Av 800 konkurser på ett år skulle de två fall av socialdemokratisk konkurs som tydligen går att uppbringa, Stockholms-Tidningen och ett grafiskt företag, tyda på omoral, medan de övriga 798 konkurserna, de "borgerliga" konkurserna således, skulle vara av annan moralisk halt.
Och av detta skulle man tydligen kunna dra bestämda slutsatser då det gällde frågan om löntagarfonder, eftersom sossar - om jag förstått saken rätt - skulle begå särskilt farliga eller märkvärdiga konkurser.
Det mest försiktiga man kan säga om detta är att grunden för den här propagandan inte är helt självklar.
Däremot aktualiserar Stockholms-Tidningens konkurs en annan politisk fråga som är större, tydligare och allvarligare men som inte diskuteras särskilt ofta på grund av sossars, centerpartisters och Svenska Dagbladets pactum turpe.
Det är ju så att vi i stort sett har lag på att folket via skattesedeln ska betala den ekonomiskt olönsamma socialdemokratiska pressen. Och eftersom centerpartiet får ett par tidningar betalda på samma sätt, så är centern med på saken (och oavsett regeringsbildning kommer centern och sossarna att ha majoritet; och oavsett det gör moderaterna just i denna fråga ett diskret avsteg från sina principer, då Svenska Dagbladet ju får ett par tre dussin miljoner eller mer av dessa pengar).
Skånska dagbladet kostar alltså inte 3 kronor per dag och exemplar utan 6 eller 7 kronor. Skattestödet är större än lösnummerpriset.
Och nu var det alltså så att Stockholms-Tidningen från början kunde kalkylera med ett par dussin miljoner i statligt stöd.
Den officiella retorik som ska förklara varför hundratals miljoner, snart en miljard i skattemedel varje år, ska betala sossepressen, samt enstaka andra tidningar som Svenska Dagbladet, går naturligtvis ut på att detta är att värna om yttrandefriheten. På den punkten måtte Arbetet(s) och Svenska Dagbladet lätt kunna enas eftersom de får sådär 40 miljoner var.
Det är inte många principer som kan väga upp 40 miljoner kontant.
Bortsett från att detta presstöd ger upphov till en mängd komiska eller närmast groteska situationer (risken att upplagan ska öka så att man går om sin konkurrent så att konkurrenten får miljonerna osv) och bortsett från den rent marknadsekonomiska diskussionen (statligt stöd är socialistisk, djungels ekonomiska lag demokratisk), så skulle jag vilja påpeka att detta presstöd inte alls är en garanti för yttrandefrihet, god journalistik, de många rösterna i koren osv.
Tillbaks till Stockholms-Tidningen som exempel. När tidningen startades brydde sig ägarna inte om att bygga upp en annonsavdelning. Inför starten ringde man till den socialdemokratiska tidningen i Gävle, Arbetarbladet, och frågade om man fick låna en annonsdirektör "ett par veckor", vilket skulle räcka. Som var och en förstår utan att behöva vara journalist eller tidningsekonom, är annonsinkomster helt avgörande för de flesta tidningar. En amatörism av detta slag skulle helt enkelt inte kunna vara möjlig utan att det fanns ett presstöd på si eller så många dussin miljoner i potten från start. Och det ska till många annonser i en socialdemokratisk lokaltidning för att nå upp till dussintals miljoner.
Men inför presstödsmiljonerna blir den före detta huvudfrågan om annonsintäkter så marginell att man tror sig kunna slarva till det hela med att låna en direktör på "ett par veckor".
Och hur ska det då inte vara med journalistiken själv, om den läggs i ena vågskålen och si eller så många skattemiljoner läggs i andra vågskålen?
Vilken journalistisk tror ni skulle kunna motsvara två, tre eller fyra dussin miljoner i inkomst?
Just det, sådan journalistik finns inte. Om valet för dessa statsunderstödda tidningar stod mellan att ge ut blanka sidor utan journalistik, med bibehållet presstöd, och tidningssidor fyllda med journalistik till priset av detta presstöd, så vore det ett enkelt val. Det finns ingen journalistik som kan bli lika mycket värd som dessa statliga miljoner.
Redan av det skälet är presstödet ett hot mot journalistiken och yttrandefriheten och mångfalden i kören och hela rasket av honnörsbegrepp.
Men det är inte ens i skum framtid som någon tänkare rent teoretiskt skulle kunna kräva tyst på journalister med presstöd som motivering. Det har redan inträffat. Det var häromåret när socialdemokratins ledande tidningsteoretiker, numera på sinekur som "pressråd" på ambassaden i Washington, Stig Hadenius, öppet och klart och tydligt skrev att den s k undersökande journalistiken riktade sig ju mot politiker. Och det är ju politiker som håller i miljonpåsarna. Och om politiker till följd av irritation drog in sina miljoner så skulle det bli katastrof för pressfriheten - varför således journalistkåren borde avstå från att skriva oförskämdheter om makten.
Klarare kan det inte sägas. Presstödet är följaktligen ett hot mot yttrandefriheten, dels därför att det korrumperar och föder hadeniuska tankar, och dels därför att det föder en ekonomisk nonchalans med tidningsekonomi som gör beroendet av politikernas miljoner ännu större.
Men både i Svenska Dagbladet och Arbetet kommer man att även i framgent vara överens om det demokratiska och nyttiga yttrandefrihetsbefrämjande och allmänt journalistiskt stimulerande etc etc i följd av presstöd. Om detta är man gediget överens. Till priset av 40 miljoner per skalle, och år.
- Jan Guillou Gaudeamus 7/1984
Atlit Yam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar