Alexander den store skapade en stormakt, ett världsherravälde. Men Aristoteles bild av det goda styrelsesättet sammanhänger inte alls med detta. Filosofens idealsamhälle var och förblev pólis, den begränsade stadsstaten. Han skiljer mellan tre former av styre: samhällen där en styr (monarkin), där några styr (aristokratin) och där många styr (politeia). Alla tre kan fungera väl. Men om själviskheten och egenintresset tar över, kan var och en av de tre styrelsformerna fördärvas.
Också här märks en skillnad gentemot Platon. Aristoteles utgår inte från en modell av det ideala eller perfekta samhället. Han diskuterar olika styrelseformers för och nackdelar med erfarenheten som bas. Hans beskrivning av det bästa möjliga samhället grundar sig mer på erfarenhet av politikens praktiska möjligheter än på den filosofiska spekulationen.
Aristoteles samhälle
Monraki kan förvandlas till tyranni
Aristokrati kan förvandlas till oligarki, de rikas klickvälde
Medborgarstat (politeia) kan förvandlas till de fattiga massornas välde (demokrati)
Styrelseformerna till vänster är goda former. Varje styrelseform har dock sin dåliga spegelbild. Bland de goda styrelseformerna tycks Aristoteles föredra aristokratin, de bästas välde, men han förkastar alltså inte monarkin eller medborgarstaten, politeia.
Någon gång på 330-talet f.Kr. grundade Aristoteles en skola i Aten, Lykeion (Lyceum på latin). Om Platons Akademi var teoretiskt inriktad och hyste en speciell förkärlek för matematik, så fanns i undervisningen på Lykeion en starkare betoning på naturvetenskaperna, inte minst biologin. Den här olikheten mellan skolorna speglar en viktig skillnad mellan Aristoteles och Platon.
På 330-talet f.Kr. besegrade Makedoniens armé en förenad här av atenare, spartaner och thebaner. Därmed var stadsstaternas epok över. Den makedoniska kungen Alexander, nu härskare över hela Grekland, gick till angrepp mot arvfienden Persien, och på några få år erövrades ett område som sträckte sig till Indien i öster och innefattade Egypten och Nordafrika i söder. Greker eller personer med grekisk bildning skulle länge inneha de ledande posterna i hela detta område, också sedan Alexanders jättelika statsbildning hade splittrats politiskt. Greksikt språk och grekisk kultur var sammanbindande element, men folkets massa talade andra språk och hade andra traditioner. Resultatet blev en blandkultur som framför allt präglade de ledande kretsarna, i storstäder som Pergamon i Mindre Asien, Alexandria i Egypten eller Seleukia i Mesopotamienn, städer med flera hundratusen invånare. Den här epoken, hellenismen, varade från 300-talet till tiden före Kristi födelse, ja egentligen längre än så, eftersom den romerska tiden på många sätt är en fortsättning av den hellenistiska. Vi drar därför ingen gräns här mot den romerska tiden, utan den romerska kulturen betraktas som en fortsättning av de hellenistiska.
-
Augustinus (354-430) Bekännelser är en av den självbiografiska litteraturens klassiker och kan betraktas som den första i raden av självutlämnande verk, med efterföljare som Rousseaus självbiografi frpn 1770-talet, också den med titeln Bekännelser. Augustinus skildrar sin ungdoms liv i sinnlighet och utsvävningar, kontakterna med den hedniska filosofin, och den dramatiska omvändelsen till kristen tro.
Hans verk Om Gudsstaten kan enklast beskrivas som ett försök att bestämma gränserna mellan den kristna kyrkans och den romerska statens ansvarsområden. Men verket innehåller mycket mer än så. Här presenteras den historiefilosofi som kommer att prägla Västerlandet: historien som ett drama från skapelse och syndafall till avslutningen med den yttersta domen. Den judisk-kristna världens utveckling är linjär, den följer en linje. Den dominerande antika traditionen kan däremot beskrivas som cyklisk: det är historien om alltings eviga återkomst, historiens hjul rullar ett varv, återgår till utgångsläge, och så fortsätter allt utan början eller slut.
