Motreformationen, Det förnöjda England och det radikala Frankrike, Tyskland romantikens hemland

Ordet propaganda har påvligt ursprung. Congregatio de propaganda fide. Sammanslutningen för trons utbredande, som skapades 1622 har gett företeelsen dess namn. Men det är uppenbart att de protestantiska utbrytarkyrkorna hade segrat i det inledande propagandakriget.
Vid 1500-talets mitt var norra och nordvästra Europa förlorat för den romerska kyrkan. Den innefattade en serie inre reformer och en upprensning i de egna leden, men också försök att återvinna de förlorade områdena och återskapa en europeisk religiös enhet. Av särskild betydelse blev den nyinrättade jesuitorden (1540), grundad av en baskisk före detta militär, Ignatius av Loyola.
Disciplin, hängivenhet. smidighet och avancerad debattkonst har präglat denna orden och gjort jesuiterna till formidabla motståndare. Därför har de också blivit hatade som få kristna grupperingar. Under 1700-talet växte kritiken, i synnerhet bland upplysningsrörelsens representanter, och jesuitorden förbjöds till och med i flera katolska länder; mellan åren 1773 och 1814 var den till och med upplöst. Numera är den åter en maktfaktor inom den katolska kyrkan.

Guyaju, Yanqing, Kina

Upplysningsideérna har sin rötter i Storbritannien, men de utvecklas i sin radikalaste form i Frankrike. I Storbritannien kunde den nya andan göra sig gällande utan svårare kontroverser. Här var toleransnivån ganska hög. Här fanns åtminstone början till ett demokratiskt politiskt system, parlamentarism och en mycket svag kungamakt. Här hävdade sig borgarklassen väl gentemot adeln. Här kunde de intellektuella uttrycka sig relativt fritt och vara tämligen nöjda med tillvaron. Annorlunda var det i Frankrike. Där fanns mäktiga motståndare: en enväldig kungamakt, en mäktig adel som slog vakt om sina privilegier, en kraftfull katolsk kyrka. En italiensk resenär, Alessandro Verri, skriver 1766: "I London är toleransen och de medborgerliga rättigheterna en verklighet; i Paris är sådant endast filosofiska idéer."

Magdalénienkulturen, La Madeleinegrottan

1600- och 1700-talen var de stora århundradena i Frankrikes historia den franska klassicismens och upplysningens århundrade. Det var samtidigt glansperioder i politisk mening. Stormakten Frankrike dominerade Europa både politiskt och kulturellt. Romantiken däremot är i grunden en tysk rörelse. Tyskland framträdde omkring 1800- för första gången - som ett ledande land på kulturens, vetenskapens och filosofins fält.

Men politiskt var Tyskland ingen stormakt. Egentligen fanns det inte ens en Tyskland i politisk mening, utan i stället flera hundra tyska stater. De flesta var mycket små, som Brsunschweig, Sachsen-Weimar, Dermold-Lippe, och vanligen styrda av tämligen konservativa furstehus. De unga tyska författare och filosofer som trädde fram på 1770-talet var fyllda av storslagna ambitioner och drömmar. Men den politiska verkligheten kring dem var allt annat än storslagen och glansfull. Följden blev frustration och en ofta ganska hopplös förening av revolt och inåtvändhet. Sådan är bakgrunden till den rörelse som kallats Sturm und Drang, (Storm och längtan).

- Sten Högnäs

Arkitektur - Bevingat 90-tal

Människor bygger inte längre hus, de bygger gömställen.

Det döende afrikanska gatubarnet Nelio i Henning Mankells roman "Comédia infantil" (1995).

Man kan inte säga att ett torg är fult -
det är ju bara luft.
Och hur fan river man ett torg?
Det går inte, det är redan rivet.

Vårblandaren, 1999, denna gång utgiven i form av ett gästspel i tidningen VI (nr 19-20/1999, 12 maj). Arkitekter har alltid väg tungt i Blandaren-reaktionen (i stort sett sammansatt av nuvarande och tidigare studenter vid Tekniska Högskolan i Stockholm). Bakom, ordleken anar man också vinterns och vårens debatt om en ombyggnad av Sergels torg i Stockholm, kallat "Plattan", beundrat för sin arkitektur, avskytt som samlingsplats för Stockholms knarkhandlare.

- Per-Anders Hellqvist

G Fredriksson har inget lärt sen -68

Nordvietnam och FNL vann kriget mot USA, vilket var gott och väl och en av vår tids mest positiva händelser. Men omedelbart efter segern sveks alla löften om "enhetsfront" och det enade Vietnam förvandlades till en standardmodell av socialistisk diktatur och Vietnam som bara skulle ha strävat efter fred förvandlades raskt till krigsförande erövrarstat.
När nu alltså Madame Binh kom tillbaks till Sverige så är det inte så konstigt att hon fick en del besvärande frågor om ockupationspolitik, svikna löften om demokrati, förbjudna böcker och liknande. Som man kan förstå kunde inte ens hon finna några särskilt bra svar när det gällde bokbål, utan hänvisade till att intellektuella (författare som Jan Myrdal m fl) bara gick Kinas ärenden.
Det var pinsamt, men inte överraskande.
Överraskande blev det däremot när Gunnar  Fredriksson . en av socialdemokratins standarddebattörer - ingrep till hennes försvar i Aftonbladet. Fredriksson menade att hon "den mjuka linjens kvinna från södern" hade rätt och att frihetskränkningarna i Vietnam var alldeles naturliga och att man inte borde fästa sig vid att vietnameserna "nu läxas upp från höger av anhängare av USA och från vänster av anhängare av Pol Pot", ty efter Vietnamkriget så skapade USA ofriheten i Vietnam "med stöd av Kina och så dessa Pol Potare."
Och, fortsätter Fredriksson, "med brått mod drev man Vietnameserna i händerna på Sovjetunionen och Comecon ---"
Vem är "man"? Och vilka är "dessa Pol-Potare"?
Gunnar Fredriksson har skrivit en hel bok om det politiska språkets demagogi, så den här typen av intellektuellt fusk borde ju vara honom bekant. Men det pinsamma är att han ingenting lärt ens sen -68. På den tiden var det ganska vanligt att vänsterintellektuella i Europa använde två demokratiska måttstockar. En gällde oss själva, i våra egna länder. Här kunde man naturligtvis inte tänka sig några inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna -- åtminstone inte om man liksom Gunnar Fredriksson tillhörde dem som kallar sig demokratiska socialister.
Men när det gällde "progressiva" regimer i tredje världen, särskilt sådan som Sverige stödde i utrikespolitiken, så fanns en annan måttstock. Det skulle inte vara så farligt om man brände Jean-Paul Sartres och Bertrand Russels böcker på bål i Asien som om man gjorde det i Europa.
Jag trodde att det bedrägeriet, eller självbedrägeriet, hade förpassats till den sophög där det hör hemma. Tills jag nu således läste Gunnar Fredriksson alldeles nyligen.
Kort tid därefter kom han igen, Fredriksson i Aftonbladet. Nu gällde det högerns förargliga agitation mot den allt mera maktfullkomliga statsapparaten i Sverige och den hotade rättssäkerheten - "frihetsdebatten" - kort sagt.
Fredrikssons uppvisning i demagogi blev lika intressant här som i utfallet mot "pol-potarna". För med en sedvanlig socialdemokratisk agitationsstart tog han sats i historiens elände och beskrev hur "högern var emot allmän rösträtt - - men nu begär de precis som då den frihet som är oförenlig med jämlikheten, deras frihet".
Jasså minsann, om man oroar sig över det allt vidlyftigare statliga ingreppen i människors liv och den alltmer undergrävda rättssäkerheten, så är man en sån typ som vill avskaffa den allmänna rösträtten?
Jovisst. Ty, "friheten måste alltid inskränkas" fortsatte Fredriksson och "därför inskränker vi friheten för miljöförstörare, giftspridare, knarkhandlare, skattefifflare, valutasmugglare, de som vill avskaffa fackliga rättigheter och de som alltför hejdlöst berikar sig på skattebetalarnas bekostnad."
Det där sista är inte ens sant. Inte sen 30-åriga kriget på 1600-talet har den svenska överklassen kunnat berika sig till den grad som skett under de senaste åren. Det är under socialdemokratisk regim som Erik Penser kan tjäna en miljard (1 000 000 000 kronor) på några månader. Han är att gratulera till att Gunnar Fredriksson inte värre än så inskränker hans frihet.
Men spjutspetsen i Gunnar Fredrikssons demagogi riktar sig alltså mot dem som vill förstärka de demokratiska fri- och rättigheterna i Sverige. Det är dem Gunnar Fredriksson - specialist på politisk demagogi - beskriver som om saken gällde en kamp för knarkhandlare och liknande förbrytare.
Det har verkligen sin betydelse att det är just Gunnar Fredriksson som komprometterar sig på detta sätt. Socialdemokratin är en stor rörelse och letar man i Timrå eller i någon obskyr "kulturarbetar"-sektion av Rörelsens så är det inte svårt att finna stolligheter och förakt för de demokratiska fri- och rättigheterna. Men Gunnar Fredriksson är en av Rörelsens mest framträdande skrivande ideologer. Därför är hans dumheter så betydelsefulla.
Jag kan bara tolka Gunnar Fredriksson så, att om man vill försvara de demokratiska fri- och rättigheterna så får man välja mellan att vara pol-potare, som han med så utstuderat hån formulerar det, eller 1800-tals höger. Det kan helt enkelt inte vara sant.
Eller?

-Jan Guillou Gaudeamaus 5/1984

Fingals grotta, Skottland

Grattis

Ansikte, Bevingat 90-tal

Att ge något ett ansikte ...

En originell och användbar 80-talsanvändning, som under 90-talet korrumperades till klyscha för att slutligen gå under i verbalt pajaseri ...
År 1989 slutade den finlandsfödde modedesignerns Sighsteen Herrgård kampen mot sin sjukdom. Herrgård led av aids, en sjukdom som man då ännu undvek att tala om. Oförfärat och känsligt spred Herrgård under sin sista livstid kunskaper om HIV och aids och bröt ner fördomar; det var i hög grad hans förtjänst att man lärde sig bekämpa hemlighetsmakeriet, han gav aids ett ansikte.
Uttrycket blev populärt och användes snart i tid och otid. Vid 90-talets mitt spred sig clowneriet. Kåsören Swanberg i Svenska Dagbladet skrev om Leif "Loket" Olsson: "Man kan säga att det är Loket som gett artigheten ett TV-ansikte. Loket bockar tre gånger inför varje telefonsamtal: han bockar välkommen, han bockar när han gratulerar till vinsten och han bockar till avsked. Om inte den killen snart får nackspärr ..." (SvD 15 mars 1996).
Efter politiska beslut i kärnkraftsfrågan (1997) skrev samma tidnings vanligen så självbehärskande TV-kritiska Carl Otto Werkelid att "Anders Sundström - - - klev glatt upp och gav flishögen ett ansikte". Sundström var då energiminister och med "flishögen" menas (i vart fall om man gör en välvillig tolkning) en av de föreslagna förnyelsebara energikällorna. Men då Nordvästra Skånes Tidningar (1997) synbarligen på allvar meddelade om vår ryskfödde svenska idrottskvinna Ludmila Engquist att "Ludmila gav häcken ett ansikte", ja då får vi konstatera att våra språkliga energikällor slutligen har drabbats av härdsmälta.

- Per-Anders Hellqvist

Huka er, landsförrädare

Svenska officerare har börjat delta i den offentliga debatten på ett sätt som inte förekom förut. Man kan tänka sig flera förklaringar till det, exempelvis att det är ett allmänt led i en vidgad samhällsdebatt eller en uppmjukning av vissa yrkeskårers förnäma tillbakadragenhet från populasens diskussioner.
Men särskilt betydelsefull är nog den otålighet som blivit resultatet av statsledningens, alltså regeringens, och den av regeringen utsedda högsta militärledningen i det här sammanhanget, ovilja att diskutera gränskränkningar och fientligt spionage.
Faktum är dock att ubåtsskyddskommissionen efter Hårsfjärden-händelserna slog fast att det var Sovjetunionen som sysslade med "operativa krigsförberedelser" på svenskt territorium. Det är fortfarande Sveriges officiella hållning.
Men trots att den fientliga aktiviteten, "operativa krigsförberedelser" således, fortsatt år efter år har statsledningen förhållit sig helt tyst. Man har inte ens släppt ifrån sig någon samlad analys av vad man anser pågår, man är bara helt tyst.
Att det då knorras och diskuteras i leden är inte så konstigt. Det är dessutom rimligt i en demokrati där yttrandefriheten inte är inskränkt för särskilda yrkesgrupper.
Men nu har det tydligen gått för långt med den fria diskussionen på lägre nivå eftersom utrikesdepartementet i en officiell skrivelse låtit brännmärka några officerare i termer som beskriver dem som landsförrädare.
Det är tre yttrandefrihetsbrott som staten särskilt vill fördöma. För det första har det förekommit ett seminarium på FOA där en amerikansk gäst, föga överraskande, framfört uppfattningen att Sverige inte skulle kunna bli angripet av USA, men väl av Sovjet. För det andra har en överste på en militär chefskurs framfört synpunkten att Sovjetunionen är den trolige motståndaren i händelse av krig.
För det tredje gäller det några formuleringar i en artikel i tidskriften Vårt Försvar, där överste Bo Hugemark diskuterar innebörden i den officiella svenska termen "operativa krigsförberedelser".
Eftersom en mängd ledarskribenter tagit fasta på citatförvrängningarna i UDs skrivelse och få människor har tillgång till originaltexten så skall jag återge de två citaten från Vårt Försvar.
Den första förgripligheten finns i ett stycke som diskuterar supermakternas intresse av att förekomma varandra i Skandinavien:
"Att anfalla Sydnorge torde vara omöjligt utan att åtminstone slå ut det svenska flygvapnet -- En sovjetisk invasion mot Sverige skulle helt kunna misslyckas om NATO ingriper. Det gäller alltså att hitta metoder att bryta Sveriges motstånd så snabbt att NATO inte hinner ingripa till Sveriges hjälp eller utnyttja svenskt område för operationer."
Detta stycke citeras som om det enbart handlade om att NATO skulle ingripa till Sveriges hjälp. Vilket förvanskar innebörden och därmed dukar för påståendet att översten avsvurit sig svensk neutralitet.
Den andra förgripligheten finns i avslutningen som diskuterar vådan av bristande beredskap inför överraskande anfall där miniubåtar, på beskrivet sätt, skulle komma till användning:
"Eftersom vi inte upplyses om hotet i fredstid blir chocken desto svårare när slaget kommer. Borgens innevånare, som trott sig kunna sova lugnt i skydd av vallgraven och ha tid att bemanna murarna när en fientlig här för fram bryggor och tunga belägringsmaskiner, finner att monstren ur vallgraven redan kravlat uppför murarna och ockuperat krönen."
Detta stycke citeras som om sovjetmedborgare vore kravlande monster. Och Gunnar Fredriksson i Aftonbladet, som inte läst artikeln utan tror att han tagit del av ett citat från ett seminarium, UDs version således, menar nu att översten är nazist.
Och UDs brännmärkning går i en första version ut på att Bo Hugemark och de andra gjort sig skyldiga inte bara till omdömeslösheter och svek mot Sveriges neutralitet utan också "överlöperi".
Det skulle alltså vara landsförräderi. Den vanligtvis skarpögde Pierre Schori på UD säger att han läst skrivelsen innan den gått ut men inte reagerat särskilt för landsförräderianklagelsen.
Det är en helt förbluffande ståndpunkt. Så där särdeles vanligt, i vårt århundrade, är det ju inte att officerarkåren anklagas för överlöperi, d v s landsförräderi.
Efter viss kritik ändrade sig författaren på UD och sa att hon givetvis avsett förlöperi (ett något otympligt nytillskott till svenska språket) och därför inte hade skäl att ta tillbaka någonting.
När det gäller debattförfalskning och propaganda står sig givetvis officerskåren slätt mot regeringsbyråkrater och deras propagandatrumpeter som Gunnar Fredriksson.
Men vid sidan av den, taktiska, aspekten finns nu ett strategiskt besked från regeringen. Det var ju det officerarkåren hela tiden efterlyste i sina alltför fria diskussioner.
Beskedet är att det inte blir något besked. De sovjetiska krigsförberedelserna är icke längre, oavsett vad det är som är. Och de officerare som inte håller käften och hukar tillsammans med statsledningen inför supermakten är landsförrädare.
Och överste Hugemark lär inte bli general, lika lite som Hans von Hofsten blir kommendör. De som tiger och hukar är med oss. De som inte tiger och hukar är förrädare mot nationen.
Det är ett oerhört besked.

Jan Guillou FiB/Kulturfront 20-21/1987
Dame Daphne Sheldrick                                               

Långa