onsdag 29 juni 2016
tisdag 28 juni 2016
Israelisk agent anmäler FiB för JK
Lagen har sin gång. Nu skall justitiekansler Gullnäs än en gång misslyckas med att få Folket i Bild dömd i ett tryckfrihetsmål. Den försämrade tryckfrihetsförordningen som riksdag nyligen antagit skall nämligen inte träda i kraft förrän nästa år. Alltså klarar vi oss den här gången också.
Med den nya av Författarförbund, riksdag och Dagens Nyheter hyllade tryckfrihetsförordningen som skall träda i kraft den 1 januari 1978 hade det kanske blivit annorlunda. Då hade ett okänt antal medlemmar i Folket i Bilds redaktionskommitté kunnat ställas inför rätta anklagade för "grov obehörig befattning med hemlig uppgift", som den nya paragrafen heter. Maxstraffet är fyra års fängelse.
Nyligen fick vi telefon från kriminalpolisen i Stockholm och dom beställde två exemplar av FiB nr 18/76 för att ha som utredningsmaterial åt justitiekansler Gullnäs och hans åklagare. Naturligtvis ringde vi då upp utredande polis och frågade vad saken gällde. En något generad kriminalinspektör Bertil Bennerheim meddelade att det, hrm, låg till så att en viss herr Nasser hade anmält oss men att det nog skulle gå bra. Ja det vill säga det skulle nog gå bra för Folket i Bild. Men innan åklagarämbetet fattat beslut var ju utredningsmaterialet hemligt även för oss. Så vi kunde inte få besked om vad vi var misstänkta för. Men det skulle nog gå bra, som sagt.
Eftersom anklagelsen är hemlig måste vi naturligtvis genast tala om vad den går ut på, vilket med gällande lag fortfarande är möjligt utan att dömas för den saken som lök på laxen. Vi är anmälda för att vi har röjt vad som försiggått i en hemligstämplad rättegång mot två av Israels mest beryktade spioner i Sverige, nämligen Fauzi Nassar och hans kumpan Tony Sawan. De hade sålt uppgifter till Israels ambassad i Stockholm om palestinska flyktingläger i Beirut. Allt skulle ha gått bra för dem om inte Tony Sawan varit lite fördomsfull när han förhördes av svensk polis om varför han smugglade haschisch och knivhögg folk.
Sawan, som dessutom är påfallande politiskt omdömeslös, anförde då att han borde vara ursäktad för dom där bagatellerna eftersom han var libanesiskt fascist och således kristen och således slogs på samma sida som alla andra vita och således ville utrota araberna och därför arbetade åt Israel så att svensk polis, som ju slogs på samma sida som Israel, borde frikänna honom och hans medhjälpare Fauzi Nassar. Denna felbedömning av graden av svenska myndigheters uppslutning på Israels sida kostade Sawan och Nassar ett halvt års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet och därefter en dom på förvisning ur riket. Och det var alltså om den rättegången vi skrev i det nu misstänka FiB nr 18/76.
Vårt påstådda brott skulle alltså bestå i att vi berättat om saken trots att domare Ågren i Stockholms tingsrätt (känd från IB-affären) ansåg att rättegångens innehåll borde vara skyddat från allmänhetens insyn. Vi borde således inte ha berättat att Fauzi Nassar, som är israel och Tony Sawan som är libanes, sålde flyktinglägren Sabra och Shatila till Israels ambassad för ett par tusen dollar. Och därför skall nu JK, på grundval av Fauzi Nassars anmälan, ta ställning till om han skall åtala FiB.
Men JK har det som vanligt inte lätt. Fauzi Nassar har hunnit bli förvisad till Israel efter beslut av Per Ahlmark. Dessförinnan hann han med att få säkerhetspolisen på halsen för att han gick omkring med en revolver i Uppsala och sköt omkring sig och sa att han skulle knäppa Jan Guillou. Och det ville ju Säpo såklart inte vara med om (det är inte en personlig sak, dom är rädda för att få skulden i ett sådant läge). Alltså stor utryckning och så greps Nassar. Brottsundersökningen mot honom lades ner när Per Ahlmark slängde ut honom ur Sverige.
Men kvarnarna mal på ändå.
Och vännen Tony Sawan som ännu inte har slängts ut ur landet eftersom han vistas på Österåkers fängelse gläder oss med ständiga små vänliga påminnelser för brev. DÖDA! DÖDA! DÖDA! stod det på den senaste hälsningen. Per Ahlmark får väl vara så hygglig att slänga ut den också.
Men för justitiekansler Gullnäs spelar det säkert inte någon roll vilka personer som deltar i hans kamp mot Folket i Bild. Att anmälaren är utslängd till Israel av Per Ahlmark och att anmälarens trögtänkte kollega skriver DÖDA DÖDA DÖDA till oss är, med en JK-term, irrelevant. Det har inte med själva saken att göra.
Men ändå kommer JK med en suck, gissningsvis ungefär samtidigt som detta nummer kommer ut, att meddela att det med gällande bestämmelser inte går att få oss dömda fastän vi berättar vad Nassar och Sawan och Isreales ambassad haft för sig.
Med den nya av Författarförbund, riksdag och Dagens Nyheter hyllade tryckfrihetsförordningen som skall träda i kraft den 1 januari 1978 hade det kanske blivit annorlunda. Då hade ett okänt antal medlemmar i Folket i Bilds redaktionskommitté kunnat ställas inför rätta anklagade för "grov obehörig befattning med hemlig uppgift", som den nya paragrafen heter. Maxstraffet är fyra års fängelse.
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 3/1977
Ingemar Bergman - Bevingat 90-tal
Det får inte vara hur jävla mysigt som helst på en teater.
Ingemar Bergman i samtal med Jörn Donner (SVT 1 den 14 juli 1998; till Bergmans 80-årsdag). Donner hade påpekat att Bergman alltid ler i repetitionsbilder, men då ingen kamera fanns i närheten ...!? Och Bergman antydde att det ryktbara vredesutbrotten kan vara inprogrammerade, för att skapa en kreativ högspänning i ensemblen. Detta stämmer rätt bra med skådespelerskan Lena Endres tanke att rädsla för Den Store är större än själva vreden. "Men eftersom han är en världsgigant känns det som att Gud mullrar i himlen." (Aftonbladet den 12 juli 1998.)
Jag tycker mycket om att gå.
Demonerna tycker inte om frisk luft.
De tycker bäst om att man ligger kvar i sängen.
Då hoppar de på en.
Ingemar Bergman, intervjuad i kulturprogrammet Nike (TV 2) den 31 oktober 1997 inför sin TV-pjäs "Larmar och gör sig till" (premiär i SVT 1 den 1 november).
Tystnad ... tagning.
"Ingemar Bergmans snapsvisa", meddelad av Tysta Mari i Dagens Nyheter den 5 september 1999; regissören själv "ej underrättad". Ett skämt av det slag, som befäster huvudpersonens egenskap av ikon.
Tysta Mari var ett kafé på Tegelbacken (Stockholm), på den tid då Dagens Nyheters redaktion hade sin huvudingång några tiotal meter därifrån. Tysta Mari är numera DN:s skvallerspalt, publicerad var söndag, alltid hyllande den gamla journalistiska principen att inte kolla goda historier i onödan.
När han var som bäst bankade de (recensenterna) honom i huvudet och sparkade honom i arslet så mycket det gick. Nu sätts han på piedestal och daltas med. Han har förtjänat bättre.
Mats Ek om Ingemar Bergman i tidskriften Dramat.
Per-Anders Hellqvist
Ingemar Bergman i samtal med Jörn Donner (SVT 1 den 14 juli 1998; till Bergmans 80-årsdag). Donner hade påpekat att Bergman alltid ler i repetitionsbilder, men då ingen kamera fanns i närheten ...!? Och Bergman antydde att det ryktbara vredesutbrotten kan vara inprogrammerade, för att skapa en kreativ högspänning i ensemblen. Detta stämmer rätt bra med skådespelerskan Lena Endres tanke att rädsla för Den Store är större än själva vreden. "Men eftersom han är en världsgigant känns det som att Gud mullrar i himlen." (Aftonbladet den 12 juli 1998.)
Jag tycker mycket om att gå.
Demonerna tycker inte om frisk luft.
De tycker bäst om att man ligger kvar i sängen.
Då hoppar de på en.
Ingemar Bergman, intervjuad i kulturprogrammet Nike (TV 2) den 31 oktober 1997 inför sin TV-pjäs "Larmar och gör sig till" (premiär i SVT 1 den 1 november).
Tystnad ... tagning.
"Ingemar Bergmans snapsvisa", meddelad av Tysta Mari i Dagens Nyheter den 5 september 1999; regissören själv "ej underrättad". Ett skämt av det slag, som befäster huvudpersonens egenskap av ikon.
Tysta Mari var ett kafé på Tegelbacken (Stockholm), på den tid då Dagens Nyheters redaktion hade sin huvudingång några tiotal meter därifrån. Tysta Mari är numera DN:s skvallerspalt, publicerad var söndag, alltid hyllande den gamla journalistiska principen att inte kolla goda historier i onödan.
När han var som bäst bankade de (recensenterna) honom i huvudet och sparkade honom i arslet så mycket det gick. Nu sätts han på piedestal och daltas med. Han har förtjänat bättre.
Mats Ek om Ingemar Bergman i tidskriften Dramat.
Per-Anders Hellqvist
måndag 20 juni 2016
tisdag 14 juni 2016
måndag 13 juni 2016
Desinformatörernas galaföreställning
Att vara satiriker, i hopplös kamp för att hålla jämna steg med den faktiska utvecklingen i Sverige, är, som jag någon gång pessimistiskt framhållit, inte lätt.
Att vara desinformatör är däremot lätt. Det är strålande tider för desinformatörer. Nyligen höll de galaföreställning.
Ebbeligan lät ju bekantgöra att Säpo tjuvlyssnat på en Sovjetisk diplomat. Ebbeligans motiv för att läcka ut saken och göra väsen av den kan man ju förstå. Sanden rinner ut timglaset för dem och de riskerar fängelse för sin olagliga förberedelse till kurdavlyssning och för sin smuggling av tjuvlyssningsutrustning. De vill därför peka på den orimliga skillnaden, som det kan tyckas ehuru det är en helt annan diskussion, mellan olaglig avlyssning (kurder, dvs Sveriges inre säkerhet) och laglig olaglig avlyssning (sovjetiska diplomater, dvs Sveriges yttre säkerhet). Och de hotar med nya avslöjanden om de ställs inför rätta. Vilket i och för sig innebär att de faktiskt hotar med att röja försvarshemligheter för att straffa Sverige. Brottet är detsamma som jag och Peter Bratt dömdes för, dock är motiven något väsensskilda.
Nå, det där kan man förstå. Ebbeligan har skäl att vara desperat.
Men när buggning av diplomat sålunda offentliggjordes uppstod naturligtvis frågan om varför Säpo buggade. Sådana journalistiska uppdrag handhas i den fria svenska pressen i huvudsak av desinformatörer och Säpo-journalister och därmed var det dags för galaföreställningen.
Expressens Ingvar Hedlund lät meddela att hans noggranna efterforskningar gett vid handen att den buggade ryssen före sin avresa från Moskva instruerats att industrispionera på JAS-planet, särskilt på det elektroniska styrsystemen. Ingvar Hedlunds version kunde vara riktig, förutsatt att han själv eller svenska Säpo även buggat GRUs huvudkontor i Moskva.
Svenska Dagbladets Roger Magnergård har en något häftigare version. Ryssen buggades därför att mordet på Palme kunde ses som inledningsskedet till ett sovjetiskt anfall, det var en del av den s k förbekämpningen. Säpo inledde därför "omedelbart" buggning av 1 st ryss ty "Säpos experter räknade med att någon eller några agenter skulle höra av sig till (spionchefen) via telefon eller besöka honom i bostaden om mordet på Olof Palme ingick i en förbekämpning..."
En sådan bild av intelligentsian på Säpo skulle inte ens jag våga mej på i mina mörkaste romanstudier. Rysk agent ringer till sin chef i ett oerhört farligt och känsligt skede för att avrapportera eller få nya order. Inte ens en svensk säkerhetspolis skulle kunna tro något sådant.
Aftonbladets Stefan Borg är på sätt och vis min favorit. Men jag kände mej något skakad av att läsa hans förklaring (en rysk spion finns på försvarets operativa sida och ansvarar bland annat för ubåtsskyddet, vilket förklarar varför vi aldrig fångat ubåt men nu försöker vi fånga storspion).
Det är en kul teori. Jag använde den själv i min senaste roman. Men när jag läser Stefan Borg uppstår en kort svindel vid insikten att jag ju ändå minns tvärsäkert att jag hittade på det där. Sen inser jag att Borg måste ha blivit offer för ett practical joke från någon som till skillnad från honom läst "Fiendens fiende".
Nej, ty Näslund har en annan sanning. Det måste tjuvlyssnas på ryssen därför att det var frågan om "det värsta som Sveriges nation utsatts för på 30 år, kanske sedan andra världskriget".
Vidare i galoppen hävdar Näslund att om sanningen blev känd skulle det bildas samlingsregering i Sverige och "Sveriges ställning som oberoende demokrati allvarligt är hotad".
Inte vet jag om Näslund förstår var han skriver, han kanske bara tror att han är vag, garderad och skicklig samtidigt. Men det han skriver betydde ju att ryssarna var på väg att erövra Sverige. Och därför måste ryssen tjuvlyssnas.
Dagens nyheter tillrättavisar malligt de andra medierna och förklarar samtidigt att det visst inte var en storspion som skulle avslöjas utan en liten spion som bara gjorde sig skyldig till olovlig underrättelseverksamhet, dvs spioneri mot annat land än Sverige.
Rapport höll på teorin med "illegalister" dvs sabotörer som är så hemliga att de inte ens sorterar under de reguljära spionnäten och så hemliga att de såvitt jag vet aldrig påträffats i något västland (de är som funktion bara en teori, nämligen). Frågan är ju om även sådana figurer tänker ringa till en ryss för att låta sig buggas.
Aktuellt anslöt sig till storspionteorin enligt mitt scenario från "Fiendens fiende". Synd att dom inte nämnde källan.
Den här föreställningen i desinformation låter sig inte förklaras med att det finns enstaka journalister som är notoriska lögnhalsar, som Ingvar Hedlund, eller notoriska Säpo-stenografer, som Lars Näslund. Det är för många journalister i verksamhet samtidigt, från för många medier.
Säkerhetspolisen och andra statliga organ kan tänkas ha ett rimligt syfte för desinformationskampanjen: tillräckligt många förvirrade och motsägelsefulla versioner publicerade samtidigt gör varje försök att nå sanningen omöjligt.
Men vilka motiv har alla dessa journalister?
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 15/1989
Att vara desinformatör är däremot lätt. Det är strålande tider för desinformatörer. Nyligen höll de galaföreställning.
Ebbeligan lät ju bekantgöra att Säpo tjuvlyssnat på en Sovjetisk diplomat. Ebbeligans motiv för att läcka ut saken och göra väsen av den kan man ju förstå. Sanden rinner ut timglaset för dem och de riskerar fängelse för sin olagliga förberedelse till kurdavlyssning och för sin smuggling av tjuvlyssningsutrustning. De vill därför peka på den orimliga skillnaden, som det kan tyckas ehuru det är en helt annan diskussion, mellan olaglig avlyssning (kurder, dvs Sveriges inre säkerhet) och laglig olaglig avlyssning (sovjetiska diplomater, dvs Sveriges yttre säkerhet). Och de hotar med nya avslöjanden om de ställs inför rätta. Vilket i och för sig innebär att de faktiskt hotar med att röja försvarshemligheter för att straffa Sverige. Brottet är detsamma som jag och Peter Bratt dömdes för, dock är motiven något väsensskilda.
Nå, det där kan man förstå. Ebbeligan har skäl att vara desperat.
Men när buggning av diplomat sålunda offentliggjordes uppstod naturligtvis frågan om varför Säpo buggade. Sådana journalistiska uppdrag handhas i den fria svenska pressen i huvudsak av desinformatörer och Säpo-journalister och därmed var det dags för galaföreställningen.
Expressens Ingvar Hedlund lät meddela att hans noggranna efterforskningar gett vid handen att den buggade ryssen före sin avresa från Moskva instruerats att industrispionera på JAS-planet, särskilt på det elektroniska styrsystemen. Ingvar Hedlunds version kunde vara riktig, förutsatt att han själv eller svenska Säpo även buggat GRUs huvudkontor i Moskva.
Svenska Dagbladets Roger Magnergård har en något häftigare version. Ryssen buggades därför att mordet på Palme kunde ses som inledningsskedet till ett sovjetiskt anfall, det var en del av den s k förbekämpningen. Säpo inledde därför "omedelbart" buggning av 1 st ryss ty "Säpos experter räknade med att någon eller några agenter skulle höra av sig till (spionchefen) via telefon eller besöka honom i bostaden om mordet på Olof Palme ingick i en förbekämpning..."
En sådan bild av intelligentsian på Säpo skulle inte ens jag våga mej på i mina mörkaste romanstudier. Rysk agent ringer till sin chef i ett oerhört farligt och känsligt skede för att avrapportera eller få nya order. Inte ens en svensk säkerhetspolis skulle kunna tro något sådant.
Aftonbladets Stefan Borg är på sätt och vis min favorit. Men jag kände mej något skakad av att läsa hans förklaring (en rysk spion finns på försvarets operativa sida och ansvarar bland annat för ubåtsskyddet, vilket förklarar varför vi aldrig fångat ubåt men nu försöker vi fånga storspion).
Det är en kul teori. Jag använde den själv i min senaste roman. Men när jag läser Stefan Borg uppstår en kort svindel vid insikten att jag ju ändå minns tvärsäkert att jag hittade på det där. Sen inser jag att Borg måste ha blivit offer för ett practical joke från någon som till skillnad från honom läst "Fiendens fiende".
Nej, ty Näslund har en annan sanning. Det måste tjuvlyssnas på ryssen därför att det var frågan om "det värsta som Sveriges nation utsatts för på 30 år, kanske sedan andra världskriget".
Vidare i galoppen hävdar Näslund att om sanningen blev känd skulle det bildas samlingsregering i Sverige och "Sveriges ställning som oberoende demokrati allvarligt är hotad".
Inte vet jag om Näslund förstår var han skriver, han kanske bara tror att han är vag, garderad och skicklig samtidigt. Men det han skriver betydde ju att ryssarna var på väg att erövra Sverige. Och därför måste ryssen tjuvlyssnas.
Dagens nyheter tillrättavisar malligt de andra medierna och förklarar samtidigt att det visst inte var en storspion som skulle avslöjas utan en liten spion som bara gjorde sig skyldig till olovlig underrättelseverksamhet, dvs spioneri mot annat land än Sverige.
Rapport höll på teorin med "illegalister" dvs sabotörer som är så hemliga att de inte ens sorterar under de reguljära spionnäten och så hemliga att de såvitt jag vet aldrig påträffats i något västland (de är som funktion bara en teori, nämligen). Frågan är ju om även sådana figurer tänker ringa till en ryss för att låta sig buggas.
Aktuellt anslöt sig till storspionteorin enligt mitt scenario från "Fiendens fiende". Synd att dom inte nämnde källan.
Den här föreställningen i desinformation låter sig inte förklaras med att det finns enstaka journalister som är notoriska lögnhalsar, som Ingvar Hedlund, eller notoriska Säpo-stenografer, som Lars Näslund. Det är för många journalister i verksamhet samtidigt, från för många medier.
Säkerhetspolisen och andra statliga organ kan tänkas ha ett rimligt syfte för desinformationskampanjen: tillräckligt många förvirrade och motsägelsefulla versioner publicerade samtidigt gör varje försök att nå sanningen omöjligt.
Men vilka motiv har alla dessa journalister?
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 15/1989
söndag 12 juni 2016
Att göra en ... Bevingat 90-tal
Fraser av denna konstruktion spred sig som en farsot under 90-talet. De är inte alltid tydliga - raffinemanget ligger inte minst i mångtydighet och anspelningar (inte sällan ekivoka). Här några exempel. Snart sagt varje känd person, som har figurerat i nyhetsflödet, låter sig användas. Vid 90-talets slut börjar man tröttna på denna jargong, som nätt och jämnt hänger med över millennieskiftet...
att göra en gottröra.
Detta har Anders Wise (Svenska Dagbladet) tolkat så här: "att kraschlanda men mirakulöst nog resa sig och gå vidare" (med anspelning på SAS-planet som kraschlandade i Upplands-socknen Gottröra den 27 december 1991, utan dödsoffer).
att göra en schyman.
Frasen föddes i juli 1998. Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman uttalade sig under pågående valrörelse "det som en partiledare mitt i en valrörelse inte får yppa - att hon ska avgå inom ett par år" (SvD 20.7.98). Snabbt mildrade hon uttalandet; innebörden var "att jag inte ser det som ett livstidsprojekt". En som i samma veva "gjorde en schyman" ar världens rikaste man, Microsoft-chefen, Bill Gates; veterligen dock opåverkad av Gudrun Schyman.
att göra en clinton.
Vad det innebär att göra en Clinton behöver egentligen inte förklaras, men alternativa tolkningar förekommer. Författaren Kerstin Thorvall torde ha närmat sig en normaltolkning i ett TV-samtal i juli 1998. Jay Leno, värd för en populär TV-show i USA, har varierat det gamla talesättet att vicepresidenten står "ett hjärtslag från Vita huset" - Lenos variant (1997) var: "Al Gore står en orgasm från Vita huset." År 1997 lär han ändå inte ha anat hur nära det var att hans farhågor besannades.
att göra en volvo.
blev ett begrepp i finansvärlden våren 1999. Vid ett företagsköp gäller att den köpare, som fått kontrollen över minst 90 procent av aktierna, kan kräva tvångsinlösen av de återstående 10 procent. Omvänt kan den, som kommer över mer än 10 procent av aktierna (en "corner"), förhindra att en rival får fullständig kontroll över företaget. I Volvos fickor brände miljarderna efter affären med Ford (vintern 1999) och Volvo ville köpa Scania. Volvo köpte en stor aktiepost i Scania - mer än en corner - och kunde lugnt invänta den nu garanterade första dansen med den tilltänkta bruden. Denna brutala uppvaktning - som under sommaren 1999 äntligen ledde till bröllop mellan Volvo och Scania - blev "att göra en volvo".
- Per-Anders Hellqvist
att göra en gottröra.
Detta har Anders Wise (Svenska Dagbladet) tolkat så här: "att kraschlanda men mirakulöst nog resa sig och gå vidare" (med anspelning på SAS-planet som kraschlandade i Upplands-socknen Gottröra den 27 december 1991, utan dödsoffer).
att göra en schyman.
Frasen föddes i juli 1998. Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman uttalade sig under pågående valrörelse "det som en partiledare mitt i en valrörelse inte får yppa - att hon ska avgå inom ett par år" (SvD 20.7.98). Snabbt mildrade hon uttalandet; innebörden var "att jag inte ser det som ett livstidsprojekt". En som i samma veva "gjorde en schyman" ar världens rikaste man, Microsoft-chefen, Bill Gates; veterligen dock opåverkad av Gudrun Schyman.
att göra en clinton.
Vad det innebär att göra en Clinton behöver egentligen inte förklaras, men alternativa tolkningar förekommer. Författaren Kerstin Thorvall torde ha närmat sig en normaltolkning i ett TV-samtal i juli 1998. Jay Leno, värd för en populär TV-show i USA, har varierat det gamla talesättet att vicepresidenten står "ett hjärtslag från Vita huset" - Lenos variant (1997) var: "Al Gore står en orgasm från Vita huset." År 1997 lär han ändå inte ha anat hur nära det var att hans farhågor besannades.
att göra en volvo.
blev ett begrepp i finansvärlden våren 1999. Vid ett företagsköp gäller att den köpare, som fått kontrollen över minst 90 procent av aktierna, kan kräva tvångsinlösen av de återstående 10 procent. Omvänt kan den, som kommer över mer än 10 procent av aktierna (en "corner"), förhindra att en rival får fullständig kontroll över företaget. I Volvos fickor brände miljarderna efter affären med Ford (vintern 1999) och Volvo ville köpa Scania. Volvo köpte en stor aktiepost i Scania - mer än en corner - och kunde lugnt invänta den nu garanterade första dansen med den tilltänkta bruden. Denna brutala uppvaktning - som under sommaren 1999 äntligen ledde till bröllop mellan Volvo och Scania - blev "att göra en volvo".
- Per-Anders Hellqvist
Motreformationen, Det förnöjda England och det radikala Frankrike, Tyskland romantikens hemland
Ordet propaganda har påvligt ursprung. Congregatio de propaganda fide. Sammanslutningen för trons utbredande, som skapades 1622 har gett företeelsen dess namn. Men det är uppenbart att de protestantiska utbrytarkyrkorna hade segrat i det inledande propagandakriget.
Vid 1500-talets mitt var norra och nordvästra Europa förlorat för den romerska kyrkan. Den innefattade en serie inre reformer och en upprensning i de egna leden, men också försök att återvinna de förlorade områdena och återskapa en europeisk religiös enhet. Av särskild betydelse blev den nyinrättade jesuitorden (1540), grundad av en baskisk före detta militär, Ignatius av Loyola.
Disciplin, hängivenhet. smidighet och avancerad debattkonst har präglat denna orden och gjort jesuiterna till formidabla motståndare. Därför har de också blivit hatade som få kristna grupperingar. Under 1700-talet växte kritiken, i synnerhet bland upplysningsrörelsens representanter, och jesuitorden förbjöds till och med i flera katolska länder; mellan åren 1773 och 1814 var den till och med upplöst. Numera är den åter en maktfaktor inom den katolska kyrkan.
Vid 1500-talets mitt var norra och nordvästra Europa förlorat för den romerska kyrkan. Den innefattade en serie inre reformer och en upprensning i de egna leden, men också försök att återvinna de förlorade områdena och återskapa en europeisk religiös enhet. Av särskild betydelse blev den nyinrättade jesuitorden (1540), grundad av en baskisk före detta militär, Ignatius av Loyola.
Disciplin, hängivenhet. smidighet och avancerad debattkonst har präglat denna orden och gjort jesuiterna till formidabla motståndare. Därför har de också blivit hatade som få kristna grupperingar. Under 1700-talet växte kritiken, i synnerhet bland upplysningsrörelsens representanter, och jesuitorden förbjöds till och med i flera katolska länder; mellan åren 1773 och 1814 var den till och med upplöst. Numera är den åter en maktfaktor inom den katolska kyrkan.
Guyaju, Yanqing, Kina
Upplysningsideérna har sin rötter i Storbritannien, men de utvecklas i sin radikalaste form i Frankrike. I Storbritannien kunde den nya andan göra sig gällande utan svårare kontroverser. Här var toleransnivån ganska hög. Här fanns åtminstone början till ett demokratiskt politiskt system, parlamentarism och en mycket svag kungamakt. Här hävdade sig borgarklassen väl gentemot adeln. Här kunde de intellektuella uttrycka sig relativt fritt och vara tämligen nöjda med tillvaron. Annorlunda var det i Frankrike. Där fanns mäktiga motståndare: en enväldig kungamakt, en mäktig adel som slog vakt om sina privilegier, en kraftfull katolsk kyrka. En italiensk resenär, Alessandro Verri, skriver 1766: "I London är toleransen och de medborgerliga rättigheterna en verklighet; i Paris är sådant endast filosofiska idéer."
Magdalénienkulturen, La Madeleinegrottan
1600- och 1700-talen var de stora århundradena i Frankrikes historia den franska klassicismens och upplysningens århundrade. Det var samtidigt glansperioder i politisk mening. Stormakten Frankrike dominerade Europa både politiskt och kulturellt. Romantiken däremot är i grunden en tysk rörelse. Tyskland framträdde omkring 1800- för första gången - som ett ledande land på kulturens, vetenskapens och filosofins fält.
Men politiskt var Tyskland ingen stormakt. Egentligen fanns det inte ens en Tyskland i politisk mening, utan i stället flera hundra tyska stater. De flesta var mycket små, som Brsunschweig, Sachsen-Weimar, Dermold-Lippe, och vanligen styrda av tämligen konservativa furstehus. De unga tyska författare och filosofer som trädde fram på 1770-talet var fyllda av storslagna ambitioner och drömmar. Men den politiska verkligheten kring dem var allt annat än storslagen och glansfull. Följden blev frustration och en ofta ganska hopplös förening av revolt och inåtvändhet. Sådan är bakgrunden till den rörelse som kallats Sturm und Drang, (Storm och längtan).
- Sten Högnäs
lördag 11 juni 2016
Arkitektur - Bevingat 90-tal
Människor bygger inte längre hus, de bygger gömställen.
Det döende afrikanska gatubarnet Nelio i Henning Mankells roman "Comédia infantil" (1995).
Man kan inte säga att ett torg är fult -
det är ju bara luft.
Och hur fan river man ett torg?
Det går inte, det är redan rivet.
Vårblandaren, 1999, denna gång utgiven i form av ett gästspel i tidningen VI (nr 19-20/1999, 12 maj). Arkitekter har alltid väg tungt i Blandaren-reaktionen (i stort sett sammansatt av nuvarande och tidigare studenter vid Tekniska Högskolan i Stockholm). Bakom, ordleken anar man också vinterns och vårens debatt om en ombyggnad av Sergels torg i Stockholm, kallat "Plattan", beundrat för sin arkitektur, avskytt som samlingsplats för Stockholms knarkhandlare.
- Per-Anders Hellqvist
Det döende afrikanska gatubarnet Nelio i Henning Mankells roman "Comédia infantil" (1995).
Man kan inte säga att ett torg är fult -
det är ju bara luft.
Och hur fan river man ett torg?
Det går inte, det är redan rivet.
Vårblandaren, 1999, denna gång utgiven i form av ett gästspel i tidningen VI (nr 19-20/1999, 12 maj). Arkitekter har alltid väg tungt i Blandaren-reaktionen (i stort sett sammansatt av nuvarande och tidigare studenter vid Tekniska Högskolan i Stockholm). Bakom, ordleken anar man också vinterns och vårens debatt om en ombyggnad av Sergels torg i Stockholm, kallat "Plattan", beundrat för sin arkitektur, avskytt som samlingsplats för Stockholms knarkhandlare.
- Per-Anders Hellqvist
G Fredriksson har inget lärt sen -68
Nordvietnam och FNL vann kriget mot USA, vilket var gott och väl och en av vår tids mest positiva händelser. Men omedelbart efter segern sveks alla löften om "enhetsfront" och det enade Vietnam förvandlades till en standardmodell av socialistisk diktatur och Vietnam som bara skulle ha strävat efter fred förvandlades raskt till krigsförande erövrarstat.
När nu alltså Madame Binh kom tillbaks till Sverige så är det inte så konstigt att hon fick en del besvärande frågor om ockupationspolitik, svikna löften om demokrati, förbjudna böcker och liknande. Som man kan förstå kunde inte ens hon finna några särskilt bra svar när det gällde bokbål, utan hänvisade till att intellektuella (författare som Jan Myrdal m fl) bara gick Kinas ärenden.
Det var pinsamt, men inte överraskande.
Överraskande blev det däremot när Gunnar Fredriksson . en av socialdemokratins standarddebattörer - ingrep till hennes försvar i Aftonbladet. Fredriksson menade att hon "den mjuka linjens kvinna från södern" hade rätt och att frihetskränkningarna i Vietnam var alldeles naturliga och att man inte borde fästa sig vid att vietnameserna "nu läxas upp från höger av anhängare av USA och från vänster av anhängare av Pol Pot", ty efter Vietnamkriget så skapade USA ofriheten i Vietnam "med stöd av Kina och så dessa Pol Potare."
Och, fortsätter Fredriksson, "med brått mod drev man Vietnameserna i händerna på Sovjetunionen och Comecon ---"
Vem är "man"? Och vilka är "dessa Pol-Potare"?
Gunnar Fredriksson har skrivit en hel bok om det politiska språkets demagogi, så den här typen av intellektuellt fusk borde ju vara honom bekant. Men det pinsamma är att han ingenting lärt ens sen -68. På den tiden var det ganska vanligt att vänsterintellektuella i Europa använde två demokratiska måttstockar. En gällde oss själva, i våra egna länder. Här kunde man naturligtvis inte tänka sig några inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna -- åtminstone inte om man liksom Gunnar Fredriksson tillhörde dem som kallar sig demokratiska socialister.
Men när det gällde "progressiva" regimer i tredje världen, särskilt sådan som Sverige stödde i utrikespolitiken, så fanns en annan måttstock. Det skulle inte vara så farligt om man brände Jean-Paul Sartres och Bertrand Russels böcker på bål i Asien som om man gjorde det i Europa.
Jag trodde att det bedrägeriet, eller självbedrägeriet, hade förpassats till den sophög där det hör hemma. Tills jag nu således läste Gunnar Fredriksson alldeles nyligen.
Kort tid därefter kom han igen, Fredriksson i Aftonbladet. Nu gällde det högerns förargliga agitation mot den allt mera maktfullkomliga statsapparaten i Sverige och den hotade rättssäkerheten - "frihetsdebatten" - kort sagt.
Fredrikssons uppvisning i demagogi blev lika intressant här som i utfallet mot "pol-potarna". För med en sedvanlig socialdemokratisk agitationsstart tog han sats i historiens elände och beskrev hur "högern var emot allmän rösträtt - - men nu begär de precis som då den frihet som är oförenlig med jämlikheten, deras frihet".
Jasså minsann, om man oroar sig över det allt vidlyftigare statliga ingreppen i människors liv och den alltmer undergrävda rättssäkerheten, så är man en sån typ som vill avskaffa den allmänna rösträtten?
Jovisst. Ty, "friheten måste alltid inskränkas" fortsatte Fredriksson och "därför inskränker vi friheten för miljöförstörare, giftspridare, knarkhandlare, skattefifflare, valutasmugglare, de som vill avskaffa fackliga rättigheter och de som alltför hejdlöst berikar sig på skattebetalarnas bekostnad."
Det där sista är inte ens sant. Inte sen 30-åriga kriget på 1600-talet har den svenska överklassen kunnat berika sig till den grad som skett under de senaste åren. Det är under socialdemokratisk regim som Erik Penser kan tjäna en miljard (1 000 000 000 kronor) på några månader. Han är att gratulera till att Gunnar Fredriksson inte värre än så inskränker hans frihet.
Men spjutspetsen i Gunnar Fredrikssons demagogi riktar sig alltså mot dem som vill förstärka de demokratiska fri- och rättigheterna i Sverige. Det är dem Gunnar Fredriksson - specialist på politisk demagogi - beskriver som om saken gällde en kamp för knarkhandlare och liknande förbrytare.
Det har verkligen sin betydelse att det är just Gunnar Fredriksson som komprometterar sig på detta sätt. Socialdemokratin är en stor rörelse och letar man i Timrå eller i någon obskyr "kulturarbetar"-sektion av Rörelsens så är det inte svårt att finna stolligheter och förakt för de demokratiska fri- och rättigheterna. Men Gunnar Fredriksson är en av Rörelsens mest framträdande skrivande ideologer. Därför är hans dumheter så betydelsefulla.
Jag kan bara tolka Gunnar Fredriksson så, att om man vill försvara de demokratiska fri- och rättigheterna så får man välja mellan att vara pol-potare, som han med så utstuderat hån formulerar det, eller 1800-tals höger. Det kan helt enkelt inte vara sant.
Eller?
-Jan Guillou Gaudeamaus 5/1984
När nu alltså Madame Binh kom tillbaks till Sverige så är det inte så konstigt att hon fick en del besvärande frågor om ockupationspolitik, svikna löften om demokrati, förbjudna böcker och liknande. Som man kan förstå kunde inte ens hon finna några särskilt bra svar när det gällde bokbål, utan hänvisade till att intellektuella (författare som Jan Myrdal m fl) bara gick Kinas ärenden.
Det var pinsamt, men inte överraskande.
Överraskande blev det däremot när Gunnar Fredriksson . en av socialdemokratins standarddebattörer - ingrep till hennes försvar i Aftonbladet. Fredriksson menade att hon "den mjuka linjens kvinna från södern" hade rätt och att frihetskränkningarna i Vietnam var alldeles naturliga och att man inte borde fästa sig vid att vietnameserna "nu läxas upp från höger av anhängare av USA och från vänster av anhängare av Pol Pot", ty efter Vietnamkriget så skapade USA ofriheten i Vietnam "med stöd av Kina och så dessa Pol Potare."
Och, fortsätter Fredriksson, "med brått mod drev man Vietnameserna i händerna på Sovjetunionen och Comecon ---"
Vem är "man"? Och vilka är "dessa Pol-Potare"?
Gunnar Fredriksson har skrivit en hel bok om det politiska språkets demagogi, så den här typen av intellektuellt fusk borde ju vara honom bekant. Men det pinsamma är att han ingenting lärt ens sen -68. På den tiden var det ganska vanligt att vänsterintellektuella i Europa använde två demokratiska måttstockar. En gällde oss själva, i våra egna länder. Här kunde man naturligtvis inte tänka sig några inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna -- åtminstone inte om man liksom Gunnar Fredriksson tillhörde dem som kallar sig demokratiska socialister.
Men när det gällde "progressiva" regimer i tredje världen, särskilt sådan som Sverige stödde i utrikespolitiken, så fanns en annan måttstock. Det skulle inte vara så farligt om man brände Jean-Paul Sartres och Bertrand Russels böcker på bål i Asien som om man gjorde det i Europa.
Jag trodde att det bedrägeriet, eller självbedrägeriet, hade förpassats till den sophög där det hör hemma. Tills jag nu således läste Gunnar Fredriksson alldeles nyligen.
Kort tid därefter kom han igen, Fredriksson i Aftonbladet. Nu gällde det högerns förargliga agitation mot den allt mera maktfullkomliga statsapparaten i Sverige och den hotade rättssäkerheten - "frihetsdebatten" - kort sagt.
Fredrikssons uppvisning i demagogi blev lika intressant här som i utfallet mot "pol-potarna". För med en sedvanlig socialdemokratisk agitationsstart tog han sats i historiens elände och beskrev hur "högern var emot allmän rösträtt - - men nu begär de precis som då den frihet som är oförenlig med jämlikheten, deras frihet".
Jasså minsann, om man oroar sig över det allt vidlyftigare statliga ingreppen i människors liv och den alltmer undergrävda rättssäkerheten, så är man en sån typ som vill avskaffa den allmänna rösträtten?
Jovisst. Ty, "friheten måste alltid inskränkas" fortsatte Fredriksson och "därför inskränker vi friheten för miljöförstörare, giftspridare, knarkhandlare, skattefifflare, valutasmugglare, de som vill avskaffa fackliga rättigheter och de som alltför hejdlöst berikar sig på skattebetalarnas bekostnad."
Det där sista är inte ens sant. Inte sen 30-åriga kriget på 1600-talet har den svenska överklassen kunnat berika sig till den grad som skett under de senaste åren. Det är under socialdemokratisk regim som Erik Penser kan tjäna en miljard (1 000 000 000 kronor) på några månader. Han är att gratulera till att Gunnar Fredriksson inte värre än så inskränker hans frihet.
Men spjutspetsen i Gunnar Fredrikssons demagogi riktar sig alltså mot dem som vill förstärka de demokratiska fri- och rättigheterna i Sverige. Det är dem Gunnar Fredriksson - specialist på politisk demagogi - beskriver som om saken gällde en kamp för knarkhandlare och liknande förbrytare.
Det har verkligen sin betydelse att det är just Gunnar Fredriksson som komprometterar sig på detta sätt. Socialdemokratin är en stor rörelse och letar man i Timrå eller i någon obskyr "kulturarbetar"-sektion av Rörelsens så är det inte svårt att finna stolligheter och förakt för de demokratiska fri- och rättigheterna. Men Gunnar Fredriksson är en av Rörelsens mest framträdande skrivande ideologer. Därför är hans dumheter så betydelsefulla.
Jag kan bara tolka Gunnar Fredriksson så, att om man vill försvara de demokratiska fri- och rättigheterna så får man välja mellan att vara pol-potare, som han med så utstuderat hån formulerar det, eller 1800-tals höger. Det kan helt enkelt inte vara sant.
Eller?
-Jan Guillou Gaudeamaus 5/1984
Fingals grotta, Skottland
tisdag 7 juni 2016
Ansikte, Bevingat 90-tal
Att ge något ett ansikte ...
En originell och användbar 80-talsanvändning, som under 90-talet korrumperades till klyscha för att slutligen gå under i verbalt pajaseri ...
År 1989 slutade den finlandsfödde modedesignerns Sighsteen Herrgård kampen mot sin sjukdom. Herrgård led av aids, en sjukdom som man då ännu undvek att tala om. Oförfärat och känsligt spred Herrgård under sin sista livstid kunskaper om HIV och aids och bröt ner fördomar; det var i hög grad hans förtjänst att man lärde sig bekämpa hemlighetsmakeriet, han gav aids ett ansikte.
Uttrycket blev populärt och användes snart i tid och otid. Vid 90-talets mitt spred sig clowneriet. Kåsören Swanberg i Svenska Dagbladet skrev om Leif "Loket" Olsson: "Man kan säga att det är Loket som gett artigheten ett TV-ansikte. Loket bockar tre gånger inför varje telefonsamtal: han bockar välkommen, han bockar när han gratulerar till vinsten och han bockar till avsked. Om inte den killen snart får nackspärr ..." (SvD 15 mars 1996).
Efter politiska beslut i kärnkraftsfrågan (1997) skrev samma tidnings vanligen så självbehärskande TV-kritiska Carl Otto Werkelid att "Anders Sundström - - - klev glatt upp och gav flishögen ett ansikte". Sundström var då energiminister och med "flishögen" menas (i vart fall om man gör en välvillig tolkning) en av de föreslagna förnyelsebara energikällorna. Men då Nordvästra Skånes Tidningar (1997) synbarligen på allvar meddelade om vår ryskfödde svenska idrottskvinna Ludmila Engquist att "Ludmila gav häcken ett ansikte", ja då får vi konstatera att våra språkliga energikällor slutligen har drabbats av härdsmälta.
- Per-Anders Hellqvist
En originell och användbar 80-talsanvändning, som under 90-talet korrumperades till klyscha för att slutligen gå under i verbalt pajaseri ...
År 1989 slutade den finlandsfödde modedesignerns Sighsteen Herrgård kampen mot sin sjukdom. Herrgård led av aids, en sjukdom som man då ännu undvek att tala om. Oförfärat och känsligt spred Herrgård under sin sista livstid kunskaper om HIV och aids och bröt ner fördomar; det var i hög grad hans förtjänst att man lärde sig bekämpa hemlighetsmakeriet, han gav aids ett ansikte.
Uttrycket blev populärt och användes snart i tid och otid. Vid 90-talets mitt spred sig clowneriet. Kåsören Swanberg i Svenska Dagbladet skrev om Leif "Loket" Olsson: "Man kan säga att det är Loket som gett artigheten ett TV-ansikte. Loket bockar tre gånger inför varje telefonsamtal: han bockar välkommen, han bockar när han gratulerar till vinsten och han bockar till avsked. Om inte den killen snart får nackspärr ..." (SvD 15 mars 1996).
Efter politiska beslut i kärnkraftsfrågan (1997) skrev samma tidnings vanligen så självbehärskande TV-kritiska Carl Otto Werkelid att "Anders Sundström - - - klev glatt upp och gav flishögen ett ansikte". Sundström var då energiminister och med "flishögen" menas (i vart fall om man gör en välvillig tolkning) en av de föreslagna förnyelsebara energikällorna. Men då Nordvästra Skånes Tidningar (1997) synbarligen på allvar meddelade om vår ryskfödde svenska idrottskvinna Ludmila Engquist att "Ludmila gav häcken ett ansikte", ja då får vi konstatera att våra språkliga energikällor slutligen har drabbats av härdsmälta.
- Per-Anders Hellqvist
Huka er, landsförrädare
Svenska officerare har börjat delta i den offentliga debatten på ett sätt som inte förekom förut. Man kan tänka sig flera förklaringar till det, exempelvis att det är ett allmänt led i en vidgad samhällsdebatt eller en uppmjukning av vissa yrkeskårers förnäma tillbakadragenhet från populasens diskussioner.
Men särskilt betydelsefull är nog den otålighet som blivit resultatet av statsledningens, alltså regeringens, och den av regeringen utsedda högsta militärledningen i det här sammanhanget, ovilja att diskutera gränskränkningar och fientligt spionage.
Faktum är dock att ubåtsskyddskommissionen efter Hårsfjärden-händelserna slog fast att det var Sovjetunionen som sysslade med "operativa krigsförberedelser" på svenskt territorium. Det är fortfarande Sveriges officiella hållning.
Men trots att den fientliga aktiviteten, "operativa krigsförberedelser" således, fortsatt år efter år har statsledningen förhållit sig helt tyst. Man har inte ens släppt ifrån sig någon samlad analys av vad man anser pågår, man är bara helt tyst.
Att det då knorras och diskuteras i leden är inte så konstigt. Det är dessutom rimligt i en demokrati där yttrandefriheten inte är inskränkt för särskilda yrkesgrupper.
Men nu har det tydligen gått för långt med den fria diskussionen på lägre nivå eftersom utrikesdepartementet i en officiell skrivelse låtit brännmärka några officerare i termer som beskriver dem som landsförrädare.
Det är tre yttrandefrihetsbrott som staten särskilt vill fördöma. För det första har det förekommit ett seminarium på FOA där en amerikansk gäst, föga överraskande, framfört uppfattningen att Sverige inte skulle kunna bli angripet av USA, men väl av Sovjet. För det andra har en överste på en militär chefskurs framfört synpunkten att Sovjetunionen är den trolige motståndaren i händelse av krig.
För det tredje gäller det några formuleringar i en artikel i tidskriften Vårt Försvar, där överste Bo Hugemark diskuterar innebörden i den officiella svenska termen "operativa krigsförberedelser".
Eftersom en mängd ledarskribenter tagit fasta på citatförvrängningarna i UDs skrivelse och få människor har tillgång till originaltexten så skall jag återge de två citaten från Vårt Försvar.
Den första förgripligheten finns i ett stycke som diskuterar supermakternas intresse av att förekomma varandra i Skandinavien:
"Att anfalla Sydnorge torde vara omöjligt utan att åtminstone slå ut det svenska flygvapnet -- En sovjetisk invasion mot Sverige skulle helt kunna misslyckas om NATO ingriper. Det gäller alltså att hitta metoder att bryta Sveriges motstånd så snabbt att NATO inte hinner ingripa till Sveriges hjälp eller utnyttja svenskt område för operationer."
Detta stycke citeras som om det enbart handlade om att NATO skulle ingripa till Sveriges hjälp. Vilket förvanskar innebörden och därmed dukar för påståendet att översten avsvurit sig svensk neutralitet.
Den andra förgripligheten finns i avslutningen som diskuterar vådan av bristande beredskap inför överraskande anfall där miniubåtar, på beskrivet sätt, skulle komma till användning:
"Eftersom vi inte upplyses om hotet i fredstid blir chocken desto svårare när slaget kommer. Borgens innevånare, som trott sig kunna sova lugnt i skydd av vallgraven och ha tid att bemanna murarna när en fientlig här för fram bryggor och tunga belägringsmaskiner, finner att monstren ur vallgraven redan kravlat uppför murarna och ockuperat krönen."
Detta stycke citeras som om sovjetmedborgare vore kravlande monster. Och Gunnar Fredriksson i Aftonbladet, som inte läst artikeln utan tror att han tagit del av ett citat från ett seminarium, UDs version således, menar nu att översten är nazist.
Och UDs brännmärkning går i en första version ut på att Bo Hugemark och de andra gjort sig skyldiga inte bara till omdömeslösheter och svek mot Sveriges neutralitet utan också "överlöperi".
Det skulle alltså vara landsförräderi. Den vanligtvis skarpögde Pierre Schori på UD säger att han läst skrivelsen innan den gått ut men inte reagerat särskilt för landsförräderianklagelsen.
Det är en helt förbluffande ståndpunkt. Så där särdeles vanligt, i vårt århundrade, är det ju inte att officerarkåren anklagas för överlöperi, d v s landsförräderi.
Efter viss kritik ändrade sig författaren på UD och sa att hon givetvis avsett förlöperi (ett något otympligt nytillskott till svenska språket) och därför inte hade skäl att ta tillbaka någonting.
När det gäller debattförfalskning och propaganda står sig givetvis officerskåren slätt mot regeringsbyråkrater och deras propagandatrumpeter som Gunnar Fredriksson.
Men vid sidan av den, taktiska, aspekten finns nu ett strategiskt besked från regeringen. Det var ju det officerarkåren hela tiden efterlyste i sina alltför fria diskussioner.
Beskedet är att det inte blir något besked. De sovjetiska krigsförberedelserna är icke längre, oavsett vad det är som är. Och de officerare som inte håller käften och hukar tillsammans med statsledningen inför supermakten är landsförrädare.
Och överste Hugemark lär inte bli general, lika lite som Hans von Hofsten blir kommendör. De som tiger och hukar är med oss. De som inte tiger och hukar är förrädare mot nationen.
Det är ett oerhört besked.
Jan Guillou FiB/Kulturfront 20-21/1987
Dame Daphne Sheldrick
Men särskilt betydelsefull är nog den otålighet som blivit resultatet av statsledningens, alltså regeringens, och den av regeringen utsedda högsta militärledningen i det här sammanhanget, ovilja att diskutera gränskränkningar och fientligt spionage.
Faktum är dock att ubåtsskyddskommissionen efter Hårsfjärden-händelserna slog fast att det var Sovjetunionen som sysslade med "operativa krigsförberedelser" på svenskt territorium. Det är fortfarande Sveriges officiella hållning.
Men trots att den fientliga aktiviteten, "operativa krigsförberedelser" således, fortsatt år efter år har statsledningen förhållit sig helt tyst. Man har inte ens släppt ifrån sig någon samlad analys av vad man anser pågår, man är bara helt tyst.
Att det då knorras och diskuteras i leden är inte så konstigt. Det är dessutom rimligt i en demokrati där yttrandefriheten inte är inskränkt för särskilda yrkesgrupper.
Men nu har det tydligen gått för långt med den fria diskussionen på lägre nivå eftersom utrikesdepartementet i en officiell skrivelse låtit brännmärka några officerare i termer som beskriver dem som landsförrädare.
Det är tre yttrandefrihetsbrott som staten särskilt vill fördöma. För det första har det förekommit ett seminarium på FOA där en amerikansk gäst, föga överraskande, framfört uppfattningen att Sverige inte skulle kunna bli angripet av USA, men väl av Sovjet. För det andra har en överste på en militär chefskurs framfört synpunkten att Sovjetunionen är den trolige motståndaren i händelse av krig.
För det tredje gäller det några formuleringar i en artikel i tidskriften Vårt Försvar, där överste Bo Hugemark diskuterar innebörden i den officiella svenska termen "operativa krigsförberedelser".
Eftersom en mängd ledarskribenter tagit fasta på citatförvrängningarna i UDs skrivelse och få människor har tillgång till originaltexten så skall jag återge de två citaten från Vårt Försvar.
Den första förgripligheten finns i ett stycke som diskuterar supermakternas intresse av att förekomma varandra i Skandinavien:
"Att anfalla Sydnorge torde vara omöjligt utan att åtminstone slå ut det svenska flygvapnet -- En sovjetisk invasion mot Sverige skulle helt kunna misslyckas om NATO ingriper. Det gäller alltså att hitta metoder att bryta Sveriges motstånd så snabbt att NATO inte hinner ingripa till Sveriges hjälp eller utnyttja svenskt område för operationer."
Detta stycke citeras som om det enbart handlade om att NATO skulle ingripa till Sveriges hjälp. Vilket förvanskar innebörden och därmed dukar för påståendet att översten avsvurit sig svensk neutralitet.
Den andra förgripligheten finns i avslutningen som diskuterar vådan av bristande beredskap inför överraskande anfall där miniubåtar, på beskrivet sätt, skulle komma till användning:
"Eftersom vi inte upplyses om hotet i fredstid blir chocken desto svårare när slaget kommer. Borgens innevånare, som trott sig kunna sova lugnt i skydd av vallgraven och ha tid att bemanna murarna när en fientlig här för fram bryggor och tunga belägringsmaskiner, finner att monstren ur vallgraven redan kravlat uppför murarna och ockuperat krönen."
Detta stycke citeras som om sovjetmedborgare vore kravlande monster. Och Gunnar Fredriksson i Aftonbladet, som inte läst artikeln utan tror att han tagit del av ett citat från ett seminarium, UDs version således, menar nu att översten är nazist.
Och UDs brännmärkning går i en första version ut på att Bo Hugemark och de andra gjort sig skyldiga inte bara till omdömeslösheter och svek mot Sveriges neutralitet utan också "överlöperi".
Det skulle alltså vara landsförräderi. Den vanligtvis skarpögde Pierre Schori på UD säger att han läst skrivelsen innan den gått ut men inte reagerat särskilt för landsförräderianklagelsen.
Det är en helt förbluffande ståndpunkt. Så där särdeles vanligt, i vårt århundrade, är det ju inte att officerarkåren anklagas för överlöperi, d v s landsförräderi.
Efter viss kritik ändrade sig författaren på UD och sa att hon givetvis avsett förlöperi (ett något otympligt nytillskott till svenska språket) och därför inte hade skäl att ta tillbaka någonting.
När det gäller debattförfalskning och propaganda står sig givetvis officerskåren slätt mot regeringsbyråkrater och deras propagandatrumpeter som Gunnar Fredriksson.
Men vid sidan av den, taktiska, aspekten finns nu ett strategiskt besked från regeringen. Det var ju det officerarkåren hela tiden efterlyste i sina alltför fria diskussioner.
Beskedet är att det inte blir något besked. De sovjetiska krigsförberedelserna är icke längre, oavsett vad det är som är. Och de officerare som inte håller käften och hukar tillsammans med statsledningen inför supermakten är landsförrädare.
Och överste Hugemark lär inte bli general, lika lite som Hans von Hofsten blir kommendör. De som tiger och hukar är med oss. De som inte tiger och hukar är förrädare mot nationen.
Det är ett oerhört besked.
Jan Guillou FiB/Kulturfront 20-21/1987
Dame Daphne Sheldrick måndag 6 juni 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)