När nu alltså Madame Binh kom tillbaks till Sverige så är det inte så konstigt att hon fick en del besvärande frågor om ockupationspolitik, svikna löften om demokrati, förbjudna böcker och liknande. Som man kan förstå kunde inte ens hon finna några särskilt bra svar när det gällde bokbål, utan hänvisade till att intellektuella (författare som Jan Myrdal m fl) bara gick Kinas ärenden.
Det var pinsamt, men inte överraskande.
Överraskande blev det däremot när Gunnar Fredriksson . en av socialdemokratins standarddebattörer - ingrep till hennes försvar i Aftonbladet. Fredriksson menade att hon "den mjuka linjens kvinna från södern" hade rätt och att frihetskränkningarna i Vietnam var alldeles naturliga och att man inte borde fästa sig vid att vietnameserna "nu läxas upp från höger av anhängare av USA och från vänster av anhängare av Pol Pot", ty efter Vietnamkriget så skapade USA ofriheten i Vietnam "med stöd av Kina och så dessa Pol Potare."
Och, fortsätter Fredriksson, "med brått mod drev man Vietnameserna i händerna på Sovjetunionen och Comecon ---"
Vem är "man"? Och vilka är "dessa Pol-Potare"?
Gunnar Fredriksson har skrivit en hel bok om det politiska språkets demagogi, så den här typen av intellektuellt fusk borde ju vara honom bekant. Men det pinsamma är att han ingenting lärt ens sen -68. På den tiden var det ganska vanligt att vänsterintellektuella i Europa använde två demokratiska måttstockar. En gällde oss själva, i våra egna länder. Här kunde man naturligtvis inte tänka sig några inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna -- åtminstone inte om man liksom Gunnar Fredriksson tillhörde dem som kallar sig demokratiska socialister.
Men när det gällde "progressiva" regimer i tredje världen, särskilt sådan som Sverige stödde i utrikespolitiken, så fanns en annan måttstock. Det skulle inte vara så farligt om man brände Jean-Paul Sartres och Bertrand Russels böcker på bål i Asien som om man gjorde det i Europa.
Jag trodde att det bedrägeriet, eller självbedrägeriet, hade förpassats till den sophög där det hör hemma. Tills jag nu således läste Gunnar Fredriksson alldeles nyligen.
Kort tid därefter kom han igen, Fredriksson i Aftonbladet. Nu gällde det högerns förargliga agitation mot den allt mera maktfullkomliga statsapparaten i Sverige och den hotade rättssäkerheten - "frihetsdebatten" - kort sagt.
Fredrikssons uppvisning i demagogi blev lika intressant här som i utfallet mot "pol-potarna". För med en sedvanlig socialdemokratisk agitationsstart tog han sats i historiens elände och beskrev hur "högern var emot allmän rösträtt - - men nu begär de precis som då den frihet som är oförenlig med jämlikheten, deras frihet".
Jasså minsann, om man oroar sig över det allt vidlyftigare statliga ingreppen i människors liv och den alltmer undergrävda rättssäkerheten, så är man en sån typ som vill avskaffa den allmänna rösträtten?
Jovisst. Ty, "friheten måste alltid inskränkas" fortsatte Fredriksson och "därför inskränker vi friheten för miljöförstörare, giftspridare, knarkhandlare, skattefifflare, valutasmugglare, de som vill avskaffa fackliga rättigheter och de som alltför hejdlöst berikar sig på skattebetalarnas bekostnad."
Det där sista är inte ens sant. Inte sen 30-åriga kriget på 1600-talet har den svenska överklassen kunnat berika sig till den grad som skett under de senaste åren. Det är under socialdemokratisk regim som Erik Penser kan tjäna en miljard (1 000 000 000 kronor) på några månader. Han är att gratulera till att Gunnar Fredriksson inte värre än så inskränker hans frihet.
Men spjutspetsen i Gunnar Fredrikssons demagogi riktar sig alltså mot dem som vill förstärka de demokratiska fri- och rättigheterna i Sverige. Det är dem Gunnar Fredriksson - specialist på politisk demagogi - beskriver som om saken gällde en kamp för knarkhandlare och liknande förbrytare.
Det har verkligen sin betydelse att det är just Gunnar Fredriksson som komprometterar sig på detta sätt. Socialdemokratin är en stor rörelse och letar man i Timrå eller i någon obskyr "kulturarbetar"-sektion av Rörelsens så är det inte svårt att finna stolligheter och förakt för de demokratiska fri- och rättigheterna. Men Gunnar Fredriksson är en av Rörelsens mest framträdande skrivande ideologer. Därför är hans dumheter så betydelsefulla.
Jag kan bara tolka Gunnar Fredriksson så, att om man vill försvara de demokratiska fri- och rättigheterna så får man välja mellan att vara pol-potare, som han med så utstuderat hån formulerar det, eller 1800-tals höger. Det kan helt enkelt inte vara sant.
Eller?
-Jan Guillou Gaudeamaus 5/1984
Fingals grotta, Skottland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar