onsdag 29 juni 2016
tisdag 28 juni 2016
Israelisk agent anmäler FiB för JK
Lagen har sin gång. Nu skall justitiekansler Gullnäs än en gång misslyckas med att få Folket i Bild dömd i ett tryckfrihetsmål. Den försämrade tryckfrihetsförordningen som riksdag nyligen antagit skall nämligen inte träda i kraft förrän nästa år. Alltså klarar vi oss den här gången också.
Med den nya av Författarförbund, riksdag och Dagens Nyheter hyllade tryckfrihetsförordningen som skall träda i kraft den 1 januari 1978 hade det kanske blivit annorlunda. Då hade ett okänt antal medlemmar i Folket i Bilds redaktionskommitté kunnat ställas inför rätta anklagade för "grov obehörig befattning med hemlig uppgift", som den nya paragrafen heter. Maxstraffet är fyra års fängelse.
Nyligen fick vi telefon från kriminalpolisen i Stockholm och dom beställde två exemplar av FiB nr 18/76 för att ha som utredningsmaterial åt justitiekansler Gullnäs och hans åklagare. Naturligtvis ringde vi då upp utredande polis och frågade vad saken gällde. En något generad kriminalinspektör Bertil Bennerheim meddelade att det, hrm, låg till så att en viss herr Nasser hade anmält oss men att det nog skulle gå bra. Ja det vill säga det skulle nog gå bra för Folket i Bild. Men innan åklagarämbetet fattat beslut var ju utredningsmaterialet hemligt även för oss. Så vi kunde inte få besked om vad vi var misstänkta för. Men det skulle nog gå bra, som sagt.
Eftersom anklagelsen är hemlig måste vi naturligtvis genast tala om vad den går ut på, vilket med gällande lag fortfarande är möjligt utan att dömas för den saken som lök på laxen. Vi är anmälda för att vi har röjt vad som försiggått i en hemligstämplad rättegång mot två av Israels mest beryktade spioner i Sverige, nämligen Fauzi Nassar och hans kumpan Tony Sawan. De hade sålt uppgifter till Israels ambassad i Stockholm om palestinska flyktingläger i Beirut. Allt skulle ha gått bra för dem om inte Tony Sawan varit lite fördomsfull när han förhördes av svensk polis om varför han smugglade haschisch och knivhögg folk.
Sawan, som dessutom är påfallande politiskt omdömeslös, anförde då att han borde vara ursäktad för dom där bagatellerna eftersom han var libanesiskt fascist och således kristen och således slogs på samma sida som alla andra vita och således ville utrota araberna och därför arbetade åt Israel så att svensk polis, som ju slogs på samma sida som Israel, borde frikänna honom och hans medhjälpare Fauzi Nassar. Denna felbedömning av graden av svenska myndigheters uppslutning på Israels sida kostade Sawan och Nassar ett halvt års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet och därefter en dom på förvisning ur riket. Och det var alltså om den rättegången vi skrev i det nu misstänka FiB nr 18/76.
Vårt påstådda brott skulle alltså bestå i att vi berättat om saken trots att domare Ågren i Stockholms tingsrätt (känd från IB-affären) ansåg att rättegångens innehåll borde vara skyddat från allmänhetens insyn. Vi borde således inte ha berättat att Fauzi Nassar, som är israel och Tony Sawan som är libanes, sålde flyktinglägren Sabra och Shatila till Israels ambassad för ett par tusen dollar. Och därför skall nu JK, på grundval av Fauzi Nassars anmälan, ta ställning till om han skall åtala FiB.
Men JK har det som vanligt inte lätt. Fauzi Nassar har hunnit bli förvisad till Israel efter beslut av Per Ahlmark. Dessförinnan hann han med att få säkerhetspolisen på halsen för att han gick omkring med en revolver i Uppsala och sköt omkring sig och sa att han skulle knäppa Jan Guillou. Och det ville ju Säpo såklart inte vara med om (det är inte en personlig sak, dom är rädda för att få skulden i ett sådant läge). Alltså stor utryckning och så greps Nassar. Brottsundersökningen mot honom lades ner när Per Ahlmark slängde ut honom ur Sverige.
Men kvarnarna mal på ändå.
Och vännen Tony Sawan som ännu inte har slängts ut ur landet eftersom han vistas på Österåkers fängelse gläder oss med ständiga små vänliga påminnelser för brev. DÖDA! DÖDA! DÖDA! stod det på den senaste hälsningen. Per Ahlmark får väl vara så hygglig att slänga ut den också.
Men för justitiekansler Gullnäs spelar det säkert inte någon roll vilka personer som deltar i hans kamp mot Folket i Bild. Att anmälaren är utslängd till Israel av Per Ahlmark och att anmälarens trögtänkte kollega skriver DÖDA DÖDA DÖDA till oss är, med en JK-term, irrelevant. Det har inte med själva saken att göra.
Men ändå kommer JK med en suck, gissningsvis ungefär samtidigt som detta nummer kommer ut, att meddela att det med gällande bestämmelser inte går att få oss dömda fastän vi berättar vad Nassar och Sawan och Isreales ambassad haft för sig.
Med den nya av Författarförbund, riksdag och Dagens Nyheter hyllade tryckfrihetsförordningen som skall träda i kraft den 1 januari 1978 hade det kanske blivit annorlunda. Då hade ett okänt antal medlemmar i Folket i Bilds redaktionskommitté kunnat ställas inför rätta anklagade för "grov obehörig befattning med hemlig uppgift", som den nya paragrafen heter. Maxstraffet är fyra års fängelse.
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 3/1977
Ingemar Bergman - Bevingat 90-tal
Det får inte vara hur jävla mysigt som helst på en teater.
Ingemar Bergman i samtal med Jörn Donner (SVT 1 den 14 juli 1998; till Bergmans 80-årsdag). Donner hade påpekat att Bergman alltid ler i repetitionsbilder, men då ingen kamera fanns i närheten ...!? Och Bergman antydde att det ryktbara vredesutbrotten kan vara inprogrammerade, för att skapa en kreativ högspänning i ensemblen. Detta stämmer rätt bra med skådespelerskan Lena Endres tanke att rädsla för Den Store är större än själva vreden. "Men eftersom han är en världsgigant känns det som att Gud mullrar i himlen." (Aftonbladet den 12 juli 1998.)
Jag tycker mycket om att gå.
Demonerna tycker inte om frisk luft.
De tycker bäst om att man ligger kvar i sängen.
Då hoppar de på en.
Ingemar Bergman, intervjuad i kulturprogrammet Nike (TV 2) den 31 oktober 1997 inför sin TV-pjäs "Larmar och gör sig till" (premiär i SVT 1 den 1 november).
Tystnad ... tagning.
"Ingemar Bergmans snapsvisa", meddelad av Tysta Mari i Dagens Nyheter den 5 september 1999; regissören själv "ej underrättad". Ett skämt av det slag, som befäster huvudpersonens egenskap av ikon.
Tysta Mari var ett kafé på Tegelbacken (Stockholm), på den tid då Dagens Nyheters redaktion hade sin huvudingång några tiotal meter därifrån. Tysta Mari är numera DN:s skvallerspalt, publicerad var söndag, alltid hyllande den gamla journalistiska principen att inte kolla goda historier i onödan.
När han var som bäst bankade de (recensenterna) honom i huvudet och sparkade honom i arslet så mycket det gick. Nu sätts han på piedestal och daltas med. Han har förtjänat bättre.
Mats Ek om Ingemar Bergman i tidskriften Dramat.
Per-Anders Hellqvist
Ingemar Bergman i samtal med Jörn Donner (SVT 1 den 14 juli 1998; till Bergmans 80-årsdag). Donner hade påpekat att Bergman alltid ler i repetitionsbilder, men då ingen kamera fanns i närheten ...!? Och Bergman antydde att det ryktbara vredesutbrotten kan vara inprogrammerade, för att skapa en kreativ högspänning i ensemblen. Detta stämmer rätt bra med skådespelerskan Lena Endres tanke att rädsla för Den Store är större än själva vreden. "Men eftersom han är en världsgigant känns det som att Gud mullrar i himlen." (Aftonbladet den 12 juli 1998.)
Jag tycker mycket om att gå.
Demonerna tycker inte om frisk luft.
De tycker bäst om att man ligger kvar i sängen.
Då hoppar de på en.
Ingemar Bergman, intervjuad i kulturprogrammet Nike (TV 2) den 31 oktober 1997 inför sin TV-pjäs "Larmar och gör sig till" (premiär i SVT 1 den 1 november).
Tystnad ... tagning.
"Ingemar Bergmans snapsvisa", meddelad av Tysta Mari i Dagens Nyheter den 5 september 1999; regissören själv "ej underrättad". Ett skämt av det slag, som befäster huvudpersonens egenskap av ikon.
Tysta Mari var ett kafé på Tegelbacken (Stockholm), på den tid då Dagens Nyheters redaktion hade sin huvudingång några tiotal meter därifrån. Tysta Mari är numera DN:s skvallerspalt, publicerad var söndag, alltid hyllande den gamla journalistiska principen att inte kolla goda historier i onödan.
När han var som bäst bankade de (recensenterna) honom i huvudet och sparkade honom i arslet så mycket det gick. Nu sätts han på piedestal och daltas med. Han har förtjänat bättre.
Mats Ek om Ingemar Bergman i tidskriften Dramat.
Per-Anders Hellqvist
måndag 20 juni 2016
tisdag 14 juni 2016
måndag 13 juni 2016
Desinformatörernas galaföreställning
Att vara satiriker, i hopplös kamp för att hålla jämna steg med den faktiska utvecklingen i Sverige, är, som jag någon gång pessimistiskt framhållit, inte lätt.
Att vara desinformatör är däremot lätt. Det är strålande tider för desinformatörer. Nyligen höll de galaföreställning.
Ebbeligan lät ju bekantgöra att Säpo tjuvlyssnat på en Sovjetisk diplomat. Ebbeligans motiv för att läcka ut saken och göra väsen av den kan man ju förstå. Sanden rinner ut timglaset för dem och de riskerar fängelse för sin olagliga förberedelse till kurdavlyssning och för sin smuggling av tjuvlyssningsutrustning. De vill därför peka på den orimliga skillnaden, som det kan tyckas ehuru det är en helt annan diskussion, mellan olaglig avlyssning (kurder, dvs Sveriges inre säkerhet) och laglig olaglig avlyssning (sovjetiska diplomater, dvs Sveriges yttre säkerhet). Och de hotar med nya avslöjanden om de ställs inför rätta. Vilket i och för sig innebär att de faktiskt hotar med att röja försvarshemligheter för att straffa Sverige. Brottet är detsamma som jag och Peter Bratt dömdes för, dock är motiven något väsensskilda.
Nå, det där kan man förstå. Ebbeligan har skäl att vara desperat.
Men när buggning av diplomat sålunda offentliggjordes uppstod naturligtvis frågan om varför Säpo buggade. Sådana journalistiska uppdrag handhas i den fria svenska pressen i huvudsak av desinformatörer och Säpo-journalister och därmed var det dags för galaföreställningen.
Expressens Ingvar Hedlund lät meddela att hans noggranna efterforskningar gett vid handen att den buggade ryssen före sin avresa från Moskva instruerats att industrispionera på JAS-planet, särskilt på det elektroniska styrsystemen. Ingvar Hedlunds version kunde vara riktig, förutsatt att han själv eller svenska Säpo även buggat GRUs huvudkontor i Moskva.
Svenska Dagbladets Roger Magnergård har en något häftigare version. Ryssen buggades därför att mordet på Palme kunde ses som inledningsskedet till ett sovjetiskt anfall, det var en del av den s k förbekämpningen. Säpo inledde därför "omedelbart" buggning av 1 st ryss ty "Säpos experter räknade med att någon eller några agenter skulle höra av sig till (spionchefen) via telefon eller besöka honom i bostaden om mordet på Olof Palme ingick i en förbekämpning..."
En sådan bild av intelligentsian på Säpo skulle inte ens jag våga mej på i mina mörkaste romanstudier. Rysk agent ringer till sin chef i ett oerhört farligt och känsligt skede för att avrapportera eller få nya order. Inte ens en svensk säkerhetspolis skulle kunna tro något sådant.
Aftonbladets Stefan Borg är på sätt och vis min favorit. Men jag kände mej något skakad av att läsa hans förklaring (en rysk spion finns på försvarets operativa sida och ansvarar bland annat för ubåtsskyddet, vilket förklarar varför vi aldrig fångat ubåt men nu försöker vi fånga storspion).
Det är en kul teori. Jag använde den själv i min senaste roman. Men när jag läser Stefan Borg uppstår en kort svindel vid insikten att jag ju ändå minns tvärsäkert att jag hittade på det där. Sen inser jag att Borg måste ha blivit offer för ett practical joke från någon som till skillnad från honom läst "Fiendens fiende".
Nej, ty Näslund har en annan sanning. Det måste tjuvlyssnas på ryssen därför att det var frågan om "det värsta som Sveriges nation utsatts för på 30 år, kanske sedan andra världskriget".
Vidare i galoppen hävdar Näslund att om sanningen blev känd skulle det bildas samlingsregering i Sverige och "Sveriges ställning som oberoende demokrati allvarligt är hotad".
Inte vet jag om Näslund förstår var han skriver, han kanske bara tror att han är vag, garderad och skicklig samtidigt. Men det han skriver betydde ju att ryssarna var på väg att erövra Sverige. Och därför måste ryssen tjuvlyssnas.
Dagens nyheter tillrättavisar malligt de andra medierna och förklarar samtidigt att det visst inte var en storspion som skulle avslöjas utan en liten spion som bara gjorde sig skyldig till olovlig underrättelseverksamhet, dvs spioneri mot annat land än Sverige.
Rapport höll på teorin med "illegalister" dvs sabotörer som är så hemliga att de inte ens sorterar under de reguljära spionnäten och så hemliga att de såvitt jag vet aldrig påträffats i något västland (de är som funktion bara en teori, nämligen). Frågan är ju om även sådana figurer tänker ringa till en ryss för att låta sig buggas.
Aktuellt anslöt sig till storspionteorin enligt mitt scenario från "Fiendens fiende". Synd att dom inte nämnde källan.
Den här föreställningen i desinformation låter sig inte förklaras med att det finns enstaka journalister som är notoriska lögnhalsar, som Ingvar Hedlund, eller notoriska Säpo-stenografer, som Lars Näslund. Det är för många journalister i verksamhet samtidigt, från för många medier.
Säkerhetspolisen och andra statliga organ kan tänkas ha ett rimligt syfte för desinformationskampanjen: tillräckligt många förvirrade och motsägelsefulla versioner publicerade samtidigt gör varje försök att nå sanningen omöjligt.
Men vilka motiv har alla dessa journalister?
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 15/1989
Att vara desinformatör är däremot lätt. Det är strålande tider för desinformatörer. Nyligen höll de galaföreställning.
Ebbeligan lät ju bekantgöra att Säpo tjuvlyssnat på en Sovjetisk diplomat. Ebbeligans motiv för att läcka ut saken och göra väsen av den kan man ju förstå. Sanden rinner ut timglaset för dem och de riskerar fängelse för sin olagliga förberedelse till kurdavlyssning och för sin smuggling av tjuvlyssningsutrustning. De vill därför peka på den orimliga skillnaden, som det kan tyckas ehuru det är en helt annan diskussion, mellan olaglig avlyssning (kurder, dvs Sveriges inre säkerhet) och laglig olaglig avlyssning (sovjetiska diplomater, dvs Sveriges yttre säkerhet). Och de hotar med nya avslöjanden om de ställs inför rätta. Vilket i och för sig innebär att de faktiskt hotar med att röja försvarshemligheter för att straffa Sverige. Brottet är detsamma som jag och Peter Bratt dömdes för, dock är motiven något väsensskilda.
Nå, det där kan man förstå. Ebbeligan har skäl att vara desperat.
Men när buggning av diplomat sålunda offentliggjordes uppstod naturligtvis frågan om varför Säpo buggade. Sådana journalistiska uppdrag handhas i den fria svenska pressen i huvudsak av desinformatörer och Säpo-journalister och därmed var det dags för galaföreställningen.
Expressens Ingvar Hedlund lät meddela att hans noggranna efterforskningar gett vid handen att den buggade ryssen före sin avresa från Moskva instruerats att industrispionera på JAS-planet, särskilt på det elektroniska styrsystemen. Ingvar Hedlunds version kunde vara riktig, förutsatt att han själv eller svenska Säpo även buggat GRUs huvudkontor i Moskva.
Svenska Dagbladets Roger Magnergård har en något häftigare version. Ryssen buggades därför att mordet på Palme kunde ses som inledningsskedet till ett sovjetiskt anfall, det var en del av den s k förbekämpningen. Säpo inledde därför "omedelbart" buggning av 1 st ryss ty "Säpos experter räknade med att någon eller några agenter skulle höra av sig till (spionchefen) via telefon eller besöka honom i bostaden om mordet på Olof Palme ingick i en förbekämpning..."
En sådan bild av intelligentsian på Säpo skulle inte ens jag våga mej på i mina mörkaste romanstudier. Rysk agent ringer till sin chef i ett oerhört farligt och känsligt skede för att avrapportera eller få nya order. Inte ens en svensk säkerhetspolis skulle kunna tro något sådant.
Aftonbladets Stefan Borg är på sätt och vis min favorit. Men jag kände mej något skakad av att läsa hans förklaring (en rysk spion finns på försvarets operativa sida och ansvarar bland annat för ubåtsskyddet, vilket förklarar varför vi aldrig fångat ubåt men nu försöker vi fånga storspion).
Det är en kul teori. Jag använde den själv i min senaste roman. Men när jag läser Stefan Borg uppstår en kort svindel vid insikten att jag ju ändå minns tvärsäkert att jag hittade på det där. Sen inser jag att Borg måste ha blivit offer för ett practical joke från någon som till skillnad från honom läst "Fiendens fiende".
Nej, ty Näslund har en annan sanning. Det måste tjuvlyssnas på ryssen därför att det var frågan om "det värsta som Sveriges nation utsatts för på 30 år, kanske sedan andra världskriget".
Vidare i galoppen hävdar Näslund att om sanningen blev känd skulle det bildas samlingsregering i Sverige och "Sveriges ställning som oberoende demokrati allvarligt är hotad".
Inte vet jag om Näslund förstår var han skriver, han kanske bara tror att han är vag, garderad och skicklig samtidigt. Men det han skriver betydde ju att ryssarna var på väg att erövra Sverige. Och därför måste ryssen tjuvlyssnas.
Dagens nyheter tillrättavisar malligt de andra medierna och förklarar samtidigt att det visst inte var en storspion som skulle avslöjas utan en liten spion som bara gjorde sig skyldig till olovlig underrättelseverksamhet, dvs spioneri mot annat land än Sverige.
Rapport höll på teorin med "illegalister" dvs sabotörer som är så hemliga att de inte ens sorterar under de reguljära spionnäten och så hemliga att de såvitt jag vet aldrig påträffats i något västland (de är som funktion bara en teori, nämligen). Frågan är ju om även sådana figurer tänker ringa till en ryss för att låta sig buggas.
Aktuellt anslöt sig till storspionteorin enligt mitt scenario från "Fiendens fiende". Synd att dom inte nämnde källan.
Den här föreställningen i desinformation låter sig inte förklaras med att det finns enstaka journalister som är notoriska lögnhalsar, som Ingvar Hedlund, eller notoriska Säpo-stenografer, som Lars Näslund. Det är för många journalister i verksamhet samtidigt, från för många medier.
Säkerhetspolisen och andra statliga organ kan tänkas ha ett rimligt syfte för desinformationskampanjen: tillräckligt många förvirrade och motsägelsefulla versioner publicerade samtidigt gör varje försök att nå sanningen omöjligt.
Men vilka motiv har alla dessa journalister?
- Jan Guillou FiB/Kulturfront 15/1989
söndag 12 juni 2016
Att göra en ... Bevingat 90-tal
Fraser av denna konstruktion spred sig som en farsot under 90-talet. De är inte alltid tydliga - raffinemanget ligger inte minst i mångtydighet och anspelningar (inte sällan ekivoka). Här några exempel. Snart sagt varje känd person, som har figurerat i nyhetsflödet, låter sig användas. Vid 90-talets slut börjar man tröttna på denna jargong, som nätt och jämnt hänger med över millennieskiftet...
att göra en gottröra.
Detta har Anders Wise (Svenska Dagbladet) tolkat så här: "att kraschlanda men mirakulöst nog resa sig och gå vidare" (med anspelning på SAS-planet som kraschlandade i Upplands-socknen Gottröra den 27 december 1991, utan dödsoffer).
att göra en schyman.
Frasen föddes i juli 1998. Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman uttalade sig under pågående valrörelse "det som en partiledare mitt i en valrörelse inte får yppa - att hon ska avgå inom ett par år" (SvD 20.7.98). Snabbt mildrade hon uttalandet; innebörden var "att jag inte ser det som ett livstidsprojekt". En som i samma veva "gjorde en schyman" ar världens rikaste man, Microsoft-chefen, Bill Gates; veterligen dock opåverkad av Gudrun Schyman.
att göra en clinton.
Vad det innebär att göra en Clinton behöver egentligen inte förklaras, men alternativa tolkningar förekommer. Författaren Kerstin Thorvall torde ha närmat sig en normaltolkning i ett TV-samtal i juli 1998. Jay Leno, värd för en populär TV-show i USA, har varierat det gamla talesättet att vicepresidenten står "ett hjärtslag från Vita huset" - Lenos variant (1997) var: "Al Gore står en orgasm från Vita huset." År 1997 lär han ändå inte ha anat hur nära det var att hans farhågor besannades.
att göra en volvo.
blev ett begrepp i finansvärlden våren 1999. Vid ett företagsköp gäller att den köpare, som fått kontrollen över minst 90 procent av aktierna, kan kräva tvångsinlösen av de återstående 10 procent. Omvänt kan den, som kommer över mer än 10 procent av aktierna (en "corner"), förhindra att en rival får fullständig kontroll över företaget. I Volvos fickor brände miljarderna efter affären med Ford (vintern 1999) och Volvo ville köpa Scania. Volvo köpte en stor aktiepost i Scania - mer än en corner - och kunde lugnt invänta den nu garanterade första dansen med den tilltänkta bruden. Denna brutala uppvaktning - som under sommaren 1999 äntligen ledde till bröllop mellan Volvo och Scania - blev "att göra en volvo".
- Per-Anders Hellqvist
att göra en gottröra.
Detta har Anders Wise (Svenska Dagbladet) tolkat så här: "att kraschlanda men mirakulöst nog resa sig och gå vidare" (med anspelning på SAS-planet som kraschlandade i Upplands-socknen Gottröra den 27 december 1991, utan dödsoffer).
att göra en schyman.
Frasen föddes i juli 1998. Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman uttalade sig under pågående valrörelse "det som en partiledare mitt i en valrörelse inte får yppa - att hon ska avgå inom ett par år" (SvD 20.7.98). Snabbt mildrade hon uttalandet; innebörden var "att jag inte ser det som ett livstidsprojekt". En som i samma veva "gjorde en schyman" ar världens rikaste man, Microsoft-chefen, Bill Gates; veterligen dock opåverkad av Gudrun Schyman.
att göra en clinton.
Vad det innebär att göra en Clinton behöver egentligen inte förklaras, men alternativa tolkningar förekommer. Författaren Kerstin Thorvall torde ha närmat sig en normaltolkning i ett TV-samtal i juli 1998. Jay Leno, värd för en populär TV-show i USA, har varierat det gamla talesättet att vicepresidenten står "ett hjärtslag från Vita huset" - Lenos variant (1997) var: "Al Gore står en orgasm från Vita huset." År 1997 lär han ändå inte ha anat hur nära det var att hans farhågor besannades.
att göra en volvo.
blev ett begrepp i finansvärlden våren 1999. Vid ett företagsköp gäller att den köpare, som fått kontrollen över minst 90 procent av aktierna, kan kräva tvångsinlösen av de återstående 10 procent. Omvänt kan den, som kommer över mer än 10 procent av aktierna (en "corner"), förhindra att en rival får fullständig kontroll över företaget. I Volvos fickor brände miljarderna efter affären med Ford (vintern 1999) och Volvo ville köpa Scania. Volvo köpte en stor aktiepost i Scania - mer än en corner - och kunde lugnt invänta den nu garanterade första dansen med den tilltänkta bruden. Denna brutala uppvaktning - som under sommaren 1999 äntligen ledde till bröllop mellan Volvo och Scania - blev "att göra en volvo".
- Per-Anders Hellqvist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)