Martin Luther och de andra reformatorerna på 1500-talet var starkt påverkade av Augustinus och dennes tämligen dystra uppfattning om människan i världen. Än mer gäller detta den andre store reformatorn, Jean Calvin. Denne tog särskilt fasta på Augustinus predestinationslära, det vill säga tanken att allt är förutbestämt av Gud, också vilka som får frälsning och vilka som går mot förtappelsen. Sociologen Max Weber ville kring sekelskiftet 1900 finna en koppling mellan protestanternas, i synnerhet kalvinisternas, ekonomiska och industriella framgångar och denna pessemistiska lära. Han påpekade att kalvinismen var särskilt stark i framgångsrika länder som Schweiz, Holland, England, Skottland och USA (New England). Den protestantiska andan av ofta ganska glädjelös flit och pliktuppfyllelese till Guds ära - för att inför sig själv och andra visa att man hörde till Guds utvalda skara - skulle ha befrämjat ekonomin och utvecklingen.
- Sten Högnäs
Thonis (Heracleion)
På 330-talet f.Kr. besegrade Makedoniens armé en förenad här av atenare, spartaner och thebaner. Därmed var stadsstaternas epok över. Den makedoniska kungen Alexander, nu härskare över hela Grekland, gick till angrepp mot arvfienden Persien, och på några få år erövrades ett område som sträckte sig till Indien i öster och innefattade Egypten och Nordafrika i söder. Greker eller personer med grekisk bildning skulle länge inneha de ledande posterna i hela detta område, också sedan Alexanders jättelika statsbildning hade splittrats politiskt. Greksikt språk och grekisk kultur var sammanbindande element, men folkets massa talade andra språk och hade andra traditioner. Resultatet blev en blandkultur som framför allt präglade de ledande kretsarna, i storstäder som Pergamon i Mindre Asien, Alexandria i Egypten eller Seleukia i Mesopotamienn, städer med flera hundratusen invånare. Den här epoken, hellenismen, varade från 300-talet till tiden före Kristi födelse, ja egentligen längre än så, eftersom den romerska tiden på många sätt är en fortsättning av den hellenistiska. Vi drar därför ingen gräns här mot den romerska tiden, utan den romerska kulturen betraktas som en fortsättning av de hellenistiska.
-
Augustinus (354-430) Bekännelser är en av den självbiografiska litteraturens klassiker och kan betraktas som den första i raden av självutlämnande verk, med efterföljare som Rousseaus självbiografi frpn 1770-talet, också den med titeln Bekännelser. Augustinus skildrar sin ungdoms liv i sinnlighet och utsvävningar, kontakterna med den hedniska filosofin, och den dramatiska omvändelsen till kristen tro.
Hans verk Om Gudsstaten kan enklast beskrivas som ett försök att bestämma gränserna mellan den kristna kyrkans och den romerska statens ansvarsområden. Men verket innehåller mycket mer än så. Här presenteras den historiefilosofi som kommer att prägla Västerlandet: historien som ett drama från skapelse och syndafall till avslutningen med den yttersta domen. Den judisk-kristna världens utveckling är linjär, den följer en linje. Den dominerande antika traditionen kan däremot beskrivas som cyklisk: det är historien om alltings eviga återkomst, historiens hjul rullar ett varv, återgår till utgångsläge, och så fortsätter allt utan början eller slut.
Martin Luther och de andra reformatorerna på 1500-talet var starkt påverkade av Augustinus och dennes tämligen dystra uppfattning om människan i världen. Än mer gäller detta den andre store reformatorn, Jean Calvin. Denne tog särskilt fasta på Augustinus predestinationslära, det vill säga tanken att allt är förutbestämt av Gud, också vilka som får frälsning och vilka som går mot förtappelsen. Sociologen Max Weber ville kring sekelskiftet 1900 finna en koppling mellan protestanternas, i synnerhet kalvinisternas, ekonomiska och industriella framgångar och denna pessemistiska lära. Han påpekade att kalvinismen var särskilt stark i framgångsrika länder som Schweiz, Holland, England, Skottland och USA (New England). Den protestantiska andan av ofta ganska glädjelös flit och pliktuppfyllelese till Guds ära - för att inför sig själv och andra visa att man hörde till Guds utvalda skara - skulle ha befrämjat ekonomin och utvecklingen.
- Sten Högnäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar