X.X. (m), socialnämndens ordförande i Norrtälje kommun, som körde rattfull vid ett tillfälle under trettonhelgen, har ännu inte tagit ställning till om han avgår till följd av händelsen. X.X. tycker att händelsen ökar hans kunskap i alkoholfrågor och gör honom ännu mer lämplig som ordförande i socialnämnden.
Uppsala Nya Tidning, stilsäkert citerad av Grönköpings Veckoblad. Vi avstår från att vidarebefordra X.X:s namn; han har sonat sin rattfylla. Enfald är inget lagbrott.
Sverige håller på att bli som England med en stor nersupen underklass utan var sig kärlek eller uppror.
Författaren Torbjörn Säfve, intervjuad i Göteborgs-Postens helgbilaga Två dagar den 28 september 1996. Vår samhällskultur gör oss handikappade, halva och rädda, fortsätter han. "Den politiska skolningen tar död på rebellen. Det enda som finns i en svensk arbetares huvud är fotboll och hockey. Den svenska mannens rebelliska prestation är kanske att kasta en skål med chips mot TV-rutan när det blir baklängesmål."
Hur gör man en slumpgenerator nuförtiden? Svar: Man häller två öl i en muskelbyggare.
Håkan Nesser i kriminalromanen "Kvinna med födelsemärke" (1996).
Slumpgenerator: en maskin som producerar t.ex. en sifferföljd, som inte på något sätt kan förutses. Maskinen med bollarna, som ger vinstnumren i vissa lotterier, är ett slags slumpgenerator. Tonsättare av elektronisk musik framställer vissa ljud med slumpgenerator. Och öl i en dopad muskelbyggare kan resultera i fullständiga okontrollerbara och oförutsägbara våldsbrott ...
- Per-Anders Hellqvist
söndag 29 maj 2016
söndag 22 maj 2016
Ahlmark, Per, Bevingat 90-tal
Ahlmark, Per
(f. 1939) journalist, politiker, tidigare folkpartiledare.
Per Ahlmarkpedagogik.
Historikern Peter Englund myntar begreppet i en artikel om TV 4:s dokumentärserie om Adolf Hitler och förtydligar: "med det menar jag att vara så upptagen med att fördöma att ingen energi blir över till att förklara" (Expressens kultursida 10 november 1997). En tid därefter kommenterar Jan Guillou: "Det är förstås respektabelt att vara emot Hitler, ingen skugga över det ställningstagandet. Möjligen kan man försiktigt ifrågasätta det intellektuellt nyskapande" (Aftonbladet, sommaren 1998). (Sällan såg vi Jan Guillou formulerar sig så försiktigt; som bure han fram en osäkrad granat.) Göran Palm råkar få ögonen på Ahlmarks bok "Det öppna såret", där han (Palm) karakteriseras "som en av vänsterns största stollar och antidemokrater". Palm finner att han och Ahlmark i vart fall är "rörande ense" om en sak, nämligen "att en av oss inte är riktigt klok" (DN 10 oktober 1998).
- Per-Anders Hellqvist
(f. 1939) journalist, politiker, tidigare folkpartiledare.
Per Ahlmarkpedagogik.
Historikern Peter Englund myntar begreppet i en artikel om TV 4:s dokumentärserie om Adolf Hitler och förtydligar: "med det menar jag att vara så upptagen med att fördöma att ingen energi blir över till att förklara" (Expressens kultursida 10 november 1997). En tid därefter kommenterar Jan Guillou: "Det är förstås respektabelt att vara emot Hitler, ingen skugga över det ställningstagandet. Möjligen kan man försiktigt ifrågasätta det intellektuellt nyskapande" (Aftonbladet, sommaren 1998). (Sällan såg vi Jan Guillou formulerar sig så försiktigt; som bure han fram en osäkrad granat.) Göran Palm råkar få ögonen på Ahlmarks bok "Det öppna såret", där han (Palm) karakteriseras "som en av vänsterns största stollar och antidemokrater". Palm finner att han och Ahlmark i vart fall är "rörande ense" om en sak, nämligen "att en av oss inte är riktigt klok" (DN 10 oktober 1998).
- Per-Anders Hellqvist
lördag 21 maj 2016
Affärerna, Bevingat 90-tal
Tack, skattebetalarna, för en riktigt god lunch!
Mats Hulth, tyngsta borgarrådet i Stockholm, då han tog emot notan efter en magnifik lunch på restaurang Victoria i Sundsvall, 1998. Osmart nog uttalade han sitt tack inom hörhåll för en skarpögd servitris, som skvallrade för Ekot (Sveriges Radio), som citerades av Svenska Dagbladets ledarsida, som fick en bredare läsekrets än vanligt. Då Hulth så småningom sällade sig till processionen av politiker, som slarvat med sina tjänstekontokort, hade han lite svårt att hävda att han varit omedveten om vad han gjorde. Den skickliga administratören Mats Hulth fick inleda en ny karriär - i restaurangbranschen. Surprise, surprise!
Jag är ingen brottsling.
Jag har bara spelat bort pengarna!
F.d. kommunalpampen i Gävle, Sven Jansson, undervisar hösten 1997 en grupp journalister i korrekt svenska (källa: SvD). Carolina Giertz i "Måndagsklubben" (TV 5) observerade att somliga Gävle-pampars förskingringar inte gick till gambling utan snarare till besök på utländska glädjehus, varvid hon satte en ny etikett på den drabbade staden: Gävle, en stad för brända bockar. Därvid syftade hon uppenbarligen inte bara på den berömda halmbock som var jul brinner på torget i Gävle. En annan kommunal pamp, som inte såg det brottsliga i sitt sätt att hantera pengar han anförtrotts ansvar för, var tvätterichefen i Alingsås. "Alingsås är en jävla liten håla, så det är klart man sticker iväg", sa han och såg till att en bekväm reskassa gömdes undan i administrationen.
I Motala diskuterade man med konjakskupan i handen indragen mjölk i skolbespisningen.
Lars Åberg recenserar i Göteborgs-posten (3 maj 1999) Britt-Marie Citrons bok Sölve & Co (1999), som - "lika underhållande som förfärande att läsa" - skildrar Motala-skandalen, det grova missbruk av tjänstekontokort och andra kommunala medel som Britt-Marie Citron (i egenskap av reporter i Motala Tidning) själv var den första att dra fram i ljuset. Vid den högsta skampålen kedjas kommunalpolitikern Sölve Conradsson. Folkhumorn (i den mån stadens skattebetalare orkar skämta om det bedrägeri de utsatts för) döpte Statt i Motala till Sölvesborg. Skämtet har många tragiska bottnar. En är den att hotellets VD åtalades för att ha hjälpt Conradsson att manipulera fakturor, så att exempelvis kommunalmannens eget 60-årskalas bokfördes som företagardag. I Motala såväl som i Gävle och andra drabbade orter var tekniken att förklä privata utlägg till hedervärd (?) kommunal representation så utstuderad att den kan tyckas tillhöra administratörernas baskunskaper. Men på nära håll såg det ut som om förvirring rådde. "Turbolensen" (sic!) kallade Conradssons försvarare det hela, kanske i hopp om att förevisa en förmildrande omständighet.
Time out.
begärde och beviljades Mona Sahlin, då även hon halkat på ett kontokort, och hon skapade därmed ett begrepp som var i var mans mun 90-talet ut.
- Per-Anders Hellqvist
Mats Hulth, tyngsta borgarrådet i Stockholm, då han tog emot notan efter en magnifik lunch på restaurang Victoria i Sundsvall, 1998. Osmart nog uttalade han sitt tack inom hörhåll för en skarpögd servitris, som skvallrade för Ekot (Sveriges Radio), som citerades av Svenska Dagbladets ledarsida, som fick en bredare läsekrets än vanligt. Då Hulth så småningom sällade sig till processionen av politiker, som slarvat med sina tjänstekontokort, hade han lite svårt att hävda att han varit omedveten om vad han gjorde. Den skickliga administratören Mats Hulth fick inleda en ny karriär - i restaurangbranschen. Surprise, surprise!
Jag är ingen brottsling.
Jag har bara spelat bort pengarna!
F.d. kommunalpampen i Gävle, Sven Jansson, undervisar hösten 1997 en grupp journalister i korrekt svenska (källa: SvD). Carolina Giertz i "Måndagsklubben" (TV 5) observerade att somliga Gävle-pampars förskingringar inte gick till gambling utan snarare till besök på utländska glädjehus, varvid hon satte en ny etikett på den drabbade staden: Gävle, en stad för brända bockar. Därvid syftade hon uppenbarligen inte bara på den berömda halmbock som var jul brinner på torget i Gävle. En annan kommunal pamp, som inte såg det brottsliga i sitt sätt att hantera pengar han anförtrotts ansvar för, var tvätterichefen i Alingsås. "Alingsås är en jävla liten håla, så det är klart man sticker iväg", sa han och såg till att en bekväm reskassa gömdes undan i administrationen.
I Motala diskuterade man med konjakskupan i handen indragen mjölk i skolbespisningen.
Lars Åberg recenserar i Göteborgs-posten (3 maj 1999) Britt-Marie Citrons bok Sölve & Co (1999), som - "lika underhållande som förfärande att läsa" - skildrar Motala-skandalen, det grova missbruk av tjänstekontokort och andra kommunala medel som Britt-Marie Citron (i egenskap av reporter i Motala Tidning) själv var den första att dra fram i ljuset. Vid den högsta skampålen kedjas kommunalpolitikern Sölve Conradsson. Folkhumorn (i den mån stadens skattebetalare orkar skämta om det bedrägeri de utsatts för) döpte Statt i Motala till Sölvesborg. Skämtet har många tragiska bottnar. En är den att hotellets VD åtalades för att ha hjälpt Conradsson att manipulera fakturor, så att exempelvis kommunalmannens eget 60-årskalas bokfördes som företagardag. I Motala såväl som i Gävle och andra drabbade orter var tekniken att förklä privata utlägg till hedervärd (?) kommunal representation så utstuderad att den kan tyckas tillhöra administratörernas baskunskaper. Men på nära håll såg det ut som om förvirring rådde. "Turbolensen" (sic!) kallade Conradssons försvarare det hela, kanske i hopp om att förevisa en förmildrande omständighet.
Time out.
begärde och beviljades Mona Sahlin, då även hon halkat på ett kontokort, och hon skapade därmed ett begrepp som var i var mans mun 90-talet ut.
- Per-Anders Hellqvist
onsdag 20 april 2016
Tryckfrihet och Tryckfrihet
Jag förutsätter att tidningen Proletären fälls i det tryckfrihetsmål där de svarar för att med namn och bild ha utpekat några polismän i Stockholm för att ha ingått i en fascistisk konspiration för att mörda Olof Palme.
- Jan Guillou Fib/Kulturfront 9/1989
Dels är det ju en häftig ärekränkande anklagelse. Dels är det en kommunistisk tidning som står inför rätta och vore saken inte avgjord av andra skäl så avgörs den av det skälet.
Det handlar alltså om det så kallade Polisspåret, som är en av flera populära teorier, för att inte säga önsketänkanden; liksom en palestinsk önskemördare vore den israeliska underrättelsetjänstens, liksom en israelisk lönnmördare vore Yassir Arafats önskemördare, är polisen Proletärens eller Maj Wechselmanns önskemördare. Det är inte så konstigt.
När det sen gäller att diskutera det intelligenta eller troliga i teorin om Stockholmspoliserna som Olof Palmes mördare tycker jag man i stort sett kan lämna saken därhän. De förefaller mej jämförbart med, jag tror det var radioprogrammet Kanalens tanke, att kommendörkapten Hans von Hofsten var skyldig (von Hofsten nöjde sig med en fällning i Radionämnden), eller den inte helt ovanliga självmordsteorin eller ... ja, framför allt kurdteorin.
Nej, förresten, kurdteorin är nog ännu sämre. Åtminstone när man undersöker hur dessa snillen till kegöar och barrlingar, hasar och ebbar fick fram namnet på den kurdiske mördaren. säga vad man vill om Proletärens spekulationer, men så tokiga som ebbarna var de inte när de fick fram namnet Erdogan Sarikaya.
En spåman i Malmö sa sig ha på känn vem som mördat Palme och tog via ett mellanled kontakt med polisen i Malmö, som sedermera kontaktade någon av poliserna kring Ebbe.
Spåmannen fick 14 500 kronor av våra skattemedel för att bättre kunna lägga stjärna i sina kort. Och för säkerhets skull fick han en bild på Erdogan Sarikaya. Därefter kom hans kortlek att utpeka Erdogan Sarikaya. Vilket Ebbe meddelade Anna-Greta (ja, sannolikt inte att det var en kortlek som avslöjat Erdogan, bara att det nu fanns så gott som säkra bevis). Säkerhetsansvarige statssekreteraren Kjell Larsson satte Erdogans namn på pränt i en så kallat hemlig promemoria till Konstitutionsutskottet. Dock skrev inte Kjell Larsson explicit att Erdogan var den skyldige, han använde en mer svepande insinuant formulering. Dock är det inte troligt att Kjell Larsson visste att Ebbes information hade sitt ursprung hos en för 14 500 kronor köpt spåman som lagt en stjärna i sina kort med bilden av Erdogan framför sig.
Så vilken teori är nu den mest korkade? Proletärens teori som bygger på samhällsanalys som första grundkälla, liksom vpk-riksdagsmannen Jörn Svenssons teori när han räknade ut att det var CIA som mördat Palme.
Eller ebbarnas teori?
Med tanke på hur ebbarna kom fram till Erdogan Sarikaya håller jag personligen den den teorin för ännu dummare än Jörn Svenssons eller Proletärens.
Men det är ju givetvis inte det viktiga. Yttrandefriheten och pressfriheten gäller även dumma yttranden. För att inte sträcka sig lite längre och säga att den gäller särskilt dumma yttranden. Eftersom dumma yttranden ofta har ett större behov av skydd än kloka yttranden och eftersom all diskussion blir omöjlig om vi inte får ha fel ibland.
Följaktligen har principfrågan inte så mycket med kvalitén i Proletärens förargliga yttranden att göra som med något helt annat.
Hur kommer det sig till exempel att jag kan använda Erdogan Sarikayas namn men inte namnet på de två ökända polismännen som far land och rike runt och kammar in skadestånd?
Hur kommer det sig att Expressens ansvarige utgivare, trots allt kränkande hans reportrar skrivit när de var engagerade i ebbarnas kurdjakt, inte löper minsta risk att släpas inför samma domstol som Proletären?
Ebbe & Hasse & consortes är ju fortfarande på fri fot, Ebbe & Hans polare har slagit sönder Erdogan Sarikayas liv. Men för det riskerar de ingenting.
Ebbarna har högt beskydd, det är en sak. Kurdteorin är visserligen minst lika korkad som polisteorin men den får inte, av politiska skäl, räknas som korkad. Ty det skulle ju betyda att Anna-Greta inte handlat i ädelt syfte utan i korkat syfte. Det skulle också betyda att etablissemangets tidningar och etablissemangets journalister, exempelvis Bo Strömstedt och Anne-Marie Åsheden på DN, skulle kunna behandlas som om dom vore Proletärens folk.
En annan sak är att Erdogan Sarikaya faktiskt är svartskalle. Det är inte de ökända polismännen Knoll & Tott. Sätter jag ut deras namn så åker FiB/Ks ansvariga utgivare möjligen in och, vilket är värre, Knoll & Tott kommer och hämtar FiB/Ks återstående ekonomiska reserver i ett tryckfrihetsmål där den borgerliga och socialdemokratiska juryn inte kommer att tveka.
Dessutom är det ju faktiskt som så att Erdogan är terroriststämplad av Anita Gradin, Georg Andersson och Maj-Lis Lööw. Följaktligen måste han vara terrorist, annars skulle de ju ha handlat felaktigt.
Alltså är Erdogan Sarikaya nomenklaturans motsvarighet i önsketänkande till Proletären och Maj Wechselmanns Knoll & Tott.
Skillnaden är dock mycket tydlig när det gäller dessa teorier. Framför man den ena åker man in. Framför man den andra, likaså med namn och bild, så åker man inte in.
Av detta kan vi nu dra bestämda slutsatser. Inte bara om tillståndet i konungariket Sverige. Utan också om yttrandefrihetens grundläggande villkor.
- Jan Guillou Fib/Kulturfront 9/1989 Sovjetunionen i Aftonbladet
I största allmänhet, vilken eftermiddag som helst, är vilken som helst politiker eller ledarskribent anhängare av vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Ingen skall fängslas eller avskedas för sina åsikters skull.
Sak samma med tryckfrihetens principer om förtal. Ingen misstänkt skall som brottsling utpekas innan han är dömd. Tidningar skall inte döma före domstolen. I fredstid, i lugna vatten och i högtidstal är detta självklarheter.
Men det är under tryck som principerna prövas. Och det är dom avvikande obegripliga eller obehagliga minoritetsuppfattningarna det gäller.
Mordet på Palme skapade ett psykiskt tryck på hela nationen som lika plötsligt som förfärande gjorde sprickorna i muren synliga.
Sålunda använde socialdemokratins huvudorgan Arbetet sin tryckfrihet till att publicera namn och bild på en person som anhållits i polisens stora svep efter misstänkta eller inblandade i mordet. Man förtalade en oskyldig person - alla är oskyldiga tills motsatsen har bevisats - som skyldig till mordet på Palme.
Arbetets chefredaktör Lars Engqvist förklarade att detta berodde på två saker. För det första var mordet på Palme ett särskilt allvarligt brott. För de andra hade ju mannen begärts häktad, och eftersom Arbetet hyllade sanningen högre än andra tidningar, skulle man därför sätta ut namn och bild på den misstänkte.
Mannen häktades aldrig, som bekant. Så själva sanningsargumentet i saken är lätt avfärdat. Det är dessutom ett mera dumt än intressant försvar.
Tanken däremot att ett särskilt allvarligt brott skall göra det särskilt onödigt att avstå från förtal och utpekande av misstänkta är mer oroväckande. Ju grövre förtal desto enklare att publicera, således.
Den huvudlösa principen är dessvärre inte helt unik i Sverige. När kampen mot narkotikabrottslighet pågick som mest intensivt för några år sen lyckades Expressen faktiskt driva igenom en ny pressetisk regel som går ut på att misstänkta för just narkotikabrott skall kunna utpekas med namn och bild.
Det är under tryck som demokratiska principer prövas, än en gång. Det är de grova brotten och de obehagliga uppfattningarna som sätter oss på prov.
Aftonbladet bestod inte heller provet, fast i ett annat avseende än Arbetet.
En präst vid namn Ulf Granåsen gjorde sig mitt under krigspsykosens intensivaste skede ryktbar på ett närmast otroligt sätt. Han hissade flagga i topp, uttryckte sin glädje över Palmes död och hoppades att Palme, i överensstämmelse med kristendomens mer dystra föreställningar, skulle brinna i helvetet.
Man kan undra om sådana meningsyttringar alls förtjänar någon större uppmärksamhet. I så fall skulle man alltså argumentera emot, hur nu det skulle se ut.
Men istället valde Aftonbladet den sovjetiska linjen. Man diagnosticerade prästen som sinnessjuk och krävde hans avskedande: Hur domkapitlet och biskopen kan acceptera att ha en sinnesrubbad präst i sin tjänst är oförklarligt.
Det är ett oerhört ställningstagande. Ledarskribenten har för det första fällt sin medicinska dom enbart på politiska grunder. För det andra så är det inte så att vare sig sjukdom eller obehagliga uppfattningar skall medföra avskedanden från statlig tjänst i en demokrati.
Till råga på eländet konstaterade ledarskribenten att Granåsen är polisanmäld och kan bli åtalad. Det verkar alltså som om ledarskribenten på fullt allvar trodde att polis och domstol skulle kunna ingripa mot den obehagliga uppfattningen. Vilket givetvis är otänkbart i en demokrati men fullt möjligt i Sovjetunionen ("antisovjetisk verksamhet", "skymfande av stadsledningen" eller dylikt brott).
Och som nu inte dessa stolligheter vore nog så åberopar Aftonbladet till och med sin tolkning av det kristna kärleksbudskapet för att få sin politiska motståndare avskedad och fängslad. Eftersom Granåsen dock har en del av den apostoliska handpåläggelsen och är prästvigd så svarar han inför Gud, och inte inför Aftonbladet. Men i den upphettade sinnesstämningen gör Aftonbladet till och med denna, lätt fatala, sammanblandning.
Det är förstår möjligt att man inom kyrkan, dvs närmast domkapitlet i Göteborg, kommer fram till att Gud icke vill att Palme skall brinna i helvetet och därför på religiösa grunder tillrättavisar präst Granåsen på något sätt. Men det är en helt annan historia som inte närmare angår oss andra.
Det som angår oss andra, oss alla, är demokratins viktigaste principer. Yttrandefrihet är en och odelbar och ovillkorlig för vilka som helst stolliga uppfattningar av det mycket enkla skälet att just rätten att framföra stolliga uppfattningar behöver särskilt skydd. Skall yttrandefriheten inskränkas som Aftonbladet vill så börjar man med Granåsen. Sen blir det nästintill Granåsen som skall fängslas. När det blir din tur för bannbulla från Aftonbladet kan det vara bra att göra något åt saken. Yttrandefriheten är ingen självklar eller gudomlig rättighet. Den måste alltid försvaras. Ty man behöver ju bara sätt en ledarskribent på Aftonbladet under stress, skrapa lite på den demokratiska fernissan, så träder en sovjetisk tjänsteman fram.
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 7/1986
Sak samma med tryckfrihetens principer om förtal. Ingen misstänkt skall som brottsling utpekas innan han är dömd. Tidningar skall inte döma före domstolen. I fredstid, i lugna vatten och i högtidstal är detta självklarheter.
Men det är under tryck som principerna prövas. Och det är dom avvikande obegripliga eller obehagliga minoritetsuppfattningarna det gäller.
Mordet på Palme skapade ett psykiskt tryck på hela nationen som lika plötsligt som förfärande gjorde sprickorna i muren synliga.
Sålunda använde socialdemokratins huvudorgan Arbetet sin tryckfrihet till att publicera namn och bild på en person som anhållits i polisens stora svep efter misstänkta eller inblandade i mordet. Man förtalade en oskyldig person - alla är oskyldiga tills motsatsen har bevisats - som skyldig till mordet på Palme.
Arbetets chefredaktör Lars Engqvist förklarade att detta berodde på två saker. För det första var mordet på Palme ett särskilt allvarligt brott. För de andra hade ju mannen begärts häktad, och eftersom Arbetet hyllade sanningen högre än andra tidningar, skulle man därför sätta ut namn och bild på den misstänkte.
Mannen häktades aldrig, som bekant. Så själva sanningsargumentet i saken är lätt avfärdat. Det är dessutom ett mera dumt än intressant försvar.
Tanken däremot att ett särskilt allvarligt brott skall göra det särskilt onödigt att avstå från förtal och utpekande av misstänkta är mer oroväckande. Ju grövre förtal desto enklare att publicera, således.
Den huvudlösa principen är dessvärre inte helt unik i Sverige. När kampen mot narkotikabrottslighet pågick som mest intensivt för några år sen lyckades Expressen faktiskt driva igenom en ny pressetisk regel som går ut på att misstänkta för just narkotikabrott skall kunna utpekas med namn och bild.
Det är under tryck som demokratiska principer prövas, än en gång. Det är de grova brotten och de obehagliga uppfattningarna som sätter oss på prov.
Aftonbladet bestod inte heller provet, fast i ett annat avseende än Arbetet.
En präst vid namn Ulf Granåsen gjorde sig mitt under krigspsykosens intensivaste skede ryktbar på ett närmast otroligt sätt. Han hissade flagga i topp, uttryckte sin glädje över Palmes död och hoppades att Palme, i överensstämmelse med kristendomens mer dystra föreställningar, skulle brinna i helvetet.
Man kan undra om sådana meningsyttringar alls förtjänar någon större uppmärksamhet. I så fall skulle man alltså argumentera emot, hur nu det skulle se ut.
Men istället valde Aftonbladet den sovjetiska linjen. Man diagnosticerade prästen som sinnessjuk och krävde hans avskedande: Hur domkapitlet och biskopen kan acceptera att ha en sinnesrubbad präst i sin tjänst är oförklarligt.
Det är ett oerhört ställningstagande. Ledarskribenten har för det första fällt sin medicinska dom enbart på politiska grunder. För det andra så är det inte så att vare sig sjukdom eller obehagliga uppfattningar skall medföra avskedanden från statlig tjänst i en demokrati.
Till råga på eländet konstaterade ledarskribenten att Granåsen är polisanmäld och kan bli åtalad. Det verkar alltså som om ledarskribenten på fullt allvar trodde att polis och domstol skulle kunna ingripa mot den obehagliga uppfattningen. Vilket givetvis är otänkbart i en demokrati men fullt möjligt i Sovjetunionen ("antisovjetisk verksamhet", "skymfande av stadsledningen" eller dylikt brott).
Och som nu inte dessa stolligheter vore nog så åberopar Aftonbladet till och med sin tolkning av det kristna kärleksbudskapet för att få sin politiska motståndare avskedad och fängslad. Eftersom Granåsen dock har en del av den apostoliska handpåläggelsen och är prästvigd så svarar han inför Gud, och inte inför Aftonbladet. Men i den upphettade sinnesstämningen gör Aftonbladet till och med denna, lätt fatala, sammanblandning.
Det är förstår möjligt att man inom kyrkan, dvs närmast domkapitlet i Göteborg, kommer fram till att Gud icke vill att Palme skall brinna i helvetet och därför på religiösa grunder tillrättavisar präst Granåsen på något sätt. Men det är en helt annan historia som inte närmare angår oss andra.
Det som angår oss andra, oss alla, är demokratins viktigaste principer. Yttrandefrihet är en och odelbar och ovillkorlig för vilka som helst stolliga uppfattningar av det mycket enkla skälet att just rätten att framföra stolliga uppfattningar behöver särskilt skydd. Skall yttrandefriheten inskränkas som Aftonbladet vill så börjar man med Granåsen. Sen blir det nästintill Granåsen som skall fängslas. När det blir din tur för bannbulla från Aftonbladet kan det vara bra att göra något åt saken. Yttrandefriheten är ingen självklar eller gudomlig rättighet. Den måste alltid försvaras. Ty man behöver ju bara sätt en ledarskribent på Aftonbladet under stress, skrapa lite på den demokratiska fernissan, så träder en sovjetisk tjänsteman fram.
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 7/1986
måndag 18 april 2016
Tycho Brahe, Reformationen, Pierre Abélard (typ), Hermetism Alkemi och Kemi
En vinterkväll år 1572 upptäckte den danske adelsmannen, astronomen och alkemisten Tycho Brahe (1546-1601) en alldeles ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeia. Under flera månder kunde stjärnan iakttas. Den befann sig uppenbarligen utanför månens bana i fixstjärnornas sfär. Den flyttade sig inte - det var således inte fråga om någon komet. Brahe kunde visa att det var fråga om en ny stjärna. En förändring kunde iakttas i himlarna, de sfärer som ända sedan antiken hade betraktats som oföränderliga. Brahe gav en övertygande vetenskaplig beskrivning av fenomenet i skriften Den nya stjärnan 1573.
Några år senare byggde Tycho Brahe sitt slott Uranienborg på ön Ven i Öresund. Här uppförde han också ett fristående astronomiskt observatorium, Stjärneborg. Han stannade på Ven i ett par decennier, ända tills han kallades till Prag som kejserlig astronom, där Johannes Kepler blev hans assistent. Brahes mycket noggrant utförda observationer och tabeller blev en förutsättning för Keplers revolutionerande insatser inom astronomin.
Bilden här nedan återger det tychonianska planetsystemet, en kompromiss mellan Copernicus och Ptolemaois. Den svarta pricken i mitten är jorden. Runt den stillastående jorden rör sig månen och solen i cirkelbanor. Så långt stämmer systemet överens med Ptolemaios gamla system. Men runt solen går alla planeterna - utom jorden, som inte är någon irrande planet, utan fortfarande universums orörliga medelpunkt.
Några år senare byggde Tycho Brahe sitt slott Uranienborg på ön Ven i Öresund. Här uppförde han också ett fristående astronomiskt observatorium, Stjärneborg. Han stannade på Ven i ett par decennier, ända tills han kallades till Prag som kejserlig astronom, där Johannes Kepler blev hans assistent. Brahes mycket noggrant utförda observationer och tabeller blev en förutsättning för Keplers revolutionerande insatser inom astronomin.
Bilden här nedan återger det tychonianska planetsystemet, en kompromiss mellan Copernicus och Ptolemaois. Den svarta pricken i mitten är jorden. Runt den stillastående jorden rör sig månen och solen i cirkelbanor. Så långt stämmer systemet överens med Ptolemaios gamla system. Men runt solen går alla planeterna - utom jorden, som inte är någon irrande planet, utan fortfarande universums orörliga medelpunkt.
Litteratur: Vilhelm Norling Tycho Brahe (1970). Rolf Lindborg En fjärils vinge och ett kvalsters öga (1992). Victor E. Thoren The Lord of Uraniborg: a biography of Tycho Brahe (1990).
Fastande Buddha, Choki-in templet, Kawagoe, Japan
Det finns en likhet och ett samband mellan renässanshumanisternas antikstudier å ena sidan och Martin Luthers reformation å den andra. Humanisterna hade ju velat söka den "sanna" antiken bortom medeltidens feltolkningar och missuppfattningar av texterna och traditionerna. På liknande sätt ville Luther söka Kristi rena och ursprungliga lära i de bibliska texterna och gå tillbaka till apostlarnas vittnesbörd och till Guds rena ord, bortom medeltidens förvrängningar.
Humanister som Lorenzo Valla och Erasmus av Rotterdam kunde visa att den officiella latinska bibelversionen var full av felöversättningar, och att viktiga formuleringar var missförstådda. Dessutom visade sig ärevördiga kyrkliga dokument vara medeltida förfalskningar. En hel del av den katolska kyrkans auktoritet tycktes vila på bräcklig grund. Därmed ifrågasattes hela den kyrkliga maktstruktur som hade vuxit fram genom århundradena.
Till allt detta kom kritiken mot de uppenbara missförhållandena inom kyrkan. Påvarna uppträdde som politiska maktmänniskor med världsliga och ekonomiska intressen snarare än som religiösa ledare. Korruption, svågerpolitik och maktmissbruk kännetecknade en hel del av kyrkans verksamhet kring år 1500.
Enligt Luther fann man den rena kristendomen och Guds egna ord i Den heliga skrift, i Bibeln. Någon påve, kardinal eller präst behövdes inte som förmedlare. Varje enskild människa kunde försjunka i bön, läsa Guds ord och tolka Hans vilja oberoende av varje mänsklig auktoritet. Därför borde människorna ha möjlighet att läsa Guds ord på sitt eget språk, tyska, svenska, franska, i stället för att tvingas lyssna till prästens obegripliga mässande på latin. Bibeln borde översättas till de olika folkspråken.
Protestanterna, eller "de evangeliska", som de själva kallade sig, betonade varje människas rätt att tolka Guds ord. Men detta visade sig medföra problem, ty Bibeln kan läsas på många sätt. Den enskilda tolkningen av bibelordet ledde till en fortgående splittring av protestantismen i ett stort antal frikyrkor och sekter. Bibeln kan dessutom tolkas som ett politiskt radikalt dokument som förordar egendomsgemenskap och angriper världslig rikedom. Efter ett bondeuppror i mitten av 1520-talet med fruktansvärda följder accepterade Luther ett samgående mellan statsmakt och kyrka, där staten har den ledande rollen i världsliga ting. Så uppstod den lutherska statskyrka som har levt vidare ända in i våra dagar.
Den här bilden från omkring 1600 vill visa den nya tidens landvinningar, sådant som antiken inte kände till: den Nya världen, tryckpressen, kompassen (Flavio från Amalfi uppgavs länge felaktigt vara uppfinnaren), silket, sadeln med stigbyglar, uret, krutet och kanonen, destillationsapparaten.
Bilden av Jan van det Straet återfinns i Theodore Gallés Nova Reperta.
Anselm av Canterbury hade menat att gudstron är grunden för allt vetande. "Jag tror, för att jag skall förstå" (på latin Credo ut intelligam), är ett uttryck som tillskrivs honom. Förnuftet kommer för honom i andra hand. Men för Pierre Abélard är ordningen den motsatta. Han placerar förnuftet främst. Med vår logiska förmåga och vårt intellekt skall vi kritiskt undersöka alla lärosatser och auktoriteter. Detta betyder inte att Abélard vill undergräva tron och kritisera kristendomen. Tvärtom menar han att hans metod ger gudstron en stadigare och säkrare grund.
Abélards undervisning väckte starkt motstånd. Dessutom var han en arrogant person med en naturlig fallenhet för att skaffa sig fiender. vid flera tillfällen riskerade han åtal för kätteri. Men som lärare i Paris drog han stora och beundrande åhörarskaror. Det sägs att det bland hans elever fanns 20 blivande kardinaler och 50 blivande biskopar. Abélards lärarverksamhet är en av de faktorer som leder fram mot utvecklingen av universitetet i Paris.
75 000åriga snäckpärlor, Blombos grotta, Blombosfontein naturreservat, Sydafrika.
Vi talar ibland om något som är svårt att bryta sig in i eller få insyn i som hermetiskt tillslutet. Ordet har bildats efter guden Hermes namn. Denna ansågs bland annat ha förmågan att försegla skattgömmor och tillsluta kärl.
Kring Hermes utvecklades i senantikens Alexandria en hemlighetsfull lära. Den grekiska guden sammankopplades med den egyptiska guden Thot under namnet Hermes Trismegistos (den trefalt störste). Denne uppgavs vara författare till de så kallade hermetiska skrifterna, en jättelik samling skrifter med magiskt och religiöst innehåll. I den här traditionen ingick också alkemin, den konst som sökte vishetens och det eviga livets källa, livselixiret - och gudens hemlighet. I detta sökande spelade talmystiken en avgörande roll, inte minst den magiska kvadrat som ger 15 i alla riktningar, även diagonalt. Här kunde man finna de hemlighetsfulla proportioner som gav ledtrådarna till guds tal och till den magiska kraften i "de vises sten".
4 3 8
9 5 1
2 7 6
De mest berömda alkemisterna inom det arabiska kulturområdet var Geber (egentligen Jabir ibn Hayyan), verksam på 700-talet, och Rhazes (egentligen Abu Bakr Muhammad ibn Zakariyya al Razi), som härstammade från Persien och var verksam omkring 900 e. Kr. I synnerhet Rhazes verk fick stor betydelse för de europeiska 1500- och 1600-talens alkemistiska verksamhet.
Alkemistens arbetsmiljö påminner mycket om senare tiders kemisters, laboratorier med smältdeglar, destillationsapparater, kolvar och flaskor, trattar och brännugnar. Ur denna praktik utvecklades efterhand den moderna kemin. Som modern vetenskap träder kemin dock fram sent, först under senare hälften av 1700-talet, med namn som engelsmannen Priestley, svensken Scheele och framför allt fransmannen Lavoisier.
- Sten Högnäs
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)