Detta är kontentan av vad Eko-reportrarna Erik Fichtelius och Sven Vrang vill få oss att tro ("Vi skriver nu för att få slut på gissningsleken.")
Jag har all respekt för deras journalistiska arbete, det är en sak. Men en helt annan sak, nu i det följande, är att deras analys av förloppet är nästintill löjeväckande.
Det är inte bra. Allmänheten skulle kunna bibringas uppfattningen att journalisterna verkligen trodde att Hasse var den enda, eller att pressen tror sig kunna upptäcka varje pampmygel. Men så är det ju inte.
Hasse Ericsons uppgång och fall i massmedia är därmed en utomordentligt intressant, lärorik och för oss inte helt smickrande historia.
Låt oss börja med bilden, den fotografiska bilden från Rocas Rojas. Det är antagligen det mest slagkraftiga pressfoto som någonsin publicerats i detta land. Efter den bilden blev Hasse med god marginal vår mest legitimerade knöl. Han drabbades av kändissyndromet, dvs allt han gjorde och sa blev därefter kommersiellt slagkraftigt ("och på Eko redaktionen ansåg vi det journalistiskt nödvändigt").
Men viktigare - i och med degraderingen till kändis blev han också oskadliggjord i den meningen att det utan risk gick att skriva om hans minsta affär.
Skriver man, eller gör Eko-inslag, om andra LO-dignitärers (icke-kändisars) vidlyftiga eller olagliga representation, så riskerar man onekligen det vanliga svenska Sankt-Göran ödet (draken vinner), och detta alldeles oavsett om uppgifterna är sanna eller inte.
Nästa fas i dramat om Hasses fall handlar om hur vi närmar oss den oundvikliga peripetin, den vändpunkt där han, onekligen med massmedias benägna hjälp, samlat på sig tillräckligt med affärer för att bli en belastning för Rörelsen. I den växande klyftan mellan Rörelsen och Hasse kunde massmedia fira högtidsstunder i lättjobbade avslöjanden.
Fortfarande med all respekt för Eko-redaktionen så vill jag nog påstå att de exempel på egna insatser som Fichtelius och Vrang först anför (ekonomisk oreda i Transports bokföring och representation) bra var lappri i Hassesammanhang, ännu ett par lattjo Hasseaffärer.
Den avgörande stöten var skattefifflet. Men hur kom den ut i massmedia? Ja här, på en avgörande punkt, blir Eko-reportrarna vaga: "Den 23 januari publicerade A-pressen och Ekot uppgifter om att ett stort antal funktionärer på Transport gjort om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten..."
Ekot och A-pressen samma dag? Efter att båda redaktionerna efter långt och träget arbete slitit med frågan så blir de färdiga - lustigt nog - samma dag?
Och A-pressen? Bör inte det väcka en viss undran? A-pressen som från och med denna tidpunkt drev en mördande kampanj mot Hasse brukar min själ inte avslöja vad man vet om politiska svagheter i Rörelsen. Tvärtom förtiger man, såklart, vad man vet om skandaler inom Rörelsen. I fallet Hasse gjorde man tvärtom, det är ju ett obestridligt faktum: Bakom detta faktum finns, det är kärnpunkten, en politisk vilja. Självaste LO-chefen manifesterade denna vilja i en fredlöshetsförklaring av den 25 januari.
Till och med Eko-reportrarna beskriver detta, därmed motsägande sig själva: "Skyddsmuren kring Transports ordförande började rasa."
Jag skulle vilja se den makthavare i detta land som skulle överleva ett motsvarande ras av skyddsmur som Hasse upplevde från och med den 23 januari. Tänk er finanskometen A eller politikern B eller spionchefen C som plötsligt befinner sig i en situation där varenda människa i hans omgivning, sekreterare, kalfaktorer, adjutanter, rådgivare, underdeputerade, vikarier, kolleger, revisorer, chaufförer, vicedirektörer och servitörer, började flöda av intresse att förse massmedia med interna informationer om mygel, småfusk, horor, politiska kupper, halvbedrägerier och smarta klipp.
Om journalister har en egen himmel så är det så det ser ut där.
Den sanna historien om Hasses fall vore onekligen ohyggligt intressant och sedelärande både för massmediafolk och våra läsare, kanske mest för våra läsare. Men förmodligen är den omöjlig att göra (bland annat för att de skulle uppstå intressekollisioner mellan allmänt intresse och källors rätt till anonymitet).
Men slutsatsen blir alltså: Hasse Ericson var inte detta lands enda myglande makthavare - han var detta lands mest kända myglande makthavare. Detta ledde med ett symboliskt samspel mellan massmedia och Rörelsen som blev hans fall. Det var allså inte Sankt Göran som fällde draken. Det var drakens storebror.
En helt annan sak är att det är alldeles i sin ordning att massmedia låter sig utnyttjas på det här viset om en sida i en konflikt vill mörda en annan sia med hjälp av massmedia. Är informationerna sanna och intressanta skall de naturligtvis ut. Oavsett om uppgiftslämnarna har ädla eller mindre ädla motiv.
Men massmediafolk behöver ju inte slå sig för bröstet efter en sådan ofrånkomlig bödelstjänst. Det skulle lätt skapa föreställningen att vi var antingen korrupta eller bakom flötet. Korrupta om vi låtsades att Hasse var annat än våt ställföreträdande paradpamp. Bakom flötet om vi verkligen trodde att han var den ende.
Snart har vi skaffat oss en ny löpsedelspamp. Hasse fyllde nämligen en roll som var lika kommersiellt som politiskt viktig. Men han blir svår att ersätta med någon som gör sig lika bra på bild.
- Jan Guillou Expressen 21 februari 1980
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar