arbete utfördes i Florens. Andra klassiska texter var helt nya för västeuropa och väntade på sin översättning från det grekiska originalet. Allt detta blev de så kallade humanisternas uppgift.
Humanisterna tyckte sig åter ha en levande kontakt med den antika världen. Den klassiska epokens, Atens och Roms, livshållning blev ett ideal - bildning och kroppslig elegans i förening, en sund själ i en sund kropp, inte munkens asketiska kroppsförnekelse. Så utvecklades ett gentlemannaideal som var levande ännu i tidigt 1900-tal.
I den akademi som Lorenzo di Medici samlade kring sig i Florens ingick humanisterna Pico della Mirandola och Marsilio Ficino, konstnärerna Botticelli och Michelangelo och historikern och moralfilosofen Machiavelli. Studiet av Platons skrifter var det centrala temat, och arbetet med att översätta dem till latin utfördes framför allt av Ficino.
Renässansen är i många stycken en renässans för Platon.
Ulrika Eleonora den yngre
Med den naturvetenskapliga revolutionen brukar man mena den utvecklingen som inleddes med Copernicus heliocentriska teori 1543 och fick sin slut. och höjdpunkt med Newtons teori om tyngdlagen 1687. Det är en process som i grunden förvandlar européernas världsbild. Det kan tyckas vara en lång revolution, nästan ett och ett halvt århundrande. Men som den verkligt revolutionära perioden framstår det tidiga 1600-talet, och här är italienaren Galileo Galilei den centrala gestalten. Det är dock på 1500-talet som det hela tar sin början.
Ahnighito
Ordet revolution
Det latinska ordet revolutio betyder egentligen cirkelrörelse eller kertslopp. Under antiken och medeltiden användes termen i synnerhet om himlakropparnas, alltså planeters och stjärnors cirkelrörelser. Copernicus berömda bok från 1543 heter just De revolutionibus orbium coelestium (om de himmelska sfärernas kretslopp). Termen revolution överförflyttades så småning om till det politiska och samhälleliga området. Vid 1700-talets slut hade ordet fått sin moderna betydelse: en våldsam politisk omvälvning, som återställer en ursprungligare och rättvisare ordning - historiens hjul hade så att säga gått varvet runt. Från och med 1800-talet har den revolutionära utvecklingen beskrivits som en uppåtgående spiral - en återgång till ursprungsläget, men på en högre nivå.
Med naturtillståndet menades det ursprungstillstånd som människan levde i innan civilisation och samhälle hade utvecklats. Naturtillståndet kunde beskrivas som olyckligt och katastrofalt - med den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes formulering som "ensamt, djuriskt, smutsigt och kort". Lockes och Rousseaus är mindre deprimerande. De skildrar naturtillståndet som tämligen lyckligt, och det är den linjen som kom att dominera.
Alla naturrättens teoretiker var överens om att människan från början hade ägt naturliga rättigheter, sådant som rätten till liv och frihet - enligt somliga också egendom. För att skydda dessa rättigheter och för att kunna leva i trygghet hade människorna ingått en frivillig överenskommelse, ett samhällsfördrag. Så hade samhället uppstått.
Människorna hade alltså gått in i samhället frivilligt. Regeringsmakten var till för medborgarnas bästa. En regering eller en furste som kränkte medborgarnas rättigheter kunde därför avsättas. Det var med sådana argument som de engelska kolonierna i Nordamerika bröt banden med moderlandet och 1776 förklarade sig ha bildat Amerikas Förenta Stater.
I Frankrike fick den här typen av resonemang minst lika dramatiska följder. Den enväldiga kungamakten ansågs kränka medborgarnas rättigheter. Hur stämde det överens med människornas naturliga rättigheter att vissa tjänster var reserverade för adelspersoner, samtidigt som begåvade icke-adliga människor uteslöts? Detta missnöje och de teorier som gav filosofiskt stöd åt missnöjet var en av de förutsättningarna för den franska revolutionen 1789.
Också Montesquieus skrifter fick en genomgripande betydelse. Charles-Louis de Secondat de Montesquieu (1689-1755) publicerade 1721 Persiska brev, ibland betecknade som den första viktiga upplysningskriften. Skildringen av två persiska adelsmäns intryck och förundran under en resa genom Europa blir en satir över det samtida Europas politiska, kyrkliga och sociala förhållanena. Montesquieus maktdelningslära (Lagarnas anda 1748) är i sig ett angrepp på det franska enväldet. Läran speglas troget i den amerikanska författningen från 1789, med tre krafter som balanserar varandra: den lagstiftande (kongressen), den verkställande (presidenten och regeringen) och den dömande (Högsta domstolen).
Bandelier nationalmonument
Deklarationer om de mänskliga rättigheterna
Det andra stycket i Förenta Staternas självständighetsförklaring från den 4 juli 1776 lyder: "Vi anser dessa sanningar för självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare begåvats med vissa oförytterliga rättigheter; att bland dessa är liv, frihet och strävan efter lycka." Ett problem som snart skulle skada den unga republiken tangeras redan här - slaveriet. Den man som formulerade självständighetsförklaringen, Thomas Jefferson, var själv slavägare. Den sarkastiske engelsmannen Samuel Johnson kunde kommentera: "Hur kommer det sig att vi hör de ljudligaste ropen på frihet just från slavdrivare?"
Det första utkastet till den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna 13 år senare skrevs av Gilbert de Lafayette, en fransk militär som blivit hjälte i USA:s frihetskrig och som var George Washingtons vän och beundrare. Som aktör i den franska revolutionen 1789 kallades Lafayette "Hjälten från de två världarna". Råd och hjälp vid utformandet av deklarationen fick Lafayette av Jefferson, nu den unga amerikanska republikens ambassadör i Paris. I den franska versionen heter det: "Människorna föds och förbliver fria och till rättigheterna likställda. Sociala skillnader må grunda sig allenast på allmänt intresse."
Revolutionens slagord var frihet, jämlikhet, broderskap. Broderskap, alltså - så långt som till lika rättigheter för kvinnor sträckte man sig inte. I protest skrev Marie Gouze (1748-93), kallad Olympe de Gouges, år 1791 en deklaration om kvinnornas rättigheter, modellerad efter 1789 års deklaration. Den proklamerades i namn av "det kön som är överlägset i skönhet och mod under moderskapets lidande". Marie Gouze, som tillhörde revolutionens högerflygel, giljotinerades under det så kallade skräckväldet.
Förenta nationernas deklaration från 1948 och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950 följer i stora drag 1700-talets deklarationer.
Litteratur: Ronny Ambjörnsson och Gunnar Eriksson (red.), Europeiska urkunder (1998)
- Sten Högnäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